Barn av Gud

Idag har jag sjungit på ett barndop.

Det finns faktiskt få saker i livet som skänker mig en sån inre glädje som att se ett barn döpas och att få vara en del av det högtidliga med min sång och mina texter. 

Jag sjöng "Barn av Gud" och "Himmelriket tillhör Dig" som båda är sånger jag skrivit tillsammans med dopföremålets pappa. 

Pappan spelade för övrigt gitarr, syskonen kontrabas, piano, fiol, trumpet och så sjöng mamman och storasystern i den lilla kör som backade upp i refrängerna. 

Magiskt. 

Men det mest fantastiska var den lilla gossens förtjusning över musiken. Och att han tittade på mig oavbrutet när jag sjöng för honom. Och log. 

Han förstod varje ord kändes det som. 

När jag sjöng meningen "Ängeln i Dig finns, du har vingar fast de inte syns" då sprattlade han med benen och skrattade extra mycket. 

Min dotter blev också lugn när jag sjöng i kyrkan. Hon har hört de där sångerna tusen gånger både i och utanför magen. Sönerna tyckte väl också att det var okej men tycker inte längre att det är så märkvärdigt att jag sjunger solo. De tror liksom att det är det mammor gör i kyrkan. 

Men maken tyckte att det lät extra bra idag - i alla fall om ljudet. 

Jag är nöjd att lyckades hålla tillbaka tårarna. Jag blir alltid så rörd när jag ska sjunga på dop.

Det är också extra svårt när nån kusin eller moster sitter i bänkraderna och låter tårarna strila nerför kinderna. 

Men det är härligt att beröra och för mig är det en av de största gåvor jag fått här i livet. Förmågan att uttrycka mig genom sång och text så att det talar till en annan människas hjärta. 

Så gråter farmödrarna, kusinerna och mostrarna då blir jag alldeles varm i själen.

Varm och ytterst tacksam. 

Proffsshopparens semester

Nej, jag kommer inte riktigt igång i år. 

Det känns faktiskt ärligt som om shopping-nerven i mig tagit lite ledigt. 

En tämligen ny känsla får jag säga. 

Jag är som sagt annars en person som botar små krämpor med nya skor eller en onödig topp. 

Som fredagsmyser i en galleria och köper inredning som lördagsgodis. 

December är därför en fröjdefull månad för mig på det sättet eftersom det hela tiden är högst legitimt att handla. Särskilt roligt tycker jag att det är att hitta på perfekta julgåvor till andra. Jag brukar faktiskt vara ganska excellent på att träffa rätt med presenter året runt...

Men i år har jag lagt av mig. 

Det känns inte som om vårt tidevarv uppmuntrar till nåt frosseri, ens i liten skala. 

Vi föreslog för barnen att de i år bara skulle få en julklapp av oss föräldrar och att vi sen skulle skicka resten av pengarna till vårt fadderbarn i Uganda. 

Först blev det lite protester men efter en halvtimme kom pojkarna tillbaka och sa 

-Okejdå. Vi gör väl så. Vi får väl ändå nåt till paket av mormor kanske. 

Och så är det ju. Vi har redan så mycket. 

Så Ester 4 år med familj får lite av våra julklappspengar i år. 

Har du inte redan ett fadderbarn så skaffa ett idag. 

Det borde alla i vår del av världen göra. För det kan vi. Allihop.

Jag läser en bok...

Den heter "Äldst, yngst eller mittemellan" och är skriven av Elisabeth Schönbeck. 

Boken handlar i stort om hur placeringen i syskonskaran påverkar oss genom hela livet. 

Mycket intressant. 

Inom terapivärlden har man ju länge fokuserat mycket på hur relationerna mellan barn och förälder påverkar men det är häftigt att begrunda hur syskon, som ju oftast är livets längsta relation, formar den jag är. Eller avsaknad av syskon.

Jag har fått lära mig att jag är ett enda-barn. Ett funktionellt enda-barn om jag ska vara noga med etiketterna. Och mycket i boken stämmer alldeles oerhört in på den beskrivningen av mig. 

Jag har parat ihop mig med en storebror MEN som har en mamma som är storasyster och det visar sig vara otroligt typiskt och naturligt för mig. 

Både min mamma och min pappa är ett mellanbarn men i realiteten ett funktionellt yngsta barn eftersom deras yngre syskon kom mer än fem år efter dem. De är inte längre gifta ska tilläggas, hihi...

Det är också skönt att läsa att alla syskonarter och positioner är lika bra men har olika för- och nackdelar naturligtvis och att det är genom att känna till dem som man kan öka förståelsen för sig själv och sin familj. 

Det känns också bra att läsa den nu när man är mamma till en egen liten syskonskara. Vissa saker kan vara bra att tänka på och förstå när man ser hur barnen interagerar. 

Det är också alldeles uppenbart hur balansen förändrades nu när det kom in ett tredje syskon som dessutom var en lillasyster i bilden. 

