Räkneverket

Ibland tittar jag på det lilla räkneverket som finns längst nere på bloggens sida. Jag förundras nästan alltid över att det tickat så pass sen jag tittade sist.

Fortfarande har jag svårt att riktigt greppa att det är några stycken som läser det jag skriver.

Jag menar - min blogg är inte publik eller marknadsförd på något sätt. Den bara...är.

Hittar man den så känner man mig troligen, har jobbat med mig eller åtminstone mailats med mig. Och ändå tänker jag att det nog är mest svärmor, moster D, syster yster och kanske en och annan nära vän som läser.

Det haglar ju inte heller av kommentarer på min blogg och kanske bidrar det till min känsla av att ingen läser. Men någon läser ju. Helt klart är det några som varje dag trycker in den här adressen och kollar vad jag skriver om. Ganska många per dag tillochmed.

Fast jag försöker att inte tänka så mycket på vem som läser.

Det är nämligen ganska läskigt.

Så jag fortsätter att skriva för mig själv. Och spar det mesta jag skriver i en mapp på datorn till barnen, eftervärlden - eller mig själv.

Ändå kittlar det någon nerv att ibland titta på det där räkneverket.

Och jag önskar nyfiket att jag kunde se vem som döljer sig bakom varje siffra och nytt besök.

Eller inte.

Jag vet inte. Men när den passerar 12000 ska jag fira med semla.

Tyst

Akut stämbandsinflammation. Praktiskt.

Särskilt om man lever mer eller mindre uteslutande på sin röst och på kommunikation...

Läkaren sa att det kunde ta två-tre veckor. Två-tre veckor!!! Det är helt uteslutet kan jag säga.

Totalt och fullkomligt uteslutet.

Skojigt blev i alla fall läkarintyget. Yrke: Speaker, Ordination: Röstvila.

Ska bli mycket intressant att se vad Försäkringskassan säger om detta.

Undrar om någon enda handledare på den myndigheten bedömt ett sådant sjukintyg tidigare. Jag menar, vi är inte så himla många i Sverige som har det som yrke.

Nåja, jag måste säga att ordinationen inte är helt lätt att efterfölja. Det är direkt tröttsamt att vara tyst. Eller att berätta för omgivningen att man egentligen borde vara tyst med nån slags oigenkännlig väsning.

- Oj, då!! Säger de och tar ett steg bakåt.

Vet inte om det är mina potentiella baciller de undflyr eller om jag låter direkt skräckinjagande. Trevligt är det i alla fall inte.

Ännu knepigare blir det när man behöver säga till på skarpen till sina barn. Är man en sådan med röstresurser som dessutom tenderar att använda dem i detta högljudda hushåll så räcker dessvärre inte en blick för att barnen ska foga sig.

Nej - man får gå till handgripligheter. Ja - lugn! Jag menar naturligtvis bara att när de inte lyssnar på uppmaningen (viskningen) att komma och sätta sig i bilen så får man bara ta tag i dem och lyfta in dem. Det går med en 6-åring. Med 9-åringen blir det värre men tar man tag i ett ben blir det fart på det andra.

1,5-åringen knatar som tur är alldeles av sig självt och eftersom hennes språk ännu inte är lika utvecklat som sina bröders är hon faktiskt mycket bättre på att läsa mina kroppssignaler, blickar och miner. Och när hon tidigare envisades med att plocka ur figurer ur Sång-påsen (varpå man förväntas sjunga den sång som figurerna symboliserar) så nöjde hon sig faktiskt med att jag gjorde rörelserna medan hon sjöng.

Det är helt klart inte min grej det här med tystnad. Inte alls.

Tur att man kan skriva av sig lite här på bloggen. Nu ska jag gå och rätta matteläxa.

ps/ Han har bestämt sig för att börja musikklass. Tjohoooo! Hjälp.../ds

Birro om skilsmässor

Det finns inga lyckliga skilsmässor.

Alla skilsmässor är ett nederlag och en sorg för alla inblandade parter och allra värst är det naturligtvis för barnen. När jag var liten fick jag ofta höra att mina föräldrar gått igenom just en "lycklig skilsmässa" och att det var sån tur för mig att de ju faktiskt inte var ovänner eller bråkade.

Jag minns att jag själv började beskriva min egen situation som skilsmässobarn just på det sättet. Så att man minsann inte behövde tycka så synd om mig.

Men det var inget lyckligt med att vara skilsmässobarn. Inte ett dugg.

Som vuxen och mamma stångar jag mig blodig för att inte mina barn ska få samma titel.

På gott och ont kan nog en och annan tycka.

Men ingen kan säga att jag inte kämpar. Eller att det är något lätt jobb att hålla ihop en familj.

