Var inte rädd...

Vad säger man till någon som ska dö?

Någon som vet att tiden runnit ut, det är slut nu och inom några dagar finns hon inte mer.

Jag vet inte.

Min mormor handlar det om.

Hon ligger i dödens väntrum och... ja, väntar.

Jag ska åka dit och träffa henne en sista gång. Det är ångestfyllt. Minst sagt.

Jag kan inte påstå att vi haft någon vidare relation i livet. Vi har inte träffats så ofta, inte stått varandra så nära. Och på något sätt är det ju för sent nu. Kanske är det därför som det är så ångestfyllt.

Det är som det är - och någon tid att ändra på det finns inte.

Ändå känns det som en del av min egen historia går om intet. Något som är jag eller i alla fall upprinnelsen till det som är jag. Någon som jag borde ha lärt känna bättre. Och det känns naturligtvis sorgligt.

Jag klarar att åka dit. Ta hennes hand. Se på hennes kropp och ansikte som säkerligen är oerhört tärt av sjukdom vid det här laget.

Men jag vet inte vad jag ska säga när jag går.

Jag vet inte vad jag ska säga när jag går....

"Hejdå! Vi ses..." Känns inte som något alternativ.

Det kommer att vara sista gången jag ser henne.

Och jag vet inte vad jag ska säga.

Astrid Lindgren sa "Lev ditt liv så att du blir vän med döden".

Lev ditt liv så att du blir vän med döden.

Det låter så bra och så rätt.

Och jag önskar att jag klarar av att göra det.

Jag önskar att jag inte är så rädd den dagen jag själv inser att jag bara har en kort stund kvar på jorden. Och att jag inte är ensam.

Det är egentligen det enda jag önskar.

Så jag åker dit men jag vet inte vad jag ska säga när jag går.

"Var inte rädd. Du är inte ensam"...kanske...

Aldrig som man tänkt sig

Livet blir sällan som det var tänkt.

Är man av den lite kontrollälskande sorten kan det vara svårt att förlika sig med denna realitet.

I att-göra-listornas och de minutiösa planernas värld finns inga marginaler inskrivna. Inga brasklappar eller eventualiteter göre sig besvär.

Som småbarnsförälder fick man snabbt lära sig att de allra flesta planer skulle kastas omkull av kräksjukor, nattvätningar, trots-utbrott, febertoppar och vattkoppor. Skaffar man sig dessutom tre barn ökar förstås sannolikheten att ingenting man i förväg skrivit in i kalendern blir av på det sätt eller på den tidpunkt man tänkt.

Man måste liksom vara beredd hela tiden med en plan B. Plan C och D också för den delen.

Problemet är ju att den där B-planen sällan känns så himla kul.

Så vad göra?

Kanske är det ingen idé att planera så himla mycket alls.

Kanske borde man bli bättre på att fånga ögonblicket då det uppenbarar sig.

"Vänta nu...Det är lördag förmiddag...Alla verkar friska...har sovit okej....Vi ringer alla kompisar NU och drar ut och pimplar!"

Eller

"Fredag eftermiddag...Inga inställda tåg eller bussar...ingen har ramlat och slagit sig och behöver sys...NU drar vi in till stan och bowlar!"

Man är så dålig på spontanitet. Korrigering: JAG är så dålig på spontanitet.

Och antagligen har det att göra med ett kontrollbehov samt en viss brist på energi och sömn.

I år ska jag bli bättre på att vara spontan.

Och lämna almanackan öppen för detsamma. För i en fulltecknad kalender finns inte utrymme för spontanitet. En sån kalender lägger bara grund för inställda planer, B, C och D-planer samt en massa besvikelser.

En öppen och gles kalender är en möjlighet. En väg till överraskning och lust.

Så får det bli.

Det ska jag genast planera in i kalendern.

Livin' in a box

Noel leker mycket med sin lillasyster.

Busar, kramar, pussar.

Leker kurragömma, tafatt.

Ibland läser han Totte för henne. Det älskar hon.

Eller så hämtar han hennes nappar när hon är arg eller lessen.

Hon får låna hans bilar. Inte de radiostyrda men hela lådan med alla de andra.

De plockar ur allihop. Provar var och en. Kör dem emellan sig på hallgolvet.

Sen hamnar Noel och Stella alltsomoftast i lådan. Den blir en bil eller båt i fantasin.

Städa alla bilarna får Stella göra själv.

Och mamman.

Livsviktig musik

Hela mitt liv har innehållit musik. Det har liksom kantats av toner och ord.

