Svartvitt eller färg?

Det är frågan...

Vad tycker du?

Grus i skon

När jag hade som mest ont drömde jag om morfin.

Tänker jag på det börjar jag gråta.

Jag kom på mig själv att längta tillbaka till förlossningarna, inte efter mer smärta, utan till lustgasen.

Det var då jag insåg att något måste vara fel.

Jag hade faktiskt inte förstått hur slut och hur ont jag hade i kroppen förrän det gick upp för mig att jag gick och drömde om stark smärtlindring.

Jag har inte riktigt lika ont just nu. I alla fall inte i hela kroppen. Just nu är det mest koncentrerat i bröstrygg, axlar, armar och nacke. Höfterna kanske lite grann. Händer och fötter. Men annars ganska okej.

Det hjälper inte att sova undermåligt och sporadiskt såklart.

I nästa vecka ska jag magnetröntgas.

Tror inte att det kommer att leda till nåt revolutionerande. Men det är bra att ha det gjort i alla fall. Så att jag inte går runt och har nåt diskbråck i onödan bara för att man är van med smärta.

Det är med smärta som det är med all sorts obehag. Går man runt med grus i skon tillräckligt länge så tror man att det ska vara så. Omger man sig med energikrävande människor så blir man en energigivare.

Har man ont i rygg och axlar går man lite lätt framåtlutad, ihopkurad.

Man anpassar sig, förändrar, accepterar.

Tills man kanske inte kan skilja på vad man måste acceptera och vad man faktiskt kan förändra. Ibland är det bara att vända på skon så är gruset borta.

Eller så är det ett diskbråck som går att göra nåt åt men som gömmer sig i en summa av smärta som är odefinierbar.

Jag är en person som gått omkring med så jädrans mycket grus i skorna i mitt liv.

För att inte tala om hur ofta jag är kissnödig men ändå håller mig.

Eller har lite obekväma kläder.

Det får vara ett slut på det nu.

Jag får skärpa till mig.

Och vända på skon.

Är jag verkligen så här gammal nu...?

Går igenom bilder som kanske ska få vara med i CD-boken... Skulle just skicka iväg ett mail till fotografen och be henne fixa lite med den här bilden. Dämpa linjerna runt ögonen. De syns nämligen extra mycket i just den här formen av retuchering, där färgerna liksom förhöjs och bränts ut. Men jag hejdade mig. Linjerna berättar nåt de med.

Berättar att jag har nåt att berätta.

Texterna på den här skivan är inte skrivna av någon 19-åring.

Så det måste väl få synas.

För trovärdighetens skull.

För att det är sant.

Jag har nåt att berätta.

Samtal i tanken

Igår efter mitt inlägg fick jag den mest fantastiska hälsningen på min mobil.

"Du är förlåten.

Jag för tanke-samtal med dig flera gånger om dagen och du svarar så bra".

Tänk att jag får vara någon att samtala med i tanken.

För att vara en sådan person måste man ändå vara ganska tydlig i sin kontur.

Ha en utpräglad personlighet och karaktär. Med något att säga.

Oj, va stolt jag är över att få vara en person som någon tanke-pratar med.

Jag jobbar på. Åker och hämtar läxor till sjuke sonen mellan varven, packar matsäck i ryggsäck till dottern. Lyssnar på friske sonens läsläxa.

Planerar nya mammakvällar på Junibacken. Maken backar upp med webb-support.

Samtidigt lyssnar jag hela tiden på skivan. I bakgrunden. På datorn medan jag jobbar, I bilen när jag far hit och dit.

På så sätt försöker jag klura ut om något saknas. I vilken ordning låtarna ska få komma.

Det är klurigare än det låter.

Texterna är små berättelser. Budskap.

Stämningen i slutet av en sång får inte förta starten på nästa. Det ska liksom vävas ihop som ett fint lapptäcke.

Ibland gråter jag en skvätt. Jag vet - det är förmätet att gråta till sin egen musik och sina egna texter. Likväl gör jag det när jag kommer på vad de handlar om. Hur jag kände när jag skrev dem. Och nej - det är inte ångest över hela plattan.

Men den är långt ifrån lättsmält och glättig.

Fast det var det väl ingen som förväntade sig heller.

I söndags fyllde Leo 10 år och jag firade ett decennium som Mamma.

Vart tog tiden vägen...?

Om det handlar en av sångerna på skivan. En av de bättre faktiskt....

Snart får ni höra;)

Ett meddelande: Förlåt!

Vid terminsstarten tänkte jag att - jo, men det blir bättre bara man kommer in i vardagen igen. När alla föräldramöten, träningsstarter, skolbyten och sånt är över. Då kommer det att lugna ner sig. Bli lite lättare.

Nu är det oktober. Mitt i terminen får man ändå säga.

