Glad

Idag är jag glad för att Stella ska få leka extra mycket med sin hemma-pappa hela våren och sommaren. 

Tänk att det ibland blir precis som man tänkt sig i alla fall...

Tillvaron tar bara lite omvägar. Men målet blir vid vissa utvalda tillfällen ändå detsamma, eller kanske ännu bättre.

För man uppskattar resultatet lite extra om man för en tid trott att det gått förlorat. 

Ungefär som när man fått en bukett tulpaner och tar fram den fina, vita vasen för att sätta dem i. Så tappar man vasen på köksgolvet och hinner för sitt inre se den gå i tusen bitar.

Men den landar på köksmattan, gör en kullerbytta och håller ihop ändå.

Efter det känns det extra fint med tulpaner i en vit vas på köksbordet.

Om ni förstår...vad jag menar... 

Söndagsångest

"Söndagsångest" är ett begrepp jag önskar jag kunde utrota ur mitt liv.

Egentligen är det ett melankoliskt tillstånd som inte nödvändigtvis behöver anknyta just till en söndag. Det ger snarare uttryck för en ledsamhet över att något glädjefyllt tar slut och något förpliktigande tar vid.

Hur man nu än vill beskriva det så har jag i alla händelser en släng av detta tillstånd idag. 

Jag har av min mentor fått lära mig att man måste bryta tankemönster och med konkreta handlingar få hjärnan att förknippa tex söndagar med något bra för att så småningom känna söndagsglädje istället för att per automatik koppla på melankolin på söndagseftermiddagen. 

33 gånger måste man återkommande göra något för att det ska bli ett behov och en vana för kropp och hjärna. (Tänk på det ni som försöker komma igång med träning tex...)

Jag borde alltså med denna tes som grund boka in kuliga saker i 33 söndagar framöver. Och jag vet ju precis hur en drömsöndag i januari ser ut. 

Idag tex. skulle jag ha vaknat utvilad efter en god natts oavbruten sömn. Vi hade alla samlats runt frukostbordet med tända ljus och varsitt glas Tropicana apelsinjuice. 

Sen hade vi packat matsäck med varm choklad och äggsmörgåsar, klätt på oss varma kläder och gett oss ut i solen på långfärdsskridskor nere vid Norrviken. 

Efter det hade vi härligt trötta och glada i kroppen åkt hem och sovit middag en timme allihop. 

Vaknat, druckit lite kaffe, spelat ett parti Uno och sedan avslutat dagen med att gå på Kina-restaurang. Och där hade jag tagit friterade bananer med glass till efterrätt. 

Sen hade vi återvänt hem igen, barnen somnat fort i sina sängar och jag och maken masserat varandras fötter i soffan medan en Beck-film spelat i bakgrunden. 

Fast idag sken inte solen och inte blev det några skridskoturer eller äggmackor...

Nej, usch nu måste jag råda bor på det här och boka en resa eller nåt så man har något att se fram emot. 

Eller åtminstone en söndagsutflykt. 

Överstruket

Idag har jag antagit en ny strategi i kampen om tiden. 

Jag har strukit ett snett streck över vissa dagar i kalendern. Det betyder att de är obokbara. 

På det viset kan jag sanningsenligt svara "Dessvärre är nästa vecka fullbokad" om någon ringer om jobb på andra dagar än de jag lämnat öppna. 

Jag kom plötsligt på tricket när jag erinrade mig min frisörs bokningskalender. 

Låter det som ett simpelt knep?

Det enkla är oftast det svåraste att genomföra...

Mamma är hos dig

Min äldste son som nu är drygt 8 går igenom en fas. 

Tror att han dessvärre ärvt sin mammas lite grubblande och smått depressiva läggning. Man kan väl också kalla den sensitiv för att låta lite mer positiv om man är av den sorten. 

Det yttrar sig just nu så att dagarna är ganska negativa och på kvällarna kan han inte somna. 

Han säger att han får "de där hemska tankarna igen". 

Tankarna är olika scenarior men går alla ut på att han är rädd för att jag ska dö. 

Så kommer han snyftande upp och sätter sig i mitt knä. Och jag vaggar honom, stryker hans hår och säger...

Ja, vad säger man?

Jag skulle så innerligt gärna bara vilja säga: Jag kommer aldrig att dö! Jag kommer alltid att leva här tillsammans med Dig, ändå tills jag blir tusen år gammal minst och du inte längre vill att jag ska bo hemma hos dig...

