Mamma Bland Annat

Outgrundliga...

2011-11-04T15:48:00.002+01:00

Outgrundliga vägar.

Kanske ska det vara så.

För en analyserande människa som jag blir det ändå svårt att inte alltid söka en förklaring. Ett logiskt mönster. Ett svar.

Jag lyckas inte så bra.

Inte ens när jag tittar i backspegeln alla gånger.

Ibland finns där glimtar av uppenbarheter. Uppenbarelser.

Absolut. Men ändå. Inte mycket att staka ut sin framtida riktning på.

Jag har kämpat hårt för många saker i mitt liv.

Och nu pratar jag om det som rör mitt yrke och min passion. Jag har inte fått något gratis. Det jag har gjort - det har jag sett till att ordna själv. Ingen har gjort det åt mig, kommit med uppbackning, kontakter och extra hjälp på traven. Inget stort bolag har stått bakom mig. Ingen namnkunnig kontakt med stort nätverk.

Jag har gjort det själv.

På min väg har jag då och då stött ihop med människor som jag samarbetar och samarbetat med - tack och lov. Men den allra största delen och tiden är jag ensam.

Och jag känner mig lite utmattad.

På att försöka förklara mina idéer och tankar så att någon annan i beslutsposition förstår.

Less på att övertyga, anpassa och lirka.

Häromdagen kom det för första gången en inbjudan gällande mina texter som jag själv inte hade haft något med att göra. Ingen jag hade kontaktat, inget jag själv initierat - det bara kom.

Och jag kände mig helt chockad.

Kan det verkligen gå till så här?

Att man liksom bara får en förfrågan? Att personen som frågar redan vet vad jag gör, gjort och utifrån det och enbart det bedömt att det här verkar bra och spännande.

Jag är fortfarande helt paff.

Så jag undrar. Är det bara min egen villfarelse om att för vissa andra så är det så där det alltid eller alltsomoftast går till?

Är det min litenhet som lockar fram avundet i mig och lurar mig att tro att somliga andra har det lättare? Eller är det faktiskt så att för vissa är det en helt normal företeelse?

Jag vet inte.

Men jag vet detta: Det är alldeles uppenbart att det inte är något jag kan räkna med i mitt liv.

Och ändå. Jag är som sagt lite trött.

Så jag funderar på om jag ska våga luta mig lite tillbaka en stund.

Vila armbågarna och luta pannan mot förtröstan.

Kanske ska jag det.

Och låta det komma till mig - det som är mitt.

Ord på D...

2011-10-18T11:04:00.002+02:00

Driftig.

Jag har blivit allergisk mot det ordet.

Förr var det kanske ord som "duktig" eller "högpresterande" men nu är det just ordet "driftig".

Va sjutton är det för ord egentligen? Och är det något att eftersträva?

Det fanns en tid då jag gjorde allt för att uppfylla kriterierna som kunde tänkas vara inbakade i detta lilla ord. Men nu...

Häromdagen kom jag på mig själv att bli direkt rasande när någon sa att "Jag borde koppla ihop dig med ett par tjejer som också är så där driftiga som du...".

Jag vill tamejsjutton inte vara nån driftig tjej längre eller ens uppfattas vara någon sån.

För det är alltid tjejer som är driftiga. Eller hur?

Varför?

Jo, driftig är man när man otrutet med aldrig sviktande ambition, energi och vilja kämpar hårt för att få omöjliga och oavlönade projekt att fungera.

I tron om att de såsmåningom - när alla förstått storheten i dem - ska bli lönsamma.

Jag vet - det här är mina högst personliga åsikter och kopplingar.

Håll med eller förkasta.

Men mina "driftiga" dagar är över. Jag orkar inte.

Jag kommer alltid att vara en engagerad person dock. I sådant jag finner meningsfullt.

Sån vill jag vara. Däri ligger också så mycket hjärta att lönsamhet inte spelar samma roll.

Men meningen måste komma inifrån mig själv och inte vara sprungen ur jakten på epitet som börjar på "D"...

Duktig, duglig och driftig.

Tre ord jag skulle stryka ur min dotters framtida vokabulär om jag kunde.

Tillfreds och lycklig.

Det räcker långt. Längst.

Konsert nu på söndag

2011-10-05T12:34:00.002+02:00

Kummelby Kyrka, Sollentuna 9/10 kl. 18.00

Välkommen till en konsert som bland annat kommer att innehålla sånger från mina skivor "Underbarn" och "Mamma Bland Annat".

Jag sjunger och pratar om min musikaliska resa, mina tankar om föräldraskapet, mitt liv och min tro.

Om vad jag behövde - och fick. Och varför jag inte fick det jag från början trodde att jag behövde.

Välkommen till en finstämd stund för eftertanke tillsammans med mig och mina eminenta musiker Anders Skogh (gitarr), Emil Skogh (kontrabas) och Peter Nilsbo (piano).

Entré löses i dörren eller köps i förväg i Kummelby Kyrka eller på Persson Bokhandel, Sollentuna. 100:- vuxen och 50:- för ungdom under 18 eller student. Man kan också ringa Kummelby Kyrka och reservera biljetter som upphämtas 30 min före konsert.

Konserten pågår ca 1,5 timme inkl liten mingelpaus.

Mer info på linnmaria.se och svenskakyrkansollentuna.com

Solminnen

2011-09-13T09:30:00.003+02:00

Vi hade det himla bra där på ön i Medelavet...

Och alla var ganska harmoniska och glada.

Det var inte ens så mycket bråk mellan brorsorna....;)

Så jag drömmer mig dit ibland. Går igenom foton och ler. Försöker känna värmen från solen och havet i mina muskler.

Idag är det svårare att lyckas. Regnet och vinden piskar mot rutan.

En del har hänt sen sist jag skrev. Sonen - den yngre - har blivit 8. Det är åtta hela år sen han kastade sig ut i världen tre veckor före beräknat datum.

Han har sprungit sen dess brukar jag säga och det är inte en alldeles osann överdrift.

Denna tilldragelse firades såklart i dagarna....fyra. Som det blir med släkt som är delad i många och utspridd geografiskt. Dessutom var 16 stycken från samma årskull här i fredags på party. Tänk att man går på den lätta varje år...;)

I söndags sa jag ja. I kyrkan. Igen.

Nej, jag gifte inte om mig. Jag sa ja till mitt dop. En lite förvuxen konfirmand.

Men det var gott och efterlängtat.

Leo tyckte att "Var jag inte lite väl gammal för det här?". Och jag svarade att, inte riktigt, men att han förhoppningsvis kommer att vara dryga 20 år yngre.

"Fast jag vet inte vad jag tror på än..." sa han dröjande.

"Nej, sa jag. Du hinner ju ta reda på det. Jag vet inte heller alla dagar. Men jag känner att jag är på god väg...."

Sen var det inget mer med det.

Vardagen gjorde åter sitt intåg med galonisar och gympapåsar och värkande muskler.

Men det hjälper att titta på bilderna.

Och att säga Ja.

Vardagschock

2011-08-29T14:32:00.002+02:00

I måndagskväll landade planet som tog oss hem från en veckas 30-gradig värme och bad i Medelhavet.

Pang! Sa det.

Så satte vardagen igång. Den överföll liksom.

Här står jag nu och känner mig helt påhoppad och inom mig skälver jag av oro över att det ska vara så här fram till jul.

Eller ännu värre - till nästa sommar....

Den här vardagen. Den som är livet. I alla fall större delen av det.

Ska den vara ett långdistanslopp? Ska den rusa förbi och se till att man utpumpad ligger i diket och flåsar när helgen kommer? Jag tänker att det nog inte var så det var tänkt.

Att det inte är så jag vill ha det.

Jag som brukar älska när höstterminen drar igång igen. När luften blir hör och jag känner mig effektiv och vill gå och köpa en hel bunt med välvässade blyertspennor. När jag sätter igång med allt.

Jag sitter här och vill inte börja alls. På något.

Stretar emot och känner mig så stresskänslig att ett sms-pling får mitt hjärta att slå hårdare.

Så kan vi ju inte ha det.

Två tredjedelar av vår barnaskara fyller år nu inom loppet av en månad. Då alla uppstarter, kickoffer, turneringar, föräldramöten, planeringar och möten samtidigt ska ske. Då alla viktiga lappar ska fyllas i och skickas in. Då alla regnkläder som nyligen inköptes har vuxits ur och plötsligt måste uppgraderas.

När äldste sonen är pre-pubertal och djup och känslig, när yngste sonen revolterar och tre-åringen är - treåring.

När synthlektioner, läxor, körövningar krockar med fotbollsträningar, innebandycuper och skoldiscon.

Mitt i allt detta - som är vardag - som är livet - ligger jag i ett dike och flämtar.

Och vette farskon om jag kravlar mig upp.

Typiskt

2011-08-09T09:53:00.003+02:00

Jag ber om ursäkt i förväg. Det inlägg som följer nu är inte skrivet med hänsyn till svälten i Afrika, terrordåden i Norge, börsras, ekonomisk kris, dödligt sjuka eller människor i alla möjliga utsatta situationer.

Jag vill redan innan säga att - jag vet - det kunde varit värre.

Men jag behöver skriva det här ändå.

Så här kommer det:

Det är så förbannat typiskt.

När jag äntligen får veta vad som är fel på mig. Varför min kropp inte längre vill. Inte längre är min egen. När jag äntligen får en diagnos - då är det inte ens en "riktig" diagnos.

Då är det en slasktrapp man stoppar ner all min värk, smärta, orkeslöshet och sömnlöshet i och skakar på huvudet och säger att - det där går inte att göra nåt åt. Du får leva med det.

Då förklarar man att jag EGENTLIGEN inte har ont, det är bara min hjärna som tror att jag har det. När jag äntligen får reda på vad jag har för sjukdom - då är det ingen "riktig" sjukdom utan mer ett uppretat tillstånd. Ett uppretat smärtsystem. Kroniskt.

Då sätter man ordet FIBROMYALGI i min journal och slutar leta orsak. Hänvisar mig till alternativa metoder och sjukgymnastik med 80-åringar.

Så här går jag omkring med ett odefinierbart tillstånd och det har snart gått ett år sen jag fick den där icke-diagnosen. Ett år utan att jag accepterat att det här är sanningen. Ett år då jag inte fler än tre gånger uttalat att : Jag har fibromyalgi.

Istället säger jag: De säger att jag har fibromyalgi - men det är jag inte helt överens med dem om.

Vissa kvällar och nätter har jag så ont att jag skakar. Det gör ont in i märgen och jag har svårt att jämföra smärtan med något annat jag upplevt tidigare i livet. Jag andas darrigt och flämtande och önskar att jag kunde flytta ut ur min kropp. Om så bara för en liten, liten stund. Där ligger jag i min säng om natten och har en sån värk att jag vaknar av varje liten rörelse jag eller någon annan gör i sängen. Och ändå har jag inte ont på RIKTIGT. Tydligen. Det är bara min hjärna som tror det. Säg det till min kropp....och min hjärna....

Jag drömmer om morfin, lustgas, citodon. Men tar max en halv citodon en gång varannan månad när det är som värst. När jag inte tror att jag orkar igenom natten.

För jag är livrädd att bli beroende av en medicin som i längden ändå inte hjälper. Då sitter jag ju där med ytterligare en dimension i min icke-sjukdom. Och det kan jag gärna vara utan.

Allt jag gör är en kalkylering med smärta och energi.

Om jag gör det här så får jag betala det här priset i värk och ork - är det värt det?

Om jag försöker vara en rolig och närvarande mamma och studsa en stund med min dotter på studsmattan - då pajar ryggen och minst två sömnlösa nätter följer. Är det värt det?

Om jag spelar lite volleyboll med grabbarna så kostar det energi för resten av dygnet och jag kommer inte att orka vara så glad ikväll. Är det värt det?

Om jag åker till ICA Maxi och storhandlar är jag en lite surare fru imorron. Om jag dammsuger kan jag inte ta en promenad. Om jag cyklar till en kompis och fikar en kväll tömer jag depåerna för dagen därpå. Och så där fortsätter det i all oändlighet.

Och det är inte så lätt att prioritera. Man känner sällan i stunden exakt hur mycket man kommer att få betala i efterhand. Det kommer alltid som en liten härlig överraskning. Det jag klarat ganska okej en dag går inte alls en annan. Ibland måste man göra saker som kroppen tar stryk av bara för att psyket ska orka. Ibland måste man ha kul fastän man inte orkar.

Och ibland måste man säga nej till bra och roliga saker för att man ska kunna sova.

Och ibland går ingenting och jag ramlar ner i ett stort svart hål och har svårt att ta mig upp.

Det är så förbannat, jädra typiskt. Och ibland tycker jag hemskt synd om mig själv.

Ibland blir jag bara less, trött och arg på mig själv.

Så.

Nu har jag sagt det.

Tiden går...

2011-07-26T15:35:00.003+02:00

Och går, och går.

Ledigheten tycks även innefatta orden. De strömmar inte ur mig på samma sätt. Antagligen för att jag knappt hinner tänka dem. Eller höra dem.

Så det blir inte mycket skrivet. Fast jag har upplevt massor.

Flera veckor av sommar med allt vad det innebär.

Och jag mår därav ganska bra. Men stundom känner jag att det skulle passa med lite semester från semestern. Särskilt när jag dukar fram middag strax efter att jag stoppat disken från lunchen i diskmaskinen. Men det blir sån semester också vad det lider. Utan matlagning och diskplock alltså. I ett annat land. Nån annanstans.

Och det finns ju papperstallrikar.

Kom jag just på.

För övrigt anser jag att lunchen kan man hoppa över då och då.

Midsommar

2011-06-26T15:10:00.008+02:00

Midsommar på Högmarsö.

Familjen, vänner, skratt, prat, bubbel, sill, sol, bad, båtturer, fiskelycka och

stekt abborre till mellis.

Barn i flytväst, mer bubbel, dans runt midsommarstång, små grodorna, fiskdamm med godispåsar, grill, prat, vickning, bastu, nattbad.

Midsommar som hämtad ur ett reportage i nån veckotidning.

Enligt en önskeboks alla regler.

En drömstart på sommaren.

Fin trio på Högmarsö

Anders trivs i solen...

Äntligen nån som tycker det är roligt att dans runt midsommarstången med mig!

Finaste Leo

Noel kikar fram bakom kransen

Livet

2011-06-18T12:53:00.002+02:00

I tisdags ringde min väninna och jublade för att berätta att nu, nu äntligen var hon gravid.

Efter flera missfall och misslyckade IVF-er hade ett barn börjat växa i hennes mage. Ett liv hade startat djupt där inuti henne.

I torsdags möttes jag av att grannens flagga vajade på halv stång och visste omedelbart att tragedin var ett faktum. Hon hade dött och han blivit änkling vid dryga 60.

Jag stod länge på altanen och andades djupt och försökte hitta modet och styrkan för att gå dit och möta sorgen. Döden. Ensamheten. Benen var oerhört tunga. Men jag gick dit. Kramade om honom och grät en stund. Pratade om begravning, musik och dikter.

Gick hem.

För båda dessa familjer och människor har livet på en enda sekund, ett ögonblick förändrats.

I den ena stunden finns inte livet för att i den andra plötsligt bestämma sig för att slå rot och börja växa. I ett trollslag och genom ett under vävs drömmen och verkligheten samman och där finns ett barn. Ett liv.

Och i det andra fallet försvinner ett liv lika fort. Ett sista andetag så är en människas stund på jorden till ända. En suck och hon finns inte. Finns inte mer.

När jag sitter vid mitt köksbord och stirrar ut på det röda grannhuset är det fullkomligt obegripligt. Därför att för min inre syn finns hon ju. Hon går där i trädgården, påtar, målar, vinkar och ler. Hennes träskor står vid altandörren och hennes sms finns kvar i min telefon med alla hälsningar från deras skärgårdsturer. Hon finns - likväl är hon borta.

En kommer och en går.

Lycka och sorg går hand i hand. Det ena ger det andra.

Och livet är så oändligt stort och förunderligt. Bitterljuvt och sorgsamt.

Lyckligt och underbart.

Hemma

2011-06-10T14:34:00.004+02:00

Men jag gjorde det.

Nu är jag på andra sidan Malta-resan och kan säga att det gick bra. För att inte säga utmärkt.

Skype räddade situationen. Stundom kunde jag vara i samma rum som de här hemma och det fick allt att kännas lättare. Bortsett från det faktum att schemat på Malta var av den karaktären att det inte så ofta dök upp pauser där längtan och saknad fick ta överhand.

Det krävs en del fokusering när 46 gossar i varierande storlek ska vallas genom säkerhetskontroller, konserter, båtturer, stadsvandringar, sena middagar och tidiga frukostar. För att inte tala om att hålla koll på dem i höga vågor fulla med brännmaneter i Medelhavet.

Man måste parera hunger, hemlängtan, interna konflikter, solbränna, illamående, tarmbesvär, ostrukna skjortor och borttappade plånböcker.

Jag kan säga att jag var ganska utmattad när vi tillslut landade på Arlanda.

Men glad.

Jag har aldrig i mitt liv stött på en samling så oerhört trevliga och gulliga killar. Och de andra vuxna ledarna var av precis samma sort de också.

Konserterna och sången jag fått höra och insupa har varit magisk. Underbar. Jag har suttit i kyrkbänkar, blundat och låtit mig omslutas av de mest fantastiska klanger och toner.

Och gråtit såklart. När Sollentuna Gosskör framför Ave Maria, Lead me Lord eller Stämning - då rinner tårarna oupphörligen ner för mina kinder.

Medelhavsvärme är det ju även härhemma så det är inte alls dumt att vara på nordligare breddgrader.

Nu hägrar studentmottagningar, skolavslutningar, 40-årsfester, 60-årskryssningar, midsommar och ett långt och härligt sommarlov.

Jobba har jag plötsligt svårt att göra.

Har ingen energi kvar och orkar liksom inte tänka så mycket på hösten.

Fastän jag borde planera en del av konserterna, eventen och annat på agendan.

Det är som om jag stupar och kroknar lite innan mållinjen i år.

Jobba och planera får jag göra sen.... en regnig dag.

Idag är det sol och student i Sollentuna.

Separation

2011-05-31T09:48:00.002+02:00

6 dagar.

6 dagar och 5 nätter.

Det är så länge som jag nu ska spendera tillsammans med min äldste son och dennes kör på Malta. Det är således även så länge som jag ska vara åtskild från övriga familjen.

Och det är ingen lätt sak för en sån som mig.

Man kan säga att separation är fysiskt plågsamt för mig. Avsked gör mig illa till mods och sorgsen även om det bara är för ett kortare tag.

Sen lilla S föddes har jag varit borta från henne i max 22 timmar. Vid ett enda tillfälle.

Sen Noel, 7 år, kom har han varit borta från mig i 2 dygn som längst men då sågs vi ändå en liten stund den ena dagen eftersom han fick panik och kunde inte gå på utedass. Han vred sig i magsmärtor och barnvakterna trodde det var blindtarmen varpå han fördes i ilfart in mot Uppsala. Vi åkte också från vårt då pågående restaurangbesök, lämnade mitt i huvudrätten och strålade samman med barnvakter och Noel på mack i Knivsta. Där Noel, efter ett besök på vanlig vattenklosett, mådde finfint och åkt med barnvakterna till sommarstugan igen.

Fast det där - det är egentligen en helt annan historia.

Anders och jag har varit tillsammans i 17 år. Vid ett enda tillfälle har vi varit borta från varandra motsvarande tid. Det var när jag tog min farmor som då var nybliven änka till San Torini. Det ångrar jag såklart inte men dagarna var plågsamt många ur perspektivet separation. De senaste 10 åren har vi inte varit ifrån varandra mer än 3 dagar i sträck.

Så nu bär det av. Till Malta.

I 6 dagar.

Och separationen - den känns fysiskt i mig.

Jag vet att när jag bara kommer iväg så lättar det lite - i alla fall i ett par dagar. De sista två dagarna kommer att vara tuffa. Och den sista resdagen allra tuffast.

Tur att jag har ett barn med mig. Och dessutom 40 andra gossar att distrahera mig med.

Ja, det där lät ju lite märkligt inser jag nu...;) Men ni fattar.

Jag kommer att ha ett späckat schema och det kommer att rädda mig.

Längtan är bra. Saknad är svårare.

När jag är tillbaka då väntar en hel, härlig sommar.

Tillsammans.

2011-05-20T10:12:00.002+02:00

Och så här såg hon ut....

För tre år sen...

2011-05-16T22:28:00.002+02:00

Låg jag med ett knyte i famnen och kände mig tillfreds.

Lycklig och tillfreds. Nöjd.

En liten tjej med rosiga kinder gjorde familjen och min tillvaro komplett. Där och då.

Jag hade inga fler önskningar, inga drömmar som kunde mäta sig med det jag fått.

Jag längtade ingenstans. Eller efter något.

Jag har ett kort på mig själv som är taget precis efter att hon kommit ut. Och allt det jag beskrev ovan syns i det ansiktsuttrycket. Barnmorskan hade visst svårt att stoppa nån blödning. Jag hade ingen känsel i halva underkroppen. Men jag - jag var bara nöjd.

Livet var så litet och så oändligt stort där mellan våra tre huvuden.

När jag ser på det där kortet försöker jag hitta tillbaka till den där känslan. För jag har ju precis samma sak idag. Och mer därtill.

I lördags stod hon i trappan. Förväntansfull. Fin i klänning och två inbakade flätor med ett guldhjärta runt halsen. Det var hennes kalas. Med tårta och paket och allt.

Och på något sätt var det som om det här var den allra första födelsedagen som hon verkligen upplevde. Som hon såg fram emot och uppskattade på riktigt.

Fast inte det där med att alla ska sjunga "Ja, må hon leva". Det var inte poppis alls.

- Mamma, vi kan ta fram tårtan men då får ni vara tysta!

Hon fick en cykel. Och en lekstuga.

Gissa om hon var nöjd.

Och jag gissar att det till en del berodde på att hon inte hade några förväntningar.

Hon hade inga särskilda önskningar om vad som skulle dölja sig i paketen. Hon var glad över att öppna dem. Hon visste inte hur det "borde" vara på kalas. Hon var glad över alla som kom och att det fanns tårta.

Hon var nöjd för att dagen bjöd på överraskningar hon inte förväntat sig.

Och jag tänker att det är väl lite konstigt ändå att ett folk kan vara så glada och nöjda över ett brons i Eurovision Songcontest men så besvikna över ett silver i Ishockey VM.

Men som sagt - det handlar nog om förväntningarna.

Själv är jag nöjd med helgen och dagen.

Och känner att det var en himla tur att hon kom, den där söta ungen....

Förbrukning

2011-05-02T21:29:00.003+02:00

Hur många par skor kan det gå åt under ett år i tre-barnsfamilj?

Tänk på så många som du tycker är rimligt och sen dubblar du det. Minst.

Skor i långa rader och högar. Finskor, skol-skor, fotbollsskor, vinterkängor, innegympaskor, sandaler, gummistövlar, allvädersstövlar, pjäxor, sneakers, flip-flops. Ja, jag skulle kunna fortsätta men jag har en känsla av att du fattar galoppen.

Sen kan du klura på hur många par jeans det går åt.

Det spelar ingen roll hur många eller ofta jag köper. Det går hål på allihop efter en viss stund. Pris eller kvalitet spelar heller ingen roll. Samma slitagemotstånd. Eller icke motstånd. Och antal jeans på ett år är förbluffande många.

Det går minst en tandkrämstub i veckan. Två flaskor schampoo.

En hel liten pyramid toapappersrullar i månaden.

Den flytande tvålen ska vi inte tala om. Vem är det som okynnes-pumpar??? För det måste vara nån.

Det där med hundra liter mjölk i veckan - det kommer inte hända hos oss. Här dricks det inte mjölk till maten så här går det bara ett par-tre liter i veckan.

Men frukt. Herrejösses va frukt jag bär hem.

Har läst nånstans att varje barn man skaffar kommer att kosta sina föräldrar i snitt 1 miljon kronor innan de försörjer sig själva.

Jag har tre. Barn alltså.

Ändå tvivlar jag på att den där summan är tillräckligt tilltagen.

Bästa att jobba lite.

En timme i etern

2011-04-27T22:36:00.002+02:00

Skratt, småprat. Roliga kommentarer.

Radiostudio. Massor av sladdar, kablar, kartonger (varför då?), stativ.

Mjuka personligheter packar upp instrument.

En av dem bär in en stor oändligt vacker kontrabas. Kontrabasar är bland det vackraste jag vet.

Särskilt den här. I mörkt trä och lagom sliten.

Basisten är som en kontra själv. Mörk, mjuk, stor och snäll. Varma ögon.

Trummisen skruvar upp sitt set. Lägger fram sina vispar. För här passar inga vanliga trumpinnar. Det vet han - och just därför tycker jag så mycket om honom.

Pianisten bläddrar bland noterna. Har stenkoll på allt. Tonarter, takter och tempon. Han är först på plats och allra mest förberedd. Har ambitionsnivå som överträffar mina vildaste fantastier.

Och ett strålande piano.

Gitarristen är min. Min vän och kollega. Min medkompositör och kompanjon. Alltså vet han allt redan. Inget behöver sägas. Det bara är.

Proffsmusiker rör sig ödmjukt. De andas ödmjukt. De tar inte upp mer utrymme än absolut nödvändigt och önskat. De bidrar bara till en god stämning. Ett lugn. Proffsmusiker - som de här - är genuint glada över att få spela musik tillsammans.

Vi har inte repat ihop i just den här konstellationen förut. Men jag är helt lugn. Alla har fått noter, skivor.

