Aha!

Idag hade jag ridlektion, precis som varje annan onsdagkväll. 

Men den här gången blev annorlunda. Jag fick en aha-upplevelse. 

En sån där befriande, underbar känsla av att något verkligen klarnar och man lutar sig tillbaka med lycka i ögonen och utstöter ett långt -aaaaaaahhhhhhhh...!!!!

Jag red i ca 6 är som barn. Därefter gjorde jag uppehåll för att kompisar och medlemmar av det motsatta könet blev mer intressanta än att rykta, mocka och galoppera. 

För 6 är sen tog jag upp min passion igen. Ridningen alltså - inte ryktningen och mockandet. 

Fantastiskt kul och stundom riktigt ansträngande. Jag är vetgirig och djupt engagerad. Ibland går det bra, oftast okej men då och då uselt. 

En häst kan vara stor och det är en konst att styra den med så små medel som möjligt. 

För att hästen ska arbeta på bästa sätt och för att jag ska ha så god inverkan på den måste jag försöka samla den. 

Det innebär att hästen ska kliva in med sina bakben långt under sig i stegen samt gärna kröka och böja på nacken - för att korta sig enkelt uttryckt.

Denna form jagar man ständigt där uppe på hästryggen. 

Och idag kände jag plötsligt känslan. Hur centrat för häst, styrning och mig själv blev litet och hamnade mitt framför mig. Kontroll och balans uppstod och jag förstod. Jag förstod vilken känsla det är jag jagat under dessa år. 

Samtidigt förstod jag att det är förbaskat svårt att jaga känslor man aldrig har upplevt. Bara hört beskrivas om och om igen. 

Så är det ju liksom med lite av varje här i livet. Och balans överhuvudtaget. 

Det är svårt att hitta balans inom ett område i livet om man inte vet hur det känns, vilka parametrar som ska stämma och komponenter som behövs. 

Balans är ju bara ett ord tills man fyllt det med en känsla. Ett värde. 

Jag satt i alla fall där och kände centrat krympa till en balanspunkt framför mig. Och plötsligt räckte det med att röra lite på lillfingrarna för att inverka på denna 200 kilos häst och få den att gå dit jag ville och på det sätt jag ville. 

Kanske är tricket att krympa och centrera lite i livet. 

Ju yvigare gester och högre röster dess då kraftigare motreaktioner. 

Tänk om jag kunde centrera och balansera så att min påverkan på min omgivning (läs mina barn och min man) skulle kunna styras av ett litet lillfinger eller ett höjt ögonbryn. 

Tänk känslan av att balanspunkten är helt centrerad mitt framför dig hela tiden. 

Livet - mitt framför dig, helt i dina händer. 

Inte alls i total kontroll. Men i balans och samklang. 

Utopi? Kanske. Men likväl eftersträvansvärt. 

Kärleksbrev

När Leo kommer hem från skolan idag frågar han om vi tagit in posten. 

Ja, svarar jag, det gjorde pappa tidigare idag. 

-Är du riktigt säker på att han fick med allt då? För igår när jag tittade så var det så mycket att jag inte kunde bära med mig allt...

Jag mumlar nåt med att det tror jag nog att pappa klarade av...

Senare är vi på väg hem från pianot. 

-Nu kanske det har kommit mer post... säger han dröjande.

-Nej, det kommer inte förrän imorron. Väntar du på nåt särskilt?

-Nej, det är inget särskilt...men man vet ju aldrig. 

Vi äter middag och packar ihop fiskespöna. 

Packar sen in oss i bilen för att spendera en timme nere vid Edsvikens vatten. 

-Tyckte det såg ut som om det kommit post...

Mamman ler lite men reflekterar inte närmare över detta uttalande.

Väl hemma igen säger han:

-Nej, nu ska jag banne mig kolla om det inte kommit post ändå....

Och det har det. 

-Ett brev till Dig mamma! Ropar femåringen.

"Till Linn Wågberg"

Jag öppnar. 

"Hej Mamma,

Jag ville bara påminna dig om att det var Mors Dag igår

och säga grattis i efterskott.

Grattis!

Jag älskar dig.

Leo"

Oj, om han visste vad jag behövde just det där brevet just idag. 

Och oj, vad jag älskar denna ljuvliga, underbara, fantastiska unge.

Jag kramar honom och viskar just det i hans öra.

Sen gråter jag en skvätt.

