Valborgsmäss

Jag är ju ursprungligen från Uppsala (eller en bra bit utanför om jag ska vara helt ärlig). 

Jag minns att när vi flyttade till Stockholm och Valborg nalkades kunde jag för mitt liv inte förstå att folk faktiskt jobbade och gick i skolan som vanligt på sista april. 

Är man uppvuxen i Uppsala med omnejd är man nämligen per automatik ledig denna dag och firar från arla morgon till midnattstimma. 

Gör man det enligt konstens alla regler startar man med en ordentlig grötfrukost som följs av forsränning i Fyrisån. Trångt är det vid Islandsfallet kan jag lova så det gäller att vara ute i god tid om man ska skymta några ekipage. 

Efter denna ganska skojiga tilldragelse är det sillunch med nubbe och massor av skönsång som står på agendan. 

På slaget tre samlas man i slottsbacken och viftar med studentmössan (oavsett vilket år det var man tog studenten) och sedan springer man ner och gärna in på någon nation för att delta i champange-galopp. 

Den pågår till kvällens grillning någonstans ute i naturen nära en majbrasa. 

Sen brukar man inte orka så mycket mer. 

Faktum är att detta är den dagen på året då jag saknar min barndomsstad allra mest. 

Jag vet också att jag har en romantiserad bild av firandet. Man minns gärna bara de varm, soliga valborgsmässoaftnarna. Inte alls de där när man sprang i lera med nya vårskor i slottsbacken och frös som en hund långt innan ens forsränningen tagit slut. 

Men jag gillar att fira att våren och ljuset är här. Jag tycker också mycket om när firandet infaller dagtid. Känns mycket festligare så och dessutom är jag ju ingen kvällsmänniska och vill hellre umgås när jag är någorlunda pigg. 

Idag är det solig altan i Sollentuna i glada vänners sällskap som gäller istället för att vifta med studentmössa. Men majbrasa blir det och tänk att här har de tillochmed fyrverkerier. 

Det hade de minsann aldrig i Uppsala...

Sköna Maj välkommen! Och Vintern rasat...och så vidare....

Trött på kris

Jag värjer mig så gott jag kan. 

Orkar helt enkelt inte höra om mer katastrofer och kriser som hotar. Det är liksom fullt på det kontot nu. Min oro- och ångestnivå är tillräckligt hög här i min lilla livsbubbla. 

Jag pallar inte fler rubriker om ekonomisk kris, svininfluensa och glasbitar i kyckling. 

Förstår att det kan tyckas naivt av mig att säga så. 

Men likväl är det en sanning just nu. 

Jag är trött. 

Har inte sovit ordentligt på väldigt, väldigt länge. 

Mina depåer är tämligen tömda och det skulle inte förvåna mig om blodproverna jag ska ta i nästa vecka visar på en och annan brist. 

Min oro kretsar runt mina barn, min man och min övriga familj. Mina vänner. 

Men sen är det stopp för tillfället. 

Under min vecka på Teneriffa kändes det befriande att inte läsa, höra och se svarta rubriker. Riktigt hur skönt det varit kunde jag inte inse förrän jag var tillbaka härhemma mitt i den nedslående nyhetsrapporteringen. 

Och jag tänker att man får passa sig för självuppfyllande profetior. 

Kris blir det automatiskt om man har hört att det är det tillräckligt många gånger. 

Pandemi är ett ord vi knappt visste vad det var innan fågelinfluensans hot för några år sen. Men nu vet vi alla. Då köpte vi skräckinjagade Tamiflu på nätet. Tamiflu som säkert var sockerpiller i de flesta fall. 

Vad ska vi köpa nu? Hur ska vi skydda oss? Munskydd i skolan och på arbetet. Det känns avspänt. 

Nej, jag värjer mig som sagt ett tag till. 

Kan inte ta in allt på en gång. Och kommer de fler hot om världens undergång tänker jag bygga mig en bunker och stänga in mig där med man och barn på obestämd tid. 

Så kan vi sitta där och spela "skitgubbe" medan världen brinner utanför. 

Man, barn, luft, kärlek och en kortlek. 

Kan man leva länge på. 

Mer kärlek

Och ur den lilla söta bebisflickan växer en person. 

Om drygt två veckor blir hon en ettåring. 

En mycket lycklig och härligt skrattande liten ettåring. 

Lika söt. Men inte lika mycket bebis. 

Liten tjej med stor plats i mitt hjärta. 

Hon pratar hela dagarna nu. Jollrar små konversationer. 

Pekar, tittar, nickar, bollar, ger och tar. 

Pussas, klappar, sjunger och dansar.

Och i söndags hände det stora. 

Hon sa Mamma. 

Många gånger och inte bara av en slump. 

