Bus-söndag

Ibland kan jag tycka att jag är en alltför allvarsam mamma. 

Borde busa och skratta lite mer med barnen. Det är som om jag fastnat i bilden av mig själv som mamman som kramas, fixar goda matsäcken, pratar allvarliga saker just när man släckt lampan för kvällen, kollar febern och hjälper till med läxan - åså kramas lite igen. 

När man känner så finns det ett oslagbart botemedel.

En dag på Grönan.

Men framförallt - åka "bäckfisken" med grabbarna. 

Det spelar ingen roll hur trött eller sur man känner sig. 

Efter tre sekunder i den åkattraktionen skriker och skrattar jag ohämmat och åkturen lämnar ett bubbel inom mig som räcker länge.

Noel vågade inte först. Men jag vet att han växer ett par, tre decimeter av att överkomma sina rädslor så efter ett tags resonerande kom vi fram till att vi inte har något att förlora. Utan allt att vinna. 

Bara han fick sitta med mig och hålla min hand så skulle allt gå fintfint. Och som det gick. 

Han såg på mig länge efteråt med ett skönt leende på läpparna. 

- Mamma, du skrek så högt att jag inte hörde mitt eget skratt.... Sa han sen lite finurligt. 

När jungfruturen var avklarad åkte han flera gånger med kompisar utan mammas hand att hålla i. 

Leo åker allt han får hur många gånger som helst. 

Så nästa år när han når den sista längdgränsen på 140 skulle jag tippa på att han kommer att abonnera plats i Fritt Fall. Antagligen kommer pappa att hälsa på ofta. Men mamma går inte i närheten av den nära-döden-upplevelsen igen. Aldrig någonsin.

Stella åkte bara vagn men tyckte det var spännande med allt att titta på. 

På väg hem kom vi fram till att det inte var nån i familjen som hade lust att laga middag så vi gjorde ett stopp på "Thank God It's Friday's" i ett soligt Kungsan. 

Sen strosade vi till centralen och åkte pendeln hem. 

En riktigt härlig semesterdag kändes det som. En söndag total befriad från söndagsångest. 

I Maj till råga på allt...;)

Ett annat liv

Ibland kan jag föreställa mig ett helt annat liv än det jag lever idag. 

Tänka på hur det kunde ha blivit. Om jag gjort på ett annat sätt, valt annorlunda, gått en annan väg. Ofta är det ju sekunder som avgör. Ögonblick där vägskäl uppenbarar sig, dörrar öppnas och sedan sluts. Försvinner så snart man valt att passera. 

För man kan ju aldrig riktigt backa. Möjligtvis vända åter. Gå tillbaka. Men vägen blir ju aldrig densamma som vid första ankomsten.

Det är alls inte så att jag ångrar något särskilt. Nej, snarare så att det ibland roar mig att tänka på ett parallellt liv som kunde pågått nu om jag inte... Ja, om inte om funnits. 

Att i tanken vara den jag aldrig blev så att säga. 

Ofta blir vägskälen så mycket tydligare i efterhand. 

De känns kanske inte avgörande eller betydande just i ögonblicket men ser man sig själv över axeln är passagen lite rödmarkerad... ödesmättad och utmärkt med pil på livets karta. 

Det är heller inte nödvändigtvis livets allra största händelser sett ur fotoalbumets perspektiv som egentligen var de mest avgörande. 

Jag menar, jag valde ju till exempel Anders långt innan vi faktiskt gifte oss. 

Mina barn fanns egentligen långt innan de föddes. 

Men att det skulle bli just det här huset vi flyttade till, att jag istället för att plugga vidare efter gymnasiet gav mig ut på turné eller att jag aldrig gjorde den där jordenruntresan tillsammans med bästa killkompisen - det är ögonblicksval och vägskäl som försvunnit lika fort som de uppenbarat sig men sedan påverkat resten av mitt liv. 

Jag tror att det var Majgull Axelsson som skrev boken "Den jag aldrig var" eller möjligtvis "Hon jag aldrig var" och där får man följa en kvinnas två parallella öden som båda har sitt ursprung i ett och samma vägskäl. 

Hur det kunde ha blivit. Antingen eller. 

