Förnuft & känsla

Mitt nuvarande mående har fått mig att fundera. Eller det har krävt en tankerunda helt enkelt.

Om du frågade skulle jag beskriva mig själv som en engagerad person. Jag tycker om att vara väl insatt i omständigheter, personer och sammanhang. Jag lägger mycket energi på mycket skulle man kunna säga. Och allra djupast är naturligtvis mitt engagemang i barnen.

Nu när energin sinar tvingas jag prioritera. Tänka om. Omvärdera.

Det är hemskt jobbigt.

För jag gillar mig själv som engagerad. Jag är stolt över att bry mig om mycket och många.

Men ibland undrar jag vad det är jag försöker bevisa för mig själv - eller vem det är jag försöker bevisa mig själv för.

Häromdagen skulle jag förklara för en utomstående person exakt varför det var så himla viktigt för mig att vara en extremt närvarande och engagerad mamma.

Det tycktes ju självklart. Ansåg jag.

Kärlek såklart. De ska aldrig tvivla på min kärlek.

- Och vad är du rädd ska hända om du backar litegrann, missar att titta på en match, arrangera festligast kalas eller glömmer packa en gympapåse?

- Ja, ytterst att barnen ska känna sig övergivna, oälskade...

- Kommer dina barn någonsin att vara övergivna eller oälskade?

- Nej...

- Om du skulle bli så utmattad och trött att du satt i en stol rakt upp och ner i tre månader, skulle dina barn tvivla på att du älskade dem tror du?

- Nej...

Självklart inte. Men nu kommer vi till det svåra. Jag är en förnuftig person. Jag kan formulera mig, kan förstå orsak och verkan, kan analysera och dra slutsatser. Jag kan ställa mina egna diagnoser och snacka omkull vilken terapeut som helst.

Men att fullt koppla ihop förnuft och känsla - det är en annan femma.

Jag vet precis vad jag behöver göra och vad jag absolut inte ska pyssla med just nu.

Men jag har ytterst svårt att utröna exakt vad det är jag innerst inne vill och vad jag bara tror att jag vill. Allt är matt och utblandat av värk och trötthet dessutom.

Jag VILL stå och kolla på fotbollsträningar och matcher. Jag VILL INTE missa några föräldramöten. Jag VILL kunna namnen på alla barn i sönernas och dotterns klasser och dagisgrupp. Jag VILL INTE glömma mina vänners födelsedagar. Jag VILL hjälpa min granne att handla. Jag VILL INTE säga nej till att ta hem kompisar efter skolan. Jag VILL ha ett trivsamt och öppet hem, Jag VILL INTE att trädgården växer igen, Jag VILL bjuda på goda middagar, Jag VILL, Jag VILL, Jag VILL.....Eller? Tror jag bara att jag vill?

Tror jag att om jag slutar att göra alla de där sakerna så är jag inte den person jag vill vara längre. Inte en person som jag själv tycker om. Eller någon annan tycker om.

Den egentliga frågan, den som är läskigast att ställa men allra mest ärlig är:

- Om jag sitter i en stol rakt upp och ner i tre månader - och inte gör ett enda dugg - vem älskar mig då?

Jag har några på den listan, det vet jag. Frågan är - har jag mig själv.

Teletubbies och feber

Idag sitter jag i soffan och kurar med Stella.

Hon har feber. Bara feber - inget annat. Så man kan undra varför hon har feber.

Just när hon kommit igång med dagis så blev hon sjuk och fick stanna hemma.

Typiskt när rutinerna är nya och känslan av trygghet på förskolan nyvunnen och skör. Nu blir det lite som att börja om när hon blir frisk.

Men det ska väl gå det också.

Det är mörkt och regnet öser ner.

Hon sitter hopkrupen och varm bredvid mig bland soffkuddarna och vi tittar på Teletubbies.

Tror att det kanske är tredje gången hon får se den där filmen en stund på TV. Men det är första gången hon tittar. Hon ler, fnissar lite när den fina bebis-solen kommer fram och när alla teletubbisarna dansar och sjunger.

Det är mysigt, lugnt och tyst.

Jag minns att Teletubbies gick på morgnarna på TV när hennes äldsta storebror var lika gammal som hon är nu. Han vaknade alltid i gryningstimman när alla andra och hela världen fortfarande sov. Men mellan 06.00 och 07.00 hade nån oerhört intelligent person som ansvarade för TV-tablån kommit på att visa Teletubbies.

Så där satt vi, han och jag, i en stor gul fåtölj framför TVn. Han kollade nöjt på Teletubbies och jag, jag kunde slumra till några stunder och ögonblick. Programmet är väldans sövande för vuxna faktiskt när jag tänker efter. Det kanske är ett av framgångskoncepten...

Det är så skönt när VAB inte är en bokstavskombination som framkallar panik och ångest. När man inte är hyperstressad över jobb utan lugnt kan vara hemma och mysa med en febrig liten tjej. Det är ju inte alltid det är så. Ganska sällan faktiskt. Oftast uppstår nån sorts tävling i vems jobb som är viktigast eller vem som har störst press på sig att dyka upp när det ska vabbas. Men jag har det bra på det viset. Vissa dagar är inte så fullbokade och då kan jag lugnt stanna hemma. En av fördelarna med att vara egen antar jag.