Men det kan jag ju inte. 

Det har ju fullt ut gått upp för honom hur livet verkligen är och hur det så småningom för oss alla slutar. Och det är näst intill outhärdligt att se hans sorgsna ögon när han tänker på det. 

Det är heller ingen höjdare för min egen ångest om livets slut och jag kämpar hårt för att inte visa honom min ängslan. Fast det lyckas jag ju säkert inte riktigt med. 

Så jag kramar honom hårt och säger det enda jag kan säga med säkerhet: 

Jag är här hos dig. Mamma är här hos dig. 

Ut med julen

Nu är den borta. 

Minsta spår av röda luvor, kransar och barr är undanstädade. 

Så skönt. 

Hemmet blir lite naket och ljust och vitt igen. Enda problemet är att källaren blir till bredden fylld av kartonger, tomma presentförpackning, och annat nytillkommet skräp som får ligga därnere i väntan på nästa tripp till tippen. 

Annars har tösen hosta och öroninflammation, äldste sonens fingrar glöder på Guitar Hero och minsta storebrorsan ligger i sin nya loftsäng och säger att han är så glad för den så att han vill gråta. 

Dagens evenemangstips: 

Gospelkonsert i Kummelby Kyrka på lördag den 10/1 kl. 15.00. 80:- per person i entrén.

Mammakväll på Scandic Star 19/2 kl. 18.30. Biljetter och mer info på www.mammakvall.se.

Ha det gott slickepott!

Wake up call

Idag har jag pysslat med min bokföring. Ja, alltså inte själva redovisningen eftersom jag kan noll och intet om sådana företeelser, utan helt enkelt sammanställningen av alla papper och kvitton som ska få åka till "Kontorsråttan" och bli uträknade.

När man ska skriva reseräkning är man således nödgad att gå igenom kalendern för att se vilka dagar man utfört arbeten där man samtidigt nyttjat bilen. 

Det skulle jag inte ha gjort. Eller kanske var det just precis vad jag skulle börja det här året med. 

För plötsligt har jag en helt annan förståelse för mig själv och mitt mående de senaste månaderna. 

Veckorna i min kalender har varit fullständigt nedkluddade med tider, jobb och ärenden sen Maj månad. Inklämd bland inspelningar, föräldramöten och körrep hittade jag min förlossning i mitten på maj. Därefter var det tomt i .....fem dagar. Sen var det nån klurig själ som tyckte att det var helt okej att åka iväg och göra en röstinspelning.

Jag tänkte att, jo jag vet ju att det var en del i Juni men sommaren var ju ändå ganska lugn...eller? Och den var visserligen lugnare men den enda vecka som jag var helt ledig var vi bortresta. Sen var det igång igen. 

Tårögd bläddrade jag vidare in i hösten och när jag kom till november så mådde jag lite lätt illa. Fan. Fan, fan, fan.

Är det så att girigheten orsakat utmattning och total avsaknad av föräldraledighet?

Är det bara en lam ursäkt denna rädsla över att bli bortglömd på en ständigt förnybar arbetsmarknad? Lever jag i nån livslögn om att om jag försvinner från mail och telefon ett tag så är jag raderad förevigt?

Jag vet inte. Men jag känner mig så sorgsen över vad jag gjort mot mig själv och därigenom min omgivning. 

Våren blir annorlunda. 

Så är det bara. 

Till att börja med måste vi bli två föräldrar om allt det som rör hem och barn i kalendern. 

För jag räcker inte till.

Kvotering av föräldraledighet känns plötsligt inte så pjåkigt ändå... 

Så att arbetsgivare inte har nåt val. Och ingen annan heller.

Det är nog tänderna...

Under ditt barns första levnadsår kan det hända att det någon gång blir kinkigare än vanligt, kanske får lite feber, blir en aning lös i magen eller bara verkar lite allmänt missnöjd med tillvaron. 

Då kan man allt som oftast härleda dessa symptom till tandsprickning. 

"Det är nog tänderna..." Kan man säga till omgivningen och de kommer att le och nicka igenkännande. 

Att barnet sen inte får en enda tand under det första året är av mindre betydelse. 

Det är liksom ett samlingsbegrepp för obestämbara bebis-besvär. 

Jag håller förövrigt fortfarande på med min tandsprickning eftersom mina visdomständer inte tittat ut helt än. 

Aha, det är därför jag är lite extra kinkig just nu...