Vi går mot ljusare tider...

Idag har jag egentligen bara en sak att säga: 

Snart vänder det.

Snart blir dygnets mörker kortare. Minut för minut, för varje dag som går. 

Det vänder. Snart. 

Men man måste ner i det mörkaste mörkret först. Och sen kan det bara gå åt ett håll. 

Uppåt. Framåt. 

Snart vänder det. Snart. 

Kokong

Jag tror att vi som är småbarnsmammor idag har en orealistiskt förväntan om att livet ska kunna fortgå, om inte helt som vanligt, så åtminstone nära på när vi får barn. 

Vi tror att det är ett tecken på kompetens och välfärd att kunna jonglera arbete, barn, man, hus, fritid och vänner samtidigt som man utvecklas själv både på ett andligt och personligt plan. 

Själv är jag ganska trött på alla kändismammor som klagar på familjekaoset - så det är inte det jag gör nu. Jag vill nog snarare hylla det. Eller neka till att kalla det kaos överhuvudtaget. 

Min värld krymper med varje barn jag föder.

Naturligtvis hinner jag mindre och mindre med det universum som kretsar utanför vår lilla kokong som vi åstadkommit härinne. 

Och jag kämpar med att säga till mig själv - det är helt okej. 

Det här är mitt livsverk. 

Här mitt framför näsan på mig har jag tre underverk som jag varit med och skapat. 

Jag är en konstnär varje dag i mina kreativa lösningar på vardagens utmaningar. 

Jag är en fullfjädrad projektledare, en helt okej kock och en inte helt oäven pedagog.

Jag tror att det är bra om vi istället för att hela tiden sträva efter att komma ur småbarnskaoset - vända oss in i det istället. 

Gosa in oss i kokongen och meddela omvärlden att vi kommer ut när vi kan och har lust.

Häng upp en skylt på dörren:

 "Stängt för vinter-ide på obestämd tid" eller bara 

"Är i tvättstugan"

Det är så kort tid i livet som det handlar om.

Förresten - det ÄR livet det handlar om. 

Rapport från decemberdimman

Det går sisådär för mig att vara föräldraledig... Hade ju som mål att vara det i december. 

Denna vecka jobbar jag minst tre dagar och mina att-göra-listor är betydligt längre än jag tänkt mig.

Men möts man av svarta rubriker innehållande ord som "finanskris", "räntechock", "depression" och "lågkonjunktur" varje dag så är det svårt att säga nej till betalt arbete. 

Då får man helt enkelt säga nej till obetalt arbete istället. Som städ och tvätt. Fast det är svårt det också, så då får man väl tillslut betala nån annan för att göra det. 

Idag när jag lämnade på dagis möttes vi av en halverad styrka. Hälften av all personalvar sjuka. Som tur är så var hälften av barnen det också. 25 barn istället för 52. Så nu är det bara en tidsfråga innan inget alls blir som man tänkt eller planerat här hemma i alla fall... Det är bara att hänga med. 

Verklighetsflykt

- Na-na-fö-na-naaaa...

- Lägg av!

- Sluta puttas!

- Här får du!

- Du retas HELA tiden!!!

 - Det var du som börja!

- Det var det väl inte alls, dumma unge...

- Det var det visst!

 - Håll tyst!!!

 - Mammaaaaaaaa han slog mig!

- Det gjorde jag väl inte alls det! Det var ju du som puttade mig först. 

 - Nähä!!!!!

 - Mammaaaaaaaa jag blir galen på att han retas hela tiden!!!!

 - MAMMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!

- MAMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!

Mamman: ..........

Ur mamman kommer det inte ett ljud. Hennes huvud värker, hon har fem ilskna blåsor i munnen, magkatarr, trötta ögon, väger på tok för lite och nånstans på vägen i ovanstående dialog försvann hon långt bort. Till nåt varmt ställe med pool och paraplydrinkar. Där ligger hon nu och sover i skuggan med en bok uppslagen över magen. Hon har läst samma sida flera gånger och alltid somnat ifrån på samma ställe men det gör inget. Hon har ju all tid i världen. 

Kanske ska hon masa sig iväg och få en shiatsu-massage senare. Eller kanske inte. 

Kanske ska hon äta massor av god mat som nån annan lagat ikväll. Alldeles säkert ska hon det. 

