Och aldrig mer ska jag hålla din hand

Jag ser mig själv i spegeln.
Får kisa för ögonen är så svullna av gråt.
Finns jag kvar där innanför nånstans?
Och hur kan det finnas fler tårar i min kropp?

Jag blundar.
Ser er tillsammans.
Ser din hand ta hennes. Ni skrattar.

Jag gråter.
Och aldrig mer ska jag hålla din hand.

Ur hennes närvaro har du hämtat kraft för att orka gå.
Var ska jag hämta kraft ifrån?
Hur ska jag orka gå? Vidare?
Orka fylla alla dessa flyttkartonger med minnen, dra upp barnen med rötterna och bege mig någon annanstans?
Hur ska jag orka? Vem ska ge mig den kraften?

Öppnar ögonen igen.
Långt inuti vet jag att ilskan finns men den förlorar hela tiden mot sorgen och vanmakten.
Jag famlar efter den som vore det en flämtande låga i ett djupt mörker.
Lyckas greppa den för korta ögonblick.
Sen dränks den i tårar.

Jag ser mig själv i spegeln.
En skugga.
Och aldrig mer ska jag hålla din hand.

Aldrig mer ska vi stå med pannorna tätt ihop och känna hur ett barn rycker oss i byxlinningen för att bli upplyft i vår famn. Inneslutas mellan oss i en familjekram.
Aldrig mer.

Den 5-åriga dottern kommer inte ens att minnas att vi en gång var en familj.
Att du och jag älskade varandra.
Och aldrig mer ska jag hålla din hand.

Förlorat sammanhang

Mina största önskningar i livet var barn och man. En familj. Ett hus som jag tyckte var fint och som vi alla kunde bo i. En självklar familj som skulle bestå livet ut. Alltid. Ett självklart sammanhang. Mitt sammanhang. I kärlek.
Och nu....

Vilse.
Som om jag driver på ett öppet hav och inte ens kan skymta land i vilket väderstreck jag än vänder mig. Jag har förlorat mitt sammanhang.
Min identitet. Min familj.
Jo, jag fattar. Barnen finns här. Jag och barnen är en familj. Fortsatt. Ännu. Och vore det inte för dem så vore inget.
Men jag kan inte dela dem och allt som är så fantastiskt med dem - med deras pappa längre.
Och glädje i ensamhet blir väldigt - ensamt.

Jag tvingar mig ur sängen varje morgon.
Tvingar mig att sätta mig upp och sen sätta fötterna i golvet. Motståndet är så stort ibland att det känns som om jag går i kvicksand när jag sakta tar mig ner för trappan för att väcka pojkarna.
Sen gör jag dagen.
Gör.
Håller tillbaka känslor av sorg, vanmakt, meningslöshet och förtvivlan. Biter ihop käkarna för att inte gripas av panik när jag i huvudet går igenom listor av allt som ska göras inför flytt och packning.

Jag kan inte lyssna på musik. Det går inte.
Vad än musiken handlar om eller låter så blir det för känslomässigt.
Kan inte koncentrera mig på Tv-program heller. Kan inte behålla fokus tillräckligt länge för att förstå handlingen.

Om kvällarna somnar jag ändå till just TVn i soffan. För jag kan inte gå upp i det som var vårt sovrum och grubbla i tystnaden. Då kommer ingen befriande sömn alls.
Istället slumrar jag i soffan tills småtimmarna är här och jag är så bedövad att jag kan ta mig upp i sängen utan att riktigt vakna.

Jag plågas av bilderna av att vara ersatt av någon annan. Att någon annan tagit min plats i hans famn. Tagit min plats som närmast. Och kvar står jag med hela sorgen i min famn. I min kropp. Den omsluter mig så kompakt att det ibland är svårt att andas.
Kvar står jag. Och undrar vad som är meningen att jag ska lära av det här?

En vän sa åt mig att jag bara behövde skaffa mig en ny affärsidé. Skrota den gamla. Se det som att jag sålt ett företag med ett dåligt fungerande lager och personalkonflikter och att jag nu får möjlighet att starta ett helt nytt - fungerande företag.