Så idag myser vi i soffan. Äter lite bulla och kollar Teletubbies.

Sämre kan man ha det. Sannerligen.

Det gör ont att leva

Den senaste tidens händelse har berört min djupaste rädsla.

Den som ytterst handlar om att dö.

Eller att någon i min närhet ska göra det.

Och jag grubblar så mycket på hur man fullt ut ska kunna leva med en sådan ångest.

När jag var 19 var jag odödlig. Osårbar.

Slutet var så långt borta och så otydligt att det kändes som en hypotes. Kanske var det som det skulle vara med den saken. Har man inte drabbats av döden eller andra stora förluster tidigt i sitt liv så kanske man tror att allt är evigt.

Eller så orkar man inte grubbla.

Men jag blev äldre och slutet kröp närmare på något sätt.

Med barnen kom en enorm känsla av lycka och kärlek.

Men stark kärlek har ett pris. Och i mitt fall yttrar det sig som oro och ångest.

När man skiftar generation händer också något med ens medvetenhet om livets förgänglighet och hur det obönhörligt kommer att sluta.

Blir man förälder är man är inte längre yngst på släktträdet.

Än så länge är jag ju långt ifrån äldst heller men jag funderar mycket på hur i hela friden det ska kännas att vara det. Och hur man lever med det.

Jag vill alltid vara här och nu.

Alltid se mina barn springa omkring på gräsmattan i kvällssolen.

Alltid vakna och känna doften av min dotters nacke, mötas av sömnrufsiga pojkar som kramas och pussas av en make i morgonrock som sen gäspar och trycker på kaffemaskinen.

Evigt omge mig med min familj.

Aldrig bli ensam.

Aldrig dö.

Idag köpte jag två små ljushållare som föreställer änglar.

En gav jag till min granne och en behöll jag själv.

Jag tänkte att hon behöver alla änglar och allt ljus hon kan få just nu.

Och om jag tänder en här inne hos mig och hon tänder en inne hos sig så är det i alla fall något.

Det är bättre att tända ljus än att förbanna mörkret.

Arga mamman

Igårkväll hade vi ett allvarligt samtal, jag, A och grabbarna strax innan läggdags.

Eller samtal och samtal. Det var mest jag som pratade, uppbackad av A då och då.

Pojkarna var tysta.

Jag ställde en rad frågor.

Som till exempel hur det kommer sig att jag varenda gång får tjata livet ur mig vid hämtning.

Exempel på scenario:

Jag kommer glad i hågen till skolgården vid tre-tiden. Solen skiner och skolgården myllrar av ungar som leker och har kul. Efter ett tag, ett ganska långt tag, lyckas jag lokalisera både storebror och lillebror. Lillebror är på fotbollsplanen så storebror med kompis följer med bort dit för att hämta honom.

Lillebror vill inte sluta spela och matchen ser kul ut så storebror och kompis vill också lira en stund. Jag säger, okej ett litet tag - men sen måste vi hem.

Jag kollar fotbollen en stund. Försöker underhålla Stella som travar omkring och se till att hon inte blir nedmejad av barn eller boll.

Efter 20 minuter berättar jag att nu är det dags att gå hem. Inget händer.

Jag kallar, ropar och lockar på olika sätt. Inget händer.

Stella börjar bli otålig. Hon är trött efter dagisdagen och lite hungrig.

Efter 30 minuter blir jag barsk i rösten. Inget händer.

Sen tar jag till hoten. Mutorna funkar inte - det vet jag redan.

Tillslut kommer en skrikande och tjutande lillebror. Han låter som i siren och är så arg att flera i fritidspersonalen kommer springande för att se vad som hänt.

Jag ursäktar oss.

Storebror och kompis försvinner för att hämta sina ryggor. Endast kompisen återvänder till det nu minsta sagt slokande sällskapet...

Var är storebror?

Jo, jag hittar honom vid lianerna. Och när jag argt säger att nu får han väl för helsike komma surar han och klagar på att jag låter arg.

PUST!

I-landsproblem. Jag vet.

Men jag avskyr att det ska behöva vara så där. Jag skäms över att stå och gasta över skolgården. Jag hatar att behöva hota, låta arg eller vara sur.

Måste byta strategi.

Har bara inte klurat ut den än.

Men den kommer att bli bra.

Kanske ska jag bara gå därifrån. Tre varningar och sen checka ut.

Eller så ska jag bara ta dem i handen direkt. Dra med dem på momangen hur mycket de än surar, sparkar och skriker. Eller så ska jag stå där tills det blir kväll och det kommer självmant av hunger och törst. Jag vet inte.

Återkommer...

Rapport om inget särskilt

- Mamma, jag tror att vi måste byta ut Noels tandborste. Den är alldeles förskräckligt rufsig.

Man får höra en del finurliga grejer om dagarna. Ovanstående uttalade Leo ikväll vid tandborstningen. Så himla bra och målande uttryck. Själv hade man på sin höjd beskrivit den som utsliten - och hur fantasifullt är det?