Så vad lärde han mig idag?

Man kan få post när man minst anar det men mest behöver det. 

Och oväntade kärleksbrev är de allra mest välkomna.

Glömskans planet

Det finns en planet dit alla saknade strumpor far och lämnar efter sig en helt obegripligt stor hög av omaka i barnens garderober. 

Det är samma planet alla bläckpennor eller vässade blyerts befinner sig på liksom de otaliga saxar jag vet att jag köpt. 

Där bor numera också ett antal handskar, fingervantar samt en och annan gympapåse. 

För att inte tala om alla vattenflaskor... Herregud - den planeten har vattenflaskor så det räcker och blir över. 

Jag är en vän av ordning. Gillar att ha koll på mina prylar. Hälften av alla tilltal jag får av medlemmarna i min familj börjar med orden: 

-Mamma, vet du var min....?

Eller :

- Har du sett mitt...?

Och så fortsätter det eftersom mina svar allt som oftast börjar med: 

- Ja, den ligger på....

Eller: 

- Jag såg den under....

Denna uppgift växer ju med antalet familjemedlemmar. Och nu är nog gränsen nådd tror jag... Fler än fem personer med tillhörande attribut och attiraljer övergår min förmåga. 

Imorse frågade Noel: 

-Mamma, vet du var mina röda sandaler är?

-Ja, de är längst ner i din garderob tror jag...

Sen hämtade han dem och när han satt på hallgolvet och trädde på sig dem sa han: 

-Det är ganska svårt att hålla reda på allt till alla barn va?...

Det kändes som ett sånt där Triss-tillfälle.

Ni vet "Plötsligt händer det". 

Plötsligt, under ett kort ögonblick, förstod och reflekterade femåringen över hur det är att vara mamma och försöka hålla koll på allt. 

-Ja, det kan vara lite knepigt ibland.... Sa jag dröjande.

-Förstår det! Sa Noel och skuttade ut i sommaren.

Mammas mirakel

Så var det Mors dag igen. 

Mamma-dagen. 

Fortfarande kan jag ha svårt att riktigt förstå att jag verkligen är mamma till dessa tre, ljuvliga varelser som springer runt och berikar min tillvaro. 

De har alla börjat sitt liv inuti mig. Jag har burit dem närmast mitt hjärta och delat blodomlopp med dem i nio månader. 

Ikväll läste jag "Kråke i mammas mage" för Noel. När avsnittet om graviditet, förlossning och avklippning av navelsträng var avklarat pillade han sig själv lite drömskt i naveln och sa... 

- Här satt vi ihop du och jag mamma. 

Och jag tänker att det gör vi fortfarande. Ett band som aldrig klipps av eller knyts upp. 

Hur elastiskt som helst är det dessutom. 

Jag delar inte blodomlopp med dem längre men jag kan känna deras hjärtslag inom mig i alla fall. Om natten när huset är tyst kan jag höra deras andetag, fastän pojkarna sover på nedervåningen. 

Jag kan förstå dem innan de förklarat, veta vad de ska säga innan de öppnat munnen. 

Och jag ser att de är kissnödiga långt innan de själva kommit på att de är det.

De är sina egna, fast de är mina. 

Mirakel. Mammas små mysiga mirakel. 

Tre stycken dessutom. 

Heja mig!

Och alla andra mammor.

Mellan reklamfilm och psalm

Jag jobbar ju ganska mycket som speaker. Den korrekta engelska termen ska egentligen vara "voice talent" eftersom jag mycket sällan agerar "högtalare" men i Sverige är ändå den vedertagna titeln just speaker. 

Det innebär att jag lånar ut min röst till diverse varumärken och ofta är det fråga om TV-reklam men också radio, telesvar, webb, information, butiksTV osv.

Samtidigt har jag ju min musik. Jag skriver, sjunger och de senaste åren har jag haft en del uppdrag inom Svenska Kyrkan. Skrivit temamässor, dopmusik och tillochmed vid två tillfällen mottagit psalmstipendium. 

Jag rör mig mellan dessa, till synes, ytterligheter dagligen. För mig är det vardag och inget konstigt alls. Men ibland får jag frågan hur det känns att kombinera "bananer för 9.90" med "Trygga räkan". Och jag svarar att det går finfint!

Det ena är en förutsättning för det andra - och tvärtom. 