Man glömmer lätt kärleken bland kräks, trasiga hushållsmaskiner, tvätthögar och slipdamm. Alltför lätt kan tyckas. Och sen förleds man av tanken att något skulle bli bättre på egen hand. Grönare på andra sidan.

Delar man ett barn så delar man allt. Livet.

Man har blandat sin gener och skapat en alldeles ny liten människa. Det borde räcka för att man ska älska sitt barns andra förälder livet ut.

Borde. Men det gör det ju inte alltid. Jag vet det. Och det är så sorgligt.

Jag vill lägga in en länk till en alldeles strålande krönika som Marcus Birro skrev häromsistens. Han är så bra med sina ord.

Håll ut. Håll ihop! Så länge det bara går.

Och om du går. Gör det först när du är helt viss om att du verkligen gjort allt för att få det att fungera. Allt.

Och blir du lämnad. Sörj så länge du behöver. Låt barnen sörja så länge de behöver. Men säg aldrig till dem att de har tur för att skilsmässan blev som den blev. Gråt och svär tillsammans med dem istället. Säg "Piss-skit-vademekum-också va värdelöst att det skulle bli så här". "Men det är vi föräldrar som skiljer oss från varandra - inte från dig. Aldrig från dig. Aldrig.

http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.1699689/marcus-birro-det-finns-inga-lyckliga-skilsmassor

Vips

Vips.

En hel vecka passerade.

En vecka av vardagar, feber, snuva, hosta, penicillin, dotter som kräks av penicillinet samtidigt som tvättmaskinen går sönder.

Det sista borde det finnas ett förbud mot. En lag.

Men jag får skylla mig själv. Det var min hårklämma som fastnat i systemet och sabbat pumpen.

Dock har jag en stark misstanke om att det var en mindre version av mig själv som stoppat in den där... Fast därom har jag inga som helst bevis. Bara en aning.

Den lilla versionen av mig själv har för övrigt krympt en aning den här veckan då hon ätit nästintill ingenting. Inte ens glass har sluppit innanför hennes läppar.

Druckit lite mellan varven gud bevars men annars knappt något.

Bara 40 graders feber, begynnande lunginflammation och öroninflammtion i full blom.

Sjuka små barn tvingar en att vara i nuet. Man kan inte grubbla så mycket, inte planera för framtiden eller lägga vikt vid knasiga måsten.

Det blir en oundviklig paus. Och det är rätt nyttigt att inse att världen tuffar ju på ändå.

Man ställer in, planerar om, skjuter upp - och det är ju inte katastrof för det.

Det är bara som det är. Ingen är förvånad. Det är liksom såna tider nu.

Vi renoverar och stylar om Leo's rum totalt just nu. Så han bor inte därinne. Det kommer att bli så snyggt. Så coolt och så mycket plats för både musikskapande, modellbygge och läxläsning - samtidigt! Jag har världens händigaste och duktigaste man.

Under tiden sover Leo i myskojan under Noel's loftsäng. Det är mysigt när de sover i samma rum tycker jag. Inatt fick dessutom alla barnen sova i vårt sovrum eftersom pappan målade golvet därnere med oljebaserad lackfärg och Noels rum ligger vägg i vägg med Leos.

Det är en mäktig och andäktig känsla att ligga vaken och vara mamma till tre fridfullt sovande barn. Lite snorigt snarkande - men annars stilla. Nära.

Idag är det fredag och det ska bli vansinnigt skönt med helg.

Egentligen skulle jag ha varit på spa men halsont och feber satte stopp för den utflykten. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig;) Men det blir alltid nåt.

Och det blir bra det också. Fast på ett annat sätt.

Så är det med det.

ps/ HAN KOM IN I MUSIKKLASSERNA!!!! TJOHOOOOOO!! HURRA!! Hjälp -hur gör vi nu då????/ds

Till minne av min mormor

Hon växte upp i krigets Tyskland. Med allt vad det innebär.

Fattigt var det. Hon har berättat om hur de letade rester efter militärerna.

Hon har berättat att hennes storebror jobbade extra hos en bagare och hur han en jul fick med sig ett helt kilo marsipan hem. Och att storbrodern vägrade dela med sig utan åt alltihop själv. Han blev hemskt sjuk av det kilot marsipan. Och av girigheten kanske.

"Somliga straffar Gud genast" sa hon när hon berättade om den julen.

När hon var 18 år blev hon kär i en engelsk officer. Förmodligen alldeles störtförälskad. I krigets efterdyningar fanns väl åter lite tid för kärlek. Och hopp.

Om det tyckte däremot hennes far illa.

