Gudbarn

Jag har förärats med två gudbarn.

Det känns fint att någon givit mig ett sådant förtroende, en sådan vänskapsförklaring att de givit mig titeln Gudmor. Två gånger dessutom.

Jag träffar dem alldeles för sällan. Jag hade betydligt högre ambitioner med mitt fadderskap när jag fick uppdraget. Tänkte att vi skulle äta bakelser på deras dopdagar, gå på bio eller hitta på annat skoj - bara de och jag. Nu blir det mest att vi ses när hela våra familjer ses.

Men jag kommer ihåg deras dopdagar och uppvaktar när de fyller år. De finns med mig i mina tankar alltsomoftast - även om jag sällan hinner mer än att just tänka på dem.

Fast det kanske räcker en bit. I alla fall.

Men idag har jag träffat dem båda två. På en och samma dag.

Idag var vi hos mitt ena gudbarn A som fyllt 4 och hade kalas. Släktkalas visserligen men vi fick också komma. Som en lite utökad familj. Han fick ett glittrande riddarsvärd och en fin Riddardräkt av oss. Det var hans första svärd och jag vet egentligen inte om det anstår en gudmor att förläna sin gudson med hans första vapen men så blev det nu.

På kvällen fick vi middagsbesök av mitt andra gudbarn F som är en 6-årig kavat liten tjej.

Hon hängde mest inne hos Noel under kvällen men jag hann smyga åt henne en bok i present och hon visade mig att hon tagit hål i sina öron. Fantastiskt. Jag tyckte nyss att jag fick hålla henne en stund då hon döptes.

När Leo var mindre kallade han sina faddrar för "speciella vuxenkompisar". Det tycker jag är så fint. Och jag önskar att mina gudbarn någon gång i framtiden kan betrakta mig så.

En speciell vuxenkompis.

Jag kommer i alla fall att svara om de ringer. Eller åka och hämta dem från nån fest som spårat ur och de inte vågar ringa till mamma och pappa.

Eller bara låna ut en hundring när månadspengen är slut. Det står det visserligen inget om i Svenska Kyrkans beskrivning av uppdraget som fadder. Nej, där står det att man ska sörja för barnets kristliga uppfostran.

Så jag ska lära dem "Fader vår" också - i den gamla versionen.

För säkerhetsskull.

Sportlov

Vitt, vitt, vitt.

Solen strålar från en klarblå himmel.

Det blåser på toppen.

Men lite längre ner i backarna är det ljuvligt.

Jag står på krönet och försöker locka med 6-åringen ner för den lite brantare delen innan den planar ut i enklare backe.

Han sitter med skidorna på och med armarna i kors. NEJ! JAG GÖR DET INTE! Skriker han.

-Men jag vet att du klarar det, säger jag.

-JAG ÄR RÄDD!!!!

Han är rädd. Jag märker det. Han är inte bara obstinat, bestämd och envis på sitt vanliga Noel-vis. Nej nu är han rädd och framförallt arg för att han är rädd.

Efter ca 15 minuter lyckas jag övertyga honom om att ställa sig framför mig och mellan mina skidor. Vi åker ner tillsammans. Efter halva branten slappnar han av. Jag släpper honom. Och han svänger elegant ner mot liftarna. Leo, han åker som om han aldrig gjort annat. Snökanon.

Sen åker vi alla möjliga backar. Röda, blå, gröna.

Sönerna svischar runt mig, förbi mig, följer efter mig i en enda skön blandning. Vi sticker ner till stora sittliften och stannar till på vägen för en våffla och varm choklad.

Jag njuter.

A och jag byter efter halva dagarna. När han åker med grabbarna är jag med Stella.

Hon är sjuk och krasslig så det blir mest Alfons på datorn. Men det funkar det också.

Det är vår första familjesemester i fjällen. Och det blir alldeles jättebra.

Ger helt klart mersmak.

Bilfärden hem är lång och när vi svänger upp på infarten till huset säger Stella, 20 månader: -HEMMA!

Hemma är skönt. Lätt och avslappnat också. Barnen har sina saker, sina rum. Vi får sova i egna, mjuka sängar. Flera gånger säger barnen att det är så skönt att vara hemma. Fastän de haft kanon-dagar i Sälen. Bra borta. Skönt hemma.

Precis som det ska.

Estetik och funktion i skön harmoni

Jag är pedant.

En aning fåfäng också.

Estetik är viktigt för mig men det handlar faktiskt inte bara om yta. Alltså jo visst - det estetiska är ju ytligt men för mig är det mer än så.

Det är liksom en sorts kärlek. Omtanke.

Yta med inre förankring.

Skal med hjärta.

