Familjen Glasögonorm

När A och jag väntade vårt första barn brukade vi skoja om våra fantastiska gener som skulle sammanställas i detta lilla barn. 

Släkterna bakåt har diverse åkommor, sjukdomar och vedermödor inplanterade i genuppsättningen så om sammanslagningen skulle misslyckas en aning kunde resultatet bli tämligen - vad ska jag säga - ogynnsamt. Minst sagt. 

En sak var dessutom säker. Vårt barn skulle antagligen födas med glasögon. 

Vid tre års ålder hade nämligen pappa A sprungit in i så många skåpluckor och fått sy på så många ställen att en doktor tillslut undrade om ungen alls såg någonting. Och vid en närmare undersökning så visade det sig att - nej, det gjorde han knappt. 

Detta åtgärdades snart med ett av de två par glasögontyper man kunde få som barn i slutet av sextiotalet. Med glas tjocka som flaskbottnar. 

Själv önskade jag mig glasögon högre än något annat under en period i mellanstadiet och tillslut fick jag ett par att använda i skolan och när jag läste. De var plastbågar, ganska tunna och svagt röda minns jag. 

Sen dess har det bara gått utför och jag ser absolut inte min hand om jag håller upp den framför mig utan att synen på något vis är korrigerad. 

När Leo så föddes hade han visserligen inga bågar på nästippen men vid tre års ålder stod han framför TVn och försökte vrida det i någon onaturlig vinkel för att fokusera. Då insåg vi att det nog var dags att kolla. Han kunde vid det laget hela alfabetet och läste obehindrat kortare meningar. Ändå visade det sig att han var översynt så till den milda grad att ögonläkaren berättade att han troligtvis inte skulle känna igen någon av oss till utseendet nu när han fick glasögon. Han hade i praktiken aldrig sett oss förut... Snyft!

Noel fick till sin stora lycka ha glasögon en period mellan 4 och 5 på grund av en liten skelning. Lagom till att han tappade bort dem någonstans i syrenhäcken eller möjligtvis komposten försvann skelningen och vi behövde aldrig köpa nya. Vid varje årlig kontroll är han emellertid lika besviken över att alla andra i familjen får ha glasögon - men inte han. 

Ortoptist-Carin har lovat att i skolåldern, då är det nog dags igen ska du se!

Idag kollades vår lilla 1-åriga dotter. Tålmodigt lät hon två ganska knasiga tanter lysa in med linser och lampor i hennes ögon som innan droppats med avslappnande droppar. 

Pupillerna var stora som femöringar på henne. Men som sagt - inte ett knyst sa hon. 

Jo, hon var visserligen översynt, precis som äldsta brorsan, men inte så mycket att de ville sätta på henne glasögon än. Alla barn föds mer eller mindre översynta och när sedan ögat och linsen växer korrigeras detta förhoppningsvis på vägen. 

Kanske får hon glasögon i treårsåldern hon också men har vi tur klarar hon sig. Åtminstone till skolåldern. 

Nåja, det kunde ha varit värre. Nuförtiden har ju var och varannan människa glasögon och linser och när barnen blir äldre kommer säkert varenda kotte operera sig i alla fall. 

Och "glasögonorm" det är nog ett av de snällare namnen man kan berikas med i skolvärlden idag. Så man får väl vara nöjd om det stannar vid det...

Mitt fantastiska liv

Jag brukade gå i skogen och intervjua mig själv. 

Om jag blundar och koncentrerar mig kan jag känna den barriga skogsmaken under min fötter. En ung granskogsdunge invid farmor och farfars hus där man kunde se ut över ängar och åkrar mellan de smala stammarna. Det luktade jord och sommar av marken. Och det var skönt att vara ensam med sin fantasi och sina drömmar. 

I skogsbrynet satt jag, just vid det lilla diket som skiljde dungen från ängen, och ställde frågor till mig själv om mitt fantastiska liv. 

Svarade målande. Ibland till och med på engelska. 

För jag hade redan då bestämt att intervjuad skulle jag bli i mitt liv, både på svenska och engelska. 

Så blev det också. Jag har blivit intervjuad på många språk. Drömmen kom, förverkligades och försvann, omformades och utvecklades till en annan. 

När jag tänker tillbaka på de intervjuer jag givit under min tid som "popsnöre" känns de på intet sätt verkligare än de var där i skogsdungen. Snarare tvärtom faktiskt. 

Och jag tänker att nu - nu först skulle jag vilja ge intervjuer. Nu när jag har något att säga. Det hade jag inte då. Då när jag var 19-20 år ville jag bara stå på scen, sjunga och det spelade inte så stor roll om vad. 

Sen hittade jag mitt uttryckssätt, vad jag ville sjunga och skriva om och på vilket sätt. 

