Bara människa

Det är askonsdag.

Fastetid.

Och semmeltid.

Det är som att människan MÅSTE äta lite extra när det kommer varsel om återhållsamhet.

Bunkra upp.

I morgonmässan där jag startade dagen pratade Staffan om att vi ändå får påminna oss om att vi bara är människor. Och därigenom se på oss själva med en lite mer förlåtande syn. Försona oss med att vi är människor med allt vad det innebär av fel och brister. I kombination med enorm potential och fantastiska egenskaper. Överlåta det perfekta, ofelbara, storslagna och fullkomliga till Han som är just detta.

Och aldrig tro att vi kan uppnå något sådant. Eller ens behöver.

Idag var en bra dag för mig att påminna mig själv om detta.

Jag brottas med mina tillkortakommanden som mamma just nu. Som fru och som Linn. Som vän, medmänniska och person.

Jag är så trött att jag har svårt att lyfta blicken. Orkar inte distansiera mig. Fräser onödigt mycket åt barnen och har inget tålamod alls.

För det har jag så dåligt samvete att det plågar mig.

Min kropp tycker att det här med februari är en sällsamt dålig idé och jag kan inte annat än hålla med. Men nu hägrar ändå en paus.

Sportlov, liftklonk, vita backar och samvaro. Närvaro. Kravlöst och lustfyllt.

Tid att vara tillsammans och göra sånt som alla i familjen tycker är prick lika roligt.

Tid att bara vara. Människa.

Kära sportlov vad Du är välkommet!

Dopets guldkant

För 11 år sen döptes Leo.

Vårt första barn.

Det var en lagom kall februarilördag.

Släkt, familj och vänner samlades i Danmarks Kyrka utanför Uppsala. Prästen Anders Grape kom farandes från Enköping bara för vår skull.

Han hade vigt oss i samma kyrka ett par år tidigare så det kändes fint att han var med och att vi fick återvända till samma kyrka.

Ibland undrar jag över vad det var som fick oss att så självklart gå till dopet med vår son.

För det var självklart. Men idag har dopet en så mycket djupare och större innebörd för mig än det hade då.

I alla fall var jag inte medveten om det på samma sätt.

Kanske var det en outtalad tradition i vår annars tämligen okyrkliga släkt.

Kanske var det bara ett behov av en ceremoni för att hylla och tillkännage det här fantastiska miraklet som vi fått uppleva i Leo. Jag vet inte.

Men jag är så glad över den självklarhet som tydligen redan då fanns inom mig. Jag är så glad över att Leo fick ta emot dopets och nådens gåva.

Han reflekterar såklart inte över det så mycket nu. Men någon dag får han anledning att återkomma till det och vad det betyder.

Idag firar vi med tänt dopljus och tårta till efterrätt.

Fredagsmys med guldkant.

Dopets guldkant.

Listan

Jag startade det nya året med en lista.

Listor är min grej.

Men den här listan var lite annorlunda. Det var inte en Att-göra-lista.

Det var en "Att-INTE-göra-lista".

Egentligen borde det inte vara ett dugg svårare än sin föregångare men se det kan jag berätta - att det var det.

I alla fall om punkterna på listan ska ha nån typ av relevans till mitt verkliga liv.

Jag menar - det skulle ju vara enkelt att bara skriva:

Jag ska INTE bestiga Mount Everest

Jag ska INTE äta levande larver

Jag ska INTE börja röka

osv.

Nej, den här listan skulle innehålla sånt jag brukar göra men i år ska låta bli.

Och det var en helt annan femma.

Listan är ännu inte så lång. Och kanske behöver den inte vara det heller.

Här är i alla fall några exempel.

Jag ska INTE säga Ja till något när jag i magen redan känner ett Nej.

Jag ska INTE äta lunch med någon som jag egentligen inte vill äta lunch med.

Jag ska INTE hålla kvar i gamla oförätter

Jag ska INTE gå omkring med grus i skon i onödan (metafor)

Jag ska INTE strunta i att gå på toaletten när jag egentligen är kissnödig.

Det finns såklart några fler saker på listan. Dessutom finns en Att-göra-lista också.

På den står det:

Jag SKA ta Skepparexamen

Jag SKA åka till nån stad i Sydeuropa med nån eller några kompisar

Jag SKA börja med någon typ av träning både jag och min kropp gillar

Jag SKA skriva en bok

Jag tänker att jag skriver ner det här.

Så kan du påminna mig när vi ses.

Och jag kan kolla och påminna mig själv.

Det blir ett bra år.

Outgrundliga...

Outgrundliga vägar.

Kanske ska det vara så.

För en analyserande människa som jag blir det ändå svårt att inte alltid söka en förklaring. Ett logiskt mönster. Ett svar.

Jag lyckas inte så bra.

Inte ens när jag tittar i backspegeln alla gånger.

Ibland finns där glimtar av uppenbarheter. Uppenbarelser.

Absolut. Men ändå. Inte mycket att staka ut sin framtida riktning på.

Jag har kämpat hårt för många saker i mitt liv.

Och nu pratar jag om det som rör mitt yrke och min passion. Jag har inte fått något gratis. Det jag har gjort - det har jag sett till att ordna själv. Ingen har gjort det åt mig, kommit med uppbackning, kontakter och extra hjälp på traven. Inget stort bolag har stått bakom mig. Ingen namnkunnig kontakt med stort nätverk.

Jag har gjort det själv.

På min väg har jag då och då stött ihop med människor som jag samarbetar och samarbetat med - tack och lov. Men den allra största delen och tiden är jag ensam.

Och jag känner mig lite utmattad.

På att försöka förklara mina idéer och tankar så att någon annan i beslutsposition förstår.

