I den stora sorgens famn är jag buren

Jag är buren
i den stora sorgens famn
Och ibland vill jag bara krypa ihop som ett barn
och låta den omsluta mig och uppfylla mig helt

Den är ändå så överväldigande
jag orkar inte streta emot
vill bara sluta kämpa och låta den skölja över mig som en flodvåg

Dränka mig, svepas med. Bort.
Låta den äta mig inifrån och ut
så kanske själva kampen åtminstone upphör

Bara ge efter
ge upp

Men så står det någon här
rycker mig i armen och säger
Släpp inte taget
Släpp inte efter

Någon ber om frukost
Någon undrar om jag kan skjusta
Någon undrar om de kan hjälpa
Någon frågar vad jag behöver från mataffären
Så jag stannar

Men ibland
Ibland vill jag bara sjunka
Låta mörkret omsluta mig och ge efter
Lägga mig i den stora sorgens famn
och låta den bära mig
Krypa ihop som ett mycket litet barn
och sova tills vintern blir vår

Jag visste redan då

Vi åker bil, jag och min dotter.
Som alltid ber hon mig att sätta på min senaste skiva.
Jag brukar protestera eftersom jag hört den ganska många gånger vid det här laget.

Men denna gång faller jag till föga och matar in cd-skivan i bilens stereo.
Dottern kan sjunga med i alla texter.
Det värmer i mig fastän vinterkylan bildar frostiga mönster på vindrutan och jag får stanna en extra gång för att skrapa bort dem ur sikte.

Så kommer sångerna lite längre in på skivan.
Och jag är tvungen att stanna bilen eftersom insikten sköljer över mig så starkt att jag har svårt att hålla fokus på vägen.
Jag hör mig själv sjunga om den skilsmässa jag nu går igenom.
Trots att skivan är inspelad för snart 3 år sedan.

Jag hör mig själv sjunga om det jag nu upplever.
Och det är med en oerhörd sorg jag konstaterar att jag visste redan då att han var på väg.
Inte så medvetet kanske - helt uppenbart inte så medvetet - men någonstans hade det trasiga redan då tagit över och jag kände att han var på väg ut ur det som var VI.

En av de vackraste sånger jag vet är "I can't make you love me" av Bonnie Ryatt. Och min önskan var att skriva en svensk text till den vilket jag såsmåningom fick tillstånd till.
Så den fick vara med på skivan.
Och nu plötsligt - 3 år efteråt - handlar den sången med titeln "Ingenting jag säger" om mitt liv som det varit det senaste året.
Och i texten till "Se på mig som då" beskriver jag redan det som gått förlorat och att jag inget hellre önskar än att få det tillbaka.

Jag visste. Men trodde aldrig att det skulle bli verklighet. Trodde att han behövde mig lika mycket som jag behövde honom. Älskade mig som jag älskade honom. Och att vