Dirrarna

Musikbranschen styrs av män.

De kvinnliga skivbolagsdirektörerna lyser med sin frånvaro.

På PR-avdelningar hittar man en del tjejer. De som ska ringa runt, representera, knyta kontakter och vara ansiktet utåt - de är oftast tjejer. Men de som fattar de tunga besluten, lägger budgetar, säger ja eller nej - de är män. Oftast ska jag tillägga. För det finns förstås undantag. Problemet är att jag nästan aldrig haft förmånen att stöta ihop med dessa undantag och det är lite sorgsamt.

Det vilar nämligen stundom ett oengagemang över de som satt sig på skivbolagsstolarna. Särskilt i dessa tider. En cynisk ridå har gått ner och släckt varje liten låga av passion eller ambition i ögonen på de där männen.

De är såna som svarar på mail medan man sitter i ett möte med dem. Som ALLTID svarar i telefon mitt i en viktig konversation och som lyssnar på den skiva man lagt ner sin själ och sitt hjärta i med ett halvt öra först i samma ögonblick som man kliver in genom dörren - fast han dyrt och heligt lovat att lyssna in sig innan för att kunna föra en vettig diskussion runt materialet.

Och aldrig, aldrig, aldrig nånsin lyssnar han på texterna. Det har han slutat göra för länge sen.

Därför faller det så platt i de här sammanhangen för mig.

Jag som lever på hoppet om att beröra, min musik som bygger lika delar på text och musik och som har en huvudsakligen kvinnlig publik.

Men så hittar man plötsligt någon som går lite mot strömmen.

Som ändå tar sig tid att prata ordentligt en stund.

Som sätter sig in i omständigheter och förstår att om inte musikbranschen ska gå under fullkomligt så måste även skivbolagen anpassa sig och sin arbetsform en aning.

Och då blir man så övermåttan glad så att denne helt vanlige kille - som i vilken annan bransch bara skulle anses göra sitt jobb - plötsligt framstår som en superhjälte.

Nu är jag ju ändå min egen skivbolagsdirektör den här omgången. Kvinnlig dessutom. Men jag måste ändå samarbeta med en del av branschens män för att nå dit jag vill. Och då gäller det att hitta rätt.

Jag håller tummarna för att jag gjort det nu.

Igång

Jag har kommit igång. Det tog ett tag men nu känner jag att kugghjulen sakta gnisslar igång och börjar röra sig.

Det nya året tedde sig som en 10 meters snövall framför mig och jag hade liksom inte ork att ta mig över. Men så kavlar man upp ärmarna och börjar gräva och så plötsligt kommer nån förbi med en snöslunga. På riktigt faktiskt. Igår kom det äntligen hem en snöslunga till oss. En välkommen ny liten familjemedlem i maskinparken här på vårt ENORMT stora gods. Grannarna är också med på en del av slungan men jag misstänker att maken själv kommer att vara så förtjust i att köra den så han underhåller även deras uppfarter.

Således har det köpt in sig i en slunga med förare. Bra deal får man säga.

Jag närmar mig distributions-avtal och så småningom officiell release av skivan.

Det vill säga att den kommer att finnas tillgänglig på alla andra återförsäljningsställen också och inte bara i min egen webbshop;) Det gäller såklart även den digitala världen som Spotify, I tunes osv.

I nästa vecka skickar jag sången "Får jag hålla din hand" till alla P4 stationer i Sverige. Den kommersiella radion hoppar jag över. För nu i alla fall.

Det gäller att inte kasta pärlor för svinen...;) Eller Baggarna....;)

Nej, det är bättre att lägga kraften där den gör nytta.

Jag hoppar denna gång över alla led när det gäller promotion avdelningar och radiopluggare på de stora skivbolagen. Nu är jag ju skivbolag själv och tänker därmed kommunicera med media på egen hand. Jag är trött på att skriva biografier om mig själv i tredje person och låtsas vara "intressant artist". Den här gången blir det texter skrivna av mig, från mig - till dem som vill läsa. Och de som inte vill eller inte tycker att det är "på riktigt" då - de får vara.

Nu gör jag det här. Själv.

På riktigt.

Rackarns va roligt det är!

Ur en tallkottkörtels perspektiv

All jul är ute.

Av det gamla året och nyligen passerade högtiderna syns inte ett spår.

Det känns rent, undanplockat och luftigt. Andrum. Rum att andas i.

I köket har jag redan vågat mig på pastelliga accenter och ute återvänder ljuset sakta, sakta...

Idag kunde man tillochmed se altanens trä för att snön smält undan.

Annars känner jag mig inträngd av snön. Vallarna växer sig höga på tomten, på gatorna och kräver ett utrymme som jag anser mig ha rätt till själv. Åtminstone luften eller ingenting borde i få finnas där istället för snön.

Ändå känner man att man är på andra sidan.

Vintern är kvar - säkerligen ett bra tag till - men lyfter man blicken nu så ser man på horisonten att jordens axel börjat luta åt rätt håll...

Tallkottkörteln vädrar morgonluft. Eller morgonljus snarare.

Och visst är det konstigt hur den påverkar oss - den där solen - och den där lilla körteln.