Jag älskar Italien. Där är alla sinnen viktiga. Smaken, lukten, känseln, hörseln och synen.

Maten ska både smaka, dofta och se god ut.

Alla komponenter är lika viktiga och förstärker helhetsupplevelsen.

Det är viktigt vad man har på sig. Inte bara ur status-synpunkt utan också för att det sänder ett budskap om att jag tycker att den jag möter är betydelsefull. Att jag tycker om mig själv och tar hand om mig själv.

Det är viktigt hur det ser ut runtomkring en för att det spelar roll vad man vilar sina ögon på, vad ens sinnen upplever. Det bidrar till helheten. Till livet. Och man hyllar det!

Så känns det när man är i Italien. Visst, jag förstår att inte alla Italienare går omkring och medvetet tänker så hela tiden. Men atmosfären och kulturen andas av det vackra i livet. Och det är jag avundsjuk på.

Här i Sverige hyllas funktionen. Det må vara hänt. Men på min lista kommer inte alltid funktionen först får jag erkänna. Den kan komma på andra plats och tillochmed ännu längre ner ibland till förmån för det vackra, estetiska och njutbara.

Inte alltid så smart kanske. Men njutbart.

Idag har jag köpt nåt som innefattar både det estetiskt njutbara och det enkla, funktionella.

En MacBook.

Teknik är inte min grej. Inte alls. Men ska det vara teknik så får den vara snygg. Och vit som denna. Så att den harmonierar med omgivningen.

Den kostade lika mycket som den där galet dyra gustavianska fåtöljen med fotpall jag tillslut efter många års suktande köpte. Och jag kommer att älska dem båda lika mycket.

Det bästa är att jag nu kan sitta i ovannämnda fåtölj med datorn i knäet. Så man kan säga att jag just ökat användarvänligheten för fåtöljen och därmed även dess värde.

Jag passar där i min fåtölj med en vit dator i knäet.

MacBook - för det är jag värd.... ;)

Bikt

Pappa är inlagd igen.

Han har fortfarande lunginflammation och har nu dessutom fått svamp i lungorna.

Allt på grund av att hans immunförsvar är obefintligt och på grund av att jag fattade ett dumt beslut för någon månad sen.

Helsike vad jag plågas av dåligt samvete.

Han är njursjuk, min far. För drygt fem år sen fick han en ny njure av sin fru. En kärleksgåva värd namnet. Och med den nya njuren fick han ett helt nytt liv. Vi hade kanske hoppats att det skulle räcka lite längre. Ett donerat organ har kortare livslängd än ett som alltid funnits i kroppen. Hur länge det fungerar kan man tydligen inte sia om. Det kan röra sig om allt ifrån ett par år till nästan 20.

Nu är njurfunktionen nere i usla procent. Några snäpp från att han återigen måste genomgå dialys och starta sin väntan på att få en ny njure. Förhoppningsvis.

För några helger sen skulle jag till Uppsala. Träffa några kompisar, låta barnen vara hos pappa och fru under tiden.

Stella var lite halvsnorig och jag var tveksam. Tänkte på att pappa ju är känslig. Men jag ville så gärna. Längtade ut. Ville inte sitta hemma själv den helgen.

Så jag packade ihop barnen och for ändå. Chansade på att det skulle gå vägen. Att det inte var nån fara med Stellas förkylning.

När jag kom hem till pappa, U och barnen från middagen hade Stella 40 graders feber.

Inte för att det hade märkts eftersom hon då sov.

Men ändå.

Jag borde aldrig ha åkt. Jag skulle aldrig ha åkt.

Stella smittade pappa med RS-virus. Något som vuxna aldrig får eller känner av mer än som en förkylning. Men har man utslaget immunförsvar blir saken givet en annan.

Dessutom fick han in bakterier i kroppen som gjorde att hans lunginflammation både blev virus-orsakad och bakteriell.

Antibiotikan har inte bitit, hans allmäntillstånd försämrats, hans syreupptagningsförmåga gått ner och han njure mår skit.

För att jag fattade ett själviskt beslut.

Jag vet att han kunde fått baciller från var som helst, att jag omöjligt kunde förutsett detta. Jag vet att om jag ringt och frågat vad han själv tyckt den där lördagsförmiddagen så skulle han tveklöst sagt - Äsch! Kom hit ändå vettja"

Jag vet.

Ändå lider jag helvetes kval nu över att jag inte lyssnade på den där lilla rösten inom mig som sa att det nog inte var på väg åt rätt håll det där med Stella.

Att jag borde stannat hemma.

Att jag inte lyssnade på min intuition.

Fy fabian.

Jag har bett både Pappa och Gud om förlåtelse.