Han hade hört att i Sverige fanns gott om arbete för tyska flickor.

Och hon tänkte att om hon inte fick den engelske officeren så kunde hon väl lika gärna åka till Sverige.

Så hon åkte.

Hamnade i Uppsala och arbetade som sömmerska på fabrik. Hon hette Inge men lärde sig snabbt att i Sverige var det ett manligt namn. Så det fick bli Inger.

Hon hyrde ett rum i Sunnersta av en mörk kvinna från Norrland. Kvinnan hette Hanna och drev café vid Grindstugan där hon samtidigt hyrde ut rum för att få det att gå runt.

Hanna kom från Haparanda där hon blivit änka med 10 barn. Äldste sonen förväntades ta över gården men drömde om flyget och rymde till Luleå och tog arbete som hangarsopare.

Så hon övergav gården i Haparanda för Grindstugan i Sunnersta.

Ibland kom den äldste sonen på besök i Grindstugan och Inger tyckte han var stilig. Tyst, mörk och hemlighetsfull. Sven hette han och låg vid det inne för militärtjänstgöring i Luleå.

Så kärlek uppstod så småningom igen. Kanske inte passion denna gång som då med den engelske officern - men väl kärlek.

Sven och Inger gifte sig. Fick två döttrar och sedermera en lite pojke.

Äldsta dottern döpte hon till Kerstin och sonen till Göran. Efter kärleksparet i filmen "Hon dansade en sommar". Yngsta dottern fick namnet Carin.

De bodde i Uppsala på Gröna Gatan. Senare kom de att flytta till Upplands Väsby. Inger arbetade som dagbarnvårdare och senare på förskola. Sven var länge stationerad på F16 i Uppsala tills han alldeles för tidigt gick bort 1984, bara 55 år gammal.

Inger drömde säkert ibland om hur livet skulle ha blivit med den där engelske officeren. Rädslan som rotades i henne som krigsbarn kom hon aldrig riktigt över. Så när hon låg för döden sa hon att hon önskat att hon levt sitt liv annorlunda. Inte låtit rädslan styra henne så mycket. Hon önskade att hon rest mer. Sett mer.

Sa att hon önskat att hon läst till sjuksköterska.

Jag kände henne inte så väl, min mormor.

Men jag tänker att hennes livs historia låter som en film. Jag ser henne framför mig i svartvitt, med uppsatt hår, i tidigt 50-talsmode med rödmålade läppar.

Jag tycker om att tänka mig henne så.

Och nu när hon är död så har det gått upp för mig att vi nog delar en massa mer än jag tidigare trott. Det känns ju oerhört sorgligt såklart.

Men jag är tacksam över att jag fick se henne och höra henne säga allt det där - ven om det var smärtsamt. För jag ska göra det åt henne.

Jag ska försöka möta och övervinna fler av mina rädslor. Inte låta dem styra mig så mycket.

Jag ska resa istället för henne.

Och det där med sjuksköterska är faktiskt inte heller någon dum idé...

Min mormor Inger dog igår den 24/1 2010. Hon blev 79 år.

Ett brev till mina barns oskattbara dagisfröknar

Vi har setts nästan varje vardag nu i drygt sex år.

Jag har varje morgon anförtrott er med det allra käraste jag har.

Och ni har förvaltat det förtroendet på det mest fantastiska sätt.

Ni vet massor om oss. Jag vet lite grann om er.

Ni möter varje barn med ett glatt "Gomorron" - varje dag.

Undrar hur helgen har varit, hur natten har varit.

Vi har pratat allvarliga saker, skojat, skrattat. Ni har lagt armen om mig när jag gråtit en skvätt vid inskolningar. Mött mina barn och mött mig - i alla behov och situationer.

Ni har lyssnat, förstått och tillmötesgått. Ni har stimulerat, uppmuntrat och haft tålamod.

Ni har vakat över och brytt er om mina barn när jag inte varit där och kunnat göra det.

Erbjudit er famn, er hand och ert hjärta.

Och ni fortsätter att göra det - varje dag.

Det är tur att jag just fått börja om med min allra minsta hos er, nu när de äldsta två lämnat förskolans värld. För det är svårt att tänka sig en vardag utan er.

Fina, underbara pedagoger på Parkstugans förskola

- ni är oskattbara och alldeles fantastiska vardagshjältar.

Så jag sa...

- Lilla mormor, det kommer att bli bra...

- Nej, nej - det blir det inte...Det blir ju inte bättre det här...

- Nej inte här, men tillslut blir det bra, mormor. Tillslut blir det jättebra.

- Ja, jo...tillslut blir det bra.... Ta hand om dig...Nu ska jag vila....

- Gör det. Sov gott mormor.