Och när någon räknar in och alla slår an den första tonen sprider det sig en värme och en lycka i min kropp.

Just här vill jag vara. Just nu.

Så skapar vi en timmes musik ihop. I radion.

Och jag blir euforisk över alla klanger och toner och önskar så innerligt att jag fick stå där omsluten av den här musiken och de här musikerna oftare.

Det är så lätt. Inget motstånd. Ingen ansträngning. Jag behöver bara öppna munnen, strupen och så kommer texten och sången.

Och jag tänker att om jag börjar sjunga "Bä, Bä, Vita lamm" nu så följer de mig - liksom jag följer dem om de spelar en extra refräng eller takt.

Så jag vilar i den där musiken en stund. I en timme.

Sen kramas vi. Vinkar hejdå och åker hem till dagishämtning, matlagning och tvätt.

Solen skiner och träden har spruckit ut i grönt.

Och jag hoppas på fler såna här dagar.

Schackrutiga kakor

2011-04-24T21:44:00.004+02:00

I lågstadiet hade jag inte en enda vän.

Jag lekte iochförsig en del med en kompis på min gata men hon var ett år äldre så vi lekte aldrig i skolan.

Jag ville så gärna också leka med nån av flickorna i min egen klass. Men de hade redan parat ihop sig, två och två. Så jag lekte lite med pojkarna. Det var dock alltid bara på nåder och försämrade mina chanser hos flickorna. Jag minns att jag ibland fick vara med och hoppa rep - om jag lovade att stå först.

En blygare, snällare (eller vad man nu ska kalla det) flicka sa ibland ja när jag frågade om vi skulle leka efter skolan. Fast egentligen var hon bästis och granne med den elakaste flickan i klassen. Så det gick bara när den elaka flickan av någon anledningen var upptagen med annat. För det var den elakaste flickan som bestämde. Allt. Hon hade dessutom egen ponny och fröken i skolan var bästis med hennes mamma. Således var inget hon gjorde fel. Hade hon retat mig tills jag började gråta och skrika i klassrummet så var det mitt fel - inte hennes. Och jag ser än idag hennes skadeglada och grymma ögon för mitt inre när fröken skäller på mig för att jag dramatiserar och gråter på lektionstid.

En dag bjöd den blyga flickan hem mig utan att jag frågat först. Och inom mig jublade det.

Hon gav mig schackrutiga kakor som hennes mormor hade bakat och visade mig sina nya, fina barbie-hästar.

Mitt i alltihop hoppade den elakaste flickan ut ur den blyga flickans garderob och gap-skrattade.

- Trodde du att du skulle få vara med och leka på riktigt?

- Hahahaha!

Och den blyga flickan fnissade tyst.

Jag gick hem.

I mellanstadiet började jag musikklass. Visst - jag hade ett genuint musikintresse - men det var egentligen mest en väg ut, bort. Ett löfte om en nystart och kanske, kanske något lite bättre.

Det gick inget vidare det heller. Flickorna parade ihop sig där med och jag, jag var tydligen inget bra på att para ihop mig. Eller så var det ingen som ville vara i par med mig.

Flickorna jag så gärna ville vara kompis med låtsades bestämma nåt kul vi kunde göra ihop på rasterna och så kom vi överens var vi skulle ses. Sen stod jag där ensam och spanade vid gungorna eller skogsdungen och insåg att de i hemlighet bestämt en annan plats så att jag inte skulle få vara med.

De skickade hemska lappar, fnissade bakom min rygg och såg till att jag valdes sist på gympan. Ibland gav dem sken av att jag fick vara med för att nästa skratta åt min naivitet och att jag var så lättlurad.

På högstadiet bestämde de att ingen skulle applådera när jag sjöng i ensemblen och på musikteatern, jag fick sitta själv i matsalen och blev inte bjuden på de coola tjejernas partyn.

Vid det laget hade jag pojkvänner som inte gick i samma klass som jag, försökte hitta andra vänner i parallellklasserna men tillhörde liksom aldrig dem heller. De hade inte samma rasttider som jag, spelade i nåt fotbollslag tillsammans och hade en gemenskap som var etablerad och svår att komma in i på riktigt.

Jag stod egentligen alltid själv. Som vanligt.

På gymnasiet var man nästan vuxen. Vid det laget hade jag givit upp tanken på kompisar i klassen och försökte inte ens. Dessutom var några av mina forna plågoandar på samma ställe och några andra tillkom. Jag förutsatte att jag inte skulle tillhöra, få vara med.

Jag skapade ett liv utanför skolan. Därmed var jag inte lika sårbar.

Hade 120 frånvarotimmar sista året på Humanistisk linje på Katedralskolan och gick ändå ut med 4.7 i snittbetyg. Det är fortfarande en obegriplig ekvation för mig.

Med en sån här historik blir det oundvikligt så, att man någonstans - i alla sammanhang - väntar på att någon ska hoppa ut ur garderoben och säga:

- Haha, trodde du att du skulle få vara med på riktigt???? Hahahahaha!

Det finns liksom alltid med längst bak i huvudet att det faktiskt, trots schackrutiga kakor och fina barbie-hästar, kan bli så.

Man är på sin vakt.

I några få sammanhang tror man att man är med på riktigt, att man tillhör.

Men hur vuxen och gammal man än blir så skulle man ändå inte bli förvånad om det skulle visa sig att man inte blev vald i laget vid midsommarfirandets lek eller ingen vill sitta bredvid en i personalmatsalen.

Det är liksom alltid utgångspunkten.

Och det här blir ju ett moment 22.

En självuppfyllande profetia där man genom garden, som numera är fastbränd likt ett födelsemärke, håller sig lite, lite utanför - egen - och tillhör alltså inget sammanhang fullt ut.

Jag har många, många vänner. Men jag inte kontakt med en enda person från min skoltid.

Och det är faktiskt lite sorgligt.

Inte så konstigt då att den egna, lilla kärnfamiljen blir det heligaste av allt heligt.

Jag tillhör ju dem - fullt och fast - och de tillhör mig.

Min roll som mamma är självklar och någon vill alltid sitta bredvid mig och vara i mitt lag.

Så vad vill jag säga med det här?

Var rädd om ditt sammanhang om du hittat det.

Och lita aldrig på nån som bjuder på schackrutiga kakor.

Vad och varför i Påsk

2011-04-22T08:32:00.004+02:00

Jag påskpyntar inte.

Påskens pynt och färger passar inte så bra härhemma. Eller så är det nåt med gult. Jag vet inte. Men några fjädrar kommer inte in i huset. Dessutom är Noel allergisk mot pollen så något ris blir det inte heller. Hönor, tuppar och kycklingar göre sig icke besvär. Inte min grej.

Mina barn går inte runt i husen och gårdarna och tigger godis. De har aldrig frågat och jag skulle aldrig drömma om att själv ta initiativet. Det godis de får har vi hemma. Och att gå runt och be andra människor om godis och pengar och girigt bli besviken över mandariner eller brist på snask - nej det är ingen tradition jag nödvändigtvis vill införa i familjen.

Jag vet - lutheranskt och trist - men sån är jag;)

Men vi målar ägg på påskaftonens frukost.

Många ägg i alla möjliga färger och modeller. Anders kokar egna ägg med rödlök, snören och lakansväv för att han tycker att det blir allra snyggast. Barnen målar alla möjliga och omöjliga motiv. Jag målar nästan alltid påskliljor på mina. Det är det jag kan.

Sen får äggen ligga på ett stort fat mitt på matsalsbordet och där har ni vårt påskpynt.

På påskafton får barnen gå på påskäggsjakt också. Efter nån snitslig karta som pappan har ordnat. Helst ska skatten vara nedgrävd. Då är det som allra roligast.

Sen sjunger jag Oh, Happy Day i midnattsmässan.

Och försöker nånstans - i rent utbildningssyfte - prata med barnen om varför vi firar påsk.

Igår när Noel frågade om varför det heter långfredagen och jag pratade om korsfästelsen så lyssnade han och avslutade med.

- Shit, jag skulle inte vilja vara Jesus!

Och nej, det kan vi ju vara tacksamma för att vi slapp.

Idag.

Glad Påsk...såsmåningom;)

Glad Påsk

2011-04-21T06:54:00.003+02:00

Sett inifrån ett sjukhusfönster...

2011-04-21T06:28:00.005+02:00

Sett inifrån ett sjukhusfönster är våren retsamt onödig.

Solen är obarmhärtig och de skrattande, glassätande människorna i solglasögon närmast arroganta och retsamma. Innanför ett sjukhusfönster står tiden konstigt stilla. Rummet blir en kokong där livet liksom stannar upp, väntar...

Timmar kan gå utan att man ens funderar på basala behov som hunger eller toalettbesök.

Och när man kliver ut ur sjukhusbyggnaden - ut på gatan igen - så blir man en aning förvånad och tänker att "Jaha, här har allt fortsatt precis som vanligt som att ingenting har hänt".

För så är det ju. Och så måste det väl också vara.

Min far har varit hemskt sjuk de senaste veckorna och i det där sjukhusrummet har jag alltså bara varit besökare. Åkt fram och tillbaka till min födelsestad och det sjukhus som jag tidigare känt en stor tillit och trygghet inför. Nu känns just det förhållandet lite skamfilat.

Vissa dagar har jag trott att det varit den sista. Men så tänds hoppet igen, sjukdomen tar en vändning och man tänker att kanske ändå...

Idag är en bättre dag. Än så länge.

Min egen mage har utlyst strejk och undantagstillstånd som den gör vid såna här tillfällen. Men det är väl egentligen oväsentligt.

Härhemma går som sagt livet sin gilla gång ändå. Barnen har ett ljuvligt och välbehövligt påsklov. Stella har varit påskgumma på förskolan, Noel har nya fotbollsskor - tydligen av samma sort som en viss herr Messi. Leo har med hjälp av ett nyinköpt pingisrack och lite uppmuntran utökat sin umgängeskrets sen det förra inlägget. Dessutom har han kommit hem med omdömen som får vilken mamma som helst att fullkomligt spricka av stolthet.

Så i övrigt är det härlig vår när den inte är sedd inifrån ett sjukhusfönster.

Bifogar en bild på sötaste påskgumman. Måhända även den argaste. I alla fall stundom - men det syns inte på den här bilden...

Bekymmer och funderingar

2011-04-13T13:51:00.004+02:00

Just nu tampas jag med ett känsligt ämne.

Hur påverkar man en 10-årings umgänge? De är inga jättehemska eller superstora grejer i görningen. Men den senaste tiden har jag oroat mig för ett mönster som bli allt tydligare. Det har gjort sig mer och mer synligt och nu har jag även fått det hela bekräftat från skolans och lärarnas håll.

Jag har en mycket social son. Han har genom hela sitt liv lekt med massor av olika typer av barn. En sån där pojke som lätt funkar i alla möjliga sammanhang och hittar nya kompisar omedelbart i nya situationer.

Men den senaste tiden har kretsen liksom krympt. Kompisarna blivit färre, dvs de som han frekvent umgås med och de han pratar om när han berättar om skolan.

Så långt- inga bekymmer. Har man en eller två bra kompisar så är ju det toppen det också.

Men nu har jag börjat se något osunt i det här. Dessa tre pojkar skapar en ganska fysisk och bråkig lek tillsammans - och det är helt nytt i Leos värld.

Den ena pojken brottas, petar, knuffar och puttar hela tiden på Leo för att påkalla hans uppmärksamhet. Så fort Leo inleder ett samtal med någon annan i klassen så är nån av de andra där för att styra om hans fokus.

Leo säger att han inte vill fråga någon av de andra grabbarna eller tjejerna om de ska träffas efter skolan för det kan göra den här pojken i fråga lessen.

Han säger också att brottningen, puttarna osv är något pojken gör på Leo för att han gillar honom.

Må så vara. Men dessvärre har detta lett till att lärare anser att de alla tre är väldigt bråkiga och inte lyssnar på tillsägelser osv.

Det spelar ju ingen roll i deras värld vem som startar brottningen och stöket - de ser att Leo är med och alltså är han lika bråkig, han.

Jag ser att de andra i klassen är mer i större grupper, leker ihop på rasterna, pratar och skrattar. Medan de här pojkarna blir lite avskärmade från de övriga. Några av de andra killarna verkar ha gett upp om Leo - de frågade honom i början om de skulle ses men nu tänker de att det inte är nån idé.

Det känns oroande.

Leo har extremt lätt för sig i skolan. Han lyckas ändå hänga med och presterar fint på lektioner och prov. Det gäller inte den andra pojken.

Även om Leo klarar sig på lektionstid så vet jag mer än väl att en lärares samlade bedömning och uppfattning av ett barn spelar in i bemötandet av densamme och i bedömandet av dess prestationer.

Så jag är orolig. Men vet inte riktigt hur jag kan påverka detta - Leo själv blir bedrövad när frågan kommer upp. Han försvarar sin vän med näbbar och klor. Såklart. Lojala fina Leo.

Och egentligen är det ju inte vännen eller Leo det är fel på - bara en olycklig och begränsande kombination.

Jag är glad att jag var där idag. Satt med hela dagen och såg. Skulle rekommendera det till alla föräldrar att minst en dag per läsår, helst per termin, följa med en dag och titta in i barnens värld en stund. Man kan tänka att inget är som det brukar när man själv är i närheten men det är fel. Man ser otroligt mycket på en gång. Både bra och dåliga saker såklart. Och man får en ökad förståelse för sitt barn.

Så gör det - var med en dag i skolan eller på förskolan innan sommarlovet.

Att ni blir klokare av det kan jag inte lova - men att ni lär er nåt, det kan jag garantera.

Ett slut och en början

2011-04-07T09:54:00.003+02:00

Så var det över.

Tisdagens event med 350 mammor och pappor på Uppsala Konsert & Kongress tillsammans med Knattetanterna gick bra. Och ut ur mitt huvud kryper sakta, sakta biljettbeställningar, utställarinformation, planskisser, tidsscheman, annonsering och teknikspecar.

Kvar är såklart redovisning, sammanställning och utvärdering.

Tack för sist-mail och uppföljning.

Lite fakturering.

Och jag tar det i lagom takt. Är faktiskt inte lika utpumpad som efter Rival och det är tur.

Nu ska jag ta upp mina pelargoner ur källaren. Det är minst två veckor sent men det känns som om våren också dröjde så det kanske inte gör så mycket.

Nu ska jag sakta av och invänta mig själv. Hinna ikapp.

Komma ner till botten av tvätthögen. Byta fotbollsskor. Boka massage.

Lägga mig ner på köksgolvet och vara mamma.

Igår kom Stella fram, lyfte på min tröja och sa:

- Mamma, jag vill vara bebis i din mage igen.

Sen kröp hon ihop som en boll i knäet med ansiktet tryckt in mot min navel.

Imorse bad hon mig bära henne som en bebis.

Så nu börjar en sån period.

En "oj, va stor jag plötsligt är och va stor världen är, bäst jag blir liten igen -period".

Och jag kan inte annat än hålla med henne. Om drygt en månad blir hon tre år.

Tre år. Min minsta bebis.

Förunderligt är vad det är. Livet.

TGIF

2011-04-01T18:41:00.004+02:00

Klockradion drar igång. 06.30.

Det är Laleh som sjunger. Behagligt mjukt att vakna till.

Natten har varit trasslig. Stella har haft ont i magen på grund av förstoppning och varit uppe och vaken i omgångar. Efter en fullspäckad vecka och trötthet som odlats sen innan jul är det svårt att klara såna nätter. Eller snarare dagarna som följer.

Så jag struntar i det.

När jag drar upp rullgardinen och stirrar ut över en grått, blött och kallt ingenting så tänker jag att idag checkar jag och Stella ut.

Idag tänker jag inte jobba som en galning för att hinna allt som ska hinnas innan eventet på tisdag. Idag tänker jag inte svara på hundra mail eller telefonsamtal. Inte skriva listor i det oändliga. Inte lämna ett trött barn i vinteroverall och galonisar på en lerig dagisgård.

Idag är det hon och jag. Hemma.

Så vi har morgonrock på oss länge. Vi sitter i soffan och kollar Bollis tills klockan är över 10.

Vi skrotar omkring hemma och gör ingenting. Klär ut oss lite. Pratar.

Äter lite lunch.

Sen åker vi till centrum. Hon kvittrar och pratar som en liten papegoja bredvid mig. Vi läser sagor på bibblan, handlar lite på ICA och bär varukorgen tillsammans. Vi fikar lyxbullar med socker på Balders bröd och hon sitter mittemot mig och konverserar.

Vi kollar på fiskarna i dammen, på vattenfallet i Foodcourten, vi går upp och ner för alla spännande trappor, kollar fina leksaker, åker en omgång hiss och inte en enda gång på hela dagen säger jag: -Kom nu Stella, nu måste vi skynda oss.

Vi har en fin och lugn och härlig dag tillsammans.

Och vet ni vad det allra konstigaste av allt är?

Det kommer knappt några mail på hela dagen och det ringer bara två futtiga gånger i mobilen.

Thank God It's Friday!

Tack Gud för den här fredagen!

Långt är också bra

2011-03-27T21:55:00.003+02:00

Tisdagen gick bra. Får man ändå säga.

Klänningen blev rätt. Sången och musiken blev som den skulle. Damerna gjorde det de förväntades göra och mer därtill.

Jag tror att de flesta gick från Rival med ett leende på läpparna och ett par till verktyg i sin mamma- eller pappaverktygslåda.

I stora drag blev det som det var tänkt. Och det är ju inte ofta det är så i livet.

Jag var så tömd och trött efteråt att jag inte kan minnas när jag kände mig sån sist.

Jo, kanske var det mitt i N's sömnstörningsperiod, eller under L's kolikmånader. Fast jag minns inte. Och det här med trötthet påverkar ju även minnet till en så hög grad att jag ett tag var lite orolig för mig själv.

Men nu börjar jag så sakteliga återvända till livet.

Laddar om för Uppsala Konsert & Kongress den 5/4.

Som säkert också blir bra. Och har jag tur inte riktigt lika uttömmande. Nu vet jag ju hur det kommer att vara i stora drag. Jag kan se det framför mig. Styra om det jag inte var nöjd med. Köra lite på volley.

Genomföra eventet med vetskapen om att jag verkligen gjort allt för att det här projektet skulle bli bra.

Allt jag nånsin kunnat.

Så det så.

___

Noel ser på mig i badrummet på morgonen.

Jag håller på att klä på mig efter duschen.

- Du har ganska stora bröst, du mamma.

- Va?! Jag har väl inte stora bröst???

Tystnad ett tag.

- Nej, men de är ganska långa......

Så skuttar han iväg på nya äventyr.

Och kvar står mamman med långa bröst.

Tisdagens klänning

2011-03-18T08:19:00.003+01:00

Det hänger en klänning i mitt sovrum.

Synlig, liksom utanpå garderoben.

Den ska jag ha på Rival på tisdag.

Inför varje konsert eller event jag genomför hänger jag fram den tilltänkta scenkostymen en god stund innan. Så får den hänga där som att påminna mig om vad som ska komma, ge mig en inre bild av hur det kommer att se ut och såklart för att jag ska kunna känna efter om det är rätt klänning.

För det är oftast en klänning.

Jag gillar att det är ett enda plagg, vips så är man färdig liksom. Slipper tänka, matcha. Den ska såklart vara bekväm och fin. Men inte för fin, det skapar en distans till publiken anser jag och det vill jag inte ha. Den är oftast inte hellång. Nej, oftast slutar den strax under knäna. Det är bra längd på scen. För mig. Om det inte är i kyrkan för såna konserter brukar kräva ännu mer tilltagen längd.

Den här gången blir det ganska mycket färg. Rivals scen är stor så det går bra. Ju mindre scen, desto mindre stark färg brukar jag ha. Ljusa färger som vitt är också passande. Men aldrig svart. Det brukar annars vara poppis på scen - men jag har aldrig nånsin svart på mig på scen. Ganska sällan överhuvudtaget faktiskt.

Och varför jag idag reflekterat över det här har jag ingen aning om.

Men det känns bra när jag ser på klänningen där den hänger.

Och det måste ju ändå betraktas som ett gott tecken.

Drömmar i garderoben,

2011-03-13T14:13:00.005+01:00

När jag var liten var det min högsta dröm att vara med i melodifestivalen.

Det var mer än en dröm. Det var ett mål. Den enda möjliga utvägen.

Jag såg alla festivaler. Kunde alla sånger utantill.

Såg mig själv i en vit scenkostym.

Brukade intervjua mig själv i spegeln. Öva på att se oerhört överraskad och stormlycklig ut efter utdelandet av en rad 12-or i min fantasi-omröstning.

- Va?!! Är det sant?!!! Jag????

Nu är jag 35 år. Och jag får nog förstå och inse att det inte kommer att bli nån festival för mig.

Det är lite sorgligt att lägga sina drömmar i arkiv, små förvaringskartonger och lägga undan dem längst inne i nån mörk garderob.

Oavsett dröm menar jag.

De packas omsorgsfullt ner och ibland kan man gå in i de där garderoberna och glänta på kartongernas lock, kika ner och bli lite sentimental över hur levande drömmarna var förr.

Som att titta i gamla fotoalbum. Minnas, le, känna ett stråk av sorgsenhet över att det är dåtid - stänga albumet och gå vidare.

Det kan handla om drömmen om huset vid havet, ett till barn, skådespelaryrket, jordenruntresan, kärnfamiljen - eller melodifestivalen.

Plötsligt en dag så vaknar man upp och inser att - shit, jag har inte hela livet framför mig längre. Jag har hälften bakom mig.

Möjligheterna är inte längre oändliga.

De val jag fortfarande har kvar att göra - de måste jag se till att göra nu. Om jag verkligen vill nånstans - ja, då måste den vägen utstakas och påbörjas omedelbums. För snart kan det faktiskt och obönhörligen vara för sent.

Och då måste man packa ner ännu fler drömmar i de där små förvaringsboxarna tills garderoben är alldeles proppad av ouppfyllda önskningar.

Och så kan vi ju faktiskt inte ha det.

Ändå. Mitt bland de där kartongerna dansar mina barn. Som brinnande löften om att kartongerna kanske kan packas upp en dag och jag får se drömmarna bli verklighet, fast i tredje person. Hoppet lever om att få vara mamma till en hel garderob av uppfyllda önskningar.

Och då står man ändå ut med att själv packa ner en och annan. För där finns de allra största drömmarna, livs levande, sanna och uppfyllda önskningar och de dansar och sjunger framför TVn när andra vinner melodifestivalen.

Skidor och skiftningar

2011-03-03T14:26:00.003+01:00

Vi semestrar i fjällen.

Sol. Sol, sol, sol och snö överallt.

Fast här stör inte snön - här är den ljuvlig.

Jag blir saligt lycklig av lift-klonk, skidor som skär genom pisterna, pjäxor som knarrar.

Min själ jublar när jag får svänga hit och dit nerför lagom branta backar med sönerna framför mig. Vi gör något tillsammans som vi allihop tycker är prick lika roligt.

Ingen uppoffring för någon. Bara samhörighet, frisk luft och leenden bakom skidglasögon.

Lilla S testar skidor och pjäxor för första gången i sitt liv. För att inte ens ha fyllt tre så går det ändå okej. Ett tjugotal åk har hon hunnit med i minsta lilla barnbacken. Och liften - den är kul.

-Jag kan! Jag kan! Jublar hon när vi åker upp.

Hon lessnar dock ganska snabbt och vill hellre tulta omkring bland söndrivorna eller bara titta på andra som åker. Fast det gör inte så mycket. Man orkar inte så många åk framåtböjd med en liten tjej framför sig i backarna.

Det är lite trist att A och jag inte kan åka tillsammans dock. Det hade varit härligt men vi delar på dagarna så att den ena är med S medan den andre åker med grabbarna.

Härligt.

Fast inte bara såklart. Idag händer något som gör mig så outsägligt lessen.

Det är min tur att åka förmiddag med grabbarna. Vid nåt tillfälle nämner jag att om de vill öva på sin åkteknik ska de försöka hålla ihop skidorna parallellt så mycket som möjligt.

N fattar direkt. Han är motorikens konung och far som en kanon i backarna. Får in det här med prallellsvängar på ett kick. Men storebror tycker det är svårt. Och det blir inte hierarkiskt riktigt såklart.

Han är arg som ett bi och klagar att det är omöjligt. Jag fattar fortfarande inte allvaret i det hela utan mumlar nåt om att ingenting är omöjligt - det är bara att öva.

Han blir sur. Jag undrar varför och säger att jag bara vill hjälpa honom att förbättra sin åkning. Han blir surare. Tystare.

På toppen där det blåser drar han ifrån oss och när jag ropar och undrar varför han är sur vänder han sig om och skriker: "För att du inte kan acceptera mig som jag är!!!"

Sen åker han iväg utan oss.

Och inuti mig river det. Hålet under mig blir avgrundsdjupt och jag drar häftigt efter andan. Står som förstenad. Tårarna väller upp och lillebror åker fram till mig och undrar vad det är.

Han fattar omedelbart det oerhörda i vad L just sagt till mig.

Eller snarare hur oerhört ont det gör att få höra det där.

Det är nästan det värsta jag kan tänka mig att få höra. För det är det enda jag vill och önskar att mina barn ska känna - att de duger precis som de är.

Det är mitt största uppdrag som mamma, min yttersta strävan, det jag sätter högst upp på listan av vad som är viktigt. Och nu står jag där på en blåsig fjälltopp och har misslyckats med det enda och största jag företagit mig som förälder.

Vi åker efter honom. Såklart. Men det tar nästan en timme innan han motvilligt följer med upp i liften igen. Jag säger allt det där om att jag naturligtvis älskar honom precis lika mycket även om han aldrig skulle åka skidor i hela sitt liv igen osv, osv.

