måndag 31 januari 2011

Min röst

Det sägs att en kvinnas röst förändras ständigt genom hela livet.
En mans röst går från pojke till karl över en besvärlig ( eller mindre besvärlig ) målbrottsperiod.
Jo, kvinnor hamnar faktiskt också i målbrottet men det märks inte så tydligt som hos män. Det är en mer utdragen process. Kvinnors röst blir också sen mörkare och mörkare ju äldre de blir.
Medan mäns förblir ganska lika och samma.
Det sägs också att ju fler barn en kvinna föder, desto mörkare blir rösten.

Min röst är jättemörk nu.
Ibland lyssnar jag på skivorna från förr. Då när jag var popsnöre och sjöng eurodancedängor.
Jag har en så ljus röst. Det är vad som slår mig. Jag sjunger högt uppe i struphuvudet. Ivrigt, energifyllt men lite ytligt.
Skillnaden mot den nya skivan "Mamma Bland Annat" är så påtaglig att jag ibland undrar om det verkligen är samma person. Samma människa och samma liv?
Två oktaver och tre barn senare. Liksom.

Men den är också mer innerlig, eftertänksam och förankrad i mig. Djupt inne i mig på något sätt som jag inte kan förklara.
Som om sången bara är ett sätt att berätta. Inte att det först och främst är sången som är viktig. Just därför känns det bra att lyssna. Kanske.

Jag minns när Anders Nunstedt skrev att jag hade röst som en snuvig talgoxe.
Oj, vad jag inte kunde skratta åt det då. Det kan jag iochförsig inte jättemycket nu heller för jag tycker synd om den där ivriga 19-åringen som bara vill sjunga och stå på scen och som inte visste så mycket om världen utanför Björklinge eller Uppsala. Hon som var jag.
Fast även om jag då rakt inte lät som nån snuvig talgoxe då - så lät jag i alla fall lite mer snuvig. Det får jag väl tillstå.

Idag är jag glad över att distributionen verkar vara i hamn.
Skönt. Sen är jag glad över bokade tidningsintervjuer, bokade internetkampanjer och att planeringen för gigen i Sthlm och Uppsala flyter på.
Idag är jag glad för det mesta - utan nackspärren...


fredag 28 januari 2011

Fritt och sömnlöst

Jag har säkert pratat om det förut. Bloggat om det tidigare.
När man är egenföretagare jobbar man när andra säger åt en att jobba. Ibland är det ofta, ibland är det mer sällan. Aldrig någonsin är man bekväm med att det är mer sällan. Även om det föregåtts av långa perioder av väldigt, väldigt ofta.
I tanken jobbar man alltid.
Blir man väckt mitt i natten vandrar tankarna iväg till att göra-listor, strategier och saker-man-absolut-inte-bör-glömma. I huvudet finns alltid en reservplan utarbetad liksom en utformning av eventuell krishantering.
En buffert på banken för månader av sinande intäkter.
Ändå är känslan av att styra sin egen tid och sin tillvaro det som räddar ensam-företagaren.
Känslan - säger jag för det egentligen inte är någon praktiskt sanning.
Som sagt - om någon säger åt mig att hoppa så gör jag det. Oftast i alla fall.

Men möjligheten att gå till frisören en tisdagsförmiddag utan att behöva rapportera till någon om var jag befinner mig - det är vinsten.
Att kunna vara med på alla utvecklingssamtal utan skuldkänslor, kunna släppa allt för att undsätta en trött 10-åring vid en vintrig busshållplats utan att behöva stämpla ut.
Att vara hemma med sin febriga 2-åring för tredje dagen i rad utan att känna panik - det är vinsten.

Sömnlösa nätter och ständig beredskap - det är förlusten.