Påverkar mig.

En stunds ljus efter månader av mörker och en plötslig känsla av utrensning och doft av såpa kommer över mig. Jag tar tag i gamla surdegar som mangelhögar, tvättstugestädning och källarsortering. Njuter av att kasta saker. Ut.

Imorron börjar vardagen igen. Åtminstone för fyra av fem i vår familj. Det är bara Noel som har ytterligare en dags jullov eftersom skolan och fritids passar på att ha planeringsdag just när alla ska till och börja jobba igen. Precis som vanligt.

Hur jag ska få lilla Stella ur sängen vid 6.30 är ännu ett mysterium. Imorse hade vi ställt klockan på 8.30 och hon vägrade öppna ögonen.

Storebror Leo kommer att ha det svårast. Han har blivit nattuggla och hatar morgnar överlag - oavsett när de startar.

Att dessutom ställa sig och vänta på bussen i ett kallt januarimörker gör inte saken lättare för honom såklart. Kanske får pappan förbarma sig och skjutsa honom för en gångs skull. Imorron.

Det har sannerligen varit mörkt. Mysigt stundom såklart.

Men mörkt. Och det gillar åtminstone inte min tallkottkörtel.

Fast nu ser jag ljuset. Jag ser ljuset, Jonathan! Jag ser ljuset.

Ljus och tulpaner!

Halleluja.

Nytt och gammalt

Ett år är slut. Ett Nytt år tar vid.

Sentimentalt. Vemodigt. Förväntansfullt. På samma gång.

Fint dukat i vitt och silver. Ljus precis överallt.

Ljuvliga bubblor i glaset.

Härliga smaker som trängs i gommen.

Lång sittning.

Frågesporter.

Reflektioner över året som gått och förväntningar och förhoppningar om det som ska komma.

Kramar, skålar.

Eldlyktor i papper som svävar mot skyn.

Samling runt en vedkorg. Kärlek och vänskap.

Ljuvliga barn i en enda stor bunt. 7 stycken som inte somnar förrän strax före 4. Det är nytt rekord.

Mitt ansikte möter kudden strax efter. Då har jag bäddat ner alla nattgäster, fixat köket och blåst ut alla ljus.

Det sista jag tänker är att det blir nog bra.

Av någon anledning känner jag en liten tvekan i det här med att ta tag i det nya året...

Har stora förhoppningar och är rädd att bli besviken.

Men först måste man sova. Sen vila.

Och sen...lite längre fram när ljuset återvänt. Och orken och viljan.

Då - då är året mitt.

Och livet.

Proffs på jul

Min man säger att jag är proffs på jul.

Jag skulle gärna hålla med honom men kan dessvärre inte göra det om jag ska vara sanningsenlig.

Jag är proffs på att förbereda julen. Är en fena på julklappar, på att komma ihåg alla små detaljer som hör julfirandet till. Mina listor håller en fullfjädrad projektledares standard och jag planerar julmatens tillagande, inläggande och bakande på dagar och timmar.

När julaftonens dagas har jag tänkt på allt och lite till.

Det är det som min man förundras över eftersom han springer i bakvattnet av mina listor och tar kommandon som ska utföras på ett visst sätt.

Han hinner oftast inte komma så långt som att tänka något förrän det är utfört, avbockat och klart.

Vi är alltid hemma över jul. Det innebär en strid ström av släkt och familj som huserar och firar hos oss under juldagarna. Är man värdinna så är man - oavsett jul och familj.

Att stå för julfirande förpliktigar ett visst mått av pynt och städ vilket jag också vill påstå att jag är bra på. För att inte säga proffs;)

Missförstå mig rätt - jag vill vara hemma, bjuda in till vårt hem, baka, lägga in, köpa julklappar i långa banor, pynta, fixa, dona och stå i.

Men proffs på jul - det är jag inte.

För när den där julefriden ska sänka sig över hemmets vrå - då är jag sämst.

När sista julklappen är öppnad och sista sillbiten är uppäten då smyger rastlösheten sig på mig. Då ser jag hur kladdigt det blivit i kylskåpet av all julmat, hur dammtussarna dansar runt i vardagsrummet och hur små högar av matrester huserar under köksbordet.

Då är jag plötsligt trött på tomtarna och den lite slokande amaryllisen.

Då tittar jag längtande ut efter ljuset och drömmer om tulpaner och storstädning.

Jag är julgeneralen som inte tar semester när kriget är utkämpat och klart.

Ändå lyckades jag vara mer avslappnad i år än någonsin tror jag - men det räcker inte så långt som jag önskar.

Ikväll ska vi spela Monopol hela familjen och det är jag ändå ganska bra på.

Och jag önskar att mina barn kommer att minnas min ambition och min genuina önskan och vilja att ordna fina jular för dem - snarare än min rastlöshet i mellandagarna.

Vem vet tids nog kanske jag lär mig jag också.

Bedömd

Oj, va länge sen;)

Dagarna bara trillar iväg så här i decembermörkret.

Men just gårdagen var ovanligt ljus ändå.