Jag ville aldrig ha nåt annat företag. Min affärsidé är halverad nu och ingen marknadsplan i världen kan sälja in något som jag inte tror på.
Jag vill bara sjukskriva mig tills allt är över. Tills det inte gör så ont mer.

Tills jag vet vem jag är när jag inte är den jag alltid velat vara.

Två sekunder

Två fridfulla sekunder.
Ni vet de där två sekunderna som följer efter det att man slår upp ögonen på morgonen och ännu inte riktigt vet vad det är för dag. Vad det är för tid. Eller vad som väntar.
De där två sekunderna som hjärnan och alla sinnen bara är inställda på autopilot och tror att allt är precis som det brukar vara.
De två sekunderna.
Varje morgon. I två sekunder vilar jag i att allt är som det ska vara.
För ett kort ögonblick tror jag att allt bara varit en lång mardröm.
I två sekunder tror jag att vi alla fortfarande är en familj.
Och att om jag vänder mig om på sidan så ligger A där bredvid mig och sover.

Det går så snabbt det där ögonblicket. Så oändligt fort passerar det förbi. Och lika lugnt som det är i mig innan - lika panikartat känns det i mig när verkligheten hinner ikapp och jag vet vad det är för dag, för tid och vad som väntar.
Som en kall il passerar sanningen genom min kropp och följs av vetskapen att han inte ligger där bredvid mig. Att vi inte är en familj längre. Och att jag är ensam.

För vi ska skiljas.
Vi ska inte längre vara ett vi. Utan två separata. Separerade.
Och i det hus och hem som vi byggt, målat, älskat ska någon annan skapa nya minnen och drömma andra drömmar.
Vi ska inte längre vara en familj. Barnen ska vara en familj med A och en annan med mig.
Två. Separata. Separerade.

Och jag, jag är förkrossad. Halv. Vet inte hur jag gör eller vem jag är om jag inte är hans. Och han inte är min. Ensamheten och känslan av övergivenhet är som ett hårt slag i magen och jag får kämpa flera gånger om dagen för att inte tappa andan. Sväljer gråt gång på annan trots att jag tror att nu finns det väl ändå inga tårar kvar att gråta.

Men i två sekunder om dagen är jag kvar i vårt "då". I två sekunder varje morgon är det vi.
I två sekunder är allt som det ska.
Sen är det över.

Längtan

Äsch.
Det kan ju dröja en evighet innan boken kommer ut och blir publicerad.
Om den ens blir det.
Så jag skriver en skvätt här ändå.

Idag ser jag ut på yrande snöflingor och tänker att våren förmodligen aldrig kommer i år.
Den kommer att hoppa över sin ankomst helt enkelt.
Jag längtar efter takdropp, solvärme och gräsmatta så det värker i hela själen.

Och så just när jag sitter här och längtar så minns jag min äldste sons alldeles lysande kommentar gällande detta med längtan.
- Om man längtar efter något, så har det redan börjat...

Är det inte fullständigt briljant?
I själva längtan efter något så tar skeendet redan sin form.
I praktiken är även längtan och förväntan en del av upplevelsen och verkligheten.
I min längtan efter våren kan jag i själva verket uppleva den varje dag.
Är inte det alldeles underbart finurligt?

Och ändå.
Det är svårt.
När man skyggt ser ut på snöstormen och helst vill krypa ner under täcket igen.
Inte komma ut förrän eländet är över. Och bortsmält.

Likväl.
"Om man längtar efter något så har det redan börjat"
Leo, 12 år.

Lysande.
Varmt lysande.

Om Du undrar...

...vart jag tagit vägen.
Kanske har du givit upp för länge sen. Eller så har du varit inne och här kollat då och då. Undrat om jag nånsin igen kommer att skriva ett nytt inlägg.
Till Dig vill jag bara säga.
Jag skriver. Jättemycket.
Fast inte just här. Just nu.
Under en lång period har jag skrivit massor av ord, meningar och kapitel.
Vad det ska bli är inte helt klart. Men jag tror att det är en bok.
Jo, en bok är det.
När den är klar kommer jag att skriva oftare här igen. Men det är som om orden och reflektionerna inte räcker till båda forumen.
Och så vill jag ju inte förbruka alla tankar innan de kommit på pränt.