Kanske är det bra att tänka på det här sättet ibland. För man kan ju som sagt alltid gå tillbaka, vända och göra om. Det kan aldrig bli samma väg eller samma resultat. Men man kan ta chansen att välja något man tidigare valt bort . 

Och så kan man uppskatta det man faktiskt valt. 

Mamma Mia

På nedervåningen spelar äldste sonen "Mamma Mia" på pianot. Tvåhändigt och utan fadäs. 

Vid mina fötter under skrivbordet sitter lilla Stella, 1 år och väntar på fakturorna jag printar ut ur skrivaren. Så räcker hon mig dem en efter en och viskar tyst "Tatt, tatt". 

Skön pyjamasmorgon i Maj.

Avsked

Jag är dålig på avsked. 

Att säga "Hejdå" när man vet att det är ovisst om ett återseende sker inom överskådlig framtid, eller ens någonsin, är en sann plåga för mig.

Ändå består ju livet av lika många avsked som möten. 

Det kan ha att göra med att jag har svårt att hålla distans till människor. Vilket jag ju inte vill heller så det är väl bra. Men ibland kunde det vara praktiskt med en liten känslomässig slöja att hänga upp så att de oundvikliga avskeden inte skulle kännas så mycket i hjärtat. 

Igår kom maken hem ifrån BVC där Stella fått sina ettårs-sprutor. 

I förbifarten nämner han att "Det var sista gången vi träffade Eva, hon slutar nu...". 

"-Va??!!!" säger jag och får en klump i halsen. "-Men....?!..."

Vår BVC-sköterska Eva. Som vägt, mätt och alltid kommit ihåg namn och historik på våra barn. Som kommit med hundratusentals tips om hur man ska få en liten Noel att sova. Som tittat mig i ögonen och sagt "Nu är det du som ser till att få lite lugn och ro". Som givit sprutor med lugnande röst, berömt balansgång och kloss-stapling och försett oss med AD-droppar. 

Nu ska jag aldrig mer se henne. 

Hon har varit en del av vårt liv i många år och nu ska hon inte vara det längre. 

Jag känner henne inte alls egentligen. Och ändå blir det sorgligt. 

Samma sak är det med Leos lärare som nu ska gå i pension. 

Noel dagisfröknar som han lämnar för att gå över till skolans värld. 

Det är personer man haft daglig kontakt med i flera, flera år. Som man anförtrott det käraste man har. Kämpat för att bygga upp en bra relation till. 

Så ska man bara säga "Hejdå" och på sin höjd "Trevlig sommar". 

Det är hemskt. 

Och det är inte konstigt att man tjuter så man hulkar så snart man hör första strofen av "Den blomstertid nu kommer" på skolavslutningen. 

Jag tror att vi alltför ofta glömmer bort att tala om för dessa personer som passerar i våra liv - hur de påverkat oss, vad de betytt - just för att själva avskedet i sig gör ont och är obehagligt. 

Det är liksom enklare att vidlyftigt vinka och frejdigt säga "Vi ses!" fast man vet att så inte kommer att vara fallet. 

Så nu ska skicka ett mail till BVC-Eva och säga tack för de här åren. Så hon vet att hon kommer att vara saknad. 

Och jag tackar Gud för att vi ska börja om på samma dagis med lilla Stella. När den dagen kommer då jag på allvar ska säga adjö till fröknarna på Parkstugan kommer jag att få stoppa i mig en och annan valium misstänker jag. 

Separationsångest heter det visst på psykologi-språk. Grav separationsångest. 

 

I begynnelsen var Du

För ett år sen hade världen stannat. 

Bruset lagt sig och ljuden tystnat. 

Omgivningen stillat sig i andlös beundran över ett till mirakel. 

Änglarna hade just lämnat oss efter att ljudlöst och kärleksfullt lagt Dig i våra armar. 

I våra hjärtan. I våra liv. 

Lite från ovan såg de nu på oss med milda leenden och utbredda vingar. 

Och där var Du.

Min längtans dotter. Mitt kärlekens barn. Min förtröstan, min tro och min framtid. 

I ett enda litet knyte fanns hela min värld och hela mitt liv. 

Och i hjärtat en avgrundsdjup och evig kärlek. 

Oändlig nåd. 

Ständig tacksamhet. 

Det är vad jag känner när jag ser ditt ljuvliga lilla ansikte nu som då. Och för alltid. 

Ett år har gått.