Det är ganska få förunnat att kunna leva fullt ut på sin passion. På det här sättet kan jag det.

Mitt mål är att med mitt uttryckssätt, vilket det nu än må vara, nå fram och beröra människor. 

Visst sker det oftast på ett djupare och mer känslomässigt plan genom musiken och texterna men jag är ändå djupt engagerad i min insats som speaker. Även där ska jag förmedla något på bästa sätt och jag tycker att det är fantastiskt roligt att läsa och möta kundens behov samtidigt som jag försöker sätta mig in i mottagarens öra. 

Igår fick jag en inbjudan till Psalmforum i Vadstena. Där träffas psalmförfattare för att inspireras till skapande genom föredrag och att vi spelar och skriver tillsammans. 

Man bor i spartanska rum hos Birgittasystrarna, äter soppa och bröd och deltar i kvällsbön i klostret. 

Det är ganska långt ifrån nya "Samsung Ultra Touch med en unik kombination av klassisk knappsats och touchscreen med LED-teknologi". Eller "Nivea Lift Expert som reducerar ålderstecken och fina linjer inom några minuter". 

Härligt långt faktiskt!

Och jag skulle inte vilja vara utan något av det. 

Pojkarna, de tror att alla mammor spelar in skivor med sånger som handlar om deras barn. Och att jag ständigt hörs på TV och radio är sannerligen inget märkvärdigt eller spännande. 

På sin höjd kan det komma en trött kommentar från 8-åringen i stil med 

"Mamma, nu är det du på TV....igen...". 

 

"Jobba" hemifrån

Att jobba hemifrån är en konst. 

Och då menar jag att jobba med det yrke man försörjer sig på. Annat jobb är det ju inte direkt brist på i en energifylld trebarnsfamilj som bor i ett hus från 1920-talet med rum för förbättringar. Omgiven av egensinnig trädgård på 1500 kvadrat. 

I vanliga fall - då menar jag när jag faktiskt har huset och mitt lilla kontor för mig själv om dagarna - kan jag omöjligt starta dagens arbete förrän bäddning, diskmaskin, plock och städ samt tvätt är avbockat på listan. Klarar inte av distraktionen av oreda helt enkelt.

Nu, när maken dessutom är pappaledig och har minst en liten Stella hemma om dagarna blir det ganska ogörligt med hemmakontor. Även om vi delar på alla de där praktiska arbetsuppgifterna finns gott om distraktionsmoment som splittrar och flyttar fokus. 

 Jag hade tänkt att hinna så mycket det här halvåret. Tänkt att få så mycket gjort dessa sex månader då jag inte ensam skulle ha ansvar för hämtning, lämning och skjuts till och från fritidsaktiviteter i veckorna.

Istället hinner jag inget. Bara det allra nödvändigaste känns det som. 

Jag skulle till exempel ta upp text- och musikskrivandet nu igen efter att det legat vilande sen den senaste förlossningen. Intet har nedprintats. 

Ja... en sång har jag faktiskt skrivit men den har ännu ingen text. 

Det är inte alls så att jag inte är inspirerad. Tvärtom - men mitt skapande måste liksom föregås av tystnad så jag hinner höra musiken som spelar i mitt huvud. 

Och härhemma brukar det vara tyst sisådär 5 minuter om dagen. 

Ja, jo nattetid förstås men då kan jag inte klinka på pianot. 

Ej heller hålla mig vaken tillräckligt länge för att få ur mig något vettigt. 

Jag skulle skriva färdigt den där boken jag börjat på... hinna med extra mycket marknadsföring, hitta nya kunder, nya uppdrag och komma på vad jag ska bli när jag blir stor. 

Å andra sidan skulle detta också bli ett halvår fyllt av extra mycket familjetid. Och det har det varit och är verkligen får man ändå konstatera. 

Var sak har väl sin tid. Det här blev inte halvåret då jag hann med allt helt enkelt. 

Och i ärlighetens namn - vilket halvår kommer nånsin att bli det...?

Om ett par veckor börjar sommarlovet och huset kommer att vara fullt av barn, man och kompisar hela dagarna. 

Då får man nog vara glad om man hinner blogga lite mellan varven... 

Mårbacka i Maj

Trogna läsare minns...

Resan började i mars. 

Nu är de utsläppta. Mina Mårbackor. Världsberömda i hela Sollentuna. 

Mårbacka i Maj på altanen.

Sommaren kan börja!