Mamma bland en massa annat

Nu ska jag börja blogga.

Lite mer. Igen.

Det har varit en fullproppad höst.

Imorron avverkar jag Mammakväll på Junibacken och nästa vecka är det så dags för pre-release av mitt nya album - Mamma Bland Annat.

Kopplingen till bloggen är ju uppenbar och därför måste det onekligen bli lite mer liv härinne.

Eller det måste ingenting.

Jag vill att det ska vara så.

Jag har en massa saker på gång, tusen tankar och en miljon idéer. Minst lika många funderingar på hur jag ska förverkliga allt.

Men jag är rätt så trött. Och behöver fylla på med energi.

En solresa hade inte suttit fel alls.

Sådan är dock inte min verklighet precis just nu.

Imorron fyller jag på med energi från en hel hord av minglande mammor.

Och kanske...kanske, kanske, kanske... kan jag hämta de allra första kartongerna med skivor från fabriken imorron kl 14..... Kanske.

Det vore väl alldeles, alldeles underbart.

Gå vidare

Mitt liv är fyllt av konstraster.

Igårkväll sprang jag från ett lagbildningsmöte för sonens fotbollslag där jag är lagledare rakt in i ett pågående föredrag om helande i Kyrkans regi.

På fotbollsmötet pratades det lagkonto, ansvarstränare, cup-organisation och materialare.

På Alpha-mötet kropp, själ, väg till helande och läkning, gripande människoöden och omsorg.

Jag var lika glad på båda ställena - även om det sista ämnet berör på ett annat plan. Så att säga.

Jag har funderat lite runt det där med sorg och helande. Själsligt helande pratar jag alltså om nu.

Ibland kan jag känna det som om jag länge gått runt och burit på sår som jag bara satt plåster på. Men som fortfarande gör lite ont och börjar blöda om man av någon anledning lyfter på det där plåstret. Och det gör sig påmint när något berör och man plötsligt gråter, känner sig deppig eller nedstämd.

Så när har man liksom gråtit klart?

När kan man fullt och helt säga att -Ja, det där är mina erfarenheter. De har till viss del format mig till den jag är idag men det gör inte ont längre. Jag släpper ryggsäcken. Förlåter och går vidare.

På riktigt.

Och då menar jag så att man aldrig mer blöder när plåstret råkar gå upp. För där finns inget plåster längre. Inte ens ett ärr. Där är helt och smärtan är bara vad den egentligen har varit hela tiden - ett minne.

För första gången i mitt liv känner jag på allvar att jag börjar närma mig den där punkten.

Då jag har gråtit klart.

Ja det förstås, att böla i diverse situationer kommer ju jag fortsätta med i all evinnerlighet av olika anledningar men då kommer det att vara av saker som berör mig i nuet. Och det är okej. Sån är jag och sån vill jag vara.

Men sorgen i min dåtid kommer inte att förstärka det jag känner idag.

Och nu ska ni få höra något konstigt.

Ju närmare jag kommer den där punkten, desto svårare har jag att minnas varför jag varit så outgrundligt ledsen.

Men det är väl så det är med sorg.

Man måste helt enkelt gråta klart.

Ta sin säng - och gå.

Vidare.

Helt färdig

Idag har skivan mastrats.

Den sista förfiningen av ljudet. Samma volym på alla sånger. Alla frekvenser lagom starka.

Skivans sista utpost. I Segeltorp hos Classe på CRP närmare bestämt.

Det låter så fint.

Jag önskar att man kunde ta med hans högtalare och skicka med ett par med varje skiva så att den alltid låter som den gör där. Så som den ska låta.

I bilen på väg därifrån lyssnar jag på det färdiga resultatet.

På E4:an vid Essingeöarna börjar jag gråta hejdlöst.

Jag är helt utmattad. Och på andra sidan.

Den är färdig nu. Den är klar.

Jag får inom loppet av en kvart en febertopp. Huvudvärk. Blir så matt att jag har svårt att lyfta armarna.

Jag är så trött. Och så nöjd. Och så lycklig.

Men just nu - mest trött.

När jag senare på kvällen kommer hem möts jag av tända ljus, blommor och bubbel.

Vi lyssnar på skivan tillsammans i vårt kök.

Jag sitter där på en köksstol med ett glas champange som jag knappt orkar sippa på.

Blundar och lyssnar. Njuter.

Så kommer min dotter på 2,5 år in. Hon har just börjat prata på allvar. Fina, längre meningar kommer ur henne.

Plötsligt sjunger hon med i en av stroferna på skivan. Kan texten...!

Sen säger hon, ordagrant:

-Va fint du sjunger, mamma.

Och jag, ja jag gråter en skvätt till.

Och känner livet i en annars mycket matt kropp.

På gränsen...

Söndag.

Ojojoj vad dagarna fullkomligt sprutar iväg. Jag har haft andan i halsen i snart två veckor känns det som. Hostan har äntligen givit med sig. Och sakta har feberkänslan lämnat kroppen.

Snygg blir man inte att ett par veckors sjukdom utan vila.

Häromdagen skulle jag spela in reklamfilmer till Nivea. Det har jag gjort att antal gånger förut. Tjejen från reklambyrån har varit med de senaste fem gångerna - minst. Vi har alltid kommit bra överens och småpratat om ditten och datten.

I torsdags efter inspelningen var klar och kunder och reklambyrå i Danmark godkänt min insats frågade hon lite försiktigt om vi hade jobbat ihop förut...Hon kände hon inte igen mig.

Men jag känner inte igen mig själv heller när jag kollar i spegeln.

