Plasma

Det är läsveckor i sonens skola. 

Kul tycker han eftersom han gillar att läsa böcker och plöjer lätt igenom kapitel efter kapitel i ganska tjocka historier numera. 

I bilen på väg till hans pianolektion idag frågar jag vilken han börjat på idag. 

- "Spiderwick" nr 3, berättar han. 

- Det är ganska tjocka fantasyböcker kan man säga. Ja, fast inte lika tjocka som typ bibeln. 

Eller de där plasmaböckerna vi har hemma....

Plasmaböckerna??? Jag letar runt i huvudet. Vad menar han nu? Jag brukar vara rätt snabb på att förstå barnens associationsbanor och därmed klura ut vad det är de menar men nu begriper jag inte riktigt alls.... Plasma....

- Ja men de där som är röda med tjocka pärmar och som är guldiga i kanten....

- ???....Plasma....Psalm.... AHA! Psalmböcker menar du? 

Annan ordning på bokstäverna bara - men samma innehåll. 

Fotbollsmorsa

Första turneringen för i år. 

Edsbergs IP och på något sätt måste det vara ett par ynka plusgrader och snålblåst när det är turneringspremiär. Så att vi härdas. Så att vi får stå där och huttra och verkligen känna in i märgen hur superbra vi är som supportar våra barns fritidsintressen. 

Applåderna är dova av handskar och vantar. 

Hejaropen lite tillbakahållna i början. 

Men det tar sig.

Efter ett tag är även föräldraskaran uppvärmd och tjoar som om det vore en strålande varm och solig söndag i Juni. 

Första matchen står Leo i mål. Stundtals är han faktiskt riktigt bra, räddar många trixiga skott. Vågar möta upp och bryta. Men motståndarlaget är mycket bättre och backlinjen inte helt intakt om man säger så. 

Tre mål pytsar de in bakom honom innan slutsignalen visslas. Det är tufft att va målvakt. Man får lätt skulden och bitska kommentarer av lagkamraterna när matchresultatet är negativt. 

Och jag får bita ihop käkarna för att inte ta en del pojkar hårt i örat. 

Leo däremot tar inte det hela på blodigt allvar. Ett par av tjejerna i klassen kollar på matchen och med jämna mellanrum fyrar han av ett leende mot dem och vinkar. När han gör schysta räddningar kollar han bort mot mig för att få beröm.

Är utespelarna tillräckligt långt bort passar han på att hjula i målet. Som sagt - det är inte blodigt allvar. Men så länge han tycker att det är kul står vi där och huttrar, klappar och tjoar en aning för mycket. 

Kanske är jag ingen utpräglad fotbollsmorsa. Men morsa i alla fall. 

Utpräglad morsa på fotboll.

 

Tillägg av tacksamhet

Men vi lever och har hälsan allihop. 

Alla andas. 

Ingen har satt nåt i halsen idag eller slagit upp nåt jack som behövts sys. 

Jag har fått minst åtta pussar av både stort och litet barn. 

Och en gång under dagen kramade min man mig hårt och länge och släppte inte taget fastän jag gjorde det. 

Jag har haft en skön tröja på mig som jag är jätteglad att jag köpte på Teneriffa. 

I hallen står nya, fina penséer/violer som ska få flytta ut i mina krukor på altanen imorron. Och jag är glad över att vi har en altan att ställa dem på. Och ett hus som sitter helt i anslutning till altanen. Och en stor trädgård som bara väntar på mina nya trädgårdshandskar.

Jag är oändligt tacksam över mitt liv, mina barn, min man, min familj, mina vänner. 

Det är bra att komma ihåg det mellan varven också. Mellan disk- och tvättmaskinsvarven. 

Förresten är jag väldigt tacksam för de också. 

Det finns de som diskar och tvättar för hand. Faktiskt. 

Hjulen snurrar igen

Det går fort att komma in i vardagen igen. 

Igår drog jag pojkarna ur sängen och försökte få dem att sitta vid frukostbordet och få i sig ostsmörgåsar fast de knappt var vakna än. 