Årets äventyr är tillsynes oändliga, fantastiska, utmanande och mycket, mycket lovande. Men jag tror inte att jag kommer att sova så himla bra.
Fast herregud - jag har inte sovit på över 10 år - varför börja nu?
Jag kan ju alltid ta en tupplur på jobbet.

onsdag 26 januari 2011

Lilla, lilla söta

Lilla, lilla söta.
Het panna, rosiga kinder.
Flämtande andetag.
Blanka ögon som vädjande ser upp på mig från famnen.
Som om du sa "Ta bort det här, mamma" "Ska det vara så här?"
Fast det säger du inte.
Du är tapper. Nickar lätt när jag erbjuder lite saft.
Men säger nej till allt annat. Till och med glass.
Lilla, lilla söta.
- Jag e huuuuuk, mamma....snyftar du.
- Ja, du är sjuk lilla gumman, svarar jag, men det blir snart bra igen.
- Sen blir det bra?
- Ja, sen blir det bra.
- Mmm, sen blir det bra. Sitta här och titta på Bompa?
- Ja det gör vi.
- Mamma....jag älskar dig....

Lilla, lilla söta.

söndag 23 januari 2011

Stäng av scannern!

Jag är en ganska ljudkänslig person. Det kan sätta en del käppar i hjulet när man arbetar med sånt som jag gör. Sällan orkar jag lyssna på musik som överstiger 70 bpm. (Bpm är förkortning för "beats per minute" och anger alltså takten.)
Sen får den inte heller innehålla så hårda ljud. Då går det inte. Det är inte för intet som min egen musik kan upplevas som lite sövande stundom.

Denna ljudkänslighet gör det också svårt för mig ibland när de egna barnen har kompisar hemma och plötsligt är antalet ben, armar och stämband fördubblat.
Min stressnivå ökar helt enkelt i takt med ljudnivån.
Föreställ er då en proppfull simhall. Eller en odämpad gympasal där det pågår innebandyturnerning för 7-åringar. Eller ett nöjesfält. Eller det värsta av allt - en skolmatsal.
Jag kämpar hårt i dessa miljöer för att behålla lugnet och jag lyckas ändå ganska bra tycker jag. Men det sätter sig i mina muskler istället och efteråt får jag ont och är spänd som en fiolsträng.

Den senaste tiden har jag funderat över om det inte är så att de flesta av mina sinnen är lite överretade. Jag kanske har lite ADHD. Overload på stimuli liksom.

Förr när jag till exempel skulle på middag eller fest och gick in i ett rum med männsikor scannade jag automatiskt av stämningen. Kände omedelbart in vem som hade en avvaktande attityd, vem som var avslappnad, vem som inte sa det han eller hon egentligen tyckte osv. Framförallt kollade jag av vem i rummet som kände sig ensam i sällskapet eller lite obekväm - och sen satte jag mig bredvid den eller de personerna för att hjälpa balansen på traven.
Som om det var mitt ansvar.

Jag gör prick samma sak fortfarande. Det blir så utan att jag vill eller försöker. Men jag agerar inte alltid på det. Jag försöker säga till mig själv att jag inte behöver eller ens kan skapa balans i alla sammanhang. Rädda nån. Täppa till nån vulkan som håller på att explodera. Skyla elefanten som står mitt i vardagsrummet.
Så jag är mer avvaktande. Försöker värja mig för intrycken. Lyckas inte så bra. Och så sätter sig även detta i mina muskler och sen begriper jag inte varför jag har så ont överallt efter middagen eller festen.

Jag förstår nu att det här är en av anledningarna till att jag är ensamföretagare.
Jag är så hyperkänslig för gruppdynamik och processer som pågår i sådana att jag skulle ha svårt att få nåt uträttat på en normal arbetsplats. Hälften av min tid skulle gå åt till att känna in hur andra människor har det, känner och tänker.