Mixen av skivan är klar. Tror jag. Hoppas jag.

Sångerska på gränsen till nervsammanbrott. Det är jag det. När jag fick de första mixarna blev jag kallsvettig. Ändå var det nyanser jag ville ändra på. Men i vanlig ordning tycker jag att det är läskigt att be någon att ändra enligt mina direktiv. Det är dessutom svårt att uttrycka sig när man själv inte är tekniker och producent. Jag måste vara besvärlig. Och det är ju jag inget bra på. Så fick jag nya mixar idag. Skulle lyssna och satte på musiken i kökets högtalare. Tre taktslag räckte för att jag nästan skulle börja gråta hysteriskt. NEJ! det låter jättekonstigt. Eller???!!! Gör det det???.... Hur låter det? Jo, men nu hör man ju inte min sång plötsligt....Nej, den är helt bortmixad. Hjälp!!! Och Gunnar som inte har tid att mixa om nu,....

Panik.

A försöker lugna, det går inget vidare.

Jag ringer Gunnar och säger att förlåt, men jag måste be dig ändra lite i alla fall....

Har ågren i några timmar.

Sen lyssnar jag i källarstudion. Och i bilen.

Det låter bra. Jättebra. PANIK IGEN. Jag har lurat ner Gunnar en söndagkväll i studion för att korrigera nåt som låter fint.

Jag andas, har blivit hes på kuppen och ringer och säger att "Glöm allt jag sa - det låter bra".

Det är så svårt när man är så här nära målet.

När vågar man säga att nu - nu är det klart. Nu låter det bra.

Typ.....aldrig.

Fast man måste tillslut. Hoppas. Hoppa.

På torsdag ska jag mastra och på fredag morgon lämna in min nya skiva till fabrik för tryck .

Känslan i det hörrni, känslan i det.....

Panik och total lycka. På en och samma knasiga gång.

Mammakvällar på Junibacken

Jag arrangerar återigen:

Sagolika Mammakvällar på Junibacken!

17/11 med Louise Hallin

Knattetimmen Live

Dessutom Lotta Abrahamsson med boken "Full Koll"

18/11 med Heidi Andersen

Mindfulness för Mammor

Mingel, bubbel, god mat, inspiration, shopping, värme och skratt - bara för Mammor.

Åså en tung goodiebag med massor av lyx och godsaker!

Kolla mer info och boka biljetter på www.mammakvall.se.

Varmt välkommen,

Linn

Stråkar i mitt hjärta

Feber.

Hosta och heshet.

Men imorron blir det stråkkvartett och det mina vänner, är som vilken medicin och energiboost som helst. Det får mig osökt att tänka på sist jag spelade in stråkkvartett på egen musik.

Då åkte jag direkt till studion efter att ha varit inlagd på Danderyd för hjärtobservation.

Det kändes som att komma från dödens käftar rakt in i himmelen.

Dagen innan hade man vid en rutinkontroll upptäckt ett blåsljud på mitt hjärta och jag skickades omedelbart upp till Danderyds hjärtmottagning där jag sen fick följa mitt hjärta på monitor under ett dygn. Ett ultraljud kunde konstatera att blåsljudet var medfött, inget farligt.

Men jag lovar att innan den snälla, räddande ängeln i vit läkarrock konstaterade det hade jag vänt upp och ner på hela mitt liv i mina tankar. Fått lugnande medicin dessutom.

Jag tänkte att nehej tack - om det här hjärtat inte funkar så vill jag ha ett nytt - omedelbums.

Så jag var liksom lite pånyttfödd den där gången när jag kom till studion och fick höra stråkkvartetten spela så fantastiskt och underbart på min sång "Himlen måste sakna en ängel".

Jag grät floder vill jag minnas.

Ja, nu är ju inte det nåt särdeles märkvärdigt när det kommer till mig tänker ni kanske och nej, det har ni i så fall rätt i.

Men just de där tårarna var lätta och tacksamma. För musiken och livet.

Jag kommer säkerligen att gråta imorron också.

Alldeles säkert kommer jag det.

Och jag ska faktiskt försöka minnas den där känslan av tacksamhet över livet - och musiken - som var så stark sist.

Heshet och hosta. "Spik i foten..."

Vad är väl det?

Inte mycket att gnälla över. Egentligen.

Söndags-kul

Lunch. Söndag.

En helg då inget riktigt blev som det var tänkt. Baciller och virus står som spön i backen.

Ryggen vill ingenting. Absolut ingenting.

Men så händer något som lättar upp sinnesstämningen avsevärt.

Älskade 10-åringen har sovit borta. Drog till bästisen B redan igår på förmiddagen och kommer hem exakt ett dygn senare.

Nya klasskompisen J ringer och vill ses efter lunch.

Mamman suckar lite motvilligt. Okej - en stund då, men sen får du komma hem och ta det lite lugnt på eftermiddagen.

Mamman: Borstade du tänderna imorse?

10-åringen: .....Mmmmmm....

Mamman: Borsta nu tänderna innan du åker till Johan.
10-åringen: Jag haaaar borstat tänderna...
Mamman: Det har du ju inte, nu ljuger du allt, (och tillägger lite skämtsamt) ,den som ljuger kommer inte till himlen vet du väl.

Blixtsnabbt kommer 10-åringens replik:
- Jag ska inte till himlen, jag ska bara till Johan.

Och mamman skrattar ur hjärtat en lång stund. Och skrattet har räckt hela eftermiddagen.

Vet iochförsig inte om han nånsin borstade tänderna. Men med den punch-linen tror jag att jag struntar i det för dagen.