Less på att övertyga, anpassa och lirka.

Häromdagen kom det för första gången en inbjudan gällande mina texter som jag själv inte hade haft något med att göra. Ingen jag hade kontaktat, inget jag själv initierat - det bara kom.

Och jag kände mig helt chockad.

Kan det verkligen gå till så här?

Att man liksom bara får en förfrågan? Att personen som frågar redan vet vad jag gör, gjort och utifrån det och enbart det bedömt att det här verkar bra och spännande.

Jag är fortfarande helt paff.

Så jag undrar. Är det bara min egen villfarelse om att för vissa andra så är det så där det alltid eller alltsomoftast går till?

Är det min litenhet som lockar fram avundet i mig och lurar mig att tro att somliga andra har det lättare? Eller är det faktiskt så att för vissa är det en helt normal företeelse?

Jag vet inte.

Men jag vet detta: Det är alldeles uppenbart att det inte är något jag kan räkna med i mitt liv.

Och ändå. Jag är som sagt lite trött.

Så jag funderar på om jag ska våga luta mig lite tillbaka en stund.

Vila armbågarna och luta pannan mot förtröstan.

Kanske ska jag det.

Och låta det komma till mig - det som är mitt.

Ord på D...

Driftig.

Jag har blivit allergisk mot det ordet.

Förr var det kanske ord som "duktig" eller "högpresterande" men nu är det just ordet "driftig".

Va sjutton är det för ord egentligen? Och är det något att eftersträva?

Det fanns en tid då jag gjorde allt för att uppfylla kriterierna som kunde tänkas vara inbakade i detta lilla ord. Men nu...

Häromdagen kom jag på mig själv att bli direkt rasande när någon sa att "Jag borde koppla ihop dig med ett par tjejer som också är så där driftiga som du...".

Jag vill tamejsjutton inte vara nån driftig tjej längre eller ens uppfattas vara någon sån.

För det är alltid tjejer som är driftiga. Eller hur?

Varför?

Jo, driftig är man när man otrutet med aldrig sviktande ambition, energi och vilja kämpar hårt för att få omöjliga och oavlönade projekt att fungera.

I tron om att de såsmåningom - när alla förstått storheten i dem - ska bli lönsamma.

Jag vet - det här är mina högst personliga åsikter och kopplingar.

Håll med eller förkasta.

Men mina "driftiga" dagar är över. Jag orkar inte.

Jag kommer alltid att vara en engagerad person dock. I sådant jag finner meningsfullt.

Sån vill jag vara. Däri ligger också så mycket hjärta att lönsamhet inte spelar samma roll.

Men meningen måste komma inifrån mig själv och inte vara sprungen ur jakten på epitet som börjar på "D"...

Duktig, duglig och driftig.

Tre ord jag skulle stryka ur min dotters framtida vokabulär om jag kunde.

Tillfreds och lycklig.

Det räcker långt. Längst.

Konsert nu på söndag

Kummelby Kyrka, Sollentuna 9/10 kl. 18.00

Välkommen till en konsert som bland annat kommer att innehålla sånger från mina skivor "Underbarn" och "Mamma Bland Annat".

Jag sjunger och pratar om min musikaliska resa, mina tankar om föräldraskapet, mitt liv och min tro.

Om vad jag behövde - och fick. Och varför jag inte fick det jag från början trodde att jag behövde.

Välkommen till en finstämd stund för eftertanke tillsammans med mig och mina eminenta musiker Anders Skogh (gitarr), Emil Skogh (kontrabas) och Peter Nilsbo (piano).

Entré löses i dörren eller köps i förväg i Kummelby Kyrka eller på Persson Bokhandel, Sollentuna. 100:- vuxen och 50:- för ungdom under 18 eller student. Man kan också ringa Kummelby Kyrka och reservera biljetter som upphämtas 30 min före konsert.

Konserten pågår ca 1,5 timme inkl liten mingelpaus.

Mer info på linnmaria.se och svenskakyrkansollentuna.com

Solminnen

Vi hade det himla bra där på ön i Medelavet...

Och alla var ganska harmoniska och glada.

Det var inte ens så mycket bråk mellan brorsorna....;)

Så jag drömmer mig dit ibland. Går igenom foton och ler. Försöker känna värmen från solen och havet i mina muskler.

Idag är det svårare att lyckas. Regnet och vinden piskar mot rutan.

En del har hänt sen sist jag skrev. Sonen - den yngre - har blivit 8. Det är åtta hela år sen han kastade sig ut i världen tre veckor före beräknat datum.

Han har sprungit sen dess brukar jag säga och det är inte en alldeles osann överdrift.

Denna tilldragelse firades såklart i dagarna....fyra. Som det blir med släkt som är delad i många och utspridd geografiskt. Dessutom var 16 stycken från samma årskull här i fredags på party. Tänk att man går på den lätta varje år...;)

I söndags sa jag ja. I kyrkan. Igen.

Nej, jag gifte inte om mig. Jag sa ja till mitt dop. En lite förvuxen konfirmand.

Men det var gott och efterlängtat.

Leo tyckte att "Var jag inte lite väl gammal för det här?". Och jag svarade att, inte riktigt, men att han förhoppningsvis kommer att vara dryga 20 år yngre.

"Fast jag vet inte vad jag tror på än..." sa han dröjande.

"Nej, sa jag. Du hinner ju ta reda på det. Jag vet inte heller alla dagar. Men jag känner att jag är på god väg...."

Sen var det inget mer med det.

Vardagen gjorde åter sitt intåg med galonisar och gympapåsar och värkande muskler.

Men det hjälper att titta på bilderna.

Och att säga Ja.