Nu säger hon mamma när hon kryper omkring och letar efter mig. 

Mamma, mamma säger hon och klappar med sin lilla hand på min axel när jag lyfter upp henne. Så lägger hon huvudet mot min hals och kramas. 

Och jag som trodde att hjärtat redan var sprängfyllt av kärlek. 

Men det finns visst alltid plats för lite till. 

Mer och mer för varje dag.

Mer kärlek. 

Parasitpanik

 - Mamma, kan du kolla om jag har löss. Det kliar så mycket i håret...

Det går en kall ilning genom min ryggrad.

Va sa han? Sa han verkligen det där? Det har han aldrig sagt förut...

Ett drag med luskammen genom håret senare och paniken inom mig är ett faktum. Illamåendet skjuter upp i strupen som en våg. 

Jag har kammat efter lus många gånger förut. Trott att vi fått besök av dessa objudna insekter vid ett antal tillfällen. Men nu vet jag med säkerhet att så aldrig varit fallet. 

Nu vet jag hur en fullvuxen lus ser ut. Och jag kämpar med att inte visa kräkreflexen som ohejdat anfaller.

Lillebror har också. Inte lika mycket men ändå. Pappan får sig också en omgång med kammen men jag lyckas inte se några parasiter på honom. Själv kammar jag mig öm men hittar heller inga spår i min hårbotten. Sen schamponeras det, kammas igen och barnen får gå och lägga sig fulla av lusmedel som luktar ganska otrevligt. 

Hela natten kryper det på mig. I mig. Bebisflickan sover oroligt och jag ännu sämre. 

Morgontimmarna känns befriande på nåt sätt. 

Men så tänker jag att nu har jag gjort det här också. Lusen kom och vi överlevde det. Trots att den parasiten är bland det allra värsta jag kan tänka mig näst intill springmask så funkade det också. 

Och så är det faktiskt med ganska många - för att inte säga alla - av våra farhågor. 

Det värsta kan hända men vi klarar av det. Man överlever. Och ganska ofta är den verkliga händelsen ändå lite lindrigare än själva farhågan. 

Löss är ju ingen personlig katastrof av större mått naturligtvis. Men dock en milstolpe i någon form. Kanske är man inte riktig trebarnsmamma förrän man avlusat sina ungar en gång. 

Nu har jag gjort det. Överlevt. 

Men en gång räcker. 

En sak i taget

Man är ganska bra på att göra många saker samtidigt. Ändå känner jag att det är just den egenskapen jag ska försöka tagga ner lite på. 

Låt mig säga såhär: 

Det är inte ofta jag duschar utan att samtidigt tvätta bort schampofläckar på duschväggarna. Eller lagar mat utan att samtidigt inventera specerier och kylskåp för att simultant skriva inköpslista. 

När jag ska gå ner i källaren och ta upp mat från frysen passar jag på att slänga i en maskin tvätt, städa undan skor nedanför källartrappen, kolla hur många toarullar som finns kvar i förrådet och lägga mattan i tvättstugan tillrätta. Sen går jag upp med tvätt, frysmat mellanlandar i hallen där jag viker och sorterar tvätten samtidigt som jag instruerar 8-åringen om tandborstning och påklädning samt knyter dojan på 5-åringen. 

Därefter tar jag med mig den tvätt som ska upp på övervåningen, haffar saker som ligger i trappen på vägen, kollar mailen när jag går förbi datorn på väg in i sovrummet... Ja så där håller det på. 

Pratar jag i telefon brukar jag passa på att vattna blommorna och skulle jag mot förmodan lägga mig i ett bad kan det hända att jag samtidigt rensar tomma schampoflaskor eller pillar bort kalkbeläggningar på kranen. 

Det är därför man ibland suckar lite när maken påstår att han omöjligt kan påbörja något om han inte får slutföra det hela utan att en enda gång bli avbruten. Enligt mig är det mer eller mindre en omöjlighet i en trebarnsfamilj. Jo, jag vet att just tex. målning är en annan sak men ni förstår att vi i detta fall är varandras totala motsatser. Han är utomordentligt bra på att göra en sak i taget faktiskt. 

Så idag ska jag börja öva denna förmåga också. Inbillar mig att det kan vara nyttigt för mig. 

Nästa gång jag går på toa ska jag - hör och häpna - INTE samtidigt putsa bort fläckar på toapappershållaren. Jag ska bara sitta där, gärna en stund extra, och inte göra nånting annat alls samtidigt. Det ni... 

Att betrakta kärleken

Jag körde min man till Arlanda idag. Solen strålade från klarblå himmel och det kändes i luften att nu är våren och värmen verkligen här för att stanna. 

Han hade kostym på sig. Nätt packning som skulle räcka för två dagar i London. 

