Öppna förskolan

Det är så himla bra med Öppna Förskolan. 

Där kan man prata med de andra föräldrarna om puréer, blöjor, förskoleplatser, kö-platser, simskola, scouterna, bvc, längd, vikt, huvudomfång, torsk i munnen, exem och ergo rapido-dammsugaren utan att nån tycker att det är enkelspårigt eller trist. 

Sen kan man gå därifrån och strunta i att prata om sånt med alla andra man träffar. 

Och just ja - så är det ju roligt för barnen att träffas och leka bredvid varandra också ;)

Gäsp

Det är nu det är som värst. 

Runt 16-tiden på eftermiddagen rullar tröttheten över mig som en ångvält. 

I natt sov vi inte många minuter i sträck. Stella har fortfarande örvärk och polypen bakom näsan är så svullen att hon inte kan andas så fort hon somnar, vilket gör att hon omedelbart vaknar igen. Natten innehöll således ingen regelrätt sömn utan mer en dvala. Inte särskilt uppiggande alls faktiskt. Ungefär som vädret. 

Fast det är ju iochförsig lika bra att stämningen utanför fönstret är likadan som innanför...

Det är kämpigt att vara som tröttast just när de stora barnen kommer hem och man egentligen vill ägna dem sin tid och energi. 

Helst vill jag bara lägga mig i fosterställning i soffan och flyta bort. 

Men det går inte. Jag ska snart laga spaghetti och köttfärssås. Och Noel har E med sig hem idag, en av hans favvistjejer. 

Har man ansvar för fler barn än sina egna måste man faktiskt vara vaken. 

Så är det bara. 

Får nog leta upp nåt som innehåller socker att stoppa i mig. Illa kvickt. Gäsp.

Ljudet av en mjölkkanna

När jag var liten var jag ofta hos min farmor. 

I en tillvaro med få fasta punkter var hon tryggheten personifierad. 

Hon hade röd kofta med vita knappar, oändligt mjuka kinder och doftade nybakade bullar.

När jag var hos henne låg jag på madrass vid fotändan av hennes och farfars säng på nymanglade lakan och lyssnade på köksklockan som tickade. 

Och ändå stod tiden stilla där. 

På måndagarna och torsdagarna gick vi till den närliggande bondgården för att köpa mjölk och ibland ägg. Om vintrarna tog vi sparkstöttingen och om somrarna fick mjölkkannan hänga på styret på farmors gamla cykel. Ibland om jag blundar kan jag fortfarande höra det mycket speciella ljud som mjölkkannan gav ifrån sig när den stötte mot cykelramen. 

På vägen hem, när kannan var full, fick man gå extra försiktigt så att man inte skvätte ut mjölken.

Äggen fick åka i cykelkorgen. 

Jag glömmer aldrig när jag för första gången ansågs stor nog att gå själv efter mjölk. Kavat travade jag iväg med cykeln som var alldeles för stor bredvid mig. I botten av mjölkkannan låg pengarna som Tant Siv skulle ha för mjölken och de rasslade lite när jag drog cykeln på landsvägen mot bondgården.

Farmor hade förmanat mig minst 10 gånger att jag måste gå försiktigt på vägen hem med kannan. Och att jag skulle gå raka vägen hem. 

Och jag var pirrig. Och glad.

Det var en varm sommardag och jag hade träskor minns jag. 

När Tant Siv fyllt min mjölkkanna och fått pengarna i utbyte visade hon mig de nya kalvarna i den lilla hagen. Jag stoppade in fingrarna i den ena kalvens mun och den sög så hårt att det kittlade och jag måste skratta. 

Sen gick jag hem med mjölken. Och jag spillde inte en enda droppe. 

Första vårtecknet...

-Mamma! Nu är det dags att plocka fram studsmattan - det är fågelkvitter ute!

Noel, 5 år en solig lördag i januari.

Bibblan och pappa

Jo jag tänkte jag skulle berätta om mina egna barndomsminnen från biblioteket. 

Varannan helg träffade jag min pappa. 

Det var inte mycket men det var som det var. På den tiden.

När vi sågs åt vi blodpudding och jag låg i extrasäng som hade väldigt mjuka fjädrar. 

På lördagarna åkte vi till Gottsundabadet. Jag fick följa med in på herrarnas. 

Pappa lärde mig simma och jag hoppade i den djupa bassängen när jag bara var några år gammal. Jag var glad där i vattnet. Det minns jag. 

Efteråt var vi alltid hungriga som vargar. 

-Man blir väldigt hungrig av att bada, sa pappa.

Vissa extra lyckliga dagar gick vi till hamburgerian som låg längre bort i centrumet. Då fanns inte så många sådana ställen och att äta hamburgare var ren lyx. Sen, efter maten, det var då det kunde hända. 

Pappa tittade på mig och sa: 

-Ska vi ta en sväng in på biblioteket...?

Och så kom det sig att vi låg där, pappa och jag, i en hög av plyschkuddar och läste otaliga sagor och berättelser. Omgivna av orden, lukten av böcker och dämpade viskningar.

Och vi hade aldrig bråttom. Aldrig någonsin. 

Jag vet att det inte var särskilt många gånger som vi var där. 

Ändå är minnena krispigt tydliga. Och väldigt mysiga.

Bibblan och vi

Det är något alldeles särskilt med bibliotek. 

Det är nästan som att kliva in i en varm, tyst skattkammare. Känslan av att tusen sagor, berättelser och historier väntar på att bli upptäckta slår emot en när dörrarna öppnas. 

En vinterdag kan man kliva in på bibblan och krypa upp i den mjukaste läshörnan och försvinna bort i en annan värld. 

Man får det på biblioteket. Hur länge som helst kan man sitta där för på något sätt är bibblan den sista stress- och springfria zonen i samhället. 

Här är allt stilla och dämpat. Men ingalunda dystert utan mer förväntansfullt. 

Det doftar av böckernas bokstäver och ord. Det luktar liksom äventyr fast utan skrämmande inslag. Tryggt. Härligt. 

Alfons, Pippi, Findus & Pettson, Megakillen och Nelly Rapp trängs i famnen och vill följa med hem. Fast vi har inte bråttom. Vi stannar en extra stund, läser lite till och sen går vi in på fiket och äter chokladmuffins. Och i sonens ögon lyser det. Inte bara av chokladen utan av böckerna och allt runtomkring. 

Ge ditt barn eller barnbarn bibliotekets magiska värld i present. 

Det finns knappt nåt finare att få.

Allt han inte gör...

När jag klagar på min makes tjat om allt han måste köpa, all teknik vi bara måste ha och alla pryttlar vi inte kan leva utan då kommer han med detta fiffiga argument: 

- Vet du hur mycket jag AVSTÅR från att köpa...?

Och det är klart att tänk ändå vad mycket pengar vi sparar på att han går omkring och inte köper saker hela dagarna...

Jag med för den delen. Idag till exempel, har jag sparat minst 9-10.000:- på att inte köpa en LV-väska som man egentligen inte borde behöva leva utan. 

Hela eftermiddagen tjänade jag pengar på att jobba lite istället för att shoppa kjolar, mat, inredning eller husgeråd, m.m, m.m, m.m.

Herregud - jag är ju stenrik när jag tänker efter.