Den är en så stor del av mig och min själ att jag inte alls vet vem jag skulle vara utan den. Den har genomsyrat min tillvaro, mitt sätt att uttrycka mig, mitt yrkesval, mina fritidsintressen, min passion och sedermera till och med mitt val av livspartner.

Jag har fått så mycket glädje av musiken. Så mycket kärlek. Och den sorg, ilska eller frustration jag känt har jag kunnat uttrycka på samma sätt.

Musiken är en kanal och en källa som aldrig sinar.

För mig är det dessutom livsviktigt.

Därför kanske det inte är så konstigt att jag önskar att musiken får hitta in i även mina barns liv. Att de får hitta in i musiken. Att den världen får breda ut sig och ligga som en enda stor möjlighet framför deras fötter och hjärtan.

Jag antar att de flesta föräldrar känner så om de själva hittat något liknande.

Vad det än må vara.

Som med allt annat är det en svår balansgång. Inget som känns påprackat och tvunget kan nånsin upplevas som passion eller livslust.

Samtidigt måste man som barn ha någon som visar på vägarna, möjligheterna och ser dörrarna som man kanske måste öppna för att hamna där man vill. Även om man själv inte vet vart man vill hamna.

Just nu brottas vi med skolval och tankar om musikklasser eller ej.

Jag är lika ambivalent som en åsna mellan två hötappar. Som en vilsen i en fyrvägskorsning. Jag vill att sonen ska få möjlighet att hitta sitt sammanhang. Där han kan blomma ut, känna att han passar in och nå sin fulla potential. Men jag är rädd att putta in honom i utanförskap, rotlöshet, ohälsosam konkurrens och ensamhet. Allt det där i sista meningen bottnar naturligtvis i egna erfarenheter av att byta skola och gå musikklasser. Leo är inte jag. På inget sätt är hans liv och hans upplevelser av skolan som mina en gång var. Det är tur. Och det måste jag ständigt påminna mig själv om.

Men jag ser honom där för min inre syn. Det gör jag verkligen.

Bland andra barn som tycker att musik är viktigt och lustfyllt och naturligt. Jag ser honom spela ihop med andra, starta band, sjunga i kör, prova sig fram inom en massa av musikens områden. Han har ju helt klart en fallenhet för sång och musik. Intresse dessutom. Och nyfikenhet. Det är naturligt för honom på ett sätt som annat inte är. Annat som merparten av pojkar sysslar med i hans ålder.

Jag vill så gärna ge honom musiken. Glädjen.

Jag vill så gärna skydda honom från allt det andra. Det jobbiga, tuffa och ensamma.

Och jag ser honom där i musikklasserna - det gör jag sannerligen.

Men vad som blir bäst i längden och slutändan för honom, det har jag ingen aning om.

Man vet vad man har och inte vad man får.

Pest eller kolera.

Guld eller gröna skogar.

Eller så blir det alltihop. Vad man än väljer.

Start

Vardagen är åter.

Det är alldeles, alldeles tyst i huset.

Jag är också tyst. Liksom telefonen.

Det sistnämnda är lite oroande men jag slår bort de tankarna för nu. Jobben kommer ju. Som de brukar. Tillslut.

I huvudet hade jag en lista över saker jag skulle ta tag i när allt återgick till det normala. Mail som skulle skickas, personer som skulle ringas, hyllor som skulle rensas, bokföring som skulle...Ja, ni förstår.

Men nu när jag är där minns jag inte riktigt allt på listan.

Det enda konkreta jag vet är att det är en massa som borde göras. Startas upp. Men vad var det som var mest bråttom? Jag minns inte alls.

Lika bra att ta tag i det som pockar på min uppmärksamhet. Som till exempel skrivaren. Den larmar ilsket om att den svarta bläckpatronen är slut så inga utskrifter kan ske innan den är utbytt. Således ingen sammanställning till bokslut. Således inga fakturor. Inte mycket alls faktiskt.

Så det får bli en tur till centrum helt enkelt.

Annars är det bedårande vackert ute.

Gnistrande vitt. Solen lyser. Kallt - visserligen - men ofantligt vackert.

Krispigt.

Och jag kommer på mig själv med att tänka på tulpaner. Krispiga, gröna blad med blommor i vårlika pasteller. Efter julgransplundringen är det tulpaner som gäller.

För inget annat växer längre i krukorna här hemma. Alla plantor har dragit sin sista suck. Gått hädan till komposten. Med undantag för några ihärdiga julstjärnor som jag barmhärtigt lämnat kvar av den enkla orsaken att de är vita i färgen. Hade de varit röda hade de åkt i samma veva som granen några dagar in på det nya året.

