tisdag 30 november 2010

En önskan

När jag var liten önskade jag mig ofta snö till födelsedagen.
Jag minns att den önskan ganska sällan gick i uppfyllelse.
Men när det hände var det magiskt.
Kanske just för att det hände så sällan.

I många år suktade jag efter ett dockskåp. Ett sånt där gult Lundby med spröjsade fönster och riktiga lampor i. Jag brukade stå och se andäktigt på det när vi besökte Nallens leksaksaffär inne i stan. Ett sånt ville jag ha. Precis just ett sånt. Jag skulle vara den lyckligaste i hela världen bara jag fick ett sånt dockskåp.
Men det kostade förskräckligt mycket pengar. Pengar som inte fanns - i alla fall inte till ett dockskåp.

I sin yttersta välvilja och största pedagogiska ambition snickrade min mor ett dockskåp till mig under sin utbildning på förskoleseminariet. Jag fick tillochmed vara med och tillverka trappan i brunt trä, en skorsten samt en röd och blå soffa.
Jag hissnar vid tanken på detta så här i efterhand. Skulle själv aldrig klara av något sådant och är störtimponerad av att hon gjorde det.
Kanske var jag inte riktigt lika imponerad just då som barn.

Men jag lekte med det där dockhuset - det gjorde jag. Fast jag drömde vidare om skåpet på Nallens med de vackra fönstren och lamporna. Suktade, önskade.

Jag minns också hur oändligt lycklig jag var när jag fick min allra första Sindy-docka.
Även den hett eftertraktad och önskad. Länge.
Hur jag andäktigt borstade hennes blonda hår, klädde av och på henne olika kläder och inredde ett Barbie-hus i en av mina garderober.

I vår tid hinner barnen knappt önska sig saker känns det som.
Det räcker med att skicka sin önskelista på mail till utvalda familjemedlemmar och släktingar och så vips kommer tomten med sakerna nån vecka efter.
Önskelistan har blivit en beställningslista.
I vår iver att ge våra barn det vi aldrig fick själva, det vi så hett eftertraktade och önskade oss berövar vi barnen en av de allra skönaste känslorna man kan uppleva i livet.
Nämligen den att just längta efter något, önska sig något väldigt länge.... och SEN ÄNTLIGEN FÅ DET. Att få vänta tillräckligt länge för att verkligen känna sakens eller upplevelsens sanna värde. Eller kanske bemöda sig själv med att sträva efter, tjäna ihop, spara - och sen själv känna den oerhörda tillfredsställelsen i att uppnå målet.

Att barnen sen blir lite blassé eller inte reagerar med den där totala lyckan när paketen rivs upp på julafton - det är ju egentligen inte så konstigt. Det är ju bara vårt eget verk.

Jag försöker verkligen streta emot denna utveckling. Men lyckas sällan så bra. Låter mig övertalas, mjuknar inför tanken och drömmen om de tindrande ögonen på julafton.
Om tacksamheten.
Ändå vet djupt inom mig att jag inte vill lockas in i all denna materialistiska hysteri. Jag vill komma ihåg varför vi firar jul och tänka på de som inte alls får några julklappar.
Men det är svårt att stå emot - det ska gudarna veta.

På söndag ska vi samla julklappar till Lettiska barn genom Hoppets Stjärna och en kampanj som vår finaste barnvakt S dragit igång.
Alltid är det något.
Och på julafton går vi i kyrkan så att man inte glömmer bort vem det egentligen är ursprunget till allt detta ståhej.
Tomten är trots allt en importerad företeelse och just den röda versionen är en uppfinning av företaget Coca-Cola. Det tycker jag är ganska tänkvärt.


måndag 29 november 2010

Firad

I lördags firade jag min skiva.
Tillsammans med massor av familj och vänner och kollegor.
För allra första gången spelade vi en massa sånger från skivan live.
Jag och de andra fina musikerna som varit med på inspelningen av densamma.
Det var...härligt. Känslosamt. Och svårt.
Jag sjunger hellre för 10000 jag inte känner än för en mindre skara som står mig nära.
Jag har lagt så mycket av mig själv, mina känslor, min glädje och min sorg i de där texterna så det är som att stå helt naken på scen.
Inför människor man inte känner personligen kan man ändå på något vis skärma sig en aning med någon genomskinlig plastfilm eller så - men de här som känner mig, vet - inför dem är det ju omöjligt.
Just därför blev det iochförsig bra. Men jag hade svårt att hålla tårarna borta ibland och då blir det ännu svårare att sjunga.
Och näst intill omöjligt är det när man ser vissa delar av publiken snörvla.

Nu låter det som att det var en alltigenom deppig tillställning.
Det kan jag meddela att det var det inte.
Jag blev så fantastiskt firad så jag tror jag tänker releasa en skiva om året från och med nu.

