söndag 27 mars 2011

Långt är också bra

Tisdagen gick bra. Får man ändå säga.
Klänningen blev rätt. Sången och musiken blev som den skulle. Damerna gjorde det de förväntades göra och mer därtill.
Jag tror att de flesta gick från Rival med ett leende på läpparna och ett par till verktyg i sin mamma- eller pappaverktygslåda.
I stora drag blev det som det var tänkt. Och det är ju inte ofta det är så i livet.

Jag var så tömd och trött efteråt att jag inte kan minnas när jag kände mig sån sist.
Jo, kanske var det mitt i N's sömnstörningsperiod, eller under L's kolikmånader. Fast jag minns inte. Och det här med trötthet påverkar ju även minnet till en så hög grad att jag ett tag var lite orolig för mig själv.

Men nu börjar jag så sakteliga återvända till livet.
Laddar om för Uppsala Konsert & Kongress den 5/4.
Som säkert också blir bra. Och har jag tur inte riktigt lika uttömmande. Nu vet jag ju hur det kommer att vara i stora drag. Jag kan se det framför mig. Styra om det jag inte var nöjd med. Köra lite på volley.
Genomföra eventet med vetskapen om att jag verkligen gjort allt för att det här projektet skulle bli bra.
Allt jag nånsin kunnat.
Så det så.
___

Noel ser på mig i badrummet på morgonen.
Jag håller på att klä på mig efter duschen.
- Du har ganska stora bröst, du mamma.
- Va?! Jag har väl inte stora bröst???
Tystnad ett tag.
- Nej, men de är ganska långa......
Så skuttar han iväg på nya äventyr.
Och kvar står mamman med långa bröst.


fredag 18 mars 2011

Tisdagens klänning

Det hänger en klänning i mitt sovrum.
Synlig, liksom utanpå garderoben.
Den ska jag ha på Rival på tisdag.
Inför varje konsert eller event jag genomför hänger jag fram den tilltänkta scenkostymen en god stund innan. Så får den hänga där som att påminna mig om vad som ska komma, ge mig en inre bild av hur det kommer att se ut och såklart för att jag ska kunna känna efter om det är rätt klänning.
För det är oftast en klänning.
Jag gillar att det är ett enda plagg, vips så är man färdig liksom. Slipper tänka, matcha. Den ska såklart vara bekväm och fin. Men inte för fin, det skapar en distans till publiken anser jag och det vill jag inte ha. Den är oftast inte hellång. Nej, oftast slutar den strax under knäna. Det är bra längd på scen. För mig. Om det inte är i kyrkan för såna konserter brukar kräva ännu mer tilltagen längd.
Den här gången blir det ganska mycket färg. Rivals scen är stor så det går bra. Ju mindre scen, desto mindre stark färg brukar jag ha. Ljusa färger som vitt är också passande. Men aldrig svart. Det brukar annars vara poppis på scen - men jag har aldrig nånsin svart på mig på scen. Ganska sällan överhuvudtaget faktiskt.

Och varför jag idag reflekterat över det här har jag ingen aning om.
Men det känns bra när jag ser på klänningen där den hänger.
Och det måste ju ändå betraktas som ett gott tecken.


söndag 13 mars 2011

Drömmar i garderoben,

När jag var liten var det min högsta dröm att vara med i melodifestivalen.
Det var mer än en dröm. Det var ett mål. Den enda möjliga utvägen.
Jag såg alla festivaler. Kunde alla sånger utantill.
Såg mig själv i en vit scenkostym.
Brukade intervjua mig själv i spegeln. Öva på att se oerhört överraskad och stormlycklig ut efter utdelandet av en rad 12-or i min fantasi-omröstning.
- Va?!! Är det sant?!!! Jag????

Nu är jag 35 år. Och jag får nog förstå och inse att det inte kommer att bli nån festival för mig.
Det är lite sorgligt att lägga sina drömmar i arkiv, små förvaringskartonger och lägga undan dem längst inne i nån mörk garderob.
Oavsett dröm menar jag.
De packas omsorgsfullt ner och ibland kan man gå in i de där garderoberna och glänta på kartongernas lock, kika ner och bli lite sentimental över hur levande drömmarna var förr.
Som att titta i gamla fotoalbum. Minnas, le, känna ett stråk av sorgsenhet över att det är dåtid - stänga albumet och gå vidare.
Det kan handla om drömmen om huset vid havet, ett till barn, skådespelaryrket, jordenruntresan, kärnfamiljen - eller melodifestivalen.

Plötsligt en dag så vaknar man upp och inser att - shit, jag har inte hela livet framför mig längre. Jag har hälften bakom mig.
Möjligheterna är inte längre oändliga.
De val jag fortfarande har kvar att göra - de måste jag se till att göra nu. Om jag verkligen vill nånstans - ja, då måste den vägen utstakas och påbörjas omedelbums. För snart kan det faktiskt och obönhörligen vara för sent.
Och då måste man packa ner ännu fler drömmar i de där små förvaringsboxarna tills garderoben är alldeles proppad av ouppfyllda önskningar.
Och så kan vi ju faktiskt inte ha det.

