Vånda

Så nu är jag utsläppt.

Andra dagen som alla är på sina respektive platser.

Och jag - jag håller på att försöka hinna ikapp mig själv.

Samtidigt som jag våndas över att detta är sista dagen som skolvalet är öppet. Det vill säga - efter idag är det betydligt svårare att ändra sig när det gäller äldste sonens framtida skolval.

Musikklasser - eller inte.

Vi har ju tackat ja. Alla var på.

Men igår kom rädslorna ifatt mig och jag kände att vi ju inte riktigt suttit ner och verkligen pratat igenom det här allihop.

Och plötsligt vände det. A ändrade uppfattning och vill inte längre chansa. Man vet ju vad man har men inte vad man får. Och nuläget är ändå okej. Bra.

Min ångest är liksom lika stor inför båda valen.

Så i det avseendet kvittar det.

Jag kommer att vara rädd oavsett. Men från och med imorron får jag koncentrera mig på det som kommer att bli bra med valet vi gjort.

Oavsett vilket det blir.

Leo själv vet ju inte. Hur ska han kunna välja? Veta.

Han tänker mest på bästisen B och kärleken I.

Musik är bra - visst. Men är sång det han föredrar eller är instrumentundervisning egentligen hans grej? Han vet inte...

Han kan ju inte föreställa sig hur det kommer att bli.

Han sa ju tidigare att han ville. Han kom över sin oro och rädsla för att vi var positiva - och nu när vi vacklar är det klart att han drar öronen åt sig.

Hjälp! Vet inte ni bäst mamma och pappa? Hur ska jag då veta?

Så vi måste ju besluta åt honom. Satsa, chansa och säga "Det här blir bra! Och blir det mot förmodan inte det så löser vi det då".

Det viktiga är väl att vi ger honom chansen. Eller ?

Det är så svårt att vara förälder. När man ibland själv inte känner sig mycket större än 9.

Akvariefisk

Jag trycker näsan mot rutan.

Den är kall och min andedräkt bildar en ring av imma på rutan.

Det ser fint ut därute. Alldeles vitt. Vitt, vitt, vitt och solen lyser faktiskt.

Tittar fram mellan molntussarna med jämna mellanrum.

Jag ritar en gubbe med fingret i ringen av imma.

Ger den en lessen mun.

Jag längtar ut.

På fjorton dagar har jag varit hemma med sjuk dotter i ca 10 av dem.

Det är inte bra för psyket. Och inte för affärerna heller.

Varken Totte eller Teletubbies hjälper längre och kan skänka mig en stunds tid för jobb framför datorn. Hon har liksom ledsnat på de där små figurerna som springer runt och sjunger konstiga sånger om hattar och sparkcyklar.

Jag har försökt introducera Alfons men det går inte riktigt hem. Än.

Ja, jag vet att ett barn under två år inte bör titta alls på TV. Men nöden har ingen lag. Inte vabben heller.

Tittar lite på face-book och drömmer mig bort bland bekanta som har arbetskamrater att eftermiddagsfika med. Eller brainstorma med.

Själv hoppas jag på att sönerna snart ska komma hem från fritids och kanske stimulera sin lillasyster lite. Och mig.

Men de har säkert så kul i pulkabacken med sina kompisar att de inte alls tänker komma hem än. Jahapp...Det är väl bara att börja planera middagen. Nej. Usch. Hjälp va tråkigt.

Duka klart bordet innan klockan slagit tre på eftermiddagen.

Dessutom står hokifilé med broccolimos på matlistan idag.

Yipiie! Kommer säkert sönerna att säga.

Vänta....Det finns lördagsgodis kvar i skåpet därnere...

Och imorron, imorron ska jag få gå till Öron-Näsa-Hals-specialisten med Stella och diskutera eventuella rör. Tjohoo!

Livet leker.

Suck.

Vårens första ord

Takdropp.

Våren första ord.

Så länge sen jag använde det. Säkert 10 månader sen. Minst.

Men idag tänkte jag det. Såg det. Hörde det.

Så blev jag tvungen att säga det högt för mig själv bara för att jag kunde.

Takdropp.

Lika fint som "snödroppe", "våril", "soldis" och "vintergäck".

Men först - takdropp.