Och jag har fortfarande inte kommit in i matchen.

Det känns som om det här är hösten då jag bara hinner med att dra runt familjelivet. Ja, och så producera en skiva och göra de andra jobb som jag måste för att överhuvudtaget gå runt. Etablera det nya aktiebolaget. Försöka strukturera upp mitt nya yrkesliv.

Jag hinner absolut inte prata med nån i telefon.

Har inte träffat en vän IRL sen Rom brann.

Vad är det som händer???

Har inget inplanerat heller. Framöver. Jag hinner inte planera in nåt.

Orkar inte tänka kreativt längre än till vilken sovställning jag ska försöka prova inatt för att kanske, eventuellt kunna sova mer än två timmar i streck.

Tar en dag i taget hela tiden, en timme nästan för att orka.

Den här mamman är en smula utbränd. Sa hon i tredje person för att ändå inte riktigt erkänna det för sig själv.

Kära vänner, släkt och familj (som inet råkar bo i mitt hus) ! Det här är ett meddelande till er.

Förlåt - men jag räcker inte till som kompis och medmänniska just nu.

Jag har inte glömt er, jag tänker på och längtar efter er - men jag får inte till det just nu helt enkelt.

Så jag ber om lite överseende. Jag ska försöka hinna ikapp. Krypa ut ur hålet så snart jag kan.

Jag hoppas att det blir snart.

Men kanske blir det inte förrän efter jul.

Vi får se.

Kram.

Nya foton...

...i söndags fotade vi oss för min nya, kommande skiva.

Det är en utmaning att få alla barn på samma bild, samtidigt - helst på relativt gott humör.

Jeanette Sundin heter fotografen.

Här är ett smakprov...

Synd

Tillåt mig att bli en smula religiös...;)

Jag går en kurs. I kyrkans regi.

Som barn född på sjuttiotalet blev jag senare i slutet av 80-talet aldrig tvingad att konfirmera mig. Antagligen för att mina föräldrar ovilligt motats till läsning och nu inte ville göra detsamma mot mig. Frågan kom liksom aldrig upp som jag minns det. Inte heller bland kompisar eller i skolan.

Det där har jag i alla händelser ångrat senare i livet.

Jag har känt att jag missat något, att det fattats en del av min allmänbildning.

När min tro utvecklats i vuxen ålder har jag således skämts lite för att jag mycket sällan ens slagit upp en Bibel och läst. Hur kan man säga att man tror om man inte utforskat, resonerat, vridit och vänt, ifrågasatt och kanske accepterat?

Så nu har jag äntligen gjort slag i saken och går en kurs. Man kan säga att det är som en konfirmandsundervisning för vuxna.

Som många andra har jag ibland brottats med detta att man som människa automatiskt ska vara syndare. Att vi pekas ut som syndare i ord, tanke och handling och egentligen jämnställs vid sidan av mördare, tjuvar och annat löst folk.

Att vi bär en ständig skuld som vi måste be om förlåtelse för.

Historiskt sett har ju detta utnyttjats av kyrkan för att utöva makt över folket och få dem att sälla sig i leden. Att få människan att frukta Guds straff och därmed inte våga ifrågasätta kyrkan och dess makt.

Idag är kyrkan lite mer försiktig med att prata om skuld, synd och straff. Men vill inte skrämma iväg de få besökarna man har i bänkarna. Då är det bättre att prata om kärleken, nåden och härligheten.

Men igår insåg jag något.

Ordet synd kommer från ett grekiskt ord som i direkt översättning betyder "Att missa målet".

Att missa målet.

Det är en helt annan klang i det - eller hur?

Om vi nu tänker oss att målet är kärleken, det goda, rena, sanningen och ytterst relationen med Gud så är ju synd det som för oss längre bort från det målet. Det som flyttar vårt fokus, som dränerar oss på energin som borde gå till glädjen, kärleken och livet. Det som för oss längre bort från oss själva - och därmed Gud.

Jag har ofta i mitt liv kommit till insikt om att jag liksom irrat iväg i nån riktning utan att riktigt veta varför. Stannat upp och frågat mig själv: - Men varför känner jag mig så sorgsen och vilse? Svaret har alltid varit att jag hamnat längre bort från det som egentligen är min inre önskan, dröm - mitt mål. Det finns alltid anledningar, yttre och inre omständigheter, förklaringar. Men svaret är alltid detsamma - jag missar målet.

Och behöver ta ny riktning, lyssna inåt. Ta ett djupt andetag.

Innerst inne vet man ju vad som är sant och viktigt. Och gång på gång i mitt liv har det påvisats när jag gör något som ligger nära min kärna och mitt hjärta - så når jag ockå fram. Hittar rätt. Mår bra.

Motsatsen genererar motsatsen.

Och det är ju så synd.

Att missa målet.

Är synd.