Inte lika många intervjuer blev det. Och aldrig på annat språk än svenska. 

Men det är jag glad för. 

Jag saknar henne ibland. Den där flickan på 8-9 år i skogsdungen. Långa smala ben, tunt ljust hår med lugg. Lite för stora framtänder men fullt och fast övertygad om att en dag är det min tur. Min tur att berätta om mitt fantastiska liv för alla som vill höra. På alla världens språk. 

Och i samma stund som jag skriver dessa meningar slår det mig,....

Det är ju just det jag gör.

Kanske är mitt liv inte så glamouröst som då i mina fantasi-intervjuer men det är mitt liv och stundom är det faktiskt ganska fantastiskt. 

Att berätta om det på engelska har jag slutat med. Men på svenska. 

Här i bloggen, i  mina sånger och mina texter. 

För de som vill höra. 

Ett litet ord

Ett ord och så vänder det. 

Jag kommer hem och känner mig nedslagen av en bitsk kommentar, missförstådd och lite vilse. 

Undrar vad det egentligen är meningen att jag ska lära av det här?

Vad hände med känslan av att vara på rätt väg, att göra det som känns viktigt för mig?

Och så ligger den där och väntar. En kommentar på bloggen. 

Ett fint mail skrivet från någon som blivit berörd av en sång och en text jag skrivit. 

Så vet jag ju. Det jag alltid vetat. 

Vad jag ska göra. Hur jag ska uttrycka mig och i vilken form. 

Det är så lätt att glömma de fina orden. De uppmuntrande kommentarerna. Mycket lättare att låta det andra ta plats. Människor missunnsamhet, avundsjuka och nedslående ord. 

Därför vill jag passa på att tacka för alla de fina ord ni skickat till mig, alla berättelser om era dop, era barn och resorna ni gjort för att få dem i er famn. 

Det är ovärderligt att få ta del av dem. 

Era ord lyfter mig vidare till nya ord, nya sånger, nya uttryck. 

Mitt varmaste och mest innerliga tack!

Det första steget

Idag tog du dem.

Dina allra första steg. På egna ben och utan hjälp. 

Jag både jublade och grät. 

Bitterljuva första steg. 

Först in i min väntande famn.

Men sen ut ur densamma igen. 

Vidare till storebror, sen till pappa. 

Vi hurrade och du tittade först lite oförstående på oss. 

Varför detta ståhej?

Sen var det som om Du kom på din egen storhet. 

Log och skrattade efter varje bedrift du tillryggalagt. 

Små, små staplande trevande steg. 

Dina första på jorden. Ut i världen. 

Älskade dotter, låt stegen gå till många platser och ta dig ut på spännande äventyr. 

Men vänd dem alltid tillbaka igen. Hem till mig, till min famn. 

Minns hur det började. 

Och var det började någonstans. 

Här i våra famnar, i våra armar, i vår hall. 

Gå hur långt du vill. 

Jag väntar ändå på dig här i samma hall. 

Om du vill så går jag med en bit på vägen. Håller din hand.

Eller kommer och hämtar dig när du inte hittar hem. 

Och de stunder du inte orkar gå själv, min dotter - då bär jag dig. 

Min lilla professor

Att vara drygt 9 är ibland lite knepigt,

Perioden mellan 9-11  brukar kallas "den bortglömda åldern". Helt enkelt för att det finns ganska lite skrivet om denna fas i livet och vad det beror på kan man bara spekulera i. 

En teori är nog att den föregås av "lilla tonåren" och efter kommer ju så småningom pubertet och "vanliga tonåren" och dessa faser är inte sällan stormiga, utåtagerande och går inte särskilt obemärkta förbi. 

En 9-åring kan däremot gömma sig undan världen. 

Det grubblas, funderas, tänks, dröms, spekuleras och massor pågår visserligen - men mest på insidan. Vid det egna skrivbordet, bakom en bok, eller i ett soffhörn sitter 9-åringen uppkrupen och försöker lösa världens gåtor och mysterium. 

Det lyckas ju inte alltid som bekant och därför kan barn i den här åldern ibland tillochmed upplevas som deprimerade. 

Jag har just nu en liten professor hemma. 

Visserligen är hans personlighet som tänkare och grubblare ganska utpräglad redan men åldern bidrar onekligen till att detta drag förstärks. 

Ordet "skynda" har ingen betydelse alls för honom. I alla fall ingen praktisk betydelse. 

Det räcker med att det kommer en fjäril och flyger förbi på vägen till skolan så tar hela rutten en 15-20 minuter extra. Och då har vi hela 500 meter till skolan. 

I snart ett läsår har han haft samma skolschema men igår glömde han plötsligt att gå till gympan. Fast alla andra gick, klockan ringde och gympapåsen hängde på axeln. Nån sa nåt kul till honom på skolgården och sen var allt annat som bortblåst. 