På morgonen fick vi avnjuta en 7-årig tomtenisse med skolkamrater som sjöng så fint och just våran nisse läste vers med hög och klar stämma.

På kvällen tog Sollentuna Musikklassers Jul- och Lucia konsert fullkomligt andan ur mig...

10-åringen sjöng i ett hav av oerhört musikaliska barn och jag kände en sån enorm glädje och tacksamhet över att han får vara med om något sånt där.

Det är säreget att vara delaktig i en så stor och välorganiserad konsert som dessutom låter gudomligt. Snacka om teambuildning!

Att det dessutom handlar om musik som berör och når ut till alla de 1500 gästerna som samlats i den stora, stora kyrkan - ja det gör ju inte saken sämre.

Jag som själv gick i musikklass fick stundom hålla mig hårt i stolen för att inte ge efter för ingivelsen att kasta mig upp och vara med i kören...

Just den här dagen startade jag med att bli sågad av Laila Bagge Wahlgren m.fl. i Lugna Favoriters programpunkt "Favorit eller inte".

Det kändes inte fullt så trevligt som föregående event;)

Man spelade halva min "Kan du älska mig ändå" varpå ovannämnda celebritet skulle göra ett utlåtande huruvida den stod sig i sammanhanget.

Det tyckte hon inte att den gjorde.

Själv hade jag varken bett om att få vara med i denna bedömning, än mindre haft något att säga om vilken låt som skulle bedömas.

Jag är helt enkelt för gammal för sånt där. Min musik kommer inte att spela på kommersiell radio. Den har sitt rum på mindre intima scener och möjligtvis i P4. Men att den skulle passa bland balladerna i Lugna Favoriters format, nej det hade jag sannerligen inte förväntat mig.

Ändå har jag svårt att skaka av mig såna där dömande ord. Jag ogillar egentligen såna där bedömningsformat överhuvudtaget. Det är tillsynes så lätt för somliga att tycka och tänka, raljera och förkasta utan att tänka på att det bakom alltihop står en människa. Som lagt ner sitt hjärta och sin själ i sin skapelse.

Jag är ju övertygad om att hade jag stått i rummet hade inte orden varit desamma. Såklart.

Nu är jag inte förvånad. Alls. Jag förstod att det skulle bli den reaktion som det blev - just eftersom formatet är som det är.

Det är inte min plats. Det är inte för den platsen jag skrivit.

Det är en 19-årings sorgsenhet över att bli hårt kritiserad och bedömd som vaknar till liv i mig. Då när jag var popsnöre och bara ville sjunga,....

Nu är jag inte den 19-åringen längre. Jag vill inte att min musik ska vara med i "Flipp eller Flopp"-program. Så jag sätter mig och läser alla de fina, fantastiska mail jag fått från personer som lyssnat, tänkt och blivit berörda.

Och skiter i resten.

Nån Idol - det blir jag aldrig.

Men jag är sann. Och har nåt att berätta.

Så det så;)

Räkna med bråk

På release-kalaset kom det fram en mamma till mig.

Jag känner henne inte, hon var ny flickvän till en bekant.

Precis innan hon skulle gå vände hon sig till mig och frågade:

- Du... jag måste fråga...Är du aldrig arg på Dina barn?

- ........?

En stunds tystnad.

- Va?!! Nej, bara så där 17 gånger om dan....ibland, skrattar jag till svar.

- Jag bara undrade...det ser liksom inte ut så på bilderna. Eller låter så på sångerna....

- Oj,...tack. Eller....ja. Trevar jag.

Sen går hon.

Och jag har undrat i efterhand över det där.

Det är klart att mina texter om barnen inte handlar om våra konflikter i vardagen. Så de kanske inte ger nån rättvis bild av "hela" verkligheten. Men den skildrar absolut hela kärleken till dem. För den är ju odelat lycklig och stor.

Och det är klart att om man ser in i mina ögon på bilderna tillsammans med barnen så syns inga spår av tjafs, hot, mutor, arga ord, bitska kommentarer, suckar eller trötthet. Nej, då syns bara just den där kärleken. Såklart.

Tur är väl det.

Jag tänker ibland att det är tur att jag har dokumenterat och spelat in dessa kärleksförklaringar. Så att jag kan ta fram dem och påminna barnen om hur de inspirerade mig till texterna. Så att de själva kan lyssna på mina ord när jag inte själv kan berätta längre.

Och ibland när stämningen är sur i bilen till exempel så sätter jag på en av sångerna. Så att de kan lyssna och känna vad jag egentligen alltid vill säga dem.

För visst har vi konflikter. Ojojoj. Ibland hopplöst många. Och jag kämpar varje dag med att välja strider, väja för utbrott men ändå stå upp i föräldraskapet, våga sätta gränser, ta fajter och vara - mamma. Jag önskar att jag var bättre på att inte höja rösten. Att inte tjata och gnata så där hela tiden utan hellre säga till en gång på skarpen.

Jag önskar att jag ibland hade ett större tålamod.

Att jag orkade mer än jag ibland gör.

Vi bråkar. Men inte hela tiden.

Och kärleken är alltid större och tar mer plats.

Det är ändå huvudsaken.