Allra först.

Sen är det ingen hejd på de vackra orden.

Sen strömmar de ur alla frusna vrår och gömmor.

Leker, porlar och vaknar.

Allt det där kommer sen.

Helt säkert kommer det.

Men först detta enda, stilla. Tyst men ändå märkbart. Lovande.

Takdropp.

Att hämta Stella

Att hämta henne på förskolan är som godis för själen.

Det är mitt favorit-ögonblick på hela dagen.

Jag tycker om att smyga in så att jag hinner betrakta henne några sekunder innan hon upptäcker att jag kommit. Så att jag hinner se en liten del av det liv som är bara hennes. Den tillvaro jag inte delar med henne. Hon ser så kavat ut. Tillfreds. Glad.

Jag blir alltid lite tårögd så innan det svämmar över ger jag mig till känna.

Ibland viskar jag bara. Men ofta behöver jag inte ens göra det. Ibland är det som om hon märker min närvaro utan att jag behöver påkalla hennes uppmärksamhet.

Och när hon ser mig.... Det uttrycket....Jag skulle kunna dö för det uttrycket.

Jag skulle vilja dö med det uttrycket på min näthinna och i mitt hjärta.

Det är en sån ynnest att få se så mycket kärlek och glädje strömma ur ett barns ögon. Bara för att jag kommer.

Hennes ansikte spricker upp. Hon utropar "Mamma!". Pekar och skuttar ivrigt fram.

Innan hon springer fram till min famn måste hon berätta för alla att jag är där. Titta, titta Mamma!!!! Ropar hon till alla.

"Mamma a kommi!" Sen storskrattar hon och springer rakt i min famn. Hon lägger sina små armar runt min hals och kramar hårt. Sen lutar hon sig bakåt, lägger händerna på mina kinder och ser mig i ögonen med ett enda stort leende. Som för att kolla att det verkligen är sant. Att jag är där nu. Hennes mamma.

Innan vi går hem ska hon berätta för mig vad alla barnen och fröknarna heter. För hon kan säga allas namn nu. Och jag ska nicka och upprepa namnen.

Först efter det låter hon mig klä på henne overallen. Och innan vi går ut genom dörren vänder hon sig alltid om.

Stannar upp, vinkar en drottningvink,

ger fröknarna en stor slängpuss och säger

"Ejjå, Ejjå".

Sen går vi hem, Stella och jag.

Räkneverket

Ibland tittar jag på det lilla räkneverket som finns längst nere på bloggens sida. Jag förundras nästan alltid över att det tickat så pass sen jag tittade sist.

Fortfarande har jag svårt att riktigt greppa att det är några stycken som läser det jag skriver.

Jag menar - min blogg är inte publik eller marknadsförd på något sätt. Den bara...är.

Hittar man den så känner man mig troligen, har jobbat med mig eller åtminstone mailats med mig. Och ändå tänker jag att det nog är mest svärmor, moster D, syster yster och kanske en och annan nära vän som läser.

Det haglar ju inte heller av kommentarer på min blogg och kanske bidrar det till min känsla av att ingen läser. Men någon läser ju. Helt klart är det några som varje dag trycker in den här adressen och kollar vad jag skriver om. Ganska många per dag tillochmed.

Fast jag försöker att inte tänka så mycket på vem som läser.

Det är nämligen ganska läskigt.

Så jag fortsätter att skriva för mig själv. Och spar det mesta jag skriver i en mapp på datorn till barnen, eftervärlden - eller mig själv.

Ändå kittlar det någon nerv att ibland titta på det där räkneverket.

Och jag önskar nyfiket att jag kunde se vem som döljer sig bakom varje siffra och nytt besök.

Eller inte.

Jag vet inte. Men när den passerar 12000 ska jag fira med semla.

Tyst

Akut stämbandsinflammation. Praktiskt.

Särskilt om man lever mer eller mindre uteslutande på sin röst och på kommunikation...

Läkaren sa att det kunde ta två-tre veckor. Två-tre veckor!!! Det är helt uteslutet kan jag säga.

Totalt och fullkomligt uteslutet.

Skojigt blev i alla fall läkarintyget. Yrke: Speaker, Ordination: Röstvila.