Tillslut säger jag ingenting och bara kramar honom. Men han är obeveklig.

Det går över. Såsmåningom.

Och leendet är tillbaka någon timme senare när han får åka i tricks-backen och i skogsbanorna.

På lunchen kramar och pussar han mig. Pratar som vanligt.

Jag inser att det är en prepubertal skör själ som sitter framför mig. Jag inser att jag ändå är oändligt bra på att bekräfta mina barn, försöka vara rättvis, älska, förmedla att de duger just såsom de är - och inte bara duger utan är fantastiska, unika underbarn.

Mitt förnuft är med mig i detta.

Men min känsla och mitt hjärta - det är kvar i stunden däruppe på den blåsiga toppen av fjället.

Och jag gråter en skvätt i smyg när jag på eftermiddagen blir ensam med lilla S.

Imorron är en annan dag. Ny. Och bra.

Håll ut

2011-02-26T07:56:00.004+01:00

Ordningen är återställd. Igår när jag skulle hämta Noel från fritids möttes jag av flera barn som gastade: -Han är på fotbollsplanen!

Såklart. Han är på planen. Temperaturerna hade lagt sig på en mer normal nivå, alltså finns ingen anledning att inte spela fotboll längre.

Vårtecken. Det säkraste av dem alla.

Om prick en vecka får de komma upp.

Pelargonerna. Då ska det ansas, omplanteras och välkomnas.

Vårtecken. Det också.

Häromdagen när vi satt och åt frukost tittade plötsligt lilla Stella ut på morgonljuset och sa:

- Titta! Utet är tänt!

Och visst är det tänt. I alla fall mer än för några månader sen. Nu är det ljust när barnen äter havregrynsgröt och inte beckmörkt.

Vårtecken. Även det.

Håll ut! Skrev nån i ett sms till mig.

Så nu säger jag det till dig:

Håll ut! Utet är tänt!

Nära

2011-02-24T15:06:00.002+01:00

Jag sitter på sängkanten mitt i natten och stirrar ut i mörkret.

Lilla S kastar sig av och an i sängen bredvid mig och gnyr med jämna mellanrum. Sparkar av sig täcket med fötterna trots att det är kyligt i rummet.

A sover tungt och lugnt på rygg. Snarkar inte inatt. Det är ganska tyst annars i huset sånär som på det där dova brummet från värmepumpen i källaren som fortplantar sig genom rör och väggar upp till sovrummet. Den går för högtryck nu. Det är säkert 20 minusgrader ute och jag längtar efter våren så att det gör ont i kroppen.

Tankarna snurrar i huvudet. Biljettförsäljning, låtlista, osamarbetsvilliga journalister, budgetar, uteblivna jobb, friluftsdagar, matsäckar, matlista, tvätthög, sponsorer, mailutskick.

Ska det vara så här? Ska man må så här?

Nej - det kan inte vara meningen. Jag vill bara fly nu.

Vad håller jag på med? Vad i hela friden håller jag på med?

Det känns som om jag har en tung, tung ryggsäck att släpa runt med och jag vill bara kränga den av mig och springa långt, långt bort ifrån den.

Sova kan jag inte. Och den sömn jag får är ytlig och gör inte gott.

Jag drömmer konstiga drömmar.

Timmarna går. Dagen gryr och klockradion slår igång lagom till 06.30-nyheterna.

Kramas en stund med en sömndrucken och rufsig dotter i nattlinne.

Vi går ner, äter frukost. Alla gör sina morgonbestyr, kommer iväg i tid. Jag låter dottern åka snowracer till dagis. Den röda för att så har hon bestämt.

Jag rör mig som en robot, på autopilot.

Och jag är farligt nära en kant nu känner jag.

Som tur är väntar lite miljöombyte om några dagar. Med skidor, sol och vänner.

Det är tur. Som sagt.

Rättvisa

2011-02-21T21:09:00.003+01:00

Om man ska hålla på att skriva sånger till sina barn är det bäst att man är noga med rättvisan. Varje barn måste få samma antal sånger, ha lika mycket vackra ord i sina texter och helst ska ju sångerna bli lika poppis hos andra.

Jag menar, det är svårt om det ena barnets tillägnade sånger ständigt blir mer populära på exempelvis dop än det andra barnets.

"Himlen måste sakna en ängel" skrev jag ju till Leo. Han kom först. Han förvandlade mig till mamma. Och den transformationen händer ju bara en gång.

Det är det första tillfället som den oändliga och hissnande och avgrundsdjupa kärleken väller över en som en tsunami. Men undrar vad man gjort i hela livet innan barnet kom. Och var i hela friden han varit innan.

Det är oförklarligt. Förunderligt. Vidunderligt. Ogreppbart, hissnande för att inte säga chockartat.

När barn nummer två anländer är man redan mamma. Men man misstar sig om man tror att det ska bli på samma sätt. För det blir det inte. Helt unikt är ju detta barn. Helt unik blir kärleken till det, relationen man har från de allra första sekunderna han finns i rummet, i famnen. Man är visserligen redan mamma men man har aldrig varit mamma till det här barnet förut.

Så han är oändligt speciell. Inte störst och inte först. Men helt oumbärlig, oersättlig och lika självklar som livet självt.

Så mamman skriver "Prins Noel" och även den blir en populär dopvisa. Visan är inte först, den blir inte störst - men den är speciell. Och unik.

Så får man gåvan att bli mamma för tredje gången. Nu till en dotter.

En Längtans dotter. En önskedröm som blivit sann, vilar stilla i min famn och jag smeker andlöst hennes hår, hennes ansikte. Nu finns hon äntligen och ändå har hon alltid varit min dotter. Långt innan hon föddes älskade jag henne och ljuset från hennes ögon fanns i min själ. Innan hon fanns skrev jag hennes sång "Lilla Stjärna Där", den som gav henne namnet Stella.

Långt innan hon kom till världen formulerade jag drömmen om henne. Min dotter.

Så på den nya skivan finns "Längtans Dotter" och hennes egen dopvisa "Bortom alla ord".

Men när yngste sonen i bilen en mörk vinterkväll börjar räkna hur många sånger de har var, barnen. Då blir man kallsvettig och gör ett snabbt överslag.

Och sen är man tacksam över att ekvationen går ihop, någorlunda.

De har lika många sånger. Så när som på en liten, en.

Men jag har ju hela livet på mig.

Kontroll-semester

2011-02-14T21:30:00.004+01:00

I fredags var det snöstorm.

Vi kom inte ut genom ytterdörren på morgonen.

A fick äntligen nytta av den nyinköpta snöslungan och var igång med både vår och grannarnas uppfarter från 07.30.

Bilar körde fast kors och tvärs över hela stan. Bussarna var inställda i hela Stockholm och jag fick skjutsa sonen till musikklasserna på morgonen. Efter det att vi lyckats gräva fram bilen det vill säga. Vilket tog sin lilla tid. Fast just den här morgonen var alla i hela länet sena till allt. Så det gjorde inte så mycket.

När jag slirade omkring i sakta mak i min bil den dagen undrade jag över det lugn och den lilla lyckokänsla jag ändå kände inom mig när jag såg ut på den yrande snön, drivbildningen och kaoset. Jag kom på att känslan av att jag faktiskt inte kan påverka de yttre omständigheterna skänker mig en sorts inre frid. När naturen gör som den vill så är det bara för oss människor att hänga med, anpassa oss, gilla läget. Det ligger inte i våra händer och vi kan inte göra något åt det. Vi kan bara hjälpas åt att skotta, putta på bilar som inte kommer loss, ge varandra lift och i samförstånd skratta åt eländet. Det är vi mot vädret. Eller snarare vi i vädret. Med eller mot spelar inte så stor roll.

Och det här är min slutsats. I snöstormen kan kontrollfreaket (dvs jag) ta semester.

Jag kan inget göra. Det ligger inte i mina händer.

Och det är nog det som resulterar i den lilla fridsamma lyckokänslan där i bilen.

Så ibland önskar jag att jag kunde inse det i fler sammanhang än just snöstormar och andra naturkatastrofer. Att jag kunde inse - inte bara med förnuftet - utan också i känslan att allt inte ligger i mina händer. Är inte mitt ansvar - hur gärna jag än skulle vilja.

Att det som är bortom min kontroll heller inte är värt att oroa sig för.

I alla fall inte jämt och ständigt.

Då kunde mitt kontrollbehov ta semester. Lite oftare. Och jag skulle förmodligen vara lite gladare. Fridsammare. Oftare.

Imorse när Stella för första gången sedan sin fyra dygns långa kräksjuka skulle till dagis skuttade hon omkring på nedervåningen och skrek av glädje:

Magen är glad! Och Stella är glad!

Där har ni sensmoralen av vinterkräksjukan: Är magen glad så är man själv glad.

Och vice versa.

Vabbens klagan

2011-02-09T09:30:00.002+01:00

På mindre än en halv sekund vaknar jag och vet vad som är på gång.

Hon ligger visserligen bredvid mig i sängen men innan första kräkningen kommer vaknar jag och vet att det ska hända.

Jag hinner tänka att det borde finnas nåt pris för det där - att vakna på en nanosekund när ens barn behöver det. Och att jag förmodligen skulle ligga rätt bra till i den tävlingen. Jag hinner också tänka att -Hur ytligt sover man egentligen när man vaknar av det obefintliga ljud som föregår en kräkning...? Men sen tänker jag inte så mycket mer på det den natten.

Springer mest med handdukar, hinkar, nappar, nya nattlinnen och pyjamasar, lakan och håller pannan på henne när hon tillslut bara kräks utan att kräkas nåt.

Storebror är sjuk sen i helgen. Febern har sakta krypt ner från 40 till runt 38 men hesheten är kvar. Och hostan.

Februari är ingen kul månad.

Massor av sjukdomar. Fortsatt vinter. Firandet i december gör sig fortfarande lite påmint i plånboken och det tillsammans med få uppdrag (som alltid i februari) är också en dålig kombination för nattsömnen.

Ändå har jag ju precis hur mycket som helst att göra just nu inför de kommande eventen och hinner inte hälften av mina listor om dagarna. Särskilt inte när jag har sjuka barn hemma.

Men jag har köpt mina första offer-pelargoner. De som får komma in så här tidigt och därför aldrig orkar blomma ända in i sommaren. De som får stå tills mina egna fått komma upp ur källaren och kan ta över när de första inte orkar längre. Det är ett litet vårtecken i alla fall.

Och på mjölkpaketet läser jag att "man kan aldrig kramas för mycket" och tänker att stora sanningar får också plats på små tetrapak.

Små och stora äventyr

2011-02-07T14:57:00.004+01:00

I helgen har jag övat på att skämma bort mig själv lite. Och på att längta efter barnen.

Det är svårt. Jag kan räkna de gånger jag varit borta från barnen mer än ett dygn på min ena hands fingrar.

Således är barnen inte heller vana vid att jag är utflugen.

Naturligtvis blev den äldste sonen sjuk och då längtar man ju ännu mer efter sin mamma.

Och sin son.

Men det gick ju såklart alldeles utmärkt utan mig härhemma. Ändå.

När jag kom hem var jag såklart nyfiken på vad de hade hittat på för spännande äventyr medan jag var borta.

-"Vi har åkt stoooor tvättmaskin" meddelade Stella så snart jag klev över tröskeln.

Det visade sig att den största begivenheten för helgen var att hon och pappa hade åkt och tvättat bilen. Detta var så spännande att hon berättade om den stora tvättmaskinen, borstarna, tvålen, torkblåsten och hur glad bilen blev av att bli tvättad - om och om igen ända tills det var dags att gå och lägga sig. Samma historia kom med jämna mellanrum även nu på morgonen innan det var dags att gå till dagis (förlåt, förskolan). Och det första hon berättade för sina fröknar var såklart historien om den stora, stora tvättmaskinen.

Jag var tvungen att stanna och förtydliga så att de inte trodde att vi av en händelse råkat stoppa henne i torktumlaren eller så i helgen.

Och jag tänker att här slår man ibland knut på sig själv som förälder. Vänder ut och in på plånbok, hjärna, kropp och sinne för att komma på storslagna, roliga och passande aktiviteter för familjens alla åldrar.

Åså räcker det med att dra till biltvätten för att ett starkt och bestående och värdefullt minne ska skapas i en liten snart tre-åring.

Fast jag misstänker att effekten inte kommer att vara densamma nästa gång.

Det där med biltvättseufori är nog ett enstaka tillstånd. Så vi får väl ta och dra till med nåt annat ändå. Som plane-spotting eller slambils-spaning.

Kan bli spännande.

Min röst

2011-01-31T16:34:00.003+01:00

Det sägs att en kvinnas röst förändras ständigt genom hela livet.

En mans röst går från pojke till karl över en besvärlig ( eller mindre besvärlig ) målbrottsperiod.

Jo, kvinnor hamnar faktiskt också i målbrottet men det märks inte så tydligt som hos män. Det är en mer utdragen process. Kvinnors röst blir också sen mörkare och mörkare ju äldre de blir.

Medan mäns förblir ganska lika och samma.

Det sägs också att ju fler barn en kvinna föder, desto mörkare blir rösten.

Min röst är jättemörk nu.

Ibland lyssnar jag på skivorna från förr. Då när jag var popsnöre och sjöng eurodancedängor.

Jag har en så ljus röst. Det är vad som slår mig. Jag sjunger högt uppe i struphuvudet. Ivrigt, energifyllt men lite ytligt.

Skillnaden mot den nya skivan "Mamma Bland Annat" är så påtaglig att jag ibland undrar om det verkligen är samma person. Samma människa och samma liv?

Två oktaver och tre barn senare. Liksom.

Men den är också mer innerlig, eftertänksam och förankrad i mig. Djupt inne i mig på något sätt som jag inte kan förklara.

Som om sången bara är ett sätt att berätta. Inte att det först och främst är sången som är viktig. Just därför känns det bra att lyssna. Kanske.

Jag minns när Anders Nunstedt skrev att jag hade röst som en snuvig talgoxe.

Oj, vad jag inte kunde skratta åt det då. Det kan jag iochförsig inte jättemycket nu heller för jag tycker synd om den där ivriga 19-åringen som bara vill sjunga och stå på scen och som inte visste så mycket om världen utanför Björklinge eller Uppsala. Hon som var jag.

Fast även om jag då rakt inte lät som nån snuvig talgoxe då - så lät jag i alla fall lite mer snuvig. Det får jag väl tillstå.

Idag är jag glad över att distributionen verkar vara i hamn.

Skönt. Sen är jag glad över bokade tidningsintervjuer, bokade internetkampanjer och att planeringen för gigen i Sthlm och Uppsala flyter på.

Idag är jag glad för det mesta - utan nackspärren...

Fritt och sömnlöst

2011-01-28T22:13:00.003+01:00

Jag har säkert pratat om det förut. Bloggat om det tidigare.

När man är egenföretagare jobbar man när andra säger åt en att jobba. Ibland är det ofta, ibland är det mer sällan. Aldrig någonsin är man bekväm med att det är mer sällan. Även om det föregåtts av långa perioder av väldigt, väldigt ofta.

I tanken jobbar man alltid.

Blir man väckt mitt i natten vandrar tankarna iväg till att göra-listor, strategier och saker-man-absolut-inte-bör-glömma. I huvudet finns alltid en reservplan utarbetad liksom en utformning av eventuell krishantering.

En buffert på banken för månader av sinande intäkter.

Ändå är känslan av att styra sin egen tid och sin tillvaro det som räddar ensam-företagaren.

Känslan - säger jag för det egentligen inte är någon praktiskt sanning.

Som sagt - om någon säger åt mig att hoppa så gör jag det. Oftast i alla fall.

Men möjligheten att gå till frisören en tisdagsförmiddag utan att behöva rapportera till någon om var jag befinner mig - det är vinsten.

Att kunna vara med på alla utvecklingssamtal utan skuldkänslor, kunna släppa allt för att undsätta en trött 10-åring vid en vintrig busshållplats utan att behöva stämpla ut.

Att vara hemma med sin febriga 2-åring för tredje dagen i rad utan att känna panik - det är vinsten.

Sömnlösa nätter och ständig beredskap - det är förlusten.

Årets äventyr är tillsynes oändliga, fantastiska, utmanande och mycket, mycket lovande. Men jag tror inte att jag kommer att sova så himla bra.

Fast herregud - jag har inte sovit på över 10 år - varför börja nu?

Jag kan ju alltid ta en tupplur på jobbet.

Lilla, lilla söta

2011-01-26T14:06:00.003+01:00

Lilla, lilla söta.

Het panna, rosiga kinder.

Flämtande andetag.

Blanka ögon som vädjande ser upp på mig från famnen.

Som om du sa "Ta bort det här, mamma" "Ska det vara så här?"

Fast det säger du inte.

Du är tapper. Nickar lätt när jag erbjuder lite saft.

Men säger nej till allt annat. Till och med glass.

Lilla, lilla söta.

- Jag e huuuuuk, mamma....snyftar du.

- Ja, du är sjuk lilla gumman, svarar jag, men det blir snart bra igen.

- Sen blir det bra?

- Ja, sen blir det bra.

- Mmm, sen blir det bra. Sitta här och titta på Bompa?

- Ja det gör vi.

- Mamma....jag älskar dig....

Lilla, lilla söta.

Stäng av scannern!

2011-01-23T15:39:00.004+01:00

Jag är en ganska ljudkänslig person. Det kan sätta en del käppar i hjulet när man arbetar med sånt som jag gör. Sällan orkar jag lyssna på musik som överstiger 70 bpm. (Bpm är förkortning för "beats per minute" och anger alltså takten.)

Sen får den inte heller innehålla så hårda ljud. Då går det inte. Det är inte för intet som min egen musik kan upplevas som lite sövande stundom.

Denna ljudkänslighet gör det också svårt för mig ibland när de egna barnen har kompisar hemma och plötsligt är antalet ben, armar och stämband fördubblat.

Min stressnivå ökar helt enkelt i takt med ljudnivån.

Föreställ er då en proppfull simhall. Eller en odämpad gympasal där det pågår innebandyturnerning för 7-åringar. Eller ett nöjesfält. Eller det värsta av allt - en skolmatsal.

Jag kämpar hårt i dessa miljöer för att behålla lugnet och jag lyckas ändå ganska bra tycker jag. Men det sätter sig i mina muskler istället och efteråt får jag ont och är spänd som en fiolsträng.

Den senaste tiden har jag funderat över om det inte är så att de flesta av mina sinnen är lite överretade. Jag kanske har lite ADHD. Overload på stimuli liksom.

Förr när jag till exempel skulle på middag eller fest och gick in i ett rum med männsikor scannade jag automatiskt av stämningen. Kände omedelbart in vem som hade en avvaktande attityd, vem som var avslappnad, vem som inte sa det han eller hon egentligen tyckte osv. Framförallt kollade jag av vem i rummet som kände sig ensam i sällskapet eller lite obekväm - och sen satte jag mig bredvid den eller de personerna för att hjälpa balansen på traven.

Som om det var mitt ansvar.

Jag gör prick samma sak fortfarande. Det blir så utan att jag vill eller försöker. Men jag agerar inte alltid på det. Jag försöker säga till mig själv att jag inte behöver eller ens kan skapa balans i alla sammanhang. Rädda nån. Täppa till nån vulkan som håller på att explodera. Skyla elefanten som står mitt i vardagsrummet.

Så jag är mer avvaktande. Försöker värja mig för intrycken. Lyckas inte så bra. Och så sätter sig även detta i mina muskler och sen begriper jag inte varför jag har så ont överallt efter middagen eller festen.

Jag förstår nu att det här är en av anledningarna till att jag är ensamföretagare.

Jag är så hyperkänslig för gruppdynamik och processer som pågår i sådana att jag skulle ha svårt att få nåt uträttat på en normal arbetsplats. Hälften av min tid skulle gå åt till att känna in hur andra människor har det, känner och tänker.

Jag förstår också att det här är anledningen till att jag är så dålig på att klura ut vad jag själv vill, orkar, känner, tänker, tycker när andra människor är runtomkring mig. Jag hinner helt enkelt inte känna efter för alla andras behov och känslor låter starkare i min hjärna och mitt hjärta.

Särskilt då när det kommer till min familj. När alla andra är hemma serverar jag mat - inte för att jag är hungrig - utan för att de andra är det - och jag äter utan att känna efter om jag egentligen är lika hungrig som de är.

Jag scannar hela tiden av vilka behov barnen och maken kan tänkas ha för att de ska vara glada och bekväma. Och i bruset hinner jag inte höra mina egna.

Jag säger absolut inte att inte mina behov eller min vilja är desamma som barnens och min mans ibland- så är det givetvis inte. Ibland vill vi prick samma saker. Men om du skulle fråga mig vems behov det är jag tillfredsställer just för tillfället - skulle jag ha svårt att utröna det.

Det måste alltså vara ganska tyst runt mig för att jag ska hinna känna efter. Och inte ens då är det säkert att jag hör. Mina egna känslor. Jag låter så mycket annat överrösta.

Nu låter det som om jag går omkring med en offerkofta men det gör jag inte. Inte jämt i alla fall;) Det här är bara en reflektion för att försöka komma till insikt och ändra ett beteende.

Så det här blir en ny övning för mig:

Varje dag ska jag komma på något som jag vill göra eller säga eller strunta i att göra eller strunta i att säga - bara för min egen skull.

Så ska jag planera in det i kalendern. Skriva in det även om det är en så liten sak som att "ta en promenad" eller "lösa korsord" eller "äta lakrits".

MEN trixet är att ingens annans behov, känsla eller tyckande får ligga till grund för beslutet.

I 15 minuter om dagen, på förmiddagen när alla har gått, ska jag sitta helt tyst och stirra rakt framför mig och komma på den här saken. Får jag tid över ska jag sitta kvar ändå.

Du kanske tycker att det låter helt vansinnigt. Både det beteende som föregått denna förändringstes och själva förändringsförsöket.

Men så får det bli

Jag ska stänga av min scanner 15 minuter om dagen.

Återkommer med en rapport.

Vit flagg

2011-01-18T14:00:00.003+01:00

Det råder ett napp-krig här hemma.

Ända sen jag försiktigt började lägga fram en tes om att det kanske vore bra om den lilla tjejen inte har napp under dagtid har 2,5-åringen lagt i överväxlen på ilsken motsträvighet.

Min strävan har således fått alldeles motsatt effekt.

För från att lite då och då stoppat in nappen i munnen under dagtid, tex vid tårar eller trötthet eller längtan - har hon nu övergått till att hålla fast vid den krampaktigt, hela tiden.

Ja, såklart inte på förskolan. Där funkar ju allt som inte funkar hemma. Precis som det alltid är med alla barn. Hon fogar sig till att lägga nappen på napphyllan och har den endast och enbart vid vilan. Inget bråk där inte. Nänä, sånt spar hon till mamman.

Så snart hon får se mig trycker hon in nappen i munnen och stirrar stint på mig med stålgrå ögon. Hittar hon ingen att tillgå skriker hon tills hon får en. Och ja, det är jag som tillslut förser henne med densamma. Jag vet.

Man orkar ju inte hur länge som helst. Hon vinner oftast på utmattning. Vilket hon ju är så överdrivet medveten om också.

Eller så gäspar hon teatraliskt och meddelar att hon är så trött, så trött.

Tar nappen och går upp till sin säng och låtsas-sover en stund.

Minuter senare hör jag hur hon skuttar omkring däruppe och leker Madicken med dockorna och nallarna. Med nappen i munnen. Inte alls så trött.

Och om jag tänker efter blir det alltsomoftast på precis samma sätt när jag startar såna här kamper och krig mot mina barn. Det får nästan alltid motsatt effekt.

Vare sig det är speltider, lördagsgodis eller städning.

Missförstå mig rätt - vissa krig tänker jag givetvis fortsätta utkämpa alldeles oavsett. Vissa kamper kommer nämligen jag att vinna tillslut - på utmattning...;)

Men den här napp-kampen, den lägger jag ner nu.

I eftermiddag tänker jag strö nappar runt hela huset och säga till min dotter när hon kommer hem att:

- Varsågod! Här är dina nappar! Sug på dem, gosa med dem så mycket du vill. Tala sen om för mig när du tycker att det är dags att sluta, när du känner dig stor nog, så ska jag hjälpa dig med det.

När hon sen pratar med napp i munnen kommer jag att fortsätta säga - Va??! Nu hör jag inte riktigt...

Och när hon leker och har skoj och ändå har den i munnen ska jag lite fint undra om jag inte ska ta hand om den en stund tills hon är klar.

Men kriga - det slutar jag med prick nu.

Dirrarna

2011-01-17T12:17:00.003+01:00

Musikbranschen styrs av män.

De kvinnliga skivbolagsdirektörerna lyser med sin frånvaro.

På PR-avdelningar hittar man en del tjejer. De som ska ringa runt, representera, knyta kontakter och vara ansiktet utåt - de är oftast tjejer. Men de som fattar de tunga besluten, lägger budgetar, säger ja eller nej - de är män. Oftast ska jag tillägga. För det finns förstås undantag. Problemet är att jag nästan aldrig haft förmånen att stöta ihop med dessa undantag och det är lite sorgsamt.

Det vilar nämligen stundom ett oengagemang över de som satt sig på skivbolagsstolarna. Särskilt i dessa tider. En cynisk ridå har gått ner och släckt varje liten låga av passion eller ambition i ögonen på de där männen.

De är såna som svarar på mail medan man sitter i ett möte med dem. Som ALLTID svarar i telefon mitt i en viktig konversation och som lyssnar på den skiva man lagt ner sin själ och sitt hjärta i med ett halvt öra först i samma ögonblick som man kliver in genom dörren - fast han dyrt och heligt lovat att lyssna in sig innan för att kunna föra en vettig diskussion runt materialet.