Pappa säger att jag absolut inte kan klandra mig själv. Kanske håller Gud med.

Men jag själv.

Jag kan inte förlåta mig själv.

Mamma med rätt att skryta

- Mamma, idag har jag inte spelat fotboll på hela dagen. Jag har bara varit med H.

6-åringen är lite uppspelt när jag hämtar honom från skolan.

- Jaså, men du älskar ju att spela fotboll... säger jag som har hört hur de andra småkillarna ropat och lockat på honom från planen.

- Jo, men jag gillar ju H också...

Såklart. Vad gör man inte för kärleken. Kompromissar. Så är det ju. Och det kommer inte att vara något undantag för Noel.

Ändå försöker jag lite fint påpeka att han ju inte behöver försaka fotbollen helt under rasterna, att H säkert gillar honom ändå.

- Jag gör som jag vill! Fräser han bestämt till svar. Sen är det inget mer att orda om den saken.

På kvällen är det hans allra första skoldisco och H har lovat att de ska dansa.

Väl hemma igen ligger han som en liten ostkrok på hallgolvet. Han har ont i magen av all pizza, alla chips han tryckt i sig. Men han har ett saligt leende på läpparna och hans kinder är rosiga av alla danser med H. Alla pussar.

Och jag är salig för att jag får uppleva hans pirr i magen. Hans allra första pirr.

Han är snygg min Noel. Ja, jo jag vet att jag är partisk men det slår mig ändå då och då att han är en 10-poängare i daning. Lång, smidig, smal. Blont hår i cool, lång lugg som han blivit så bra på att stryka ur pannan. Ögon fulla av liv, nyfikenhet. Rak näsa, fin mun.

Nåja, lilla H är en oerhört söt liten svärdotter måste jag säga. De passar fint ihop.

Idag har vi varit på förhandsvisning av "Äpplet & Masken", en animerad långfilm. Men inte vilken som helst. Nej, i denna spelar äldste sonen Leo Cherrytomaten Bjarne och den är regisserad av ingen mindre än Josef Fares. Faktiskt har Leo även lånat ut sin röst till den mindre rollen "Barnäpplet Kevin" alldeles i slutet av filmen.

Kanske kommer filmen inte bli någon kassa-ko, storyn är lite tunn och stundom tycker i alla fall lillebror Noel att tempot är för långsamt.

Men oj vad häftigt det är att höra Leos insatser. Det låter precis som...på riktigt! Han är alldeles strålande i sina repliker. Allt tevetittande har sannerligen burit frukt får man ändå tillstå.

När hans namn rullar förbi i eftertexterna jublar vi och klappar i händerna.

Josef Fares - Äpplet Torben

Pia Johansson - Masken Sylvia

Claes Malmberg - Äpplet Tommy

Svante Turesson - Körsbäret Bo

Leo Wågberg - Cherrytomaten Bjarne

osv...

Stort.

Nu har jag skrutit nog för idag.

Fast om inte jag förbehållslöst tycker att de är alldeles oerhört fantastiska -

Vem ska då göra det?

Det är min skyldighet - och min rättighet.

Tack och lov.

ps/ Efter badet idag satt Stella på handfatskanten, dinglade med benen, doftade lika ljuvligt som hon såg ut och sjöng hela sången "Var är Stella, Tittut!" alldeles på egen hand med rätt melodi och rätta ord. Kände att jag måste lägga till det. I rättvisans namn;)/ds

Fibro-kurs

Det är ganska ljust i rummet. Det luktar offentlig omvårdnad och specialistkunskap. Gardinerna är mörkt röda. Möblerna i ljus björk. Jag tänker att man nog ansträngt sig för att det ska kännas trevligt härinne men kan inte sätta fingret på vad det är som gör att man misslyckats.

I en halvcirkel sitter 12 kvinnor och tittar på en läkare som håller föredrag.

Alla har olika sätt att sitta på och många byter sittställning ganska ofta. Ställer sig upp mellan varven. Så även jag.

Alla har ont.

Vissa värre än andra. Det syns.

Smärtan är så påtaglig i rummet att det känns som om väggarna kryper närmare för varje kvävd suck som någon utandas. Jag vill inte vara där. Jag vill inte vara en av dem. En av de där sjuka, bittra, missförstådda, utförsäkrade... Jag ÄR ju inte en av dem. Faktum!

Inuti i mig skriker det. Jag lägger märke till att min puls är hög. Den är liksom inställd på flykt. Paniken tilltar.

Jag sväljer och försöker stint fokusera på vad läkaren berättar om.

På en overhead visar han benmärgen, hjärnan i genomskärelse och förklarar smärtsignalernas väg genom märg och upp genom hjärnans olika centra.