Ska bli mycket intressant att se vad Försäkringskassan säger om detta.

Undrar om någon enda handledare på den myndigheten bedömt ett sådant sjukintyg tidigare. Jag menar, vi är inte så himla många i Sverige som har det som yrke.

Nåja, jag måste säga att ordinationen inte är helt lätt att efterfölja. Det är direkt tröttsamt att vara tyst. Eller att berätta för omgivningen att man egentligen borde vara tyst med nån slags oigenkännlig väsning.

- Oj, då!! Säger de och tar ett steg bakåt.

Vet inte om det är mina potentiella baciller de undflyr eller om jag låter direkt skräckinjagande. Trevligt är det i alla fall inte.

Ännu knepigare blir det när man behöver säga till på skarpen till sina barn. Är man en sådan med röstresurser som dessutom tenderar att använda dem i detta högljudda hushåll så räcker dessvärre inte en blick för att barnen ska foga sig.

Nej - man får gå till handgripligheter. Ja - lugn! Jag menar naturligtvis bara att när de inte lyssnar på uppmaningen (viskningen) att komma och sätta sig i bilen så får man bara ta tag i dem och lyfta in dem. Det går med en 6-åring. Med 9-åringen blir det värre men tar man tag i ett ben blir det fart på det andra.

1,5-åringen knatar som tur är alldeles av sig självt och eftersom hennes språk ännu inte är lika utvecklat som sina bröders är hon faktiskt mycket bättre på att läsa mina kroppssignaler, blickar och miner. Och när hon tidigare envisades med att plocka ur figurer ur Sång-påsen (varpå man förväntas sjunga den sång som figurerna symboliserar) så nöjde hon sig faktiskt med att jag gjorde rörelserna medan hon sjöng.

Det är helt klart inte min grej det här med tystnad. Inte alls.

Tur att man kan skriva av sig lite här på bloggen. Nu ska jag gå och rätta matteläxa.

ps/ Han har bestämt sig för att börja musikklass. Tjohoooo! Hjälp.../ds

Birro om skilsmässor

Det finns inga lyckliga skilsmässor.

Alla skilsmässor är ett nederlag och en sorg för alla inblandade parter och allra värst är det naturligtvis för barnen. När jag var liten fick jag ofta höra att mina föräldrar gått igenom just en "lycklig skilsmässa" och att det var sån tur för mig att de ju faktiskt inte var ovänner eller bråkade.

Jag minns att jag själv började beskriva min egen situation som skilsmässobarn just på det sättet. Så att man minsann inte behövde tycka så synd om mig.

Men det var inget lyckligt med att vara skilsmässobarn. Inte ett dugg.

Som vuxen och mamma stångar jag mig blodig för att inte mina barn ska få samma titel.

På gott och ont kan nog en och annan tycka.

Men ingen kan säga att jag inte kämpar. Eller att det är något lätt jobb att hålla ihop en familj.

Man glömmer lätt kärleken bland kräks, trasiga hushållsmaskiner, tvätthögar och slipdamm. Alltför lätt kan tyckas. Och sen förleds man av tanken att något skulle bli bättre på egen hand. Grönare på andra sidan.

Delar man ett barn så delar man allt. Livet.

Man har blandat sin gener och skapat en alldeles ny liten människa. Det borde räcka för att man ska älska sitt barns andra förälder livet ut.

Borde. Men det gör det ju inte alltid. Jag vet det. Och det är så sorgligt.

Jag vill lägga in en länk till en alldeles strålande krönika som Marcus Birro skrev häromsistens. Han är så bra med sina ord.

Håll ut. Håll ihop! Så länge det bara går.

Och om du går. Gör det först när du är helt viss om att du verkligen gjort allt för att få det att fungera. Allt.

Och blir du lämnad. Sörj så länge du behöver. Låt barnen sörja så länge de behöver. Men säg aldrig till dem att de har tur för att skilsmässan blev som den blev. Gråt och svär tillsammans med dem istället. Säg "Piss-skit-vademekum-också va värdelöst att det skulle bli så här". "Men det är vi föräldrar som skiljer oss från varandra - inte från dig. Aldrig från dig. Aldrig.

http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.1699689/marcus-birro-det-finns-inga-lyckliga-skilsmassor