Och aldrig, aldrig, aldrig nånsin lyssnar han på texterna. Det har han slutat göra för länge sen.

Därför faller det så platt i de här sammanhangen för mig.

Jag som lever på hoppet om att beröra, min musik som bygger lika delar på text och musik och som har en huvudsakligen kvinnlig publik.

Men så hittar man plötsligt någon som går lite mot strömmen.

Som ändå tar sig tid att prata ordentligt en stund.

Som sätter sig in i omständigheter och förstår att om inte musikbranschen ska gå under fullkomligt så måste även skivbolagen anpassa sig och sin arbetsform en aning.

Och då blir man så övermåttan glad så att denne helt vanlige kille - som i vilken annan bransch bara skulle anses göra sitt jobb - plötsligt framstår som en superhjälte.

Nu är jag ju ändå min egen skivbolagsdirektör den här omgången. Kvinnlig dessutom. Men jag måste ändå samarbeta med en del av branschens män för att nå dit jag vill. Och då gäller det att hitta rätt.

Jag håller tummarna för att jag gjort det nu.

Igång

2011-01-13T11:04:00.003+01:00

Jag har kommit igång. Det tog ett tag men nu känner jag att kugghjulen sakta gnisslar igång och börjar röra sig.

Det nya året tedde sig som en 10 meters snövall framför mig och jag hade liksom inte ork att ta mig över. Men så kavlar man upp ärmarna och börjar gräva och så plötsligt kommer nån förbi med en snöslunga. På riktigt faktiskt. Igår kom det äntligen hem en snöslunga till oss. En välkommen ny liten familjemedlem i maskinparken här på vårt ENORMT stora gods. Grannarna är också med på en del av slungan men jag misstänker att maken själv kommer att vara så förtjust i att köra den så han underhåller även deras uppfarter.

Således har det köpt in sig i en slunga med förare. Bra deal får man säga.

Jag närmar mig distributions-avtal och så småningom officiell release av skivan.

Det vill säga att den kommer att finnas tillgänglig på alla andra återförsäljningsställen också och inte bara i min egen webbshop;) Det gäller såklart även den digitala världen som Spotify, I tunes osv.

I nästa vecka skickar jag sången "Får jag hålla din hand" till alla P4 stationer i Sverige. Den kommersiella radion hoppar jag över. För nu i alla fall.

Det gäller att inte kasta pärlor för svinen...;) Eller Baggarna....;)

Nej, det är bättre att lägga kraften där den gör nytta.

Jag hoppar denna gång över alla led när det gäller promotion avdelningar och radiopluggare på de stora skivbolagen. Nu är jag ju skivbolag själv och tänker därmed kommunicera med media på egen hand. Jag är trött på att skriva biografier om mig själv i tredje person och låtsas vara "intressant artist". Den här gången blir det texter skrivna av mig, från mig - till dem som vill läsa. Och de som inte vill eller inte tycker att det är "på riktigt" då - de får vara.

Nu gör jag det här. Själv.

På riktigt.

Rackarns va roligt det är!

Ur en tallkottkörtels perspektiv

2011-01-09T15:22:00.005+01:00

All jul är ute.

Av det gamla året och nyligen passerade högtiderna syns inte ett spår.

Det känns rent, undanplockat och luftigt. Andrum. Rum att andas i.

I köket har jag redan vågat mig på pastelliga accenter och ute återvänder ljuset sakta, sakta...

Idag kunde man tillochmed se altanens trä för att snön smält undan.

Annars känner jag mig inträngd av snön. Vallarna växer sig höga på tomten, på gatorna och kräver ett utrymme som jag anser mig ha rätt till själv. Åtminstone luften eller ingenting borde i få finnas där istället för snön.

Ändå känner man att man är på andra sidan.

Vintern är kvar - säkerligen ett bra tag till - men lyfter man blicken nu så ser man på horisonten att jordens axel börjat luta åt rätt håll...

Tallkottkörteln vädrar morgonluft. Eller morgonljus snarare.

Och visst är det konstigt hur den påverkar oss - den där solen - och den där lilla körteln.

Påverkar mig.

En stunds ljus efter månader av mörker och en plötslig känsla av utrensning och doft av såpa kommer över mig. Jag tar tag i gamla surdegar som mangelhögar, tvättstugestädning och källarsortering. Njuter av att kasta saker. Ut.

Imorron börjar vardagen igen. Åtminstone för fyra av fem i vår familj. Det är bara Noel som har ytterligare en dags jullov eftersom skolan och fritids passar på att ha planeringsdag just när alla ska till och börja jobba igen. Precis som vanligt.

Hur jag ska få lilla Stella ur sängen vid 6.30 är ännu ett mysterium. Imorse hade vi ställt klockan på 8.30 och hon vägrade öppna ögonen.

Storebror Leo kommer att ha det svårast. Han har blivit nattuggla och hatar morgnar överlag - oavsett när de startar.

Att dessutom ställa sig och vänta på bussen i ett kallt januarimörker gör inte saken lättare för honom såklart. Kanske får pappan förbarma sig och skjutsa honom för en gångs skull. Imorron.

Det har sannerligen varit mörkt. Mysigt stundom såklart.

Men mörkt. Och det gillar åtminstone inte min tallkottkörtel.

Fast nu ser jag ljuset. Jag ser ljuset, Jonathan! Jag ser ljuset.

Ljus och tulpaner!

Halleluja.

Nytt och gammalt

2011-01-01T20:52:00.002+01:00

Ett år är slut. Ett Nytt år tar vid.

Sentimentalt. Vemodigt. Förväntansfullt. På samma gång.

Fint dukat i vitt och silver. Ljus precis överallt.

Ljuvliga bubblor i glaset.

Härliga smaker som trängs i gommen.

Lång sittning.

Frågesporter.

Reflektioner över året som gått och förväntningar och förhoppningar om det som ska komma.

Kramar, skålar.

Eldlyktor i papper som svävar mot skyn.

Samling runt en vedkorg. Kärlek och vänskap.

Ljuvliga barn i en enda stor bunt. 7 stycken som inte somnar förrän strax före 4. Det är nytt rekord.

Mitt ansikte möter kudden strax efter. Då har jag bäddat ner alla nattgäster, fixat köket och blåst ut alla ljus.

Det sista jag tänker är att det blir nog bra.

Av någon anledning känner jag en liten tvekan i det här med att ta tag i det nya året...

Har stora förhoppningar och är rädd att bli besviken.

Men först måste man sova. Sen vila.

Och sen...lite längre fram när ljuset återvänt. Och orken och viljan.

Då - då är året mitt.

Och livet.

Proffs på jul

2010-12-26T12:07:00.002+01:00

Min man säger att jag är proffs på jul.

Jag skulle gärna hålla med honom men kan dessvärre inte göra det om jag ska vara sanningsenlig.

Jag är proffs på att förbereda julen. Är en fena på julklappar, på att komma ihåg alla små detaljer som hör julfirandet till. Mina listor håller en fullfjädrad projektledares standard och jag planerar julmatens tillagande, inläggande och bakande på dagar och timmar.

När julaftonens dagas har jag tänkt på allt och lite till.

Det är det som min man förundras över eftersom han springer i bakvattnet av mina listor och tar kommandon som ska utföras på ett visst sätt.

Han hinner oftast inte komma så långt som att tänka något förrän det är utfört, avbockat och klart.

Vi är alltid hemma över jul. Det innebär en strid ström av släkt och familj som huserar och firar hos oss under juldagarna. Är man värdinna så är man - oavsett jul och familj.

Att stå för julfirande förpliktigar ett visst mått av pynt och städ vilket jag också vill påstå att jag är bra på. För att inte säga proffs;)

Missförstå mig rätt - jag vill vara hemma, bjuda in till vårt hem, baka, lägga in, köpa julklappar i långa banor, pynta, fixa, dona och stå i.

Men proffs på jul - det är jag inte.

För när den där julefriden ska sänka sig över hemmets vrå - då är jag sämst.

När sista julklappen är öppnad och sista sillbiten är uppäten då smyger rastlösheten sig på mig. Då ser jag hur kladdigt det blivit i kylskåpet av all julmat, hur dammtussarna dansar runt i vardagsrummet och hur små högar av matrester huserar under köksbordet.

Då är jag plötsligt trött på tomtarna och den lite slokande amaryllisen.

Då tittar jag längtande ut efter ljuset och drömmer om tulpaner och storstädning.

Jag är julgeneralen som inte tar semester när kriget är utkämpat och klart.

Ändå lyckades jag vara mer avslappnad i år än någonsin tror jag - men det räcker inte så långt som jag önskar.

Ikväll ska vi spela Monopol hela familjen och det är jag ändå ganska bra på.

Och jag önskar att mina barn kommer att minnas min ambition och min genuina önskan och vilja att ordna fina jular för dem - snarare än min rastlöshet i mellandagarna.

Vem vet tids nog kanske jag lär mig jag också.

Bedömd

2010-12-17T12:43:00.004+01:00

Oj, va länge sen;)

Dagarna bara trillar iväg så här i decembermörkret.

Men just gårdagen var ovanligt ljus ändå.

På morgonen fick vi avnjuta en 7-årig tomtenisse med skolkamrater som sjöng så fint och just våran nisse läste vers med hög och klar stämma.

På kvällen tog Sollentuna Musikklassers Jul- och Lucia konsert fullkomligt andan ur mig...

10-åringen sjöng i ett hav av oerhört musikaliska barn och jag kände en sån enorm glädje och tacksamhet över att han får vara med om något sånt där.

Det är säreget att vara delaktig i en så stor och välorganiserad konsert som dessutom låter gudomligt. Snacka om teambuildning!

Att det dessutom handlar om musik som berör och når ut till alla de 1500 gästerna som samlats i den stora, stora kyrkan - ja det gör ju inte saken sämre.

Jag som själv gick i musikklass fick stundom hålla mig hårt i stolen för att inte ge efter för ingivelsen att kasta mig upp och vara med i kören...

Just den här dagen startade jag med att bli sågad av Laila Bagge Wahlgren m.fl. i Lugna Favoriters programpunkt "Favorit eller inte".

Det kändes inte fullt så trevligt som föregående event;)

Man spelade halva min "Kan du älska mig ändå" varpå ovannämnda celebritet skulle göra ett utlåtande huruvida den stod sig i sammanhanget.

Det tyckte hon inte att den gjorde.

Själv hade jag varken bett om att få vara med i denna bedömning, än mindre haft något att säga om vilken låt som skulle bedömas.

Jag är helt enkelt för gammal för sånt där. Min musik kommer inte att spela på kommersiell radio. Den har sitt rum på mindre intima scener och möjligtvis i P4. Men att den skulle passa bland balladerna i Lugna Favoriters format, nej det hade jag sannerligen inte förväntat mig.

Ändå har jag svårt att skaka av mig såna där dömande ord. Jag ogillar egentligen såna där bedömningsformat överhuvudtaget. Det är tillsynes så lätt för somliga att tycka och tänka, raljera och förkasta utan att tänka på att det bakom alltihop står en människa. Som lagt ner sitt hjärta och sin själ i sin skapelse.

Jag är ju övertygad om att hade jag stått i rummet hade inte orden varit desamma. Såklart.

Nu är jag inte förvånad. Alls. Jag förstod att det skulle bli den reaktion som det blev - just eftersom formatet är som det är.

Det är inte min plats. Det är inte för den platsen jag skrivit.

Det är en 19-årings sorgsenhet över att bli hårt kritiserad och bedömd som vaknar till liv i mig. Då när jag var popsnöre och bara ville sjunga,....

Nu är jag inte den 19-åringen längre. Jag vill inte att min musik ska vara med i "Flipp eller Flopp"-program. Så jag sätter mig och läser alla de fina, fantastiska mail jag fått från personer som lyssnat, tänkt och blivit berörda.

Och skiter i resten.

Nån Idol - det blir jag aldrig.

Men jag är sann. Och har nåt att berätta.

Så det så;)

Räkna med bråk

2010-12-08T21:53:00.002+01:00

På release-kalaset kom det fram en mamma till mig.

Jag känner henne inte, hon var ny flickvän till en bekant.

Precis innan hon skulle gå vände hon sig till mig och frågade:

- Du... jag måste fråga...Är du aldrig arg på Dina barn?

- ........?

En stunds tystnad.

- Va?!! Nej, bara så där 17 gånger om dan....ibland, skrattar jag till svar.

- Jag bara undrade...det ser liksom inte ut så på bilderna. Eller låter så på sångerna....

- Oj,...tack. Eller....ja. Trevar jag.

Sen går hon.

Och jag har undrat i efterhand över det där.

Det är klart att mina texter om barnen inte handlar om våra konflikter i vardagen. Så de kanske inte ger nån rättvis bild av "hela" verkligheten. Men den skildrar absolut hela kärleken till dem. För den är ju odelat lycklig och stor.

Och det är klart att om man ser in i mina ögon på bilderna tillsammans med barnen så syns inga spår av tjafs, hot, mutor, arga ord, bitska kommentarer, suckar eller trötthet. Nej, då syns bara just den där kärleken. Såklart.

Tur är väl det.

Jag tänker ibland att det är tur att jag har dokumenterat och spelat in dessa kärleksförklaringar. Så att jag kan ta fram dem och påminna barnen om hur de inspirerade mig till texterna. Så att de själva kan lyssna på mina ord när jag inte själv kan berätta längre.

Och ibland när stämningen är sur i bilen till exempel så sätter jag på en av sångerna. Så att de kan lyssna och känna vad jag egentligen alltid vill säga dem.

För visst har vi konflikter. Ojojoj. Ibland hopplöst många. Och jag kämpar varje dag med att välja strider, väja för utbrott men ändå stå upp i föräldraskapet, våga sätta gränser, ta fajter och vara - mamma. Jag önskar att jag var bättre på att inte höja rösten. Att inte tjata och gnata så där hela tiden utan hellre säga till en gång på skarpen.

Jag önskar att jag ibland hade ett större tålamod.

Att jag orkade mer än jag ibland gör.

Vi bråkar. Men inte hela tiden.

Och kärleken är alltid större och tar mer plats.

Det är ändå huvudsaken.

En önskan

2010-11-30T09:43:00.002+01:00

När jag var liten önskade jag mig ofta snö till födelsedagen.

Jag minns att den önskan ganska sällan gick i uppfyllelse.

Men när det hände var det magiskt.

Kanske just för att det hände så sällan.

I många år suktade jag efter ett dockskåp. Ett sånt där gult Lundby med spröjsade fönster och riktiga lampor i. Jag brukade stå och se andäktigt på det när vi besökte Nallens leksaksaffär inne i stan. Ett sånt ville jag ha. Precis just ett sånt. Jag skulle vara den lyckligaste i hela världen bara jag fick ett sånt dockskåp.

Men det kostade förskräckligt mycket pengar. Pengar som inte fanns - i alla fall inte till ett dockskåp.

I sin yttersta välvilja och största pedagogiska ambition snickrade min mor ett dockskåp till mig under sin utbildning på förskoleseminariet. Jag fick tillochmed vara med och tillverka trappan i brunt trä, en skorsten samt en röd och blå soffa.

Jag hissnar vid tanken på detta så här i efterhand. Skulle själv aldrig klara av något sådant och är störtimponerad av att hon gjorde det.

Kanske var jag inte riktigt lika imponerad just då som barn.

Men jag lekte med det där dockhuset - det gjorde jag. Fast jag drömde vidare om skåpet på Nallens med de vackra fönstren och lamporna. Suktade, önskade.

Jag minns också hur oändligt lycklig jag var när jag fick min allra första Sindy-docka.

Även den hett eftertraktad och önskad. Länge.

Hur jag andäktigt borstade hennes blonda hår, klädde av och på henne olika kläder och inredde ett Barbie-hus i en av mina garderober.

I vår tid hinner barnen knappt önska sig saker känns det som.

Det räcker med att skicka sin önskelista på mail till utvalda familjemedlemmar och släktingar och så vips kommer tomten med sakerna nån vecka efter.

Önskelistan har blivit en beställningslista.

I vår iver att ge våra barn det vi aldrig fick själva, det vi så hett eftertraktade och önskade oss berövar vi barnen en av de allra skönaste känslorna man kan uppleva i livet.

Nämligen den att just längta efter något, önska sig något väldigt länge.... och SEN ÄNTLIGEN FÅ DET. Att få vänta tillräckligt länge för att verkligen känna sakens eller upplevelsens sanna värde. Eller kanske bemöda sig själv med att sträva efter, tjäna ihop, spara - och sen själv känna den oerhörda tillfredsställelsen i att uppnå målet.

Att barnen sen blir lite blassé eller inte reagerar med den där totala lyckan när paketen rivs upp på julafton - det är ju egentligen inte så konstigt. Det är ju bara vårt eget verk.

Jag försöker verkligen streta emot denna utveckling. Men lyckas sällan så bra. Låter mig övertalas, mjuknar inför tanken och drömmen om de tindrande ögonen på julafton.

Om tacksamheten.

Ändå vet djupt inom mig att jag inte vill lockas in i all denna materialistiska hysteri. Jag vill komma ihåg varför vi firar jul och tänka på de som inte alls får några julklappar.

Men det är svårt att stå emot - det ska gudarna veta.

På söndag ska vi samla julklappar till Lettiska barn genom Hoppets Stjärna och en kampanj som vår finaste barnvakt S dragit igång.

Alltid är det något.

Och på julafton går vi i kyrkan så att man inte glömmer bort vem det egentligen är ursprunget till allt detta ståhej.

Tomten är trots allt en importerad företeelse och just den röda versionen är en uppfinning av företaget Coca-Cola. Det tycker jag är ganska tänkvärt.

Firad

2010-11-29T11:53:00.003+01:00

I lördags firade jag min skiva.

Tillsammans med massor av familj och vänner och kollegor.

För allra första gången spelade vi en massa sånger från skivan live.

Jag och de andra fina musikerna som varit med på inspelningen av densamma.

Det var...härligt. Känslosamt. Och svårt.

Jag sjunger hellre för 10000 jag inte känner än för en mindre skara som står mig nära.

Jag har lagt så mycket av mig själv, mina känslor, min glädje och min sorg i de där texterna så det är som att stå helt naken på scen.

Inför människor man inte känner personligen kan man ändå på något vis skärma sig en aning med någon genomskinlig plastfilm eller så - men de här som känner mig, vet - inför dem är det ju omöjligt.

Just därför blev det iochförsig bra. Men jag hade svårt att hålla tårarna borta ibland och då blir det ännu svårare att sjunga.

Och näst intill omöjligt är det när man ser vissa delar av publiken snörvla.

Nu låter det som att det var en alltigenom deppig tillställning.

Det kan jag meddela att det var det inte.

Jag blev så fantastiskt firad så jag tror jag tänker releasa en skiva om året från och med nu.

Men först ska jag vila lite. Reflektera.

Sen ska jag börja jobba. Och se till att så många som möjligt får lyssna på den här rackarns skivan. Synd vore väl annars - när jag lagt ner så mycket jobb på den.

Och den faktiskt är riktigt bra;)

Adventsfirande

2010-11-26T14:12:00.002+01:00

Imorse firade Montessoribarnen åk F-6 advent i Kummelby kyrka.

Föräldrar och familj var inbjudna att lyssna och delta.

Barnen turades om att sjunga en rad fina adventssånger. Andäktigt och innerligt.

Glädjefyllt.

Vi fick också vara med och sjunga "Bereden väg" och "Hosianna". Skönt.

För jag hinner inte till kyrkan den här helgen trots att jag älskar advent i kyrkan och anser att minst en gång varje advent måste man sjunga "Bereden väg". För hälsan och själens skull.

Jag klämde dock i lite för mycket vid ett tillfälle och barnen på raden framför vände sig om och såg undrande på mig. Nåja, det bjuder jag såklart på.

Sonens Montessori-del av den stora, kommunala skolan är liksom det sista arbetslaget i Sveige, känns det som, - som firar såna här sammankomster i kyrkan.

Det har ju blivit tabu och anses stötande mot andra kulturer och religioner att vistas i det svenska kyrkorummet och fira högtider som har anknytning till kristendom.

Så synd tycker jag.

Kyrkorummet är det mest fantastiska i alla sammanhang där något skall kännas andäktigt och högtidligt. En gymnastikssal har inte alls samma inverkan på till exempel en skolavslutning som en vacker kyrka med stor klang har. Det kan vi ändå alla vara överens om.

Och de kyrkliga traditionerna och högtiderna är en del av vår historia och vår kultur och torde därför vara en del av allmänbildningen.

Likväl som man naturligtvis ska lära sig om andra kulturer och religioner i skolan.

Jag tänker att om man bara har ett öppet hjärta i alla rum och sammanhang - oavsett om det är kyrkorum, synagogor, moskéer eller gymnastiksalar så blir det i slutändan bra.

I vårt fönster lyser redan adventsstjärnan och stakarna och däri ligger väl min största synd den här veckan;) Men jag kunde inte hålla mig helt enkelt - ville inte.

Så nu är det advent. I alla fall hos mig.

Levererar

2010-11-22T21:45:00.008+01:00

Jag packar skivor i brevpåsar. Skriver små fina tackkort och stoppar i dem också.

Det känns sött på något sätt.

Skivan kan än så länge bara köpas via mig. Den kommer inte ut på distribution förrän i början av nästa år. Så nu är det bara jag och mina skivor. De fina mailen, de rara små kommentarerna i kommentarsfältet på ordrarna.

Och jag suger åt mig.

För övrigt kan jag berätta att det är helt magiskt att sitta i bilen och höra sina tre barn sjunga med i sångerna på skivan. Dessutom ropar den yngsta "Igen, igen!" så fort en sång är slut.

På lördag är det födelsedagskalas för skivan. Och för mig.

Jag blir 35 och det är exakt fem år sen som jag för första gången spelade sångerna från den förra skivan för publik. För vänner och gäster.

Och nu på lördag är det alltså dags igen. Tänker att det vore fantastiskt att hålla på den här skivutgivar-traditionen.

Men nu ska jag först ta sats. Och kasta mig ut tillsammans med de här sångerna.

Hoppas att de hittar rätt.

Bjuder nedan på några bilder från inspelningen i slutet av Augusti.

För mig är det redan nostalgi...

Jesper Kviberg - topptrummis

Anders Skogh - världens bästa kompositör och gitarrist

Emil Skogh - kontrabasist med värme och underbar ton

Peter Nilsbo - pianist i världklass

Jag - lycklig....

Välkommen

2010-11-18T10:36:00.003+01:00

Nu håller jag den i min hand.

Den finns. På riktigt.

Fin på utsidan och insidan. Låter precis som den ska.

Det är en obeskrivlig känsla. Att hålla en dröm i sin hand.

En blandning av tacksamhet, lycka, andakt med ett stråk av vemod.

För nu är den inte bara min längre.

Nu är den allas. Alla som vill höra, läsa och lyssna.

Nu får den klara sig själv och spegla sig i andra människors känslor och tankar.

Nu ska den riskera att bli missförstådd. Att bli stående, tyst på en hylla.

Nu ska den få möjlighet att beröra, nå fram och väcka frågor. Ge svar.

Nu kan den glädja, röra till tårar eller bara finnas i bakgrunden.

Nu finns den. På riktigt.

Min skiva "Mamma Bland Annat".

Välkommen.

Lycka till.

Linn Maria Webbshop: http://shop.textalk.se/se/shop.php?id=17110

Mamma bland en massa annat

2010-11-16T22:41:00.003+01:00

Nu ska jag börja blogga.

Lite mer. Igen.

Det har varit en fullproppad höst.

Imorron avverkar jag Mammakväll på Junibacken och nästa vecka är det så dags för pre-release av mitt nya album - Mamma Bland Annat.

Kopplingen till bloggen är ju uppenbar och därför måste det onekligen bli lite mer liv härinne.

Eller det måste ingenting.

Jag vill att det ska vara så.

Jag har en massa saker på gång, tusen tankar och en miljon idéer. Minst lika många funderingar på hur jag ska förverkliga allt.

Men jag är rätt så trött. Och behöver fylla på med energi.

En solresa hade inte suttit fel alls.

Sådan är dock inte min verklighet precis just nu.

Imorron fyller jag på med energi från en hel hord av minglande mammor.

Och kanske...kanske, kanske, kanske... kan jag hämta de allra första kartongerna med skivor från fabriken imorron kl 14..... Kanske.

Det vore väl alldeles, alldeles underbart.

Gå vidare

2010-11-11T10:37:00.003+01:00

Mitt liv är fyllt av konstraster.

Igårkväll sprang jag från ett lagbildningsmöte för sonens fotbollslag där jag är lagledare rakt in i ett pågående föredrag om helande i Kyrkans regi.

På fotbollsmötet pratades det lagkonto, ansvarstränare, cup-organisation och materialare.

På Alpha-mötet kropp, själ, väg till helande och läkning, gripande människoöden och omsorg.

Jag var lika glad på båda ställena - även om det sista ämnet berör på ett annat plan. Så att säga.

Jag har funderat lite runt det där med sorg och helande. Själsligt helande pratar jag alltså om nu.

Ibland kan jag känna det som om jag länge gått runt och burit på sår som jag bara satt plåster på. Men som fortfarande gör lite ont och börjar blöda om man av någon anledning lyfter på det där plåstret. Och det gör sig påmint när något berör och man plötsligt gråter, känner sig deppig eller nedstämd.

Så när har man liksom gråtit klart?

När kan man fullt och helt säga att -Ja, det där är mina erfarenheter. De har till viss del format mig till den jag är idag men det gör inte ont längre. Jag släpper ryggsäcken. Förlåter och går vidare.