Jag förstår också att det här är anledningen till att jag är så dålig på att klura ut vad jag själv vill, orkar, känner, tänker, tycker när andra människor är runtomkring mig. Jag hinner helt enkelt inte känna efter för alla andras behov och känslor låter starkare i min hjärna och mitt hjärta.
Särskilt då när det kommer till min familj. När alla andra är hemma serverar jag mat - inte för att jag är hungrig - utan för att de andra är det - och jag äter utan att känna efter om jag egentligen är lika hungrig som de är.
Jag scannar hela tiden av vilka behov barnen och maken kan tänkas ha för att de ska vara glada och bekväma. Och i bruset hinner jag inte höra mina egna.
Jag säger absolut inte att inte mina behov eller min vilja är desamma som barnens och min mans ibland- så är det givetvis inte. Ibland vill vi prick samma saker. Men om du skulle fråga mig vems behov det är jag tillfredsställer just för tillfället - skulle jag ha svårt att utröna det.
Det måste alltså vara ganska tyst runt mig för att jag ska hinna känna efter. Och inte ens då är det säkert att jag hör. Mina egna känslor. Jag låter så mycket annat överrösta.
Nu låter det som om jag går omkring med en offerkofta men det gör jag inte. Inte jämt i alla fall;) Det här är bara en reflektion för att försöka komma till insikt och ändra ett beteende.

Så det här blir en ny övning för mig:
Varje dag ska jag komma på något som jag vill göra eller säga eller strunta i att göra eller strunta i att säga - bara för min egen skull.
Så ska jag planera in det i kalendern. Skriva in det även om det är en så liten sak som att "ta en promenad" eller "lösa korsord" eller "äta lakrits".
MEN trixet är att ingens annans behov, känsla eller tyckande får ligga till grund för beslutet.
I 15 minuter om dagen, på förmiddagen när alla har gått, ska jag sitta helt tyst och stirra rakt framför mig och komma på den här saken. Får jag tid över ska jag sitta kvar ändå.

Du kanske tycker att det låter helt vansinnigt. Både det beteende som föregått denna förändringstes och själva förändringsförsöket.
Men så får det bli
Jag ska stänga av min scanner 15 minuter om dagen.
Återkommer med en rapport.

tisdag 18 januari 2011

Vit flagg

Det råder ett napp-krig här hemma.
Ända sen jag försiktigt började lägga fram en tes om att det kanske vore bra om den lilla tjejen inte har napp under dagtid har 2,5-åringen lagt i överväxlen på ilsken motsträvighet.
Min strävan har således fått alldeles motsatt effekt.
För från att lite då och då stoppat in nappen i munnen under dagtid, tex vid tårar eller trötthet eller längtan - har hon nu övergått till att hålla fast vid den krampaktigt, hela tiden.

Ja, såklart inte på förskolan. Där funkar ju allt som inte funkar hemma. Precis som det alltid är med alla barn. Hon fogar sig till att lägga nappen på napphyllan och har den endast och enbart vid vilan. Inget bråk där inte. Nänä, sånt spar hon till mamman.

Så snart hon får se mig trycker hon in nappen i munnen och stirrar stint på mig med stålgrå ögon. Hittar hon ingen att tillgå skriker hon tills hon får en. Och ja, det är jag som tillslut förser henne med densamma. Jag vet.
Man orkar ju inte hur länge som helst. Hon vinner oftast på utmattning. Vilket hon ju är så överdrivet medveten om också.
Eller så gäspar hon teatraliskt och meddelar att hon är så trött, så trött.
Tar nappen och går upp till sin säng och låtsas-sover en stund.
Minuter senare hör jag hur hon skuttar omkring däruppe och leker Madicken med dockorna och nallarna. Med nappen i munnen. Inte alls så trött.

Och om jag tänker efter blir det alltsomoftast på precis samma sätt när jag startar såna här kamper och krig mot mina barn. Det får nästan alltid motsatt effekt.
Vare sig det är speltider, lördagsgodis eller städning.
Missförstå mig rätt - vissa krig tänker jag givetvis fortsätta utkämpa alldeles oavsett. Vissa kamper kommer nämligen jag att vinna tillslut - på utmattning...;)

Men den här napp-kampen, den lägger jag ner nu.
I eftermiddag tänker jag strö nappar runt hela huset och säga till min dotter när hon kommer hem att:
- Varsågod! Här är dina nappar! Sug på dem, gosa med dem så mycket du vill. Tala sen om för mig när du tycker att det är dags att sluta, när du känner dig stor nog, så ska jag hjälpa dig med det.