I förra veckan glömde han att gå in från lunchen och missade en hel lektion. På frågan varför svarade han - Jag trodde kanske att det var påsklov...?

Disträ och tankspridd - visst. Men han kommer med de mest briljanta små utläggningar och filosofiska funderingar vid frukostbordet, i bilen eller på väg hem från skolan. Ofta föregås och följs de av långa tystnader. 

På utvecklingssamtalet häromdagen fick han enormt mycket beröm för sitt skolarbete och när fröken sa att - "Visst, du kommer sent ibland, men du gör det på ett sånt trevligt sätt så det är ingen fara" - ja, då skrattade jag gott. 

Disträ, glömsk och tankspridd på ett mycket trevligt sätt. 

Och jag ska försöka minnas det när irritationen smyger på och jag frustreras över att han inte KAN skynda sig. Eller glömmer otaliga pinaler efter träningar eller hos kompisar. 

Han är 9 och kan helt enkelt inte skynda sig. I hans huvud pågår just nu problemlösning av oöverskådliga mått så en fleece-jacka eller vattenflaska mer eller mindre är värdsliga ting. 

Kanske kommer han också alltid att vara sån här. 

Med tanke på hans mycket bestämda yrkesval så är gissningen ganska adekvat. 

Vad han ska bli?

Uppfinnare...såklart!

Semester-remiss

Idag var jag till doktorn för att ta reda på om min trötthet, värk och matthet beror på någon brist eller hormonrubbning eller bara på det faktum att jag inte sovit ordentligt på några år. 

Kan iochförsig tänkas vara en kombination också...

I alla fall sa farbror doktorn att om proverna inte visar något så skulle han rekommendera "en längre vistelse på sydligare breddgrader". Gamla tiders kurbad menade han. 

- Du kan få papper på det! Sa han och kluckade lite muntert. 

Jag vet inte om han skojade - men det skiter jag i! Jag tänker ta honom på orden. 

Visar inte proverna någon brist i blodet får han skriva ett intyg på att jag har brist på vila och behöver lägga mig någonstans en längre period. 

Någon typ av brist har jag hursomhelst. 

På bristgränsen till bristfällig. Faktiskt.

Blå Maj

Sen så länge jag kan minnas har jag haft ett ganska tungt sinne. 

Ja, jag skrattar mycket också. Gläds och känner lycka. Men ofta med en liten underton av sorgsenhet. Det är på gott och ont. 

Lycka slår an en sträng hos mig och jag kommer genast i kontakt med den där djupa rädslan av att förlora det som gör mig lycklig. 

Kanske är det också så att för att fullt ut kunna känna tacksamhet och sann glädje över något måste man också vara medveten om alltings förgänglighet. 

Jag vet inte. Men sån är jag. 

Idag i kyrkan när min gospelkör deltog så tänkte jag verkligen hur jag pendlar mellan känslorna. 

En sångtext eller bön kan beröra mig oerhört. I den ena bisatsen känner jag hur skrattet och leendet sprider sig i mig och i hela mitt ansikte. Så i nästa strof av text väller gråten upp i mig. 

Och så där håller det på. 

Mitt liv också. 

Maj månad har alltid varit blå för mig. 

När andra levt upp och kommit ur sina mörka skrymslen och deppiga vrår sjunker mitt sinne till botten. Kanske är det just ljuset som triggar - jag vet inte. 

Det är i alla fall en mycket gammal tradition i mitt liv och när Maj sen går över i Juni är det som allra värst. Det har också något med terminsslut, avsked och (sommar)uppehåll att göra... Det känner jag långt in i märgen. 

För att bryta såna här invanda och etsade mönster måste man göra många, ständiga och medvetna val. Man måste lära hjärnan att inte automatiskt förknippa denna tid med deppighet utan skapa nya tankebanor och associationer. 

Och det måste man göra varje dag - många gånger om dagen. 

Förra året födde jag en dotter i Maj och det var nog min största seger mot vårdepressionen hittills. Mitten av Maj kommer för evigt att vara förknippad med denna starkt lysande lilla stjärna i mitt liv och den enorma tacksamhet jag kände då och fortfarande känner varje dag över välsignelsen att få vara hennes mamma. 

Och där kommer tårarna igen...

Som sagt - så här håller det på. Mitt liv. 

Ska man bryta depressiva mönster hjälper det att vara någorlunda utsövd. Och nånstans där falerar det just nu. Regelbunden, sammanhängande sömn har jag inte upplevt sedan förra årsskiftet så det är inte utan att man börjar längta efter åtminstone fyra timmar ostördhet på kudden. 

Kanske ska jag planera in en spavistelse med övernattning i Maj....

Det är inte heller någon dum association.