Men kärleken är ny. Miraklet likaså. 

Varje dag. 

Bara man får va med och leka...

Grupper skrämmer mig alltid. Särskilt om de består av majoriteten kvinnor. Det är en gammal rädsla som bottnar i skoltiden men jag blir bättre och bättre på att bemästra den. 

Fast med vissa känslor, rädslor och spöken från förr så är det ungefär som en stukad fot. 

Har man en gång sträckt ut ett ledband är det förbaskat lätt att trampa snett och skada sig på samma ställe igen. 

Det räcker med att man brådmoget går i träskor en dag så kan man ge sig sjutton på att nog knixar man fel på nån liten sten och så är stukningen ett faktum igen. 

Ensamföretagare är jag. Funktionellt ensambarn likaså. Ändå längtar jag efter grupptillhörighet ständigt men har alltid svårt att riktigt passa in. Komma in i grupper och känna mig som likvärdig och jämbördig medlem. 

Jag älskar ju möten, människor och har ett sant och genuint intresse av personer jag träffar  - av alla de slag. Och trots att jag är egenföretagare så vill jag inte alls vara ensam jämt. Är tvärtom ett utpräglat flockdjur. Och älskar socialt umgänge. 

Men som sagt - det är läskigt med grupper, relationer och psykologin som uppstår därikring. 

Det här projicerar jag givetvis på mina barn, hur mycket jag än försöker låta bli. 

Så vid första lilla tecken på att någon eller några medvetet utesluter eller avskärmar dem från gruppen i skola eller på fritidsaktiviteterna väller ångesten över mig som en ångvält. 

Och vet ni vem som tjänar mest på det för tillfället?

Jo - företaget som tillverkar den coola musikmobilen eller skate-hjälmen eller sneakersdojorna.

Nån pappa till en av grabbarna i klassen berättade att han överhört en konversation 9-åringarna haft om att Leos mobil var tröttast i stan... kass...töntig. Nu hade nämligen alla andra fått slide-mobiler. Men de hade samtidigt konstaterat att Leo ju ändå var först med att ha mobil så det var väl ganska okej ändå...

HJÄÄÄÄÄLP!!!

Vad tror ni mamma och pappa gjorde med omedelbar verkan igår? Jo, naturligtvis inhandlades det en slide-mobil, modell svart och cool illa kvickt. 

Ja, jag vet att det är hemskt att understödja kommersialismen och konkurrensen om prylar barnen emellan. 

Men herregud inte tänker jag offra min son för att jag ska stå med plakat på barrikaderna! Nej, jag får kämpa vidare med att ge honom sunda värderingar i alla fall och på annat sätt. Till min stora tröst så lägger faktiskt inte Leo själv särskilt stor värdering i det här med status och prylar. Han skulle aldrig kommentera att någon annan har en nördig mobil eller lam dator. 

Aldrig någonsin. Det vet jag. Han lägger heller inte sitt eget värde i den coola mobilen och det känns ändå som vår hittills största seger. 

Men jag vet också - alltför väl - hur lite det räcker att avvika eller sticka ut för att man ska bli utesluten. Och hur det känns att stå där och inte få va med. 

Så det blev som sagt en ny mobil... Men mest för att dämpa den egna ångesten. 

Mammas bak och pappas jobb

Ikväll har jag bakat 80 bullar till helgens 1-årskalas. Vi har en stor familj...

Jag är ganska snitsig på bullar om jag får säga det själv. 

-Åh, va fint du snurrar till dem! Sa Leo när han såg på proceduren. 

När de sen låg färdiggräddade för att svalna under bakduk fick jag barrikadera köket för att inte maken skulle glufsa i sig halva satsen. 

Tämligen fina betyg både två får man ändå säga...;)

Noel kavlade lussekatter av sina degklumpar och det gick också bra. 

Särskilt om man dekorerade dem med små silverkulor av socker. Snyggt!

Dagens kommentar stod sistnämnde unge man för innan han släckte sänglampan för kvällen. 

-Pappa, kan du hämta vatten till mig?

- Varför tar du inte vatten med Dig när du går och lägger dig? Du vet ju att du vill ha det varenda kväll...

- Jaaaa, därför att du är pappa...och ska jobba med barn....

Så är det. Här jobbar vi med barn - dagarna i ända.