Men de får stå. Tills jag tar mig till Plantagen eller Ulriksdal vill säga. Efter det lever även de farligt. Julstjärnor gör sig inte alls så bra med krispiga tulpaner.

Inte alls.

För nu är vi på andra sidan. På andra sidan det mörka. Nu har det vänt och pendeln har slagit över mot ljus och vår och sol och sommar.

Avlägset i -15 grader - visst - men ändå.

Krispigt med löfte om grönt.

Ljuset vinner mark och tid varje dag.

Något börjar. Startar. Tar ett nytt andetag. Tar sats.

Jag gillar starter. Det är min grej.

Klara färdig gå!

Den som först har en bukett tulpaner på köksbordet vinner!

Ljudet av klossar

Det är tyst en stund i huset.

Har inte hänt ofta de senaste veckorna, det ska jag villigen erkänna.

Men nu är det ganska...tyst.

Jag sitter framför min skärm på övervåningen. Den är belägen just utanför Stellas lilla rum.

Jag läser, uppdaterar mig lite. Borde ta tag i räkenskaperna och alla veriffer till bokslutet. Men det händer inte mycket för mig just idag...

Det enda ljud som hörs nu är kloss-ljud.

Små, färgglada träklossar som tålmodigt läggs ovanpå varandra. Ljuden är mjuka, subtila och jag märker att jag blir lugn av att höra dem. Då och då kommer ett lite starkar ljud, då när tornen blivit lite för höga och vingliga och inte lyckas stå kvar längre. Men raset blir ändå ganska dovt eftersom det sker på trasmattan som barmhärtigt dämpar trägolvet under.

Raset efterföljs omedelbart av återuppbyggnad i nya små konstellationer.

Oupphörligen. Tålmodigt.

Hon tröttnar inte.

Inte på en lång, lång stund. Trots säkert 30 ras.

Istället hämtar hon med jämna mellenrum nya klossar ur klosslådan. Som för att se om de passar bättre. Om det blir stadigare torn av dem. Eller bara finare.

Fina, fina Stella.

Fokuserad. Belåten. Beslutsam.

Fullständigt tillfreds.

Ljudet av små träklossar som läggs ovanpå varandra av en liten, liten Stella-hand

- det är bland det bästa jag vet.

2009 - på gott och ont

Året som gick.

Ett helt år. Tänk.

Jag har alltid lite svårare att bena ut minnen i närtid.

Det har varit ett år på berg-och-dal-bana känns det som. Kärlek, ljus, glädje, familj, samvaro, värk, sorg, förtvivlan, orkeslöshet, ilska, frustration, lycka, tårar, skratt, pussar, piller, vattengympa, sjukgymnastik, nuvunnen skrivlust, inspirerande möten, oro, organiserat kaos, städad oreda. Trasselsudd i huvudet.

2009 var det första hela året som vi var fem i familjen. Året då Stella blev 1, Noel blev 6 och Leo blev 9. Jag blev 34 och Anders 43. Vi firade 11-årig bröllopsdag och 16 år tillsammans. Ett helt, halvt liv.

2009 fick jag diagnosen fibromyalgi. Utan att riktigt acceptera det.

Det kantades av läkarbesök, sjukgymnastik, provtagningar och jagande efter borttappade remisser. Samtidigt var det finanskris och dålig omsättning på jobb. Det var ingen bra omständighet i sammanhanget.

2009 var Anders pappaledig för första gången. I alla fall för en längre period. Således blev det ett år med mycket familjetid. Det var tur. Så mycket som vi varit tillsammans det här året har vi aldrig varit förut. Och det var tur. Som sagt.

Vi hade en härlig sommar. Lång.

Under året som gått har jag fått avstå från mycket. För att orka det jag måste och det jag behöver. Jag har inte träffat så många som jag skulle velat, inte ridit, sjungit, sprungit eller skuttat så mycket som jag önskat.

Jag antar att var sak har sin tid. Men jag saknar mig själv en aning. Saknar den jag brukade vara och önskar att jag vore.

Saknar vänner, scenen, kraften, orken, lusten, fnissen.

Men jag har så mycket. Är så välsignad mitt i det elände som kroppen ställer till med.

Jag har mina barn, min man, min penna, min röst, mina vänner, min familj - och mitt liv.

Så mycket kärlek.

2009 var ett gott år - också - på så många sätt.

Men 2010 blir ännu bättre.

Det har jag beställt.