På riktigt.

Och då menar jag så att man aldrig mer blöder när plåstret råkar gå upp. För där finns inget plåster längre. Inte ens ett ärr. Där är helt och smärtan är bara vad den egentligen har varit hela tiden - ett minne.

För första gången i mitt liv känner jag på allvar att jag börjar närma mig den där punkten.

Då jag har gråtit klart.

Ja det förstås, att böla i diverse situationer kommer ju jag fortsätta med i all evinnerlighet av olika anledningar men då kommer det att vara av saker som berör mig i nuet. Och det är okej. Sån är jag och sån vill jag vara.

Men sorgen i min dåtid kommer inte att förstärka det jag känner idag.

Och nu ska ni få höra något konstigt.

Ju närmare jag kommer den där punkten, desto svårare har jag att minnas varför jag varit så outgrundligt ledsen.

Men det är väl så det är med sorg.

Man måste helt enkelt gråta klart.

Ta sin säng - och gå.

Vidare.

Helt färdig

2010-11-04T21:19:00.002+01:00

Idag har skivan mastrats.

Den sista förfiningen av ljudet. Samma volym på alla sånger. Alla frekvenser lagom starka.

Skivans sista utpost. I Segeltorp hos Classe på CRP närmare bestämt.

Det låter så fint.

Jag önskar att man kunde ta med hans högtalare och skicka med ett par med varje skiva så att den alltid låter som den gör där. Så som den ska låta.

I bilen på väg därifrån lyssnar jag på det färdiga resultatet.

På E4:an vid Essingeöarna börjar jag gråta hejdlöst.

Jag är helt utmattad. Och på andra sidan.

Den är färdig nu. Den är klar.

Jag får inom loppet av en kvart en febertopp. Huvudvärk. Blir så matt att jag har svårt att lyfta armarna.

Jag är så trött. Och så nöjd. Och så lycklig.

Men just nu - mest trött.

När jag senare på kvällen kommer hem möts jag av tända ljus, blommor och bubbel.

Vi lyssnar på skivan tillsammans i vårt kök.

Jag sitter där på en köksstol med ett glas champange som jag knappt orkar sippa på.

Blundar och lyssnar. Njuter.

Så kommer min dotter på 2,5 år in. Hon har just börjat prata på allvar. Fina, längre meningar kommer ur henne.

Plötsligt sjunger hon med i en av stroferna på skivan. Kan texten...!

Sen säger hon, ordagrant:

-Va fint du sjunger, mamma.

Och jag, ja jag gråter en skvätt till.

Och känner livet i en annars mycket matt kropp.

På gränsen...

2010-10-31T20:45:00.002+01:00

Söndag.

Ojojoj vad dagarna fullkomligt sprutar iväg. Jag har haft andan i halsen i snart två veckor känns det som. Hostan har äntligen givit med sig. Och sakta har feberkänslan lämnat kroppen.

Snygg blir man inte att ett par veckors sjukdom utan vila.

Häromdagen skulle jag spela in reklamfilmer till Nivea. Det har jag gjort att antal gånger förut. Tjejen från reklambyrån har varit med de senaste fem gångerna - minst. Vi har alltid kommit bra överens och småpratat om ditten och datten.

I torsdags efter inspelningen var klar och kunder och reklambyrå i Danmark godkänt min insats frågade hon lite försiktigt om vi hade jobbat ihop förut...Hon kände hon inte igen mig.

Men jag känner inte igen mig själv heller när jag kollar i spegeln.

Mixen av skivan är klar. Tror jag. Hoppas jag.

Sångerska på gränsen till nervsammanbrott. Det är jag det. När jag fick de första mixarna blev jag kallsvettig. Ändå var det nyanser jag ville ändra på. Men i vanlig ordning tycker jag att det är läskigt att be någon att ändra enligt mina direktiv. Det är dessutom svårt att uttrycka sig när man själv inte är tekniker och producent. Jag måste vara besvärlig. Och det är ju jag inget bra på. Så fick jag nya mixar idag. Skulle lyssna och satte på musiken i kökets högtalare. Tre taktslag räckte för att jag nästan skulle börja gråta hysteriskt. NEJ! det låter jättekonstigt. Eller???!!! Gör det det???.... Hur låter det? Jo, men nu hör man ju inte min sång plötsligt....Nej, den är helt bortmixad. Hjälp!!! Och Gunnar som inte har tid att mixa om nu,....

Panik.

A försöker lugna, det går inget vidare.

Jag ringer Gunnar och säger att förlåt, men jag måste be dig ändra lite i alla fall....

Har ågren i några timmar.

Sen lyssnar jag i källarstudion. Och i bilen.

Det låter bra. Jättebra. PANIK IGEN. Jag har lurat ner Gunnar en söndagkväll i studion för att korrigera nåt som låter fint.

Jag andas, har blivit hes på kuppen och ringer och säger att "Glöm allt jag sa - det låter bra".

Det är så svårt när man är så här nära målet.

När vågar man säga att nu - nu är det klart. Nu låter det bra.

Typ.....aldrig.

Fast man måste tillslut. Hoppas. Hoppa.

På torsdag ska jag mastra och på fredag morgon lämna in min nya skiva till fabrik för tryck .

Känslan i det hörrni, känslan i det.....

Panik och total lycka. På en och samma knasiga gång.

Mammakvällar på Junibacken

2010-10-21T18:28:00.002+02:00

Jag arrangerar återigen:

Sagolika Mammakvällar på Junibacken!

17/11 med Louise Hallin

Knattetimmen Live

Dessutom Lotta Abrahamsson med boken "Full Koll"

18/11 med Heidi Andersen

Mindfulness för Mammor

Mingel, bubbel, god mat, inspiration, shopping, värme och skratt - bara för Mammor.

Åså en tung goodiebag med massor av lyx och godsaker!

Kolla mer info och boka biljetter på www.mammakvall.se.

Varmt välkommen,

Linn

Stråkar i mitt hjärta

2010-10-21T11:36:00.003+02:00

Feber.

Hosta och heshet.

Men imorron blir det stråkkvartett och det mina vänner, är som vilken medicin och energiboost som helst. Det får mig osökt att tänka på sist jag spelade in stråkkvartett på egen musik.

Då åkte jag direkt till studion efter att ha varit inlagd på Danderyd för hjärtobservation.

Det kändes som att komma från dödens käftar rakt in i himmelen.

Dagen innan hade man vid en rutinkontroll upptäckt ett blåsljud på mitt hjärta och jag skickades omedelbart upp till Danderyds hjärtmottagning där jag sen fick följa mitt hjärta på monitor under ett dygn. Ett ultraljud kunde konstatera att blåsljudet var medfött, inget farligt.

Men jag lovar att innan den snälla, räddande ängeln i vit läkarrock konstaterade det hade jag vänt upp och ner på hela mitt liv i mina tankar. Fått lugnande medicin dessutom.

Jag tänkte att nehej tack - om det här hjärtat inte funkar så vill jag ha ett nytt - omedelbums.

Så jag var liksom lite pånyttfödd den där gången när jag kom till studion och fick höra stråkkvartetten spela så fantastiskt och underbart på min sång "Himlen måste sakna en ängel".

Jag grät floder vill jag minnas.

Ja, nu är ju inte det nåt särdeles märkvärdigt när det kommer till mig tänker ni kanske och nej, det har ni i så fall rätt i.

Men just de där tårarna var lätta och tacksamma. För musiken och livet.

Jag kommer säkerligen att gråta imorron också.

Alldeles säkert kommer jag det.

Och jag ska faktiskt försöka minnas den där känslan av tacksamhet över livet - och musiken - som var så stark sist.

Heshet och hosta. "Spik i foten..."

Vad är väl det?

Inte mycket att gnälla över. Egentligen.

Söndags-kul

2010-10-17T15:21:00.003+02:00

Lunch. Söndag.

En helg då inget riktigt blev som det var tänkt. Baciller och virus står som spön i backen.

Ryggen vill ingenting. Absolut ingenting.

Men så händer något som lättar upp sinnesstämningen avsevärt.

Älskade 10-åringen har sovit borta. Drog till bästisen B redan igår på förmiddagen och kommer hem exakt ett dygn senare.

Nya klasskompisen J ringer och vill ses efter lunch.

Mamman suckar lite motvilligt. Okej - en stund då, men sen får du komma hem och ta det lite lugnt på eftermiddagen.

Mamman: Borstade du tänderna imorse?

10-åringen: .....Mmmmmm....

Mamman: Borsta nu tänderna innan du åker till Johan.
10-åringen: Jag haaaar borstat tänderna...
Mamman: Det har du ju inte, nu ljuger du allt, (och tillägger lite skämtsamt) ,den som ljuger kommer inte till himlen vet du väl.

Blixtsnabbt kommer 10-åringens replik:
- Jag ska inte till himlen, jag ska bara till Johan.

Och mamman skrattar ur hjärtat en lång stund. Och skrattet har räckt hela eftermiddagen.

Vet iochförsig inte om han nånsin borstade tänderna. Men med den punch-linen tror jag att jag struntar i det för dagen.

Svartvitt eller färg?

2010-10-11T20:38:00.000+02:00

Det är frågan...

Vad tycker du?

Grus i skon

2010-10-07T20:56:00.003+02:00

När jag hade som mest ont drömde jag om morfin.

Tänker jag på det börjar jag gråta.

Jag kom på mig själv att längta tillbaka till förlossningarna, inte efter mer smärta, utan till lustgasen.

Det var då jag insåg att något måste vara fel.

Jag hade faktiskt inte förstått hur slut och hur ont jag hade i kroppen förrän det gick upp för mig att jag gick och drömde om stark smärtlindring.

Jag har inte riktigt lika ont just nu. I alla fall inte i hela kroppen. Just nu är det mest koncentrerat i bröstrygg, axlar, armar och nacke. Höfterna kanske lite grann. Händer och fötter. Men annars ganska okej.

Det hjälper inte att sova undermåligt och sporadiskt såklart.

I nästa vecka ska jag magnetröntgas.

Tror inte att det kommer att leda till nåt revolutionerande. Men det är bra att ha det gjort i alla fall. Så att jag inte går runt och har nåt diskbråck i onödan bara för att man är van med smärta.

Det är med smärta som det är med all sorts obehag. Går man runt med grus i skon tillräckligt länge så tror man att det ska vara så. Omger man sig med energikrävande människor så blir man en energigivare.

Har man ont i rygg och axlar går man lite lätt framåtlutad, ihopkurad.

Man anpassar sig, förändrar, accepterar.

Tills man kanske inte kan skilja på vad man måste acceptera och vad man faktiskt kan förändra. Ibland är det bara att vända på skon så är gruset borta.

Eller så är det ett diskbråck som går att göra nåt åt men som gömmer sig i en summa av smärta som är odefinierbar.

Jag är en person som gått omkring med så jädrans mycket grus i skorna i mitt liv.

För att inte tala om hur ofta jag är kissnödig men ändå håller mig.

Eller har lite obekväma kläder.

Det får vara ett slut på det nu.

Jag får skärpa till mig.

Och vända på skon.

Är jag verkligen så här gammal nu...?

2010-10-06T12:54:00.003+02:00

Går igenom bilder som kanske ska få vara med i CD-boken... Skulle just skicka iväg ett mail till fotografen och be henne fixa lite med den här bilden. Dämpa linjerna runt ögonen. De syns nämligen extra mycket i just den här formen av retuchering, där färgerna liksom förhöjs och bränts ut. Men jag hejdade mig. Linjerna berättar nåt de med.

Berättar att jag har nåt att berätta.

Texterna på den här skivan är inte skrivna av någon 19-åring.

Så det måste väl få synas.

För trovärdighetens skull.

För att det är sant.

Jag har nåt att berätta.

Samtal i tanken

2010-10-05T12:55:00.003+02:00

Igår efter mitt inlägg fick jag den mest fantastiska hälsningen på min mobil.

"Du är förlåten.

Jag för tanke-samtal med dig flera gånger om dagen och du svarar så bra".

Tänk att jag får vara någon att samtala med i tanken.

För att vara en sådan person måste man ändå vara ganska tydlig i sin kontur.

Ha en utpräglad personlighet och karaktär. Med något att säga.

Oj, va stolt jag är över att få vara en person som någon tanke-pratar med.

Jag jobbar på. Åker och hämtar läxor till sjuke sonen mellan varven, packar matsäck i ryggsäck till dottern. Lyssnar på friske sonens läsläxa.

Planerar nya mammakvällar på Junibacken. Maken backar upp med webb-support.

Samtidigt lyssnar jag hela tiden på skivan. I bakgrunden. På datorn medan jag jobbar, I bilen när jag far hit och dit.

På så sätt försöker jag klura ut om något saknas. I vilken ordning låtarna ska få komma.

Det är klurigare än det låter.

Texterna är små berättelser. Budskap.

Stämningen i slutet av en sång får inte förta starten på nästa. Det ska liksom vävas ihop som ett fint lapptäcke.

Ibland gråter jag en skvätt. Jag vet - det är förmätet att gråta till sin egen musik och sina egna texter. Likväl gör jag det när jag kommer på vad de handlar om. Hur jag kände när jag skrev dem. Och nej - det är inte ångest över hela plattan.

Men den är långt ifrån lättsmält och glättig.

Fast det var det väl ingen som förväntade sig heller.

I söndags fyllde Leo 10 år och jag firade ett decennium som Mamma.

Vart tog tiden vägen...?

Om det handlar en av sångerna på skivan. En av de bättre faktiskt....

Snart får ni höra;)

Ett meddelande: Förlåt!

2010-10-04T11:50:00.002+02:00

Vid terminsstarten tänkte jag att - jo, men det blir bättre bara man kommer in i vardagen igen. När alla föräldramöten, träningsstarter, skolbyten och sånt är över. Då kommer det att lugna ner sig. Bli lite lättare.

Nu är det oktober. Mitt i terminen får man ändå säga.

Och jag har fortfarande inte kommit in i matchen.

Det känns som om det här är hösten då jag bara hinner med att dra runt familjelivet. Ja, och så producera en skiva och göra de andra jobb som jag måste för att överhuvudtaget gå runt. Etablera det nya aktiebolaget. Försöka strukturera upp mitt nya yrkesliv.

Jag hinner absolut inte prata med nån i telefon.

Har inte träffat en vän IRL sen Rom brann.

Vad är det som händer???

Har inget inplanerat heller. Framöver. Jag hinner inte planera in nåt.

Orkar inte tänka kreativt längre än till vilken sovställning jag ska försöka prova inatt för att kanske, eventuellt kunna sova mer än två timmar i streck.

Tar en dag i taget hela tiden, en timme nästan för att orka.

Den här mamman är en smula utbränd. Sa hon i tredje person för att ändå inte riktigt erkänna det för sig själv.

Kära vänner, släkt och familj (som inet råkar bo i mitt hus) ! Det här är ett meddelande till er.

Förlåt - men jag räcker inte till som kompis och medmänniska just nu.

Jag har inte glömt er, jag tänker på och längtar efter er - men jag får inte till det just nu helt enkelt.

Så jag ber om lite överseende. Jag ska försöka hinna ikapp. Krypa ut ur hålet så snart jag kan.

Jag hoppas att det blir snart.

Men kanske blir det inte förrän efter jul.

Vi får se.

Kram.

Nya foton...

2010-09-28T21:19:00.002+02:00

...i söndags fotade vi oss för min nya, kommande skiva.

Det är en utmaning att få alla barn på samma bild, samtidigt - helst på relativt gott humör.

Jeanette Sundin heter fotografen.

Här är ett smakprov...

Synd

2010-09-23T09:51:00.003+02:00

Tillåt mig att bli en smula religiös...;)

Jag går en kurs. I kyrkans regi.

Som barn född på sjuttiotalet blev jag senare i slutet av 80-talet aldrig tvingad att konfirmera mig. Antagligen för att mina föräldrar ovilligt motats till läsning och nu inte ville göra detsamma mot mig. Frågan kom liksom aldrig upp som jag minns det. Inte heller bland kompisar eller i skolan.

Det där har jag i alla händelser ångrat senare i livet.

Jag har känt att jag missat något, att det fattats en del av min allmänbildning.

När min tro utvecklats i vuxen ålder har jag således skämts lite för att jag mycket sällan ens slagit upp en Bibel och läst. Hur kan man säga att man tror om man inte utforskat, resonerat, vridit och vänt, ifrågasatt och kanske accepterat?

Så nu har jag äntligen gjort slag i saken och går en kurs. Man kan säga att det är som en konfirmandsundervisning för vuxna.

Som många andra har jag ibland brottats med detta att man som människa automatiskt ska vara syndare. Att vi pekas ut som syndare i ord, tanke och handling och egentligen jämnställs vid sidan av mördare, tjuvar och annat löst folk.

Att vi bär en ständig skuld som vi måste be om förlåtelse för.

Historiskt sett har ju detta utnyttjats av kyrkan för att utöva makt över folket och få dem att sälla sig i leden. Att få människan att frukta Guds straff och därmed inte våga ifrågasätta kyrkan och dess makt.

Idag är kyrkan lite mer försiktig med att prata om skuld, synd och straff. Men vill inte skrämma iväg de få besökarna man har i bänkarna. Då är det bättre att prata om kärleken, nåden och härligheten.

Men igår insåg jag något.

Ordet synd kommer från ett grekiskt ord som i direkt översättning betyder "Att missa målet".

Att missa målet.

Det är en helt annan klang i det - eller hur?

Om vi nu tänker oss att målet är kärleken, det goda, rena, sanningen och ytterst relationen med Gud så är ju synd det som för oss längre bort från det målet. Det som flyttar vårt fokus, som dränerar oss på energin som borde gå till glädjen, kärleken och livet. Det som för oss längre bort från oss själva - och därmed Gud.

Jag har ofta i mitt liv kommit till insikt om att jag liksom irrat iväg i nån riktning utan att riktigt veta varför. Stannat upp och frågat mig själv: - Men varför känner jag mig så sorgsen och vilse? Svaret har alltid varit att jag hamnat längre bort från det som egentligen är min inre önskan, dröm - mitt mål. Det finns alltid anledningar, yttre och inre omständigheter, förklaringar. Men svaret är alltid detsamma - jag missar målet.

Och behöver ta ny riktning, lyssna inåt. Ta ett djupt andetag.

Innerst inne vet man ju vad som är sant och viktigt. Och gång på gång i mitt liv har det påvisats när jag gör något som ligger nära min kärna och mitt hjärta - så når jag ockå fram. Hittar rätt. Mår bra.

Motsatsen genererar motsatsen.

Och det är ju så synd.

Att missa målet.

Är synd.

Undsättaren

2010-09-16T18:38:00.002+02:00

Jag har infört en ny liten regel i mitt liv.

Den innebär att jag varje dag aktivt måste tänka på vad jag är tacksam över. Inte bara i förbifarten utan låta tanken gro lite längre och tacksamheten dröja sig kvar.

I förmiddags reflekterade jag över mitt jobb. Jag har ett knasigt, allsidigt, omväxlande, stundom krävande, fritt, kreativt, finfint jobb. Är min egen arbetsgivare med allt vad det innebär. Både för och nackdelar såklart. Tänker inte gå in på detaljerna i det här inlägget men just den här förmiddagen tänkta jag på följande:

Jag är tacksam över att ha ett jobb där jag en torsdagförmiddag, inte alltid men ibland, kan ta och dammsuga och städa av lite så att det är klart inför fredagen och helgen. Präktigt och hemskt?

Jag vet. Men så kände jag just idag. Jag slipper städa när barnen har kommit hem. Då kan vi istället göra annat - eller inget.

Jag jobbade före och efter. Fick massor gjort. Drog iväg på ärenden. Det spöregnade. Jag tänkte på min tappre lille 10-åring som åker buss med byten varje dag och funderade över hur blöt han skulle bli på vägen hem.

Just då ringde telefonen. Det var Chrippe på Q-ben - Leo fritidsgård.

Han sa att han ringde från Leos mobil som han glömt där på lunchrasten.

Tack snälla! Sa jag och satte mig i bilen.

Tänkte att nu är det nog bäst att hämta Leo i alla fall. Mobillös i spöregn - det kan inte va kul.

Jag såg honom på långt håll. Han gick med tunga släpande steg över fotbollsplanen mellan idrotsshallen och skolbyggnaden. Kapuschongen uppfälld mot regnet. En gympapåse över ena axeln och en boktyngd väska över den andra. Och jag tänkte att det är tufft att vara 10 ibland. Klara sig själv, hålla reda på alla saker.

Jag vinkade till honom och han började gå mot mig. Han började gråta när han såg mig.

- Nån har stulit min mobil...snyftade han.

Jag tog honom i famnen och sa att det har de alls inte. Han grät ändå, av lättnad.

Sen gick vi till Q-ben och fikade mellanmål. Vi körde hem nya kompisen E, stannade på bibblan på vägen hem och sen hämtade vi hans syskon.

Jag, jag fick vara mamman som kom till undsättning. Som fick göra allt bra med en kram.

Och för det är jag tacksam idag.

Tillslut måste man ändå möta de fula gubbarna...

2010-09-12T21:05:00.003+02:00

Igår var vi på Jonas Gardell.

Han sa iochförsig mycket. Skojigt och allvarligt.

Men ett stannade kvar i mig.

Han sa: Det är bara genom erfarenheterna vi lär oss. Därför måste vi som föräldrar förr eller senare släppa ut våra barn obevakade på gatan. Därför måste de tillslut möta den fula farbrorn som bjuder på karameller. Och gå med.

Lite väl drastiskt, kan tänkas. Men jag förstår vad han menar.

Tillslut hamnar man ändå i situationer där man ställs inför den yttersta spetsen. Då det kan gå bra eller riktigt dåligt - och tyvärr är det ofta slumpen som avgör. Har man tur är det något man hört, lärt sig eller känner på sig.

Och som mamma kan man bara hoppas och be.

För hur mycket man än vill skydda sina barn från allt ont i världen så inser man ändå någonstans inom sig att man aldrig kommer att lyckas. Så klart. Så är det.

Och det är det som är den stora sorgen och ångesten i föräldraskapet.

Ibland tänker jag på hur oändlig tur jag själv haft under mina uppväxår.

Hur många vägskäl och tillfällen jag passerat och upplevt då det kunde ha barkat käpprätt åt fanders. Då mitt liv kunde ha slagits i spillror. För alltid.

Den gången man åkte konstig svarttaxi och ändå kom hem. Den gången när jag var 16, ensam med en kompis på Kos och någon la nåt i min drink så att jag fick en minneslucka på ca 8 timmar. Vad hade kunnat hända om inte min kompis stannat vid min sida alla de åtta timmarna?

Alla gånger man litat på fel människor, cyklat utan hjälm, övningkört med sin faster vid 12 års ålder, varit onykter i skogen utanför Östervåla, sprungit över vägen i mörkret, chansat...

Det har funnits så oändligt många tillfällen i mitt liv då det kunde gått snett - men tack och lov inte gjorde det.

Igårkväll när vi satt i taxin hem tänkte jag på en alldeles specifik händelse.

Jag började jobba när jag var 13. Tidigt. Kan tyckas.

Och det var det också.

Jag jobbade i kiosken och grillen i det lilla samhälle där jag bodde, senare även den intilliggande pizzerian som hade samma ägare.

Jag var duktig, ambitiös och lojal. Jobbade lätt varje fredagkväll, lördag och söndag. Ibland i tolv timmar i streck. Jag minns att jag fick min första lön i en bunt 20-kronors sedlar instoppad i en sån där vit godispåse med runda färgglada bollar på. Minns Du dem?

30 kronor i timmen fick jag, svart.

Ägaren var en man i 40-årsåldern. Han tyckte mycket om mig. Pratade med mig, bjöd mig på godis, pizza och annat som jag ville ha.

Hans fru var alltid lite avig. Jag tror att hon inte gillade våra långa samtal. Och det var ju inte så konstigt.

Efter något år bjöd han hem mig till sitt hus i Storvreta.

Han sa att vi skulle käka middag. Jag tyckte inte att det var nåt konstigt med det. Vi hade som sagt en ganska hjärtlig och trevlig relation. Jag var naiv. Eller ung.

Han sa att den övriga familjen skulle vara bortrest och då kunde vi ju passa på. Det skulle ändå bli trevligare så. Och det förstod väl jag... Det var ju onödigt att säga nåt till hans fru. Hon skulle säkert bara bli sur och det fanns ju absolut inget att bli sur över.

Jag var bara 14 och tänkte så gott om alla. För mig var det verkligen helt oskyldigt. Jag hade inte EN ENDA tanke på att min chef skulle ha baktankar med den där middagen.

INTE EN ENDA.

Han bjöd på Baylies. Det smakade gott.

Vi åt och skrattade. Inget konstigt alls.

Sen tyckte han att vi kunde se på TV i deras sovrum.

Visst! Tänkte jag. Inget konstigt alls.

Jag minns att han kramade mig lite konstigt och tyckte att han sa att jag skulle säga till om det gjorde ont... Fast i efterhand kom jag underfund med att han nog sagt att jag "skulle säga till om han gick för långt"... Språkförbistring. Och total blåögdhet från min sida.

Tillslut tog den där magkänslan över i alla fall och jag sa att nu skulle jag nog åka hem.

Inte alls sova över i gästrummet som han föreslagit.

Sent, kallt och mörkt var det när jag efter otaliga protester från hans sida (han spärrade tillochmed dörren vid ett tillfälle) stod på busshållplatsen för att bege mig därifrån. Visste inte ens om det gick nån buss men jag tänkte att det var nog ändå bättre att chansa än att stanna kvar.