Han beskriver hur kroppens eget system för smärtlindring fungerar och vad det är som inte fungerar hos sådana som oss. Fibro-patienter.

Det är en neurologisk defekt, får vi veta. Ingen bot finns. Men lindring och det behöver inte innebära konstant smärta resten av våra liv.

Jag är den enda som jobbar därinne. De andra är sjukskrivna.

Har jag mindre ont än de? Jag vet inte... Kanske tror jag inte det.

Men jag har annan typ av jobb än de har haft. Därför kanske...

En berättar att hon inte tycker det är riktigt värt att leva längre. För hennes läkare har sagt att det kanske blir bättre först efter 60 då man är mindre rörlig i sina leder...

Hon vill fylla 60 imorron.

Och jag vill bara åka hem.

Hem till mina barn och fortsätta leva.

Som vanligt.

Bara det onda dämpas eller om topparna kapas lite grann så går det bra. Funkar.

Jag tycker att det har vänt. Lite i alla fall.

Och när det blir varmare ute kommer det att vara lättare. Det är jag övertygad om.

Jag lär mig ändå mycket på kursen. Den ska pågå under 12 onsdagseftermiddagar.

Men jag är livrädd för att jag ska känna mig mer sjuk av att gå dit. Mer lessen.

Jag vill hellre gå en Glad-kurs än en Fibro-kurs. Eller en vin-provar-kurs. Eller en italienska-kurs. Vilken himla kurs som helst faktisk.

Hellre.

Noels P1:a

Han står längst framme vid luckan.

I lånad ridhjälm häver han sig upp på tå och säger:

-Jag tar gärna Domino, det tycker jag är en väldigt bra häst för en kille som mig.

Några av de små flickorna runt omkring fnissar till lite.

Det bekommer honom inte. För han får Domino.

Om det tycker mamman också. Domino är stallets mest pålitliga och ambitiösa häst. Faktiskt ingen ponny men bara två centimeter över den gränsen. Således ingen jätte till häst.

Mamman hjälper honom upp i sadeln. Får snurra stiglädren ett extra varv eftersom hålen inte räcker till 6-åringens ben. Han vet numera hur man håller tyglarna och ser förväntansfullt mot instruktören. Jo, nu säger hon att det är dags att gå fram i höger varv. Mamman får gå bredvid men behöver inte längre hålla tygeln. Det är en lektion av det öppna slaget. Det vill säga - vem som helst får boka in sig, man lär sig de absoluta grunderna för att sedan få klartecken att börja i riktig ridgrupp. Men först måste man kunna rida lätt i traven. Det innebär att man sitter ned i sandeln vartannat steg hästen tar och reser sig ur densamma vartannat. Det kan tyckas som en enkel sak men alla som är nybörjare och försökt vet att så är inte fallet. Det gäller att hitta balans, takt och teknik fastän hästen springer.

Vi har gått några gånger på dessa öppna lektioner nu. I början tyckte han att det var svårt och blev arg på mamman när hon försökte förklara. Sen kom mamman på att om han sjöng sången "Tipp, tapp, tipp, tapp" för sig själv och satte sig ner i sadeln på "tapp" så kanske det skulle funka. Och plötsligt förstod han.

Motoriken och fysiken har alltid varit på hans sida. Snabbtänkt är han också.

Detta i kombination med en alldeles särskild samhörighet med djur gör sporten ypperlig för denna annars så fotbollsfrälste pojke.

I alla händelser kommer instruktören fram efter en stund och undrar om inte mamman tycker att det skulle va okej att han rider alldeles själv ett tag. För att prova.

Så blir det.

Och mamman får stå i mitten och se sin sex-åring trava med Domino runt manegen. I perfekt takt och med god balans. Då och då söker han lite förskrämt mammans blick. Men efter ett par "tummen-upp-tecken" sträcker han på sig och ler. Fortsätter rida. Själv.

Mamman är stolt och rörd och lite snurrig av att följa ekipaget med blicken runt, runt volten.

Efter lektionen säger instruktören att nu, nu får han gärna börja rida i grupp på riktigt.

En P1:a är han välkommen in i.

-Jag klarade det, mamma! Jag ska börja i P1:an!

Vi kramas, skrattar och skuttar tillsammans in i klubbhuset för att skriva in honom.

Lycka.

I bilen på vägen hem säger han undrande:

- Vad betyder P1a egentligen...?

- Ponnygrupp för de som rider 1:a året, förklarar mamman.

- Happ.

En stunds tystnad.

- Det spelar egentligen ingen roll vad det betyder, mamma, jag klarade det i alla fall!