I övrigt pågår livet. På gott och ont.
Så som det är.
Och alltid kommer att vara.

På återhörande...

På besök bland minnen

Jag tar tåget till min barndoms stad.

På gränsen till vår stegar jag över det nybyggda stationsområdet. Oigenkännligt och ändå...

I den här staden har jag varit barn. Prepubertal. Tonåring och ung vuxen.

Här har jag vistats halva mitt liv.

Jag känner varje gathörn. Har minnen från varje plats och har klivit på alla kullerstenar och trottoarer staden kan uppbringa.

Jag känner den så väl. Och ändå inte.

Så mycket är nytt. Nya byggnader, butiker, fasader.

Ändå ligger Landings, Ofvandals och Svenssons Taverna precis där de alltid har legat.

Domkyrkan sträcker tryggt sina torn högt, högt mot himlen och när jag ser upp mot dem vill jag nästan gråta.

De är mina de där tornen. Mina.

I den kyrkan har jag suttit på gymnasiets håltimmar och somnat i en av kyrkbänkarna. Min pappa har vallat mig runt koren tusentals gånger för att berätta om Gustav Vasa, Katarina Jagelonica och Erik den 14:e.

Jag har tillsammans med hundratals andra barn fyllt den där domen med ljus och luciasånger i december. Jag har otaliga gånger stått framför portarna och undrat varför i hela friden det blåser så mycket på domkyrkoplan. Varför blåser det alltid där?

Staden är min. Fast inte längre.

När jag går på de kända gatstenarna skymtar jag mitt eget ansikte i ett skyltfönster och det jag ser i spegelbilden hör inte längre ihop med staden.

Det är en helt annan person som går där och känner igen sig. Känner sig främmande.

Jag märker att jag sjunker ihop. Kutar mig och gömmer ansiktet mot marken som för att undvika ögonkontakt. Ögonkontakt med det förflutna.

Ändå längtar jag efter min historia. Men jag är rädd att om jag möter den så tror den att jag är densamma. Som då.

Och det är jag inte.

Så jag kikar i smyg på mina minnen. Njuter av att korsa Stora Torget. Passera Islandsfallet och snedda över Skolgatan. Av att känna igen mig.

Men undviker att direkt konfronteras med mitt förflutna.

På besök i minnenas och barndomens stad.

Min. Och ändå inte.

Strandad på kanten till vår

Om jag blundar och drömmer kan jag känna varm sand under mina fingrar. Höra hur vattnet kluckar runt mina bara fötter. Snart, snart är värmen här igen och jag får släppa ner mina axlar. Låta avslappningen sprida sig ut i varje cell.

Tina upp och sluta gå kutryggad som skydd mot vinden.

Mars månad är som årets "torsdag".

Ni vet - man känner att helgen närmar sig men man är inte riktigt där än.

Ännu stundar lite arbete innan man får lägga upp benen på bordet och luta sig tillbaka med ansiktet mot solen.

Och april - det är som årets "fredag". Då ligger det precis framför fötterna. Senvåren och sommaren.

Men som sagt. Vi är inte riktigt där än. Inte riktigt.

Väderprognoserna lurades och sa att våren på allvar skulle kommit i fredags. Sånt borde vara straffbart. Säg hellre att det ska snöa så blir jag glatt överraskad av 7 grader och regn.

Men vifta inte med värme och vår för att sen servera samma väder som det var i november.

Knasigt att man låter vädret påverka så mycket som det gör i ett land som detta. Där vädret aldrig riktigt blir som det var tänkt eller som det är i drömmen.

Kanske är det bara typiskt människan att låta sånt man absolut inte kan kontrollera eller styra - påverka en allra mest. Istället för att bry sig om sånt man kan göra nåt åt.

Imorron ska jag förbarma mig över mina övervintrade pelargoner i källaren.

Det ger i alla fall en försmak av vår.