Sen jobbade jag med inspelningar och möten hela dagen och var hemma igen senare än jag brukar.  Ett par timmar hemma sen ridning på Solna Ridskola. Som tur var hade maken tagit hand om packningen som belamrade hallen under dagen samt tvättat ett antal maskiner tvätt. 

Idag tog jag hand om tvätt, packning, städade, rensade, gjorde matlista, storhandlade på ICA Maxi, stuvade in allt i frys och kyl, hämtade 5-åring på dagis och skjutsade till bollskola, åkte hem igen och hämtade fotbollskläder till 8-åringen. Levererade dessa till skolgården, åkte tillbaka till bollskola och hämtade 5-åring. Hämtade upp hans bästa tjejkompis J på vägen hem för lek-date. 

Hem och laga mat till allihop. Plocka undan, bada bebisflicka, bada 8-åring, bada 5-åring och nu ska jag iväg på gospel-rep. 

Jag vet inte...

Ska det va såhär?

Teneriffa känns plötsligt så väldigt avlägset....

Löst och ledigt...

Det höll på att sluta i katastrof. Eller rättare sagt det började rätt skakigt...

8 timmar innan planet skulle lyfta passade bebisflickan på att få 39 graders feber och kräksjuka. 

Jag var vaken hela natten och våndades över om vi skulle ta chansen och åka eller stanna hemma och gråta krokodiltårar i en vecka. 

Vi chansade. 

Jag höll henne i min famn hela resan utrustad med handdukar och extrakläder. Inga kräkningar på hela flygtiden men dock ett antal blöjor och febertoppar. 

De första dygnen därnere gick det väl åt en sisådär 20 blöjor om dygnet och en del tålamod. Men det är ändå lite kuligare med diarré på Teneriffa än hemma i Sollentuna. Om ni förlåter uttrycket.

Vi andra klarade oss ( i alla fall nästan) och vi fick åtminstone fyra friska, soliga och mysiga dagar. Näst sista var det 5-åringens tur men på något sätt är det enklare med en sjukling som kan prata och styra sin kropp lite bättre. 

Så det var feber på flyget hem också - fast inte lika mycket. 

Jag är ändå så glad över att vi åkte. 

Har lite mer färg på näsan. 

Och många fina nya bilder i mitt minnes album. 

Påskledigt

Det är svårt att plocka upp tråden efter det som hände förra veckan. 

Livet stannar upp lite och det känns onödigt att skriva om vardagliga ting.

Tid för reflektion. Tid för vila och närhet. 

Igår höll vi konsert i Rangsjö kyrka, Hälsingland. Det var skönt att få sjunga och prata om det som är sant och viktigt i livet. Att få berätta och beröra. 

Kyrkan omsluter en på alla sidor när man räds i livet. 

Inuti en kyrka råder en annan tid än den utanför. En vilsam rymd. Ett rum att reflektera i. 

Jag tar lite påsklov nu. 

Kommer inte att blogga på drygt en vecka. Inte kolla mail. 

Bara sola näsan, bada med barnen och hålla min man i handen när vi går på strandpromenaden. 

Jag önskar er alla en Glad Påsk!

Vid ett vägskäl

En sekund. Ett ögonblick och livet stannar upp. Ställs på sin spets. 

Hon sätter i halsen, kan inte andas. 

På en lång stund, en evighet.

För min inre syn ser jag ett vägskäl och hinner tänka att nu avgörs det. 

Antingen blir mitt liv så som jag önskar eller så blir det inte det. 

Antingen hör Han min bön nu eller så gör han inte det. 

Jag famlar i tanken om vad man ska göra när små barn sätter i halsen. 

Lyckas tillslut med något. Hon kippar efter luft. Knappt alls i början men efter hand mer och mer. När ambulansen kommer andas hon igen. 

Hon andas. 

Och då - när ambulansen äntligen kommer andas jag också. Och gråter. 

Det gick bra. Han hörde mig. Igen. 

Hon lever. Tack Gode Gud för att hon lever.

Senare på akuten leker hon tittut bakom snuttefilten. 

Mår hur bra som helst.

Och jag får fortsätta vara hennes mamma.