Om hur den får kroppen att domna bort en stund. Glömma värk och obehag.
Hur hamnade jag där?
Långsamt, smygande har värken tagit över. Jag har anpassat mig i högre och högre grad men för sakta för att erkänna det för mig själv. Jag har tänkt att om jag bara får sova så kommer allt att ordna sig. Då kommer jag att må mycket bättre i både kropp och sinne.
Dessvärre är det nog inte så enkelt längre.
En gång kanske det var det men den gränsen är sedan länge passerad.
Det trista med värk är att den suger musten och framförallt lusten ur allt.
Inget känns kul.
Och lyckas man uppbåda kraft att göra det man egentligen tycker är roligt så gråter man en skvätt när man inser att det inte är kul så länge. För att energin tar slut och värken tar över.
Den här bloggen skulle inte handla om sviktande hälsa. Det var aldrig tanken.
Den skulle handla om mitt liv med mina barn, min familj. Och så här låter det just nu:
- Varför ser du så lessen ut mamma? Undrar Noel i bilen. Jag hinner inte svara.
- Är det för att du har så ont i nacken?
- Mmmm... säger jag och nickar.
Han tar min hand i sin och pussar i min handflata.
- Luta dig mot mig, du. Säger Leo och stryker mig på ryggen.
Underbara ungar.
Bara de hela tiden får veta vad det är som är fel så är allt okej. Bara de inte hinner fantisera ihop något om att det är dem det är fel på eller att det är något annat hemskt som har hänt.
Då är allt som det ska.
Då kommer kärleksbetygelserna lite mellan varven. De ser, de vet och fortsätter med sitt - precis som sig bör.
Shit vad jag ska spela fotboll och studsa studsmatta när jag känner mig lite piggare. Bara lite bättre och lite piggare. Sen så.
Inlägg