Så jag klarade mig. Kom undan något som jag egentligen inte vet vad det hade kunnat bli.

Men jag kom undan.

Och jag vet att jag tänkte när jag stod där på busshållplatsen mitt i natten att "Nu vet ingen i hela världen var jag befinner mig nånstans. Eller varför".

Jag blev lite mer vuxen av den där händelsen.

Och så här i efterhand förstår jag att det var en av de stunder som gjorde att jag lämnade barndomens stora tillit till det goda i världen.

Ändå hände ingenting riktigt hemskt. Inte i jämförelse med vad som kunde ha hänt.

Jag vill skydda mina barn från allt ont i världen. Naturligtvis.

Men jag inser att jag aldrig kommer att räcka till helt och fullt.

Så jag ber till Gud och hoppas att när de står inför det onda i livet, hoten, olyckan, sveken, farligheterna - för det är ju oundvikligt om man ska leva - så hoppas jag att de bara får en glimt av vad som kan hända. Får se en skymt av det öde som de ändå lyckas undgå och inse att här är det dags att vända om. Göra ett annat val. Ropa på hjälp.

Gode Gud, beskydda och bevara mina barn.

Ta vid där jag inte förmår och var med dem på de platser dit jag inte når.

Amen.

Snart Sju

2010-09-05T22:22:00.004+02:00

För sju år sen gick vattnet.

Jag minns att jag tänkte:

- Va!!!??? Nej, inte nu - jag är inte klar än...

Inte för att jag nödvändigtvis ville vara gravid längre. Nej, efter "bäckenuppluckring from hell" med kryckor som resultat var det inte något jag insisterade på. Men jag hade inte hunnit bädda hans säng, packa väskan, handlat de där mjukisbyxorna jag skulle ha på BB.

Jag var liksom bara inte riktigt redo.

Om det brydde sig Noel - inte ett dugg.

Han hade bråttom. Kastade sig ut i världen. Sprang ut ur mig och har liksom sprungit sen dess. Känns det som.

Explosiv förlossning var det där den nye alldeles blonde sonen landade i sin pappas händer.

Strax innan var jag övertygad om att min sista stund var kommen.

Men jag överlevde. Om än med nöd och näppe.

Stannade i exakt 10 timmar på förlossningen. Sen var det vi som hade bråttom.

Hem till Leo, 3 år som blivit storebror.

Men det var egentligen senare, efteråt. Han föddes först 04.02 på morgonen.

Om några timmar alltså. Vid det här laget hade inte ens värkarna kommit igång på allvar.

Så jag ska vila nu en stund.

Efter dagens släktkalas och innan det är dags att gå upp tidigt och förbereda brickan och paketen. Och gå in och sjunga för min 7-åring.

Min finaste sjuåring.

Prins Noel.

Himlen måste sakna en ängel

2010-09-01T22:12:00.005+02:00

Jag vet precis när jag skrev den. På vilka platser och på vilka tidpunkter.

Största delen av refrängen kom till på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Höga nummer, nästan i korsningen Surbrunnsgatan var jag när jag kom på att den skulle heta "Himlen måste sakna en ängel". Och jag minns att jag tänkte att nog har jag hört nån sång som heter så nån gång fast på engelska??... Men jag kunde inte minnas hur den i så fall gick.

Visste bara att så skulle min sång heta. Den som snurrade runt i mitt huvud och handlade om det som växte i min mage.

För han fanns faktiskt inte då. Han var inte ens född när jag skrev refrängen till hans sång.

Ändå visste jag att han var den där ängeln som himlen borde sakna.

Verserna kom till senare.

När han låg bredvid mig i det lilla sovrummet på David Bagares gata. Tidig morgon, gryning till och med. Nybliven, omskakad mamma som just insett att universums center flyttats förevigt - ut ur mig själv och in i denna lilla, lilla människa.

Där låg jag och såg honom sova. Andas.

Och insåg att jag väntat på just den dagen, just den stunden i hela mitt liv.

Så skrev jag verserna.

Jag trodde nog aldrig att någon annan skulle få höra den där sången. Eller bry sig om den om de hörde den. Jag skrev den till honom. Till min ängel och förstfödde son.

Men så fick jag chansen att spela in den och eftersom jag då konsultade på skivbolag och ordnade samlingsskivor så hittade jag på en som skulle innehålla sånger som var skrivna om barn. Och så smugglade jag in min egen där.

Bland Lisa Nilsson, Mauro Scocco, Ainbusk och Cecilia Vennersten.

Jag var den okända med egen sång.

Sången som så småningom blev titelspåret och den kända och använda från den där samlingen.

Senare spelade jag in den på riktigt. På egen CD med riktiga musiker, stråkkvartett och hela paketet. Så underbart fint. Och rättvist.

"Himlen måste sakna en ängel" har - sen den gavs ut varit den mest använda och populära dopsången som (än så länge) inte finns med i psalmboken eller något av dess tillägg.

Den har funnits med på sammanlagt ca 70.000 sålda skivor inklusive samlingar och mitt eget soloalbum. Noterna till sången finns med i otaliga böcker och har laddats ner tusentals gånger.

Ikväll var jag på releasefest för boken "De bästa Svenska Visorna genom tiderna" där den också är med. Den trängs bland Taube-visor, Bellman och Peter Lundsblads "Ta mig till havet". Och för det är jag stolt.

Den blev mångas sång. Dopsång, vaggvisa, kärlekslåt.

Den hittade ut till många andra öron och hjärtan.

Och ändå skrev jag den bara till Honom. Min ängel. Tänkte inte på att beveka några andra öron eller tillmötesgå några andras önskemål.

Jag skrev den bara från mig till honom.

Och det är hans.

Leos egen sång.

För alltid.

http://www.youtube.com/watch?v=cxlkIbv7T44

Bortom alla adjektiv

2010-08-27T21:04:00.002+02:00

Jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska starta det här inlägget. Så jag gör det bara.

Det börjar liksom med några toner i huvudet. Kanske en fras, några ord. Ibland om man har tur kommer det en hel liten briljant melodi på mailen från finaste A Skogh som får orden att forsa fram. Men ibland kommer den inifrån mig själv.

En morgon vaknade jag till exempel med en hel refräng färdig i huvudet. Jag hade på något märkligt sätt drömt fram den.

Jag vill berätta något. Beröra. Kan bara skriva om sånt som ligger nära. Väldigt, väldigt nära.

Förr kunde jag hitta på. Tänka mig in i andras sagor, historier och liv. Nu har jag allt svårare för det. För det känns som om jag inte berättar något sant om mig själv så kan det lika gärna vara. Då kan ju någon annan berätta det istället.

Men mina texter kan ingen annan skriva. Ingen annan berätta och inte heller sjunga på samma sätt som jag.

Ändå är det så att när man sitter vid sitt piano och klinkar, med blocket och pennan i hand och kluddar textuppslag och rim - ja då känns det liksom inte riktigt på riktigt.

Mer som en önskan eller dröm. Eller utopi.

Därför går det inte med ord beskriva hur det känns när den musik och den text man skapat i sitt hjärta och i sin själ - får liv.

Det är obetalbart. Ljuvligt, underbart och bortom alla adjektiv jag kan komma på.

I måndags gick vi in i studion för att spela in min nya skiva. Jag visste egentligen inte mycket om hur det hela skulle te sig, hur studion var, hur ljudet skulle bli, hur pianisten skulle spela, kontrabasisten skulle vara, gitarren skulle klinga - och hur jag skulle kunna sjunga.

Jag hade chansat på en rad parametrar. Gått på magkänsla och rekommendationer och bett en och annan bön.

Och i den studion under några dagar blev musiken på riktigt. Sann och levande.

Någon räknade in och plötsligt var den där. Omslutande, uppfyllande.

Och för de här dagarna är jag så lycklig och tacksam.

Resan är inte över. Skivan är ingalunda klar. Men jag är en god bit på väg och känner stor tillförsikt om att resultatet kommer att bli precis det jag drömt om. Kanske mer.

Det är sammanbindande att skapa musik och magi i stunden sådär. Särskilt när man öppnar sig så fullständigt i text och ton. Därför är det också lite sorgset att släppa iväg dessa fantastiska musiker ut ur studion och ut i världen igen. En del av mig själv vill vara kvar där inne i bubblan en stund till. Njuta.

Det blir en bra skiva. Väldigt bra.

Vad den ska heta?...

"Mamma bland annat".

Igång

2010-08-18T21:34:00.002+02:00

"Hejdå, Mamma!"

2-åringen vinkar glatt och avbryter mig i mitt samtal med förskolepedagogerna. Jag har stått där i 4 minuter. Exakt. Och nu tycker hon tydligen att den lilla mini-inskolningen efter det sju veckors långa sommaruppehållet är avklarad.

"Jaha, ja hej då älskling. Då går mamma nu. Puss, puss" Jag går lite sakta och tveksamt om hon skulle bli lessen och ångra sig.

"Hejdå. Tella gör sannkaka."

Jaha. Så var det med det. På 4 minuter var vardagen igång igen. In i rutinernas förlovade och inrutade land. Och det långa sommarlovet är ett minne blott.

Vädret hjälper till. Regnar lite pö om pö. Men bjuder på fuktig värme emellanåt som får vilken 35-åring som helst att undra om det inte är lite väl tidigt för klimakterie-vallningar.

Så skolgård. Upprop för den blivande 7-åringen och tillika ettakluddaren.

Riktiga skolan. Nya glasögon och ryggsäck. Pennskrin.

Han står där i en klunga om ca 300 barn i åldrarna 6 till 11. Första dagen på skolåret och de startar med att sjunga "This is the song of joy" med världens bästa musiklärare R på gitarr. I kanon och stämmor.

Mamman döljer några tårar. Igen. Och tänker att "Vänta nu! Stod jag inte här alldeles nyss och grät över Den blomstertid eller nåt?" Vet inte vad som är värst. Att sommaren gått så fort eller att jag prompt måste böla för allt i tid och otid.

Så imorron. Musikklasser och alldeles ny klass och skola för blivande 10-åringen som börjar 4an. Pirrigt är det. Han längtar så det låter högt om honom när han vankar runt härhemma och väntar. Väntar och längtar. Jag hoppas så innerligt att det blir bra för honom.

Och så ska jag anstränga mig för att inte anstränga mig så himla, himla mycket nu när vi ska ge oss in i ett nytt sammanhang. Det blir min lilla läxa.

Inte vara så Übertrevlig mot precis alla hela tiden. (Ja, inte otrevlig heller såklart;) Bara lagom, liksom. Inte ställa upp på alla föräldrauppdrag och funktioner alldeles omedelbart. Bara hänga med och vara jag. Kan det räcka tror ni?

Låter galet - jag vet. Men jag behöver öva faktiskt.

Nu ska jag sova så jag orkar med ett par till vardagar den här veckan. Vem bestämde att det skulle vara fem av dem per vecka? Kunde det inte räcka med 3-4?

Lite av varje

2010-08-09T13:49:00.002+02:00

Blogginläggen duggar inte tätt nu - det är jag medveten om.

Men även orden måste få semester då och då. Formuleringarna måste få vila.

Reflektionerna kommer sen. När huset är tomt. När skrattet, glammen, stojet, skriken, ljuden av familjeliv lagt sig och alla är tillbaka i vardagen igen.

Då kan jag berätta mer. Eller så uppstår något annat jag vill berätta om.

Sommaren har varit lång. Ändå får man inte riktigt nog och tycker det är trist när lågtrycken och åskskurarna avlöser varandra. Fastän sol sannerligen inte saknats just denna semester.

Kanske är det för att vintern var så lång och kall som det känns extra svårt att klä på sig jeansen nu redan i augusti.

Vi har haft det bra. Lekt, umgåtts, upplevt, farit hit och dit, hälsat på, badat, badat, badat.

Inte känns så många förpliktelser denna sommar som vi annars brukar.

Inte alls gjort lika mycket nytta, renoverat eller målat.

Staketet ser fortfarande ut som en kvarleva från Sovjettiden.

Men det gör inte så mycket antar jag.

Fotografen som var hitskickad att göra repotage för Expressens Leva&Bo tog ingen bild på just staketet. Inte på badrummet heller, eller gud förbjude källaren.

Nej, hon tog bilder på vårt kök, vårt vardagsrum som jag egentligen vill göra om helt, på vårt matrum, hallen, Stellas rum, vår trädgård och en del annat.

Och på bilderna ser vårt hem fint och hemtrevligt ut.

Så jag försöker tänka att så där ser det faktiskt ut hemma hos oss. Också.

Fint och hemtrevligt. Delvis. Tillräckligt för att vara med i ett inredningsrepotage.

Jag våndas över den förestående skivinspelningen.

Så är det alltid. Så kanske det måste vara.

Det är svårt att känna att man inte riktigt har full kontroll över vad som kommer att ske i studion om knappt två veckor.

Men något kommer att ske - det är klart.

Och om jag tänker på alla fina mail, meddelanden, brev och samtal jag får från uppskattande personer som berörts av min musik så känner jag mig starkare. Modigare.

Det gäller bara att lyssna på magen. Och hjärtat. Så ordnar det sig.

Men jag hör inte så bra här i stojet och larmet och familjelivet. Det är inte så tyst runtomkring att jag kan lyssna.

Fifa09 och Qeen's "We will rock you" vräker ut ljud ur olika högtalare och en annan liten person går runt och skriver efter nappar. Pappan i familjen lyssnar av sin senaste syntmix i köket och jag - jag sitter här uppe i min lilla arbetshörna och försöker lyssna inåt.

Det går inte.

Dricker kaffe istället och skickar snart familjen till nåt lekland.

Det är min plan.

Återkommer.

Nada

2010-07-26T11:30:00.003+02:00

Jag är dålig på att sitta still. För att inte säga usel.

Jag är så sjukt dålig på att göra ingenting att det liknar...ingenting.

Det är som om jag måste vara klar med allt för att kunna koppla av. För att förtjäna en stunds lugn och ro. Och klar med allt - det blir jag ju aldrig.

Det finns ett trix dock. Jag är bättre på att vara stilla ett tag om andra nyttigheter pågår runtomkring mig. Exempel: Om maken går runt och plockar, lagar mat, fixar, gräver, spikar eller så - då kan jag sätta mig och läsa ett tag. För då är det som om något ändå blir gjort fastän jag kopplar av en stund. Och jag kan vila. Men det fungerar ju sällan eftersom det bor tre andra i det här huset som är mellan 94 och 140 centimeter långa och är maken upptagen med att tex gräva så måste jag byta blöja eller leta glasögon när situationen kräver.

Så det blir korthugget, minst sagt.

Jag behöver således träna på detta.

Så in i bängen.

Meditation och yoga lockar mig när jag läser om det. Vid ett tillfälle när jag besökte Yasuragi som är ett japanskt spa utanför Stockholm provade jag att delta i en stunds japansk meditation. Det hela gick ut på att man skulle sätta sig så bekvämt som möjligt utan att tappa hållningen. Sen ringde meditationsledaren i en klocka varpå 15 minuters tystnad skulle följa. Under den tiden skulle man helst inte röra sig, tänka på något särskilt eller ens flytta blicken.

Det låter plättlätt.

Men shit!

Jag klarade ett par minuter sen kröp det i mina ben.

Jag domnade i händer, tår och efter 7 minuter mådde jag fysiskt illa.

Vid 9.30 reste jag på mig och gick ut.

Svettig och illamående.

Jag behöver alltså öva på att göra absolut ingenting.

Om en stund ska jag öva.

Ska bara gå ner och slänga i en tvätt först.

Öde

2010-07-18T21:26:00.002+02:00

Vi cyklade genom S-tuna idag. Genom de gamla villaområdena ner till centrum.

Och det var tomt. Dött. Däst i solen.

Gräset utbränt. Trädgårdarna lite övervuxna.

Nån ensam trehjuling övergiven på en öde grusgång. Öde.

I Maj och Juni när vi cyklade samma väg sjöd trädgårdarna av aktivitet. Det grillades, rensades, snickrades, målades, lektes, studsades.

Skratt och grillos låg som en slöja över samhället. Nu - inget.

Det är ju som det brukar vara. Och kanske ska vara. Mitt i Juli har de flesta flyttat sitt sommarnöje till annan ort, plats, båt eller stuga.

Det slår mig att det är just den där öde känslan som jag har så svårt för. Att livet stannat upp och fortsatt nån annan stans - utan mig.

Gammal känsla - nytt liv - gammal känsla finns kvar i kroppsminnet i alla fall.

Det är den där smygångesten som är så välbekant även om livet i allra högsta grad pågår här runtomkring mig. Det har jag åtminstone tre stycken i varierande storlek som påminner mig om vareviga sekund.

Det är nåt med det där... Att det inte är nån idé förrän senare i augusti. Att det ändå inte går att ringa nu mitt i semestern. Att det inte finns nån hemma nu att leka med. Att det får vänta till vardagen är igång igen. Att det ändå inte går att planera eller boka nåt nu i Juli.

Det är nåt med det som krälar inne bakom maggropen.

Fast jag övar. Gör många saker som ska ändra hjärnans mönster och tankebanor.

Kanske har kopplingarna blivit definitiva om några år.

Kanske.

Nu ska vi göra allt annat än inget i ett par dagar till exempel. Och det blir ju hur bra som helst.

Barndomens doft

2010-07-10T23:14:00.005+02:00

Handen stryker över det nyhängda lakanet. Det är svalt och lite fuktigt mot huden. Jag andas in och låter doften fylla mina sinnen. Mina minnen blir så levande.

Jag blundar och ser hennes leende ansikte skymta förbi mellan lakan som fladdrar i vinden.

Jag är en liten flicka.

Springer mellan de upphängda lakanen och låter mina händer smeka dem var och ett. Jag skrattar. Jag hör mitt eget skratt tydligt.

Hon hänger upp fler nytvättade lakan och örngott och påslakan på sträcket. Hon plockar dem ur en stor näverkrog med handtag på var sida. Korgen är så djup och bred att jag brukar få hjälpa henne och ta i det ena handtaget när vi går från tvättstugan ut i trädgården för att hänga tvätten.

Nu sitter alla lakanen fast med klädnypor och de dansar vackert i vinden. Inbjuder till lek. Jag får leka en liten stund. Men inte för länge och inte för häftigt. Då kan de dras ner och bli smutsiga.

Lite senare mot kvällningen står vi vid samma klädsträck och befriar lakanen från sina klädnypor. Hon berättar hur jag ska stå när vi ska vika dem tillsammans. I tre delar ska de vikas och de ska sträckas ordentligt mellan varje vik. Det är viktigt att vi sträcker precis samtidigt och precis lika mycket - annars tappar någon taget. Och lakanet måste tvättas om.

De vikta rullas sen i hårda rullar och läggs i samma stora näverkorg.

Vi hjälps åt att bära in dem och upp för vindstrappan.

Där uppe på vinden är det spännande. Varmt och tyst fast ändå fullt av avlägsna ljud. Skogen, korna borta i hagen och bilarna på E4an hörs svagt genom de glesa brädorna på yttervinden.

Golvet är gjort av breda obehandlade tiljor och de är täckta av trasmattorna som inte är fina nog att bo på nedervåningen.

Jag tassar barfota över dem in i mangelrummet.

Där manglar vi sen vart och ett av lakanen, örngotten, kökshanddukarna och dukarna. Noga, ytterst noga så att inga kanter blir knöliga. Vi stänker dem med den lilla stänkflaskan för säkerhets skull.

Hon förmanar mig som alltid att hålla fingrarna borta från valsarna. Berättar de mest hiskeliga historier om barn som inte gjort det. Och i min fantasi kan jag verkligen se hur platt en hand kan bli som råkar åka med ett lakan in i mangeln.

Sen bäddar hon åt mig i fotändan av hennes säng. På en madrass av tagel breder hon ett alldeles nytvättat och nymanglat underlakan. Över mig får jag ett överlakan vars kant är vikt över ett tjock sidentäcke och det vilar tungt på mitt bröst.

Jag somnar omgiven av de mest fantastiska dofter.

Det är dem jag minns när jag står här i min egen trädgård och stryker handen över mina egna lakan. Barndomens doft.

Farmors nymanglade lakan.

En doft av lycka.

Tack

2010-07-02T22:31:00.003+02:00

Jag ville bara säga tack.

Tack för idag.

Tack för sommardagen på stranden.

Tack för sommarens första dopp. Kallt från början men sen ljuvligt.

Tack för att jag fick åka vattenrutschkana med grabbarna - två gånger! Jag hade glömt hur kul det är.

Tack för stunden då alla tre barnen satt på filten i skuggan av strandtältet och åt sommarlunch på papptallrikar. När de tittade på varandra och log och mumsade. När Stella sa - Åh, mamma. Mysigt!

Tack för att min Mamma kom ner en stund och hjälpte till med sina ögon, händer och famn.

Tack för en sagolikt ljum kväll med lax och bubbel i glaset.

Sommarpackning inför båttur i skärgården.

Tack för att det är så härligt med ungar i flytvästar! Särskilt när de redan vill ha dem på sig i hallen kvällen innan avfärd.

Tack för idag.

Tack.

Här är jag

2010-07-01T14:42:00.003+02:00

Förlåt.

Jag ber om ursäkt men jag dåsade bort ett tag.

I sommarvärmen och solen och doften av vresrosor och schersmin.

Försvann till stranden med badande barn. Skrattande barn.

Blev trött och somnade i skuggan en stund på altanen.

Njöt av midsommar som uppbringade inte mindre än 25 härliga grader och några glas rosé.

Fann mig själv mitt i ett sommarlov.

Nåja, visst har det varit ett par måsten här och där. Kroppen är dessutom konstigt trött och öm trots de angenäma temperaturerna. Lagom är bäst. Idag är tex ett strålande exempel. Lite molnigt men ändå ljumt.

Ljumma vindar. Skugga.

Imorron blir det stranden igen. Det är inte så lugnt att vara på stranden ensam med tre barn. Ibland en lånad fyra.

Lilla S springer åt alla möjliga håll. Nonno är mest och spelar strandfotboll så honom har man ändå lite koll på. Fast ibland blir det akut skade-utryckning förstås. Storebror Leo hoppar från hopptornet och har just vågat sig på den högsta avsatsen.

Det är lite jobbigt för mamman. Man önskar att man hade 16 par ögon, 8 armar och kanske kunde klona sig själv med jämna mellanrum.

Man får ta hjälp av filt-grannen och be dem passa ens värdesaker när man måste springa runt bryggorna med Stella. Och man får be sina stora och duktiga killar om bärhjälp när alla handdukar, stolar, strandtält, badringar, hinkar, bollar och kylväskor ska till och från stranden. Men det går.

Faktiskt så går det.

Räddningen - eller pausen som gör det möjligt ska jag säga - är att lilla S sover middag i vagnen ca 1-2 timmar. Då får jag sjunka ner några minuter i brassestolen. Kanske hinna glutta lite i den medhavda boken.

Är man smart köper man nya serietidningar till grabbarna som man serverar just i den stunden och vips är allt lugnt för ett ögonblick. För några minuter.

Jag längtar efter A's semester. Så att vi får vara allihopa.

Tid tillsammans. Också av praktiska skäl.

Som att vi då är två om all denna matlagning som ska till när barnen är lediga. Det är frukost, lunch, 2 mellanmål, fika och middag. Välling, kvällsmacka och kanske te.

Eller kan turas om att passa lilla S på stranden.

Så att vi kan åka bort och slippa plocka i och ur diskmaskinen här hemma. Jag plockar gärna i och ur den någon annanstans för omväxlingsskull. Eller äter på papperstallrikar. Eller låter nån annan diska. Det går också bra.

Sommarlov. Smaka på det ordet.

Det smakar vaniljglass, rabarbersaft och hallonpaj.

Störst av allt

2010-06-20T21:26:00.003+02:00

Igår segrade kärleken över konventionen.

Och över alla de tvivel och den skepsis som pyrt i konservativa och republikanska hörn av vårt kungarike svepte en varm vind från ömheten i två förälskades ögon.

Magi, romantik och äkta uppriktig kärlek.

Hon var så strålande vacker igår. Man blir ju det av lycka.

Han blev en prins. Inom loppet av några minuter och ett ytterst välformulerat men ärligt tal hade han vunnit många fler hjärtan än det han just svurit evig trohet.

Och det är en saga. Ljuvligt omkastad till pojken som "måhända inte var en groda - men verkligen ingen prins" och som i slutet får sin prinsessa och halva kungariket.

Idag har jag funderat över vad som berört mig allra djupast med deras kärlekshistoria och det vi fick se igår. Jag tror att det är synen av den avgrundsdjupa och innerliga kärleken. Att de båda så ivrigt vill finnas där för varandra.

Att de genom just den viljan också bär varandra och sig själva.

Sen den stora lojalitet och respekt som det ändå står klart att de visat och visar varandra.

Jag blir alltid så djupt berörd av lojalitet som uthärdar allt och alla påtryckningar.

Jag är så glad att hon fick sin prins. Sitt hjärtas prins.

Att hon valde just honom och han henne.

Inte bara igår utan alla dagar som föregått den och alla de dagar som ska komma efter.

Måhända är statsskicket monarki inte det mest moderna, demokratiska eller jämställda.

Men Kronprinsessan Victoria har genom sin kärlek och sin övertygelse ändå visat var skåpet ska stå. Hon har vunnit. Kärleken har vunnit. Vilket den i slutändan alltid gör.

Och det är egentligen det enda som gårdagens fantastiska festligheter handlade om.

Att oavsett statskick, titlar, kronor, rikedom, ordensband och medaljer är vi egentligen alla lika och jämställda. I allt som i sanning betyder något.

För störst av allt är kärleken.

Får jag?