Men först ska jag vila lite. Reflektera.
Sen ska jag börja jobba. Och se till att så många som möjligt får lyssna på den här rackarns skivan. Synd vore väl annars - när jag lagt ner så mycket jobb på den.
Och den faktiskt är riktigt bra;)


fredag 26 november 2010

Adventsfirande

Imorse firade Montessoribarnen åk F-6 advent i Kummelby kyrka.
Föräldrar och familj var inbjudna att lyssna och delta.
Barnen turades om att sjunga en rad fina adventssånger. Andäktigt och innerligt.
Glädjefyllt.

Vi fick också vara med och sjunga "Bereden väg" och "Hosianna". Skönt.
För jag hinner inte till kyrkan den här helgen trots att jag älskar advent i kyrkan och anser att minst en gång varje advent måste man sjunga "Bereden väg". För hälsan och själens skull.
Jag klämde dock i lite för mycket vid ett tillfälle och barnen på raden framför vände sig om och såg undrande på mig. Nåja, det bjuder jag såklart på.

Sonens Montessori-del av den stora, kommunala skolan är liksom det sista arbetslaget i Sveige, känns det som, - som firar såna här sammankomster i kyrkan.
Det har ju blivit tabu och anses stötande mot andra kulturer och religioner att vistas i det svenska kyrkorummet och fira högtider som har anknytning till kristendom.
Så synd tycker jag.

Kyrkorummet är det mest fantastiska i alla sammanhang där något skall kännas andäktigt och högtidligt. En gymnastikssal har inte alls samma inverkan på till exempel en skolavslutning som en vacker kyrka med stor klang har. Det kan vi ändå alla vara överens om.
Och de kyrkliga traditionerna och högtiderna är en del av vår historia och vår kultur och torde därför vara en del av allmänbildningen.
Likväl som man naturligtvis ska lära sig om andra kulturer och religioner i skolan.

Jag tänker att om man bara har ett öppet hjärta i alla rum och sammanhang - oavsett om det är kyrkorum, synagogor, moskéer eller gymnastiksalar så blir det i slutändan bra.

I vårt fönster lyser redan adventsstjärnan och stakarna och däri ligger väl min största synd den här veckan;) Men jag kunde inte hålla mig helt enkelt - ville inte.
Så nu är det advent. I alla fall hos mig.




måndag 22 november 2010

Levererar

Jag packar skivor i brevpåsar. Skriver små fina tackkort och stoppar i dem också.
Det känns sött på något sätt.
Skivan kan än så länge bara köpas via mig. Den kommer inte ut på distribution förrän i början av nästa år. Så nu är det bara jag och mina skivor. De fina mailen, de rara små kommentarerna i kommentarsfältet på ordrarna.
Och jag suger åt mig.
För övrigt kan jag berätta att det är helt magiskt att sitta i bilen och höra sina tre barn sjunga med i sångerna på skivan. Dessutom ropar den yngsta "Igen, igen!" så fort en sång är slut.

På lördag är det födelsedagskalas för skivan. Och för mig.
Jag blir 35 och det är exakt fem år sen som jag för första gången spelade sångerna från den förra skivan för publik. För vänner och gäster.
Och nu på lördag är det alltså dags igen. Tänker att det vore fantastiskt att hålla på den här skivutgivar-traditionen.

Men nu ska jag först ta sats. Och kasta mig ut tillsammans med de här sångerna.
Hoppas att de hittar rätt.
Bjuder nedan på några bilder från inspelningen i slutet av Augusti.
För mig är det redan nostalgi...


Jesper Kviberg - topptrummis

Anders Skogh - världens bästa kompositör och gitarrist

Emil Skogh - kontrabasist med värme och underbar ton

Peter Nilsbo - pianist i världklass


Jag - lycklig....





torsdag 18 november 2010

Välkommen


Nu håller jag den i min hand.
Den finns. På riktigt.
Fin på utsidan och insidan. Låter precis som den ska.
Det är en obeskrivlig känsla. Att hålla en dröm i sin hand.
En blandning av tacksamhet, lycka, andakt med ett stråk av vemod.
För nu är den inte bara min längre.
Nu är den allas. Alla som vill höra, läsa och lyssna.
Nu får den klara sig själv och spegla sig i andra människors känslor och tankar.
Nu ska den riskera att bli missförstådd. Att bli stående, tyst på en hylla.
Nu ska den få möjlighet att beröra, nå fram och väcka frågor. Ge svar.
Nu kan den glädja, röra till tårar eller bara finnas i bakgrunden.

Nu finns den. På riktigt.
Min skiva "Mamma Bland Annat".
Välkommen.
Lycka till.