Jag känner mig för övrigt ganska rufsig själv efter den första rivstarts-veckan. Minst sagt. Men helgen har inneburit en del återhämtning trots allt. För oss alla.

Det tar på krafterna med alla nya sammanhang att ta sig in i. Barnen är lite hålögda om eftermiddagarna. Noel somnade nästan sittandes i trappen häromdagen. Själv somnade jag halv nio i fredags kväll fast jag bara skulle mysa med Noel i hans säng en liten stund.

Det var dock tur för Stella vaknade tre gånger i timmen resten av den natten med ont och värk.

Lördagsnatten blev lugnare och imorse sov hon och jag till 9.15!!! Ja, hon körde upp pappa först vid 5.45-rycket men efter 20 minuter kom hon upp till mig igen och somnade om.

Pappan hade däremot redan hunnit bälja i sig kaffe så han har haft en lång dag.

Märker nu när jag skriver att jag egentligen inte har så mycket att rapportera, eller något särskilt viktigt att förmedla.

Det är som det är med den saken.

Det är en vanlig söndagskväll i mitt liv. Och jag har ingen söndagsångest.

Och det gillar jag.

Klart slut.

Ett skört liv

Igår klagade jag över mina muskler och leder som värker. En tumme som krånglade extra mycket. Jag suckade över allt nytt i familjen som börjat. Leo på mellanstadiet med ny lärare, stora störiga pojkar i samma klass. Noel som börjat skolan med allt vad det innebär. Stella som ska bli lämnad ensam för första gången på förskolan idag.

Anders som efter ett halvårs föräldraledighet ska börja jobba igen och lämnar mig med det mesta av marktjänsten. Igen.

Jag suckade som sagt. Beklagade mig.

På kvällen när jag gick omkring med min onda tumme och vattnade rabatterna kom Leo ut och sa att jag måste komma in på en gång.

- Varför då? Undrade jag.

- Jo, du måste bara.

I hallen stod vår söte, snälle granne J. Han såg medtagen ut och jag visste att något var fel så snart jag tittade in i hans ögon.

- Vad är det som har hänt? Frågade jag.

Frågan följdes av en lite för lång tystnad.

- Jo, C ligger på Karolinska och har opererat bort en hjärntumör...

Det snurrade till lite inuti mig. C? Hjärntumör? Men hon var ju här ute i trädgården nyss? Firade sin 60-årsdag i lördags med alla sina barn och små barnbarn... Stod där under sin fina flaggstång med vajande flagga och drack champange.

Det kan ju inte vara möjligt?

Jo, i måndags hade de bara åkt in akut för att hon hade problem att läsa och skriva på jobbet.

Sen hade allt gått jättefort.

I ett enda slag hade livet förändrats så oerhört tragiskt och dramatiskt för våra fina grannar.

Igår kväll när jag gick och la mig bad jag minst 10 böner för C och J.

Och jag tänkte att man ska kanske inte sucka så mycket över en tumme. Livet är så himla skört. Och varje dag är en gåva.

Så är det faktiskt.

Varje dag är en gåva.

En dotters doft

När hon satte sig upp i sängen bredvid mig imorse visste hon ingenting om dagen som väntade.

Hon visste inte att det här var dagen då hennes nya liv på dagis skulle starta. Att hennes lilla, lilla värld här hemma med mamma, pappa och brorsorna nu skulle växa till något större och okänt.

Nej, hon satt bara där i pyjamas med håret sömnigt och busigt rufsigt och bjöd mig att smaka på hennes napp. Sen la hon sig ovanpå mitt bröst och kramade mig hårt. Klappade lite på mig med sina små händer.

Som om jag behövde lugnas. Och det behövde jag nog.

Det är sorgsamt att den här tiden kommit till sitt slut. Tiden hemma med Stella.

Tiden då hon fortfarande spenderat all sin tid med någon som älskar henne högst av allt på jorden.

Jo, visst är det spännande med dagisstart också. Hon kommer att leka och ha kul så småningom. Men just nu är det sorgsamt inom mig.

En av de mest påtagliga saker som gör separationen jobbig för mig är faktiskt doften.

Jag vet att det kanske låter jätteknasigt men när man skickar sitt lilla fina barn till dagis så ändras doften på det. En främmande lukt sätter sig i håret och kläderna på barnet och det är som sagt nästan det jag har allra svårast för den första tiden.

Stella har hittills bara luktat min. Vår egen. Oss. Ända fram till nu.

Nu kommer hon att lukta dagis, sandlåda, mellanmål, kuddhörna, galonbyxor och andras köttbullar.

Jag vet att när hon och pappa kommer hem i eftermiddag så kommer jag att ta upp henne i min famn - och lukta på henne.

"Sniff, sniff - du är väl min fortfarande - bara min."

Och det är klart att hon fortfarande är det.

Men jag måste låna ut henne en lång stund varje dag till andra. Andra som kanske tycker om henne men som inte älskar henne mest av allt i hela världen.

Och det är hemskt jobbigt.

Ikväll badar vi säkert ihop hon och jag.

Bara för att hon ska lukta som sig själv igen. Som min.