Dagens julklappstips med andra ord: 

"Äldst, yngst eller  mittemellan" av Elisabeth Schönbeck. 

Passar alla med familj eller som vuxit upp i familj, dvs alla.

Majminnen

Idag är hon på pricken sju månader. 

Det innebär att för precis sju månader sen låg vi i sängen på BB-hotellet på Danderyds Sjukhus och tittade på vårt tredje lilla underverk. Jag tror jag log i ett par, tre dygn.

Jag har ett kort på mig själv några minuter efter att hon kommit ut och jag har det bredaste leende som nånsin fångats på bild. Ett rofyllt lyckligt leende. Totalt tillfreds. 

Och sen fortsatte jag bara så.

Utanför fönstret blommade våren, träden var gröna och hoppfulla.

Sju månader sen.

Det innebär också att det faktiskt bara är prick fem månader kvar tills vi är där igen. 

Fem månader till årets vackraste månad. Det kan man inte tro om man tittar ut. Men så är det.

Jag hade alltid ångest i Maj förut. Vet inte varför men mina tuffa perioder har alltid varit när terminssluten närmar sig. Maj och som nu December. 

Fast från och med detta år har ju Maj för evigt något underbart i minnet. Som överskuggar allt det som av någon anledning sitter i kropp och märg sen tidigare och gör mig nedstämd. 

Nu är Maj månad den månad jag fick en dotter. Mina drömmars och min lyckas månad. 

December har varit tuff hittills men jag kämpar med att inte dras ned för djupt i nåt svart hål av stress, oro eller deppighet. Våga vägra kris!!!

Så jag tänder massor av ljus varje dag. Istället för att förbanna mörkret. 

Och så tänker jag att det är bara fem månader kvar till maj. 

Fem månader. Prick.

Social på avstånd

Min dotter är den gladaste lilla tjej man kan tänka sig. Så nöjd och tillfreds med livet i alla tänkbara situationer. 

Ibland i vagnen, på golvet, med brorsorna, pappa men allt som oftast i min famn. 

Hon har liksom hängt med mig, eller på mig, sen hon kom till världen.

Och hon ler. 

Hon ler de allra sötaste och underbaraste leenden man kan tänka sig. Hennes ögon bli till halvmånar och mungiporna drar upp de mjuka, runda kinderna till små bollar. 

Och hon ler mot alla. 

Hon ler, skrattar och sprattlar med benen för att prata med alla som tittar på henne. 

Det vill säga så länge de håller sig på behörigt avstånd. 

För det är bara i min famn, utom räckhåll från andras händer och armar, som hon ler åt dem. 

Så snart jag försvinner ur hennes synfält eller någon obehörig råkar peta på henne så kommer underläppen fram och tårarna blandas med skräckslagna skrik. 

Ve den som försöker sig på att hålla henne ens en liten stund. 

Ingen får komma i närheten, i alla fall inte särskilt länge. 

Men så fort jag "räddat" tillbaka henne till min famn ser hon på dem och avfyrar samma söta leende igen. 

Och om detta att ha ett blygt barn med en sannerligen stark integritet vet jag inte så mycket.

Jag lär mig hela tiden och förundras över hennes bestämdhet inom det sociala området. 

Hennes bröder var ingalunda reserverade och accepterade ett betydligt större antal famnar vid det här laget. 

Men hon är annorlunda. Det har hon alltid varit. 

Och om sanningen ska fram så är jag inte ett dugg bekymrad.

Hon får bo på mig ett tag till. 

Tredje söndagen i advent

Det är nåt särskilt med vissa söndagsmorgnar. 

När yngste sonen väcker mig med en puss på nästippen och säger "Nu är det frukost mamma". 

Man tassar ner i en sliten pyjamas i det vita och juliga köket. 

Där doftar det kaffe och risgrynsgröt och tända ljus. 

Det sitter en glad bebis i barnstolen och hennes ögon bli till två små halvmånestreck när hon ser mig. Jag får en gomorron-kram av pappan och äldste sonen öppnar 14e luckan i adventskalendern. Där står det att vi ska fira lucia på stallet idag. 

På tvn i vardagsrummet åker Anja Pärsson skidor och ute... Äsch, strunt i hur det ser ut ute. 

Härinne är det i alla fall precis som det ska vara en tredje advent. 

Räddningen

En dag som denna är det lätt hänt att man grubblar över ekonomin. 

Men när jag hämtade min äldste son idag kom räddningen. 

 - Mamma, nu är det bestämt!

- Vaddå?

- Jag, B, V och A har gjort ritningar till nya uppfinningar hela dagen idag. 

Vi ska starta ett företag som säljer uppfinningarna och så snart alla vet om att vi finns kommer vi troligtvis att bli multimiljonärer. 

- Det låter ju perfekt!

- Ja, och så kan du sluta jobba. Jag lovar att du ska få...100:- i veckan av mig. Det blir...5.200 kronor om året!

Ja, vad säger man. Saken är biff!