2010-06-18T10:06:00.002+02:00

Får jag lägga mitt huvud här?

Får jag vila min kind i dina händer?

Min kropp är så trött, så trött.

Musklerna värker och spänner.

Lederna vill inte.

Det finns ingen kraft här inuti.

Och jag minns inte hur det känns att vara lätt. Svävande.

Får jag lägga mitt huvud här?

Får jag krypa ihop i din famn och somna?

Är du vaken tills jag somnat och flutit bort i den barmhärtiga sömnen?

Håller du vakt? Lyssnar du efter barn-gråt, monster och obehöriga intrång?

Tar du natten inatt?

Får jag lägga mitt huvud här?

Kan du lägga dina varma, torra händer om mina skuldror?

Inte röra eller tynga. Bara beröra. Finnas.

Får jag gråta tills tårarna är slut?

Utan att behöva svara på var de kommer ifrån. Eller varför.

Får jag vila hos dig?

Får jag?

Vila.

Kiss bland annat

2010-06-14T20:21:00.002+02:00

Han fick den där TV-reklamrollen. 3 filmer för IKEA...Skulle han ha gjort.

Istället fick han 39 graders feber och kräksjuka. Tufft va ordet.

Men, men det är inte mycket att göra åt. Vi får hoppas på nästa tillfälle.

Lilla My pottränas. Eller tränas gör hon inte alls. Hon låter sig inte påverkas på ett sånt sätt. Nej, hon erbjuds möjligheten att beträda potta och toalett då och då. En möjlighet hon faktiskt uppskattar på alla sätt. Dessutom är det ju tydligen en fantastisk sensation detta med att lyckas åstadkomma något i pottan eftersom hela familjen gör vågen, klappar och hurrar varje gång hon stolt visar upp resultatet. Att hon bär pottan tvärs över köksgolvet och hälften skvimpar ut på vägen rör dem tydligen inte alls.

Så hon hurrar tillbaka. "BJAAAAAVO MAMMA!!!" utropar hon förtjust när jag kissat klart. Och jag måste tillstå att nog är det lite skojigare att gå på toa med sådan feedback.

Annars är det faktiskt sommarlov. Äntligen sommarlov. Inte ledigt för mig eller A än. Men pojkarna har ingen skola. Nonno går på 4H-läger och pysslar om djur vilket passar honom som hand i handsken. Får se om storebror ansluter när febern gett upp för den här gången.

Jag drömmer om varma dagar på stranden. Varma dagar i trädgården. Varma dagar i Danmark. Varma dagar.

Nästa vecka ska jag starta inspelnings-resan mot den nya skivan. Spännande. När människor frågar mig vad den ska handla om blir jag tyst. Fundersam. Fast jag redan har texterna.

Det är inte lika enkelt den här gången. Men det är det ju inte i verkligheten heller. Livet.

Den handlar om livet. Som mamma. Bland annat.

Anarki

2010-06-08T22:07:00.002+02:00

Hjälp. Anarki råder här hemma.

Jag letar tämligen desperat i min inbyggda mamma-handbok och undrar vad jag ska ta till nu.

Lilla My har flyttat in och förklätt sig till min ljusa, ljuva lilla dotter.

Hon är arg som ett bi hela dagarna. Ja, eller åtminstone när jag är i närheten. Förskolefröknarna verkar oberörda. Men de kanske är luttrade. Vår tillvaro känns som en snitslad bana där jag balanserar mig fram och undviker utbrott, fallgropar, strider och fullständig härdsmälta.

Jag hade glömt att det är så här i 2-årsåldern. Tänk va fort man förtränger!

Hon ska betämma ALLT och testar alla regler. rutiner och ramar.

Dessutom har hon börjat rymma.

Vid minst ett par tillfällen har vi råkat titta bort i någon minut och så har hon sett sin möjlighet att dra och försvinna ganska långt bort. Och det är inte alls så att hon tillslut stannar av oro att komma bort eller att vi inte ska hinna ikapp henne. Icke.

Igår stod jag med ryggen vänd åt henne i EXAKT 45 sekunder ute i trädgården. När jag vände mig om och såg att hon var borta började pojkarna och jag omedelbart springa runt och leta.

Jag kommer utrusande på gatan och hinner just se toppen på hennes lilla solhatt just som den försvinner bakom kröken bort mot skolan.

Jag sprang så fort jag kunde och ändå hann hon hur långt som helst och vände sig inte om en enda gång.

När vi andra ska äta - ska hon inte det. Hon skriker istället ilsket i 45 minuter och när allt sen är undanplockat och klart, då går det minsann bra att käka sin mat. Fast bara med den blå gaffeln. Hon ska inte ha blöja på sig utom när jag vill ta av den gamla som hon haft på dagis - då ska den minsann sitta på. Hon vill inte klä på sig och inte klä av sig. Hon vill inte bli hjälpt men blir tokig när inget funkar som hon tänkt.

Så idag testade jag det äldsta tricket i boken.

När jag försökte få henne att borsta tänderna och hon skrek NEEEEEEJ! Så började jag säga att: Nej Stella, du får inte borsta tänderna nu!

Då skrek hon JOOO-HOOO! och tog tandborsten i ett surt grepp.

Samma sak räddade vällingvägran senare och nappkrånglet.

Så nu blir det tvärtom-mamman ett tag.

Tills hon klurar ut taktiken.

Har jag tur tar det ett par dagar och jag hinner fundera ut nästa drag.

Det gäller att ligga steget före en tvärilsken och trotsig 2-åring.

Min snart 7-åring

2010-06-04T14:43:00.002+02:00

Idag var det dags för förskoleklassen sommarshow. Som en avslutning för klassen innan de delas upp och ska starta i "riktiga" ettan.

Inför detta hade Noel, snart 7, och jag varit och inhandlat ett par solglasögon och ett mycket coolt nitarmband. I onsdags hade han det på sig i skolan vid repet och tydligen upprättades det en lånelista bland de andra killarna. Så coolt var det.

På kvällen tränade han fotboll på HIP och var ju tvungen att ta av sig armbandet under straffläggningarna. Såklart. Och då glömde han det såklart.

Så när han försökte leta upp det igårmorse ringde han och storgrät av förtvivlan eftersom det naturligtvis inte gick att hitta.

Och som den curling-mamma jag är gick jag raka vägen till H&M och köpte ett nytt. Som han dyrt och heligt lovade att aldrig tappa bort. I alla fall inte innan showen.

På showen mimade han och dansade koreografi till "Manboy" tillsammans med två av tjejerna i klassen. Han var strålande. Gav allt. Bjöd verkligen på sig själv.

Med armband och allt.

Förresten ska han nu få glasögon. Igen och ÄNTLIGEN enligt honom själv. Jag har ju hoppats att han skulle slippa men det verkar oundvikligt. Som tur är verkar han inte behöva dem annat än när han jobbar i skolan och sitter framför datorn. Så när han tränar fotboll kan han vara utan. Skönt.

Min älskade Noel. Som har blivit så stor och lång, fast han egentligen är ganska liten. Som kan läsa finfint nu och har lärt sig klockan. Som kan bli arg som en hel vulkan på bråkdelen av en sekund och som utan vidare retar gallfeber på sin storebror. Som myser, gosar och busar med sin lillasyster och vill somna i mammas säng och sen bli nedburen till sin egen. Bara för att vakna vid 4-snåret och komma tillbaka upp igen.

Som är så snygg i sin blonda snelugg och sitt brunbrända ansikte.

Som är en mästare på fotboll och på att charma tjejer.

När han rensade sin låda i skolan häromdagen och tog hem innehållet i en stor påse hittade vi tre-fyra skrivböcker, en mattebok, en bok om planeter och 32 kärleksbrev från olika flickor i klassen.

Den killen kommer att gå långt!

Hoarse

2010-06-01T14:45:00.003+02:00

Ingen röst. Inga speaker-jobb. Ingen inspelning av ny musik på fredag. Snyft.

Det är så j-drans frustrerande för mig att vara utan röst.

Jag känner mig liksom...naken. Funktionshandikappad.

Så jag får tid över till administration, planering, uppdateringar och allt sånt annat som jag vareviga dag skjuter på framtiden.

Men för att ändå slippa några stunder här och där tänker jag givetvis på annat.

Som varför "hes" heter "hoarse" på engelska...

Det känns alltid så märkligt att säga "I'm a little hoarse today..."

Nu är det inte varje dag jag är hes (vilket ändå är väldans sällan) som jag behöver förmedla mig på utrikiska - men idag skulle jag faktiskt behövt det.

Och ändå valde jag att inte använda just ovannämnda uttryck utan sa bara att jag hade ont i halsen. I rädsla för att bli lite missförstådd.

Imorse var jag på besök i Leos nya musikklass. Jag var pirrigare än han och tyckte det var superspännande.

De fick sjunga på en gång, träffa sin nya musiklärare (Toppen!) och sina nya mentorer.

Tillbaka från klassrummet kom Leo skuttandes och utropade:

"Mamma! Första dan och jag har redan en ny kompis!!!".

Lycka.

Min underbara unge. Min.

Annars har den blivande 10-åringen en stark identifikationsperiod riktad åt sin pappas håll just för tillfället. Det är bara pappa som gäller. Mig ser han knappt åt. Än mindre kramar. Snyft.

Jag antar att det är som det ska vara men det är lite hårt faktiskt. Vi har delat så mycket jämt han och jag. Pratat innerligt om allt.

Nu är det som om han är på väg från mig lite. In i en värld jag liksom inte tillhör. Den manliga.

Kanske är det därför vi mammor omhuldar våra söner lite extra. För att vi innerst inne vet att de inte kommer att stanna för evigt. Och sen spenderar vi resten av livet med att önska att de ska "återvända" och lockar med god mat, ren tvätt och bakade bullar.

Nä, jag vet inte. Lite könsstereotypiskt blev allt det här inlägget. Men det må vara hänt.

Jag är en ganska typisk mamma.

Ett samtal...

2010-05-27T19:10:00.002+02:00

Jag får ofta fina brev eller mail från människor som vill ha mina sånger på sina barns dop. Ibland får jag en liten fin bild på dopbarnet i efterhand.

Vissa gånger får jag träffa människor som är glada och berättar att min musik berört dem. Att just min text passade in på deras bröllop eller deras barndop.

Ibland ringer någon och frågar om jag kan komma och sjunga i kyrkan. Ibland gör jag det.

Ofta är jag så glad och rörd över att de valt mina texter och mina sånger. Stolt.

Idag ringde en mamma till mig. Jag kan inte säga varför men bara efter någon mening kände jag att jag höll på att börja gråta. Jag svalde hårt och ruskade på mig. Undrade varför detta bara sköljt över mig just nu?

Så sa hon "Jag har precis förlorat min son..." och därefter bröts hennes röst och hon började gråta. "Förlåt.." sa hon "Nu gråter jag igen".

"Förlåt" snyftade jag. "Det gör jag med..."

Så grät vi i några ögonblick. Snörvlade. Snöt oss.

"Jag skulle så gärna vilja ha din sång Prins Noel på begravningen - som en hyllning...." så grät hon lite till.

Jag med.

Vi bestämde att jag skulle skicka den till henne. Jag sa att jag hoppades att begravningen skulle bli så fin och så som hon ville ha den.

"Ta hand om dig".

Sen la vi på.

Tårarna trillade i alla fall. Men jag torkade dem, snöt mig igen.

Jag hade min Prins Noel i bilen. Jag kunde ta honom i handen och trava iväg och köpa mjukglass.

Och för det är jag så evigt och otroligt tacksam.

Jag får många brev, mail och samtal - men det jag fick idag kommer jag alltid att minnas.

Vett och etikett

2010-05-25T12:12:00.003+02:00

Man hamnar lätt i fack. Faller in i spår som någon annan medvetet eller omedvetet ansett att man skulle gå i. Det räcker med en enda liten kommentar, ett enda litet uppmuntrande ord - eller ännu hellre motsatsen.

När jag var liten insåg jag ju snabbt att det fanns bättre och sämre fungerande sätt att skaffa sig uppmärksamhet, acceptans och kärlek på. Att sjunga var bra. Tydligen var jag bra på det. Vuxna gillade det - till en början i alla fall. Så fort man överstiger en viss ålder, när man går från gullig, duktig och lillgammal flicka till danande tonåring med artistdrömmar så ska man genast rätt sig i ledet. Och inte tro att man kan bli något som ingen annan kan.

Att prestera bra i skolan var tydligen också en nyckel. Prestation var för övrigt ett nyckelord inom alla områden. Man var inte mer än man presterade. Så var det med den saken.

Vid mina allra första bild-lektioner i mellanstadiet minns jag att läraren vid ett tillfälle när han betraktade något av mina alster sa att: - Jamen Linn, du kan ju sjunga - man kan inte vara bra på allt.

Och så var det klart att Bild, det var inte mitt ämne.

Trots att jag aldrig hunnit riktigt testa. Och har heller aldrig vågat efter det.

Sen blev jag tydligen humanist. Språkbegåvad. Använde bara min vänstra hjärnhalva. Därmed var ju inte matte, fysik eller kemi heller några av "mina ämnen".

För det krävs ju den högra hjärnhalvan. Eller?

Ändå hade jag högsta betyg i matte. Konstigt. Fast om nån frågar mig så är jag dålig på räkenskaper och logik. För någon gång har någon lärt mig att säga så. Vem har jag glömt för länge sen.

Rytmen i blodet - det har jag. Det fastslog en balettlärarinna redan när jag var 5 år. Kunde ha blivit steppare eller något annat komplicerat. Och det har jag och min omgivning trott på sen dess. Och visst - dansa kan jag men jag har inte särskilt lätt att lära in koreografi så nån steppdansare tror jag då rakt inte att jag någonsin hade kunnat bli.

Men självförtroende i dans har jag alltid haft.

Skriva och uttrycka mig. Där har jag ett äss i skjortärmen.

Jag hade författaren Håkan Nesser som klassföreståndare i högstadiet och när han sa att jag kunde skriva - då kunde jag ju det! Han var för övrigt uppmuntrande på fler områden och jag minns att han faktiskt satt i publiken på den lilla studentkrogen i Uppsala under min allra första spelning. Tror att jag var 14 då. Sjöng "Stand by me" och "Time after Time".

När jag ser hur barn ibland bemöts av pedagoger i förskola och skola skulle jag önska att de i varje möte med ett barn, i varje tilltal kunde förstå och inse att de har det lilla livet i sin hand. Att de har makten att få ett barn att hamna rätt, blomma ut och hitta sin passion - men också att missa något som kanske hade kunnat bli en passion, att för tidigt välja bort ett ämne eller område i livet i tron om att det "inte är för mig".

Att allt för tidigt se till att barnet sätter etikett på sig själv, sätter sig själv i ett fack och stannar där - helt i onödan.

Om de bara kunde tänka på det och möta varje barn med den insikten lite oftare. Kanske skulle vi ha fler nobel-pristagare från Sverige i framtiden då. Men framförallt - lyckligare människor.

Lätt att vara Linn

2010-05-21T22:33:00.004+02:00

Så var det fredag. Några varma dagar har passerat.

Vid ett flertal gånger har jag sagt till personer jag mött att det är så mycket lättare att vara människa i den här årstiden och temperaturen. Sant kanske.

Lättare att vara Linn är det i alla fall. Otvivelaktigt.

Och det är en seger i sig att jag faktiskt kan säga så och mena det.

Maj brukade vara en av mina deppigaste månader på året - knasigt nog. Men ända sen jag medvetet försökt skapa nya kopplingar och vägar i hjärnbarken gällande detta så blir det sakta bättre. Dessutom unnade jag mig tillochmed en dotter just i Maj och det känns faktiskt som om det blev spiken i kistan för maj-bluesen.

Bara känslan av att slippa gå ihopkrupen av kyla. Hänga på sig tunga kläder. Spänna sig ännu mer i axlar och nacke samt skjuta ut den berömda änkeknölen för att kröna den dåliga hållningen - att slippa allt det gör att jag tillochmed trotsar stortå-leden från helv--et och går i benvit kilklack dagen till ära.

Sonen kan plötsligt spela ukulele, nämnde jag det? Nej, jag pratade nog mer om hans utslagna tand sist...

Nåväl, efter ett par dagar av elevens val där musik stod på schemat lärde han sig denna ädla konst. Redan första dagen fick pappan ett sms som löd "pappa, kan du köpa en ukulele på vägen hem?". Nu kör han popdängor som "I'm yours" och "Fireflies" på ukken och sjunger som en liten gud till det. Fantastiskt att ett så litet oansenligt instrument kan förmedla sån feeling. För att inte tala om den lille pojken.

Som inte är så liten längre.

I början av hösten lovade jag att om han skötte skolarbetet så skulle sommarlovet starta med en ny cykel. En riktigt bra cykel. Många växlar. Rubbet.

Sommaren närmar sig och följaktligen startar cykel-jakten. Shit va det är dyrt med cyklar! Man betalar ett antal tusenlappar fler än man från början tänk sig och då ingår ändå inte väsentligheter som stöd(!), stänkskärmar (som sagt - jag kände en från Rasbo som tvätta' ihjäl sig) samt lås...

Så idag gällde det hururvida det skulle bli en 24 tum eller 26 tum till gossen. Mamman tyckte att gossen kanske borde ha en 24 tum. För att han ska kunna hantera den på ett bra sätt och faktiskt - för att den är lite billigare.

Det höll varken maken eller cykelförsäljaren med om. Såklart.

Det var dött lopp från start. Jag väljer mina strider.

Och önskar i mitt stilla sinne att sonen inte ska växa så fort....

26 tum, grönmetallic/svart cykel med 28 växlar av digert märke som jag givetvis redan glömt står nu och väntar på min förstfödde inne i city. Because he's worth it!

Dessutom valde han att lägga in en del av sina egna pengar i affären för att få tipp-topp tillbehören. Han gjorde just ett radio-reklamjobb idag och det tyckte han att det var värt.

För som han sa i bilen på vägen hem:

- Mamma, det är rätt konstigt ändå. Jag går in och säger några ord - och så BETALAR de mig för det!!!

Mmmmm, knasigt är det. Och sånt de betalar mamma för hela dagarna.

Jag vet att man inte ska skriva långa blogginlägg (förlåt) men jag måste ändå sluta med detta.

Yngste sonen, Noel, är som jag sagt tidigare PASSIONERAD fotbollsspelare.

Sist kom han hem från träningen och sa:

- Mamma, vi spelade match och jag gjorde FYRA mål för mitt lag. Då tyckte tränaren att det var för ojämnt så jag fick hoppa över i andra laget. Där gjorde jag två mål. Sen var matchen slut. Kan man säga att jag vann eller förlorade då?

Ja - vad säger man?

It's a wrap.

Living on the edge

2010-05-17T11:46:00.003+02:00

Säga vad man vill om livet i en trebarnsfamilj - men det är sällan händelsefattigt. Inte ofta alls om man tänker efter.

I onsdags kväll till exempel passade lilla Stella på att få en allergisk chock. Troligtvis efter att ha stoppat i sig en mikroskopisk bit choklad innehållande mandel. Eller så var det ett insektstick av okänd kaliber. Därom skall det nu utredas så den som lever får se.

Klart var i alla händelser att något kommit i henne som inte hennes kropp uppskattade. Inom loppet av några minuter svullnade hon upp och blev prickig som en tupp...(jag vet att tuppar inte är prickiga. Rimmet kommer från "Mamman och den vilda bebin" och på något sätt passade det in här).

Hon skrek hela vägen till Danderyds Barnakut där hon sedermera piggnade till och åt en rad mariekex för att fira.

Det känns för övrigt en smula förundrande att man faktiskt känner igen merparten av sköterskorna som jobbar där.

Nåväl, det hela slutade lugnt och bra och långhelgen inleddes på samma sätt.

Fredagen startade vi med en punktering. Förmodligen ett resultat av ovannämnda resa till barnakuten. Efter 20 minuter däckbyte kunde dock resan till stora leksaksaffären fortsätta där födelsedagspresenter till den blivande två-åringen inhandlades.

Lördagen var en njutbar dag - det måste jag ändå inflika. Vi hade det härligt i försommarvärmen.

Söndagen började med födelsedagssång, pakethög och en ljuvlig liten två-åring som var minst sagt nöjd över uppståndelsen. Senare på dagen tog hon emot sina gäster i finaste klänningen och var så söt att hennes mamma emellanåt tappade andan.

Hon sjöng, jublade över presenter, blåste ljus på tårtan och konverserade som om hon var född att fylla år. Underbara lilla unge. Gåva.

Ca en timme in i firandet avbröts det hela av ett illvrål utifrån studsmattan. Ett sånt där skrik där man omedelbart vet att nu har det hänt något som kommer att få en del konsekvenser. Ett sånt där vrål som omedelbart får det att knyta sig i min mage och adrenalinet fullkomligt pumpar ut i kroppen så att det liksom sticker i fingrarna.

Synen som mötte oss när vi sprang ut är något som jag försöker att förtränga men så mycket kan jag säga att det var Leo som skrek och ur hans mun fullkomligt forsade blod. Bästa kompisen B stod bredvid och grät och från honom rann det också blod fast ur ett jack i huvudet.

Jag fick stålsätta mig och avvärja en svimningsattack när jag såg att Leo faktiskt slagit ut ena permanenta framtanden.

Febril aktivitet uppstod. På ett sätt var det en evinnerlig tur att det var kalas och alltså så många vuxna släktingar närvarande som kunde hjälpas åt.

Noel hittade tanden som låg - alldeles intakt med rot och allt - mitt på studsmattan. Tanden fick sen åka till St Eriks Tandläkarakut i ett glas mjölk där den med viss möda och många sprutor monterades tillbaka i Leos käkben. Så nu sitter den där igen. Åtminstone ett tag. Eftersom blodtillförseln är strypt kommer den ju att dö och bli missfärgad så historien är inte slut i och med detta. Men det akuta läget är hävt och han slipper gå helt tandlös för nu.

Leo var ofantligt modig och trots att han skrek av smärta låg han blixt stilla i tandläkarstolen.

Jag, jag bara grät stilla och pressade tillbaka ingivelsen av att vilja samla ihop honom i min famn och springa därifrån.

- Hörrni, det blev ju jättebra det här! Avslutade min tappre son akutbesöket med.

Idag är vi mest trötta men njuter av lugnet och solen.

Man får passa på att göra det. Som sagt.

Det vackraste

2010-05-05T10:45:00.003+02:00

Det finns inget vackrare.

Inget som får mig att känna mig så alltigenom levande.

Inget som får mig att känna så mycket kärlek som när jag sitter med dig i min famn och vaggar dig till sömns.

Din lilla, lilla varma kropp. Ditt ljusa hår runt ditt söta lilla ansikte.

Ögonen avgrundsdjupa och oändligt blå.

Jag håller dig. Vaggar dig.

Sjunger alla vaggsånger jag vet och kan.

Tyst och mjukt till ljudet av nappen i din mun.

Du tular med filten. Tittar upp då och då. In i mina ögon. In i min själ.

Så sakta, sakta slappnar du av. Blir tyngre och sjunker djupare in i min famn.

Dina andetag blir lugnare.

Och du ger dig hän åt drömmen, sömnen, vilan.

Lämnar dig själv i mina armar. I full tillit. Total trygghet.

Somnar och dansar bort bland stjärnor och blommor och änglar.

Jag sitter kvar en stund och smeker ditt ansikte med min hand. Med mina ögon.

Jag sitter kvar och känner att jag lever. Jag lever i Dig. Och du i mig.

Schemalagd

2010-05-04T12:53:00.003+02:00

Måndag:

Noel t skogen med frukt-matsäck i skolan.

Leo Piano i Häggvik.

Medan han spelar hämtar mamman de andra barnen och vi åker tillbaks för att hämta upp Leo.

Hem. Matlagning.

Igår även till Skateparken.

Leo fotbollsträning

Pappan badminton

Tisdag:

Stella till skogen med matsäck på dagis.

Idag ska också pojkarna klippa sig.

Leo Club 3.

Noel kör.

Mamman får förbereda middagen som helst får vara av ugnskaraktär så den kan tillagas färdigt av sig själv i ugnen medan Noel hämtas på kören. Stella får hänga på.

Onsdag:

Smärtkurs

På onsdag även Fixardag på dagis.

Leo fotbollsträning. Vi får äta i omgångar.

Mamman ridning men det orkar mamman sällan med eller så har hon för ont.

Denna onsdag dock föräldramöte för nya musikklasserna. Så nån ridning blir det inte.

Torsdag:

Noel och Leo gympa.

Noel fotbollsträning. Mamman måste vara med på planen eftersom träningen är ungdomsledd. Får således spendera timmen med att jaga Lilla S runt densamma.

Middagen måste vara av lätt-och snabblagad karaktär eftersom alla är jättehungriga när vi kommer hem.

Varannan vecka har sen mamman kör-övning.

Fredag:

Leo gympa.

Inte mycket annat alls.

Varken av energi eller övriga aktiviteter.

Möjligtvis handla.

Pappan är i källaren på kvällen och jobbar på syntplattan.

Lördag:

Allt man inte hann i veckan.

Match Leo - oftast.

Kanske kalas.

Trädgård, bygg, hopp och lek.

Denna lördag ska mamman dock på spa (vilken tur!)

Söndag:

Se lördag.

Ibland Gudstjänst med kör för antingen mamman eller Noel mellan 9-11.30.

Pojkarna på Cirkus med morfar denna söndag.

Noel fotbollsträning.

Pappan lagar middag.

Mamman är nämligen lagledare för fotbollslaget och måste styra upp tränarna och ropa upp alla killar.

Förlåt, jag var bara tvungen att spalta upp det för att konkret se hur mina eftermiddagar och kvällar är uppbyggda.