När hon sen pratar med napp i munnen kommer jag att fortsätta säga - Va??! Nu hör jag inte riktigt...
Och när hon leker och har skoj och ändå har den i munnen ska jag lite fint undra om jag inte ska ta hand om den en stund tills hon är klar.
Men kriga - det slutar jag med prick nu.



måndag 17 januari 2011

Dirrarna

Musikbranschen styrs av män.
De kvinnliga skivbolagsdirektörerna lyser med sin frånvaro.
På PR-avdelningar hittar man en del tjejer. De som ska ringa runt, representera, knyta kontakter och vara ansiktet utåt - de är oftast tjejer. Men de som fattar de tunga besluten, lägger budgetar, säger ja eller nej - de är män. Oftast ska jag tillägga. För det finns förstås undantag. Problemet är att jag nästan aldrig haft förmånen att stöta ihop med dessa undantag och det är lite sorgsamt.

Det vilar nämligen stundom ett oengagemang över de som satt sig på skivbolagsstolarna. Särskilt i dessa tider. En cynisk ridå har gått ner och släckt varje liten låga av passion eller ambition i ögonen på de där männen.
De är såna som svarar på mail medan man sitter i ett möte med dem. Som ALLTID svarar i telefon mitt i en viktig konversation och som lyssnar på den skiva man lagt ner sin själ och sitt hjärta i med ett halvt öra först i samma ögonblick som man kliver in genom dörren - fast han dyrt och heligt lovat att lyssna in sig innan för att kunna föra en vettig diskussion runt materialet.
Och aldrig, aldrig, aldrig nånsin lyssnar han på texterna. Det har han slutat göra för länge sen.
Därför faller det så platt i de här sammanhangen för mig.
Jag som lever på hoppet om att beröra, min musik som bygger lika delar på text och musik och som har en huvudsakligen kvinnlig publik.

Men så hittar man plötsligt någon som går lite mot strömmen.
Som ändå tar sig tid att prata ordentligt en stund.
Som sätter sig in i omständigheter och förstår att om inte musikbranschen ska gå under fullkomligt så måste även skivbolagen anpassa sig och sin arbetsform en aning.
Och då blir man så övermåttan glad så att denne helt vanlige kille - som i vilken annan bransch bara skulle anses göra sitt jobb - plötsligt framstår som en superhjälte.

Nu är jag ju ändå min egen skivbolagsdirektör den här omgången. Kvinnlig dessutom. Men jag måste ändå samarbeta med en del av branschens män för att nå dit jag vill. Och då gäller det att hitta rätt.
Jag håller tummarna för att jag gjort det nu.


torsdag 13 januari 2011

Igång

Jag har kommit igång. Det tog ett tag men nu känner jag att kugghjulen sakta gnisslar igång och börjar röra sig.
Det nya året tedde sig som en 10 meters snövall framför mig och jag hade liksom inte ork att ta mig över. Men så kavlar man upp ärmarna och börjar gräva och så plötsligt kommer nån förbi med en snöslunga. På riktigt faktiskt. Igår kom det äntligen hem en snöslunga till oss. En välkommen ny liten familjemedlem i maskinparken här på vårt ENORMT stora gods. Grannarna är också med på en del av slungan men jag misstänker att maken själv kommer att vara så förtjust i att köra den så han underhåller även deras uppfarter.
Således har det köpt in sig i en slunga med förare. Bra deal får man säga.

Jag närmar mig distributions-avtal och så småningom officiell release av skivan.
Det vill säga att den kommer att finnas tillgänglig på alla andra återförsäljningsställen också och inte bara i min egen webbshop;) Det gäller såklart även den digitala världen som Spotify, I tunes osv.
I nästa vecka skickar jag sången "Får jag hålla din hand" till alla P4 stationer i Sverige. Den kommersiella radion hoppar jag över. För nu i alla fall.
Det gäller att inte kasta pärlor för svinen...;) Eller Baggarna....;)
Nej, det är bättre att lägga kraften där den gör nytta.