Vi kramades och sa Hej då. 

Så gick han iväg. Jag satt kvar och såg på honom. Vinden tog tag i kavajen och håret lite, han gestikulerade glatt medan han pratade med reskompisen. Log och skrattade och var snygg där på flygplatsen i vårsolen. Jag tänkte att det var länge sen jag såg på honom så.

Och det slog mig att det är nästan allra mest fantastiskt att betrakta de man älskar lite på håll när de själva inte vet om att man ser på dem. 

Man kan se dem och tänka att där, där går faktiskt min fina man. I sin kostym på väg till London. 

Han är min. Faktiskt. Han har valt mig. 

Sen gasade jag iväg med bilen och tänkte samma tanke igen på eftermiddagen när mina två underbara pojkar förberedde sig för fotbollsträningen. 

Jag stod i köket och hörde deras konversation medan de var i full färd med att trä på skydd och fotbollsstrumpor ute i hallen. 

- Vi tar cyklarna va?

- Självklart brorsan!

- Coolt! Du är grön och jag är blå. Brasilien och Sverige. 

- Jag vet. 

- Ska jag knyta åt dig? 

- Tack...

Jag kikar på dem från köket. Blinkar bort några tårar. 

Fina, fina pojkar. Storebror och lillebror. 

Och det är så häftigt att just se på dem när de inte vet att jag tittar och lyssnar. 

Betrakta dem och deras liv. 

Betrakta kärleken. Verkligen se på kärleken en stund. 

För det är ju där den är. Hos dem, i dem. 

Jag suger på karamellen en sekund extra. 

Sen tar jag vattenflaskorna i handen och travar ut i hallen. 

- Ska vi dra då, mamma?

- Japp, det ska vi. 

- Jag kan cykla bredvid dig om du vill. 

- Det skulle jag tycka om. Verkligen. 

Och livet är underbart en dag i April. 

Vilken färg har egenvärde?

Idag ska jag bli lite politisk med risk för att stöta mig med en och annan. Men det må vara hänt.

Jag ber om ursäkt på förhand om tonen blir en aning pretentiös.

Av någon anledning har jag stött på många inlägg i genus-debatten de senaste dagarna. Kanske är ämnet mer aktuellt än någonsin eller så har det bara slumpat sig så. Idag läste jag till exempel en artikel i SVD om ett par föräldrar som hävdade att de fram till sitt barns dagis-start lyckats hålla en helt könsneutral tillvaro hemma för barnet. De sa till exempel inte "Han" automatiskt när de talade om vargen i Rödluvan och köpte inga kläder som kunde avslöja vilket kön deras barn hade. Sedan hade förskolan tydligen förstört allt så att deras dotter (för det var en sån) plötsligt ibland ville ha klänning. 

Och jag tänker att var ska detta landa? Blir det inte lite väl knasigt om det inte överhuvudtaget får synas på utsidan vem man är? Vad är det som är konstigt med att definieras som flicka eller pojke. 

Framförallt - Vad är det för fel på olika?

Jag ska förklara vad jag menar. Jag anser att debatten har vridits från det som borde vara kärnfrågan. Det ÄR skillnad på att vara pojke och flicka, man och kvinna. Likväl som det är skillnad på personer med samma kön. Men det ÄR skillnad. Och varför är det så fel?

Det är väl ändå värderingen vi lägger i skillnaden som borde lyftas fram? Inte något försök att utplåna själva skillnaden. För det kommer vi trots allt aldrig nånsin att lyckas med. Och borde heller inte försöka enligt mig. 

Jag har en blandad familj med barn av olika kön och jag njuter av både skillnaderna och likheterna. Att vi målat väggarna rosa i dotterns rum torde inte påverka vår förmåga att ingjuta självkänsla och egenvärde i hennes själ. Mina pojkar har erbjudits både dockor och bilar att leka med under sin uppväxt men det känns som om det har ganska lite med att göra hur de är som personer idag. 

Jag älskar dem alla lika mycket, pussar dem lika många gånger och jag hoppas att det är det som är det viktiga. 

Jag behöver inte kunna göra precis samma saker som min man. Det är helt okej att jag är bättre på att tvätta än honom. Jag klipper gräset också. Men han får gärna sköta bilen och laga maten.  Vi gör olika saker - men arbetsinsatsen ska vara lika mycket värd - det är det som är viktigt för mig. 

Jämställdhet är naturligtvis alla individers lika värde och vi har lång väg dit. 

Men bevara olikheterna på vägen. 

Skillnad är helt okej. 

Egenvärde sitter inte i färger. 

Den bor i hjärtat och är helt intakt när vi föds. Därefter är det vårt jobb som föräldrar att bevara den där efter bästa förmåga. 

Och svaret är (som alltid) kärlek.