Ändå. Mitt bland de där kartongerna dansar mina barn. Som brinnande löften om att kartongerna kanske kan packas upp en dag och jag får se drömmarna bli verklighet, fast i tredje person. Hoppet lever om att få vara mamma till en hel garderob av uppfyllda önskningar.
Och då står man ändå ut med att själv packa ner en och annan. För där finns de allra största drömmarna, livs levande, sanna och uppfyllda önskningar och de dansar och sjunger framför TVn när andra vinner melodifestivalen.

torsdag 3 mars 2011

Skidor och skiftningar

Vi semestrar i fjällen.
Sol. Sol, sol, sol och snö överallt.
Fast här stör inte snön - här är den ljuvlig.
Jag blir saligt lycklig av lift-klonk, skidor som skär genom pisterna, pjäxor som knarrar.
Min själ jublar när jag får svänga hit och dit nerför lagom branta backar med sönerna framför mig. Vi gör något tillsammans som vi allihop tycker är prick lika roligt.
Ingen uppoffring för någon. Bara samhörighet, frisk luft och leenden bakom skidglasögon.

Lilla S testar skidor och pjäxor för första gången i sitt liv. För att inte ens ha fyllt tre så går det ändå okej. Ett tjugotal åk har hon hunnit med i minsta lilla barnbacken. Och liften - den är kul.
-Jag kan! Jag kan! Jublar hon när vi åker upp.
Hon lessnar dock ganska snabbt och vill hellre tulta omkring bland söndrivorna eller bara titta på andra som åker. Fast det gör inte så mycket. Man orkar inte så många åk framåtböjd med en liten tjej framför sig i backarna.

Det är lite trist att A och jag inte kan åka tillsammans dock. Det hade varit härligt men vi delar på dagarna så att den ena är med S medan den andre åker med grabbarna.

Härligt.
Fast inte bara såklart. Idag händer något som gör mig så outsägligt lessen.
Det är min tur att åka förmiddag med grabbarna. Vid nåt tillfälle nämner jag att om de vill öva på sin åkteknik ska de försöka hålla ihop skidorna parallellt så mycket som möjligt.
N fattar direkt. Han är motorikens konung och far som en kanon i backarna. Får in det här med prallellsvängar på ett kick. Men storebror tycker det är svårt. Och det blir inte hierarkiskt riktigt såklart.
Han är arg som ett bi och klagar att det är omöjligt. Jag fattar fortfarande inte allvaret i det hela utan mumlar nåt om att ingenting är omöjligt - det är bara att öva.
Han blir sur. Jag undrar varför och säger att jag bara vill hjälpa honom att förbättra sin åkning. Han blir surare. Tystare.
På toppen där det blåser drar han ifrån oss och när jag ropar och undrar varför han är sur vänder han sig om och skriker: "För att du inte kan acceptera mig som jag är!!!"
Sen åker han iväg utan oss.

Och inuti mig river det. Hålet under mig blir avgrundsdjupt och jag drar häftigt efter andan. Står som förstenad. Tårarna väller upp och lillebror åker fram till mig och undrar vad det är.
Han fattar omedelbart det oerhörda i vad L just sagt till mig.
Eller snarare hur oerhört ont det gör att få höra det där.
Det är nästan det värsta jag kan tänka mig att få höra. För det är det enda jag vill och önskar att mina barn ska känna - att de duger precis som de är.
Det är mitt största uppdrag som mamma, min yttersta strävan, det jag sätter högst upp på listan av vad som är viktigt. Och nu står jag där på en blåsig fjälltopp och har misslyckats med det enda och största jag företagit mig som förälder.

Vi åker efter honom. Såklart. Men det tar nästan en timme innan han motvilligt följer med upp i liften igen. Jag säger allt det där om att jag naturligtvis älskar honom precis lika mycket även om han aldrig skulle åka skidor i hela sitt liv igen osv, osv.
Tillslut säger jag ingenting och bara kramar honom. Men han är obeveklig.

Det går över. Såsmåningom.
Och leendet är tillbaka någon timme senare när han får åka i tricks-backen och i skogsbanorna.
På lunchen kramar och pussar han mig. Pratar som vanligt.
Jag inser att det är en prepubertal skör själ som sitter framför mig. Jag inser att jag ändå är oändligt bra på att bekräfta mina barn, försöka vara rättvis, älska, förmedla att de duger just såsom de är - och inte bara duger utan är fantastiska, unika underbarn.
Mitt förnuft är med mig i detta.
Men min känsla och mitt hjärta - det är kvar i stunden däruppe på den blåsiga toppen av fjället.
Och jag gråter en skvätt i smyg när jag på eftermiddagen blir ensam med lilla S.
Imorron är en annan dag. Ny. Och bra.