Och sen kanske hon ska ta ett kvällsdopp i det ljumma havet och sen.....

- Mammaaaa????? (Plopp)

Dags att börja hacka lök. 

Sikta mot stjärnorna

Idag hade min äldste varit ledsen på fritids. 

De hade övat till Lucia-tåget och han hade ställt upp på att vara stjärngosse. Alla andra grabbar vill ju va tomtar men han och bästisen ska va stjärngossar och sjunga Staffansvisan. 

Så var det det där med att läsa vers. Han ville ju så gärna det och har aldrig fått. Inte något år har det varit hans tur men i år trodde han att det var det. 

Men se det fick han inte. För man får inte ta för stor plats. Alla ska synas och höras lika mycket. Oavsett om de vill eller inte. 

Jag vet ju att det måste beredas plats för alla. Självklart.

Ändå känner jag så innerligt för honom i de där stunderna. 

Det ska stävjas, stöpas och dämpas. Tas ner på jorden istället för att skjutsas vidare mot stjärnorna. 

Och oj, vad jag känner igen mig. Jag ville ju alltid stå längst fram på alla scener, höras mest, sjunga högst. Allt som oftast fick jag inte. Trots att ingen annan heller ville så fick jag inte i alla fall. Bara för att visa att man får inte vara för mycket. För ofta. 

Och man ska inte tro att man är nåt. 

Fast man är det. 

För det har jag i alla fall lärt min son. Att han är nån - alldeles speciell. 

Så han argumenterade till sig några extra minuter i rampljuset i alla fall. 

Han ska spela "Bjällerklang" på synt. 

Och jag ska va där. Jag ska jubla och gråta av lycka. 

Schack Matt

Igårkväll frågade Leo om vi kunde spela schack.

Okej sa jag där jag satt på hallgolvet och vek tvätt. 

Sen hör jag följande dialog utspela sig i Leos rum mellan honom och hans lillebror: 

- Ska du spela schack med mamma, Leo?

- Ja.

- Schack Matt heter det va?

- Precis. Och det är exakt vad jag kommer att säga till mamma efter ungefär två minuters spel. 

- Exakt.

Mamman på hallgolvet: !!!!!!!!?????????

Hur det gick? Jag vann faktiskt. Man kan lugnt säga att jag koncentrerade mig extra mycket och att han ändå var på vippen att vinna trots att han kollade på julkalendern under tiden. 

Och det där med två minuter är HELT fel. Det brukar ta minst tre och en halv innan han vinner...

Besvärliga mamman

Jag är egentligen inte konflikträdd på något sätt. Eller är jag det?

I ganska många år har jag nu övat på att säga ifrån och vad jag tycker i alla möjliga tänkbara situationer utan att för den skull vara överdrivet elak eller inte ta hänsyn till andra människor. Det är i sanning en balansgång det där när man både ska ta hänsyn till sina egna och andra människors känslor. 

När det kommer till mina barn blir det på något sätt ännu knepigare. Så snart en situation uppstår i skolan eller förskolan där något av mina barn blir behandlat på ett felaktigt eller kränkande sätt väcks ju naturligtvis lejonet i mig. Precis som det ska vara. 

Jag har en i det närmaste manisk strävan efter rättvisa och är det något jag vill att mina barn ska känna så är det att de har en mamma att räkna med. En mamma som står upp för dem och på deras sida. Vem ska annars göra det?

Men avvägningen är alltid lika svår. Ska jag ta konflikten med personalen och riskera den relation jag försökt att bygga upp med dem? Ska jag ta frågan till högre instans och riskera att mitt barn i slutändan får sota för mitt agerande i form av ogillande och ännu mer orättvis behandling. Hur mycket vågar jag bråka?

Att lämna förorätter helt därhän ligger som sagt inte i min natur och det känns oerhört viktigt att barnen ser att jag åtminstone försöker agera i deras sak. 

Men jag är alltid lika rädd. 

Och jag kastas mellan känslan av stor lejonmamma och liten mobbad unge. 

Hur man än gör så har man arslet bak brukar det väl heta. 

Jag hoppas i alla fall att jag i slutändan förmedlar kärlek till mina barn och att det inte är okej för någon att behandla dem illa - varken barn eller vuxna. 

Sen går det väl ändå inte att komma ifrån att livet är hårt. 

Och tyvärr ofta orättvist.