Jag hoppar denna gång över alla led när det gäller promotion avdelningar och radiopluggare på de stora skivbolagen. Nu är jag ju skivbolag själv och tänker därmed kommunicera med media på egen hand. Jag är trött på att skriva biografier om mig själv i tredje person och låtsas vara "intressant artist". Den här gången blir det texter skrivna av mig, från mig - till dem som vill läsa. Och de som inte vill eller inte tycker att det är "på riktigt" då - de får vara.

Nu gör jag det här. Själv.
På riktigt.
Rackarns va roligt det är!


söndag 9 januari 2011

Ur en tallkottkörtels perspektiv

All jul är ute.
Av det gamla året och nyligen passerade högtiderna syns inte ett spår.
Det känns rent, undanplockat och luftigt. Andrum. Rum att andas i.
I köket har jag redan vågat mig på pastelliga accenter och ute återvänder ljuset sakta, sakta...
Idag kunde man tillochmed se altanens trä för att snön smält undan.
Annars känner jag mig inträngd av snön. Vallarna växer sig höga på tomten, på gatorna och kräver ett utrymme som jag anser mig ha rätt till själv. Åtminstone luften eller ingenting borde i få finnas där istället för snön.
Ändå känner man att man är på andra sidan.
Vintern är kvar - säkerligen ett bra tag till - men lyfter man blicken nu så ser man på horisonten att jordens axel börjat luta åt rätt håll...
Tallkottkörteln vädrar morgonluft. Eller morgonljus snarare.
Och visst är det konstigt hur den påverkar oss - den där solen - och den där lilla körteln.
Påverkar mig.
En stunds ljus efter månader av mörker och en plötslig känsla av utrensning och doft av såpa kommer över mig. Jag tar tag i gamla surdegar som mangelhögar, tvättstugestädning och källarsortering. Njuter av att kasta saker. Ut.

Imorron börjar vardagen igen. Åtminstone för fyra av fem i vår familj. Det är bara Noel som har ytterligare en dags jullov eftersom skolan och fritids passar på att ha planeringsdag just när alla ska till och börja jobba igen. Precis som vanligt.
Hur jag ska få lilla Stella ur sängen vid 6.30 är ännu ett mysterium. Imorse hade vi ställt klockan på 8.30 och hon vägrade öppna ögonen.
Storebror Leo kommer att ha det svårast. Han har blivit nattuggla och hatar morgnar överlag - oavsett när de startar.
Att dessutom ställa sig och vänta på bussen i ett kallt januarimörker gör inte saken lättare för honom såklart. Kanske får pappan förbarma sig och skjutsa honom för en gångs skull. Imorron.

Det har sannerligen varit mörkt. Mysigt stundom såklart.
Men mörkt. Och det gillar åtminstone inte min tallkottkörtel.
Fast nu ser jag ljuset. Jag ser ljuset, Jonathan! Jag ser ljuset.
Ljus och tulpaner!
Halleluja.

lördag 1 januari 2011

Nytt och gammalt

Ett år är slut. Ett Nytt år tar vid.
Sentimentalt. Vemodigt. Förväntansfullt. På samma gång.
Fint dukat i vitt och silver. Ljus precis överallt.
Ljuvliga bubblor i glaset.
Härliga smaker som trängs i gommen.
Lång sittning.
Frågesporter.
Reflektioner över året som gått och förväntningar och förhoppningar om det som ska komma.
Kramar, skålar.
Eldlyktor i papper som svävar mot skyn.
Samling runt en vedkorg. Kärlek och vänskap.
Ljuvliga barn i en enda stor bunt. 7 stycken som inte somnar förrän strax före 4. Det är nytt rekord.
Mitt ansikte möter kudden strax efter. Då har jag bäddat ner alla nattgäster, fixat köket och blåst ut alla ljus.
Det sista jag tänker är att det blir nog bra.
Av någon anledning känner jag en liten tvekan i det här med att ta tag i det nya året...
Har stora förhoppningar och är rädd att bli besviken.
Men först måste man sova. Sen vila.
Och sen...lite längre fram när ljuset återvänt. Och orken och viljan.
Då - då är året mitt.
Och livet.