Linn Maria Webbshop: http://shop.textalk.se/se/shop.php?id=17110

tisdag 16 november 2010

Mamma bland en massa annat

Nu ska jag börja blogga.
Lite mer. Igen.
Det har varit en fullproppad höst.
Imorron avverkar jag Mammakväll på Junibacken och nästa vecka är det så dags för pre-release av mitt nya album - Mamma Bland Annat.
Kopplingen till bloggen är ju uppenbar och därför måste det onekligen bli lite mer liv härinne.
Eller det måste ingenting.
Jag vill att det ska vara så.

Jag har en massa saker på gång, tusen tankar och en miljon idéer. Minst lika många funderingar på hur jag ska förverkliga allt.
Men jag är rätt så trött. Och behöver fylla på med energi.
En solresa hade inte suttit fel alls.
Sådan är dock inte min verklighet precis just nu.

Imorron fyller jag på med energi från en hel hord av minglande mammor.
Och kanske...kanske, kanske, kanske... kan jag hämta de allra första kartongerna med skivor från fabriken imorron kl 14..... Kanske.

Det vore väl alldeles, alldeles underbart.

torsdag 11 november 2010

Gå vidare

Mitt liv är fyllt av konstraster.
Igårkväll sprang jag från ett lagbildningsmöte för sonens fotbollslag där jag är lagledare rakt in i ett pågående föredrag om helande i Kyrkans regi.
På fotbollsmötet pratades det lagkonto, ansvarstränare, cup-organisation och materialare.
På Alpha-mötet kropp, själ, väg till helande och läkning, gripande människoöden och omsorg.
Jag var lika glad på båda ställena - även om det sista ämnet berör på ett annat plan. Så att säga.

Jag har funderat lite runt det där med sorg och helande. Själsligt helande pratar jag alltså om nu.
Ibland kan jag känna det som om jag länge gått runt och burit på sår som jag bara satt plåster på. Men som fortfarande gör lite ont och börjar blöda om man av någon anledning lyfter på det där plåstret. Och det gör sig påmint när något berör och man plötsligt gråter, känner sig deppig eller nedstämd.
Så när har man liksom gråtit klart?
När kan man fullt och helt säga att -Ja, det där är mina erfarenheter. De har till viss del format mig till den jag är idag men det gör inte ont längre. Jag släpper ryggsäcken. Förlåter och går vidare.
På riktigt.
Och då menar jag så att man aldrig mer blöder när plåstret råkar gå upp. För där finns inget plåster längre. Inte ens ett ärr. Där är helt och smärtan är bara vad den egentligen har varit hela tiden - ett minne.

För första gången i mitt liv känner jag på allvar att jag börjar närma mig den där punkten.
Då jag har gråtit klart.
Ja det förstås, att böla i diverse situationer kommer ju jag fortsätta med i all evinnerlighet av olika anledningar men då kommer det att vara av saker som berör mig i nuet. Och det är okej. Sån är jag och sån vill jag vara.
Men sorgen i min dåtid kommer inte att förstärka det jag känner idag.

Och nu ska ni få höra något konstigt.
Ju närmare jag kommer den där punkten, desto svårare har jag att minnas varför jag varit så outgrundligt ledsen.
Men det är väl så det är med sorg.
Man måste helt enkelt gråta klart.
Ta sin säng - och gå.
Vidare.


torsdag 4 november 2010

Helt färdig

Idag har skivan mastrats.
Den sista förfiningen av ljudet. Samma volym på alla sånger. Alla frekvenser lagom starka.
Skivans sista utpost. I Segeltorp hos Classe på CRP närmare bestämt.
Det låter så fint.
Jag önskar att man kunde ta med hans högtalare och skicka med ett par med varje skiva så att den alltid låter som den gör där. Så som den ska låta.

I bilen på väg därifrån lyssnar jag på det färdiga resultatet.
På E4:an vid Essingeöarna börjar jag gråta hejdlöst.
Jag är helt utmattad. Och på andra sidan.
Den är färdig nu. Den är klar.
Jag får inom loppet av en kvart en febertopp. Huvudvärk. Blir så matt att jag har svårt att lyfta armarna.
Jag är så trött. Och så nöjd. Och så lycklig.
Men just nu - mest trött.

När jag senare på kvällen kommer hem möts jag av tända ljus, blommor och bubbel.
Vi lyssnar på skivan tillsammans i vårt kök.
Jag sitter där på en köksstol med ett glas champange som jag knappt orkar sippa på.
Blundar och lyssnar. Njuter.
Så kommer min dotter på 2,5 år in. Hon har just börjat prata på allvar. Fina, längre meningar kommer ur henne.
Plötsligt sjunger hon med i en av stroferna på skivan. Kan texten...!
Sen säger hon, ordagrant:
-Va fint du sjunger, mamma.

Och jag, ja jag gråter en skvätt till.
Och känner livet i en annars mycket matt kropp.