Pust.

Längtan till Rabarberkräm

2010-04-29T11:45:00.003+02:00

Jag var mer än lovligt trött dagarna efter eventet. Det kan ändå konstateras att folk med min typ av kropp och diagnos nog inte riktigt är skapta för att vara event-ansvarig.

Hur många underbara släktingar och vänner man än har som ställer upp måste man ändå stå, gå kånka och bära. Ha ett högt tempo. Adrenalinpåslag under en längre period.

Jag var utmattad.

Sakta men säkert återvänder jag till ett mer normalt tillstånd och schema.

Igår hade jag en riktigt bra dag faktiskt. Inte så ont. Inte så trött.

Tog på mig den ljuvliga och helt onödiga vårkappan jag köpte i början av februari.

Njöt av det.

Den har hängt där i garderoben och viskat att det faktiskt kommer en vår och en tid då den kan användas. Igår började den tiden.

Idag tog den paus - igen.

Gummistövlar och Hellyhansen skidjacka på. Den är lysande röd. Så det är okej - men inte alls ljuvligt.

Jag vill sticka in bara fötter i träskor. Ha kjol och bara ben.

Jag vill äta rabarberkräm med mjölk i de vita utemöblerna.

Jag vill flytta ut pelargonerna på altanen.

Jag vill känna doften av häggen vid garageuppfarten och ta in syrenkvistar på köksbordet.

Jag vill hänga ut lakan på tork så att de luktar lyckorus och barndom när jag tar in dem.

Jag vill spela krocket.

Jag vill cykla med litet barn i barnsadeln.

Imorron är det Valborgsmäss och sen får det tamejtusan vara vår.

Det är liksom hela poängen med Valborgsfirandet - att hälsa våren välkommen.

Vi får låtsas lite i vanlig ordning. En sista gång kränga på sig dunjackan och traska ner till kasen. Varm blir man väl av elden och alla fina vänner man har runtomkring sig.

Nu - lunch.

Nöjd

2010-04-26T17:13:00.002+02:00

Man lär sig. Sakta men säkert.

Ytterligare en kväll med ett par hundra Mamma-minglare, föreläsningar, 18 företag och butiker samt en Gospel-kör är avklarad.

Och jag känner mig ganska nöjd.

Utifrån de förutsättningar som gavs så är jag tamejtusan rätt nöjd.

Nu får jag givet bita mig i tunga och hålla fingrarna i styr för att inte komma med invändningar - men jag tänker nog inte göra det den här gången.

Kanske orkar jag inte. Kanske vill jag inte.

Jag vet ett i alla fall. Jag sjöng i torsdags på Mammakvällen och det bidrar till min magkänsla.

Jag och min fina medkompositör och gitarrist Anders Skogh framförde två sånger och det kändes gott. Tillbaks till kärnan på nåt sätt.

Jag drar mig till minnes att jag faktiskt startade Mammakvällarna med syftet att skapa ett sammanhang där min musik passade in. Där jag fick bestämma själv vad jag skulle sjunga. Min egen arena och dit jag bara skulle bjuda in dem jag oftast berör med mina texter och sånger.

Så det är klart att det känns mer på riktigt när jag faktiskt också gör det som jag tänkt från början och inte bara villar bort mig bland alla varumärken, snittar och bubbelglas.

Sen var Gospelkören där. Säga vad man vill men vilken tillställning som helst blir sprakande glädjefylld när man tillsätter lite Gospel. Det är mäktigt med kör på events. Och inte särskilt ofta förekommande får man säga.

Jag fick och har fått så mycket enorm respons på sångerna jag sjöng. De är alldeles nya. Finns inte på skiva men är tänkt att spelas in nu på den kommande.

Det är alltid lite chansning att spela helt okänt material för helt ny publik. Men de grät. Mammorna. Det gjorde de faktiskt. Många av dem och jag hade svårt att hålla mig själv.

Fantastiskt.

Så jag är där igen. Det är ju så tydligt vad det är jag egentligen ska lägga min energi och mitt fokus på.

Nu ska jag skriva färdigt materialet tillsammans med Anders Skogh. Så ska jag planera inspelning och spika datum. Sen blir det skiva. Så det så.

Men däremellan ska jag vara sommar-mamma i träskor och avklippta jeans.

Och 270 goodie-bags - det ska jag inte packa igen på väldigt länge.

Kanske till hösten igen. Om schemat för skivinspelningen tillåter.

Bizz

2010-04-16T22:24:00.002+02:00

Jag gör oftast affärer med hjärtat. Så nån hårdnackad buissenes-kvinna blir jag aldrig. Hur sjutton stavas det egentligen?

Nåja, skit samma. Jag blir ju ingen sån i alla fall så jag behöver inte kunna stava till det.

Tyvärr innebär detta att jag gång på gång blir lite överkörd av såna som gör affärer mer med hjärnan - eller snarare plånboken. Enbart plånboken alltså.

Om jag tänker på hur många pengar jag förlorat på att "bara vilja sjunga" under min lilla artistkarriär så förvandlas jag snabbt till en bitter tant.

Nu när jag jobbar med koncept, idéer, events, temakvällar - bland annat - så blir jag alltid lika överrumplad när jag delar med mig av mina erfarenheter, kontakter, idéer för att sedan bli snuvad på desamma.

Jag står där med långt ansikte och tänker alltid samma sak:

- Nämen - sådär gör man väl inte?????

Fast så gör man ju. Och så har många gjort i långa tider.

Problemet är att dem som gör så vill jag ju inte jobba med. Och jag tänker att "När ska jag lära mig?". När ska jag fatta att det kan vara bra att inte vara som en öppen bok mot allt och alla. I alla möten.

Se alla möjligheter, hitta nya vägar och dela med mig av alla min tankar.

Samtidigt VILL jag ju vara sån. För det är bara sådana personer, som är så också, som jag vill jobba med.

Och det är svårt att promota sig själv i olika sammanhang UTAN att berätta om sina tankar och idéer. Det är ju de som är min styrka...liksom.

Så det är ett risktagande.

Och när jag förlorar står jag som sagt alltid där som ett rackarns frågetecken.

Men jag vägrar tro att jag förlorar i längden.

Vägrar.

Ett tag till i alla fall. Vägrar jag.

Idag har vi käkat popcorn och kollat på Talang. Fredagsmys heter det visst.

Eller Fredagsmyz - om man ska piffa till det lite. Fast det låter ju mer som ett dansband. Faktiskt.

Den idén får ni sno. Varsågod.

Och han sjöng

2010-04-15T14:32:00.002+02:00

Så fint sjöng han. Såklart.

Med stor inlevelse och ett öppet ansikte sjöng han en massa sånger med krångliga texter om påsktiden och uppståndelsen.

Pappan kunde tyvärr inte komma.

Den 9-åriga storebrodern satt gäspande tillbakalutad i kyrkbänken.

Mamman befann sig längst bak ömsom med lillasyster i famnen, ömsom raskt gående efter densamma. Det är ingen liten stillasittande tjej vi har. Nej antingen skulle hon dansa eller så skulle hon springa omkring. Allra helst ville hon ju fram till brorsan på scen men det lyckades den svettiga mamman ändå avvärja. Alla gånger utom en dvs, när hon samtidigt behövde rycka in som ställföreträdande vaktmästare och sköta den stora projektorn som visar psalmtexterna för församlingen. Den ordinarie satt och såg ut som ett frågetecken och när jag försökte undsätta honom passade naturligtvis den lilla rackarungen på att springa fram och klättra upp på gradängerna till brodern. Brodern blev måttligt road av detta. Gestikulerade ilsket åt mig att jag försummade mina moderliga plikter.

Sen serverades soppa. Och jag hade glömt Stella hakklapp hemma.

Men han sjöng så fint. Det gjorde han. Och mamman tycker att det är superkul att han har hakat på kören.

Idag kommer S och hälsar på. Hon ska lära känna barnen lite för att så småningom vara med dem några timmar då och då. För att avlasta och för att mamman och pappan kanske ska få chans och tid att lära känna varandra igen. På fritiden liksom. Komma på något att prata om som inte nödvändigtvis handlar om barnen eller husrenoveringen.

Har vi tur så är S en räddande ängel. Det skulle vara välkommet.

Bara en liten rapport

2010-04-13T14:05:00.002+02:00

Det är vår nu.

Jag har krattat rabatterna, tagit upp alla pelargoner ur källaren. Penséerna står tappra på altanen där temperaturen ibland skiftar från någon minusgrad på morgonkvisten till ca trettio i eftermiddagssolen.

Leo har spelat sin första cup för säsongen och jag hejade mig hes bredvid planen. Som alltid. Oavsett resultat eller väder.

Han var inte säker på att han skulle spela vidare i år. "Jag är liksom ingen sport-kille" sa han förstrött när vi pratade om det för några veckor sedan. Då hade träningarna startat utomhus i full vinter och jag förstår om inte fotbollssuget är starkt i en 9-åring då. I alla fall inte den här 9-åringen så att säga.

Men efter att ha vunnit den allra första matchen med 6-0 så var alla dubier bortblåsta i vårvinden. Så glad. Så sprallig. Och vad spelade det för roll att de flesta andra av matcherna den helgen slutade på motsatt vis.

Nej - det var kul ändå. Och han ska fortsätta.

På söndag startar äntligen Noels träning för säsongen. Och där har vi en som spelat ute precis hela vintern. I en meter snö har han pulsat på skolgården och kämpat för att skapa en bollplan som är någorlunda spelbar. Inget stoppar honom. Inget.

Nu när det äntligen är vår står han timme ut och timme in ute i trädgården och tränar fintar och skott. I gummistövlar eller gympadojor. Eller fotbollsskorna såklart men dem vill han helst spara till den riktiga träningen.

Lilla Stella är frälst i utomhus-livet och blir sannerligen ilsken när vi är tvungna att gå in och stänga ytterdörren.

Äntligen får hon gunga. Gå och skrota på tomten och just så här års är man extra glad över att den är 1500 kvadrat och inhägnad. Livet blir lite enklare då. Både för henne och för mig.

Jag är vårtrött.

Vet att det här är en sån tid för mig.

Jag älskar våren samtidigt som jag besväras av den. Det är ljust och värmen återvänder men likväl blir det tungt över axlarna på något sätt.

Kan inte ens skriva mig ur det här tillståndet och det är lite ovanligt för mig.

Ikväll ska vi gå till kyrkan och titta på Noel när han för första gången uppträder med sin kör.

Det blir nog något att skriva om i alla fall.

Så jag återkommer.

Scenkläder

2010-04-05T21:19:00.003+02:00

Jag hittade en låda längst in i förrådet.

SCENKLÄDER stod det på den.

Jag öppnade den inte. Någon gång kommer barnen att öppna den. Och kanske skratta. Förhoppningsvis. Skratta.

Det känns som ett annat liv. En annan kropp.

Smal men ändå stark.

Som stod på osäkra men bestämda ben på små stadshotells-scener i Karlskoga och stora arenor i Tyskland. Bodde på lyx-hotell i Taiwan och Korea, gick på utedass i Polen.

Smakade torkat guppi-snacks på konstig asiatisk marknad (eller gjorde jag det?), gav intervjuer i Prag, spelade in video på Miami Beach. Flydde från den rysska maffian i Moskva.

Shit.

Tänk att jag gjort allt det där. Otroligt. Men sant.

Faktiskt helt sant.

Och ändå helt omedvetet under tiden när det hände. På ett sätt önskar jag att jag fick göra det igen nu när jag är jag. Vuxen. Vet lite mer om vem jag är och vad jag vill. Vad jag tycker om och direkt ogillar.

Det är svårt att vara 19-20 år i en musikindustri som inte bryr sig så mycket om att invänta en personlighet i daning. En dröm och en längtan.

Jag hade oftast halsfluss och feber på turnéerna. Som om kroppen la in en lite begränsning för att få mig att bromsa lite.

Halsfluss har jag knappt haft sen dess. Är inte hes längre när jag ska sjunga.

Jag sjunger bara. Så som jag vill. Så jag behöver ingen halsfluss.

Men jag har gjort allt det där. Det har jag.

Och Backstreet Boys var förband åt oss på turnén i Tyskland.

Om det nu är nån som minns vilka det är nu förtiden.

Kärring utan påsk

2010-04-05T15:54:00.002+02:00

Påsk. Har det visst varit.

Jag har inte ätit nån påskmat alls. Känns som om det mesta ändå är en upprepning av julbordet. Är inget stort fan av påskris eller påskpynt heller. Gult är ingen favoritfärg. Mina barn har aldrig gått på tiggarstråt i huckle och förkläde.

Jag har aldrig introducerat det som nån tradition och de har aldrig frågat.

Jag är bara kärring den här helgen. Utan påsk.

Godiset funkar dock. Och det har det blivit en del av ska jag erkänna.

Jag sjöng med gospelkören på midnatssmässan under påskaftonsnatten.

Det är lite speciellt med påskmässa faktiskt.

Allt börjar nedsläckt. Mörkt. Tungt.

Församlingen, prästen, kören - alla går in i procession med endast ett ljus tänt. Alla bär med sig altardukar, blommor, ljus, nattvardstillbehören.

Så tänds kyrkan upp och lovsången startar.

Jag sjöng bland annat "Who knows, but you Lord" och det var mäktigt. Stort. Det finns inte mycket som slår känslan av att stå där i en kyrka och sjunga vackra ord uppbackad av en gospelkör. Det är liksom så nära det jag vill vara. Så hemma. Innerligt.

Nästan som att flyga. För själen i alla fall.

Annars känner jag mig vilsen just nu. Famlar.

Kanske startar min 40-årskris lite tidigare än andras. Sån har jag ju alltid varit.

Det blir ett dystert inlägg det här.

Snön som föll imorse och förmiddags spädde på den tunga, blöta känslan.

Det värker i mina händer. I armarna också. Axlarna.

Jag måste hitta tillbaka till min kärna. Ta kurs och sikte.

Jag måste skriva igen. Åtminstone måste jag det.

Imorron blir det en dag vid pianot.

Så det så.

Ett geni

2010-03-30T22:22:00.004+02:00

- Pappa, lägg inte på...

Det är den repliken han levererar. Ett fåtal till.

Jag kan inte hålla mig. Känner att det här blir ytterst pinsamt. En mamma som följer sin son på ett speaker-uppdrag för Barncancerfonden och Ronald McDonald House - som börjar lipa i studion.

Så hör jag en annan kvinna snörvla. Strax följt av en annan. Någon av männen harklar sig.

En av produktionsledarna får springa ut och hämta servetter till hela uppställningen av representanter från kund, byrå, produktionsbolag.

Idén är brillant, manuset likaså. Och det spelar ju onekligen roll.

Men sonen. Jävlar va bra han gör det.

Efter en stund kommer den kvinnliga regissören in i studion från att ha stått med sonen i inspelningsbåset där hon läst mot honom, regisserat. Hon är en ganska hårdbarkad tjej. Inte precis känd för stora känsloyttringar eller överdrivet lismande.

Hon stänger bestämt dörren och säger.

- Jag hörde redan på röstprovet att han är ett geni.

Och då gråter jag lite till.

Sen går jag och geniet iväg på en solig gata i Stockholm.

Och jag är så glad över att jag får vara hans mamma.

Konsten att vara nöjd

2010-03-26T11:38:00.003+01:00

Konsten att tillåta sig själv att vara nöjd är inget jag behärskar så bra som jag skulle vilja.

Och då menar jag nöjd. Bara nöjd utan men, invändningar eller vidare utläggningar. Åtminstone bara för en dag. En timme. En stund.

Jag tror visserligen att denna egenskap - som alla andra - har både en fram och baksida. Den driver mig vidare, gör mig kreativ. Men ibland skulle det vara skönt att kunna vila i en nöjd känsla innan man tar nästa kliv, tar sats igen.

Jag har avslutat två Mammakvällar på Junibacken. Gud vet hur mycket tid jag lagt ner, energi, ork och engagemang. Jag gillar det här. Tycker nog att jag är bra på det. Eller delar av det i alla fall. Jag lär mig fortfarande massor. För varje kväll, varje event så blir jag massor av erfarenheter rikare. Det är ju så det ska va.

Men att planera, organisera, hitta företag, sponsorer, utöka nätverket, sälja biljetter, planera innehåll, boka föreläsare, packa goodiebags, marknadsföra, skriva, maila med 500 personer samtidigt, hålla koll på matallergier, skriva copy till hemsida, fixa blommor, priser till utlottning, prata, le, möta, fixa och dona - det är inte den stora utmaningen för mig.

Den stora utmaningen för mig är att inse att jag aldrig - aldrig - kan få alla gäster, samtliga deltagande företag och alla övriga inblandade att vara totalt och fantastiskt nöjda och belåtna när de går hem från mina events.

Och det här är jag så dålig på. För att inte säga usel.

Jag möts av så många leenden, får så mycket fina mail, kommentarer, tack, kramar.

Ändå är det ett par personers negativa feedback som sitter längst fram i pannloben. Som var det första jag tänkte på när jag vaknade imorse.

Och jag håller med. Allt var inte Tipp Topp. Det finns förklaringar till det mesta. Man kan inte kontrollera allt. Förutsättningarna var inte precis de jag önskade. Vi trollade med knäna och gjorde det absolut mesta av det vi hade och kunde.

Slog knut på en och annan kroppsdel på vägen.

Och mycket blev toppenbra. För de allra flesta som var där blev nog helhetsintrycket bra.

Trevligt, mysigt, bra, kul och innehållsrikt.

Gav kanske tillochmed mersmak.

Några tyckte det var för lite mat. Och det var det. Men den var god. Ett par tyckte vi pratade för kort stund om ett ämne som de längtat efter att få höra mycket om. Och just igår blev det så. För att vi lät stunden och publiken i rummet styra över förprintade papper och scheman. För vissa blev det mer närvarande och nytt - för andra en besvikelse.

Jag har som sagt fått så mycket fin respons. Tack snälla för det!

Och den kritiska feedbacken tar jag också med mig i utvärderingen inför kommande kvällar. Så att de kan bli bättre, bäst.

Men jag önskar att jag till nästa gång blir lite bättre på att stanna i den nöjda känslan.

Bara för en stund.

En liten, liten stund.

Mittemellan massa mammor

2010-03-25T14:04:00.002+01:00

Ville bara säga det.

Att jag just nu är mittemellan en hel massa mingelmammor på Junibacken.

Igår var den första Mammakvällen och ikväll kör vi igen.

Jag har ingen tid att blogga. Inga ord kvar i fingrarna heller. Måste spara dem till mammorna, scenen och alla andra.

Men jag återkommer. Efteråt.

Holland är nya Italien

2010-03-18T13:56:00.003+01:00

I många av mina inlägg har jag resonerat runt temat att det aldrig blir som man tänkt sig. Aldrig som man planerat. Kanske inte sämre för det men annorlunda. Annat.

Igår fick jag höra en berättelse som var så otroligt bra.

Livet - det är som att planera en resa till Italien.

Man drömmer om Rom, Florens, Toscana. Om maten, dofterna, musiken, värmen och atmosfären. Man köper guideböcker och lägger upp reserutten. Lär sig några användbara fraser på Italienska. Man packar sin väska och så äntligen kommer dagen då det är dags att resa.

Biljetter och pass.

Några timmars flygresa.

Så landar planet och flygvärdinnan säger:

- Mina damer och herrar, välkomna till .....Holland.

Och man tänker att - Va fan!!! Jag skulle ju till Italien. Jag har ju köpt biljetter till Italien det var ju bestämt! Alla andra åker till Italien och det vill jag också - såklart.

Holland!!!??? Vem vill va i Holland??????!!!

Men i Holland är man. Oavsett vad som stod på biljetten.

Man är förbannad, känner sig lurad. Besviken.

Går där och drömmer om Spanska trappan och Sixtinska Kapellet.

Ingen jävel förstår "Ciao" eller "Arrivederci"

Tillslut får man lov att köpa nya guideböcker, lära sig flamländska.

Se Amsterdam. Och om man slutar att hela tiden längta efter den resa man skulle gjort kanske man upptäcker nåt nytt på den resa som blev. Tulpaner. Väderkvarnar. Som de inte alls har i Italien. Och säkert har de Italienska restauranger i Holland. Alldeles säkert har de det.

Jag skulle ju också till Italien. Nu är jag inte där.

Men jag har tulpaner på köksbordet.

Och så är det med den saken.

Trots till tusen

2010-03-16T17:38:00.003+01:00

Lilla S går igenom något stort just nu.

Och av det förstår inte mamma och pappa mycket.

Hon har gått från att vara en ljuv, vän, foglig, lättsam och följsam liten varelse till att i sina värsta stunder vara ett ilsket litet monster. Fast ändå ett sött litet monster.

Hon har helt klart lämnat småtting-tiden bakom sig. Den där man i bästa fall bara glider med och njuter av livet, aldrig behöver hålla sig till några regler och tänker att man helt självklart är universums centrum.

Det har nu gått upp för henne att hon inte alltid får som hon vill. Att det finns andra viljor och att dem - ve och fasa - ibland krockar med hennes!

Detta yttrar sig i diverse härligheter.

Igår när jag kom hem från en timmes extra körövning låg hon i en liten hög på köksmattan och sov. Där hade hon tillslut somnat efter att ha haft ett vredesutbrott om ca 1 timme och en kvart. När jag lyfte upp henne drack hon sin välling och fortsatte att snyfta tyst. Varvat med en och annan protest mot fel napp eller för få nappar eller för varmt täcke. Sen låg hon länge, länge och stirrade ut i mörkret. Kollade att jag satt kvar och somnade inte på en timme.

05.40 följande morgon.

Någon petar mig i ögonen och säger -Mamma, ge uuup!

Stella tycker att det är dags att vakna. Det tycker inte hennes mamma. Inte någon annan heller för den delen. Inte ens Morgon-TV har startat vid den tiden.

Jag drar ut på det till 05.58. Sen är det bara att masa sig upp och göra välling. Och kaffe.

Elle maskinen gör kaffe åt mig. Tur att det inte krävs mer än en knapp-tryckning den här morgonen.

När jag hämtar henne från dagis berättar de att hon somnat vid 9.30 mitt i de andra barnens vilda lek. Sovit två timmar i sträck. Så lagom till att de andra barnen somnade fick hon äta lunch ensam med en av pedagogerna och det tyckte Stella var så trevligt så. Försökte mata Kristina och förde lång lunchkonversation.

Hon är på strålande humör när jag hämtar henne - som alltid.

Berättar vad alla barnen på avdelningen heter. Fastän jag faktiskt redan vet det nu;)

Väl hemma får hon ett nytt utbrott när jag inte vill ge henne 7 kex, omedelbart sätta på Alfons eller låta henne hälla ut alla havregrynen på köksgolvet.

Det är hårt att leva. Mellan varven.

Tycker Stella och trötta mamman.

Gäsp.

Tagen på bar gärning - eller terapi när den är som bäst

2010-03-11T21:43:00.004+01:00

Varannan vecka går jag till en smärtterapeut.

Tanken är väl att vi dels ska prata om hur jag ska förhålla mig till min smärta och hur jag ska acceptera mina begränsningar. Gilla läget. Dessutom pratar vi en del om hur det kommit sig att jag hamnat i den här situationen.

Det är ju en rad fysiska faktorer som spelar in men också en del psykiska omständigheter.

Idag pratade vi om hur lätt det är att säga ja till för mycket saker.

Hur svårt det är att bara säga -Nej, tack för att du frågade, men det passar inte just nu.

Utan att ange någon anledning.

Man bokar in saker långt fram i almanackan så känns de inte så verkliga. Fastän man tillochmed från början vet att sannolikheten för att jag ska lyckas med det där är tämligen liten. Om inte obefintlig.

När tidpunkten närmar sig stiger obehaget. Finns en väg ut? Ingen som inte innebär lite mer obehag. Så man bara gör det tillslut för att det ska komma ur världen. Ur ens tankar. Ur ens kropp. Resultatet är att man mår lite dåligt före, under och efter. Det lilla obehaget slukar helt oproportionerliga mängder energi. Jättebra.

Idag drar jag i alla fall ett tillsynes banalt exempel för terapeuten. Tillsynes banalt men stort i mig. Alldeles för stort. Vi resonerar ner det till den storlek det borde ha och jag bestämmer mig för att gå hem, göra slag i saken och säga nej. Avboka. Utan utläggningar eller förklaringar.

När timmen är slut reser jag mig och kommer på att jag måste boka om vår nästa inbokade tid.

- Du, nästa gång krockar vår tid med mina events på Junibacken och jag vet att jag kommer att vara trött och ofokuserad om jag kommer hit. Kan vi boka om den till en annan dag tror du? säger jag glättigt...

- Men kan du inte bara komma en timme tidigare då så hinner du ju gott och väl in till Junibacken sen? Svarar hon snabbt.

En sekunds tvekan.

- Joooo, säger jag lite dröjande, det skulle ju kanske funka...Samtidigt som jag känner hur jag slokar ihop. Blir trött av bara tanken.

Tyst.

- Nämen Linn!!!!! Utropar hon och puttar till mig i sidan, -Nu gjorde du ju det igen!!!!!

Jag blir alldeles röd i ansiktet. Så uppenbart. Så himla typiskt mig.

Jag blir så paff att jag inte riktigt vet vad jag ska säga.

- Klart du inte ska hit den dagen!!! Skrattar hon. - Men det är ju precis det där jag menar.

Man måste våga stå fast vid sin känsla inte bara en gång utan alla gånger som någon kommer med invändningar.

Ojojoj, vad jag har gått och smilat åt det här resten av dagen.

En tydlig och enorm AHA-upplevelse.

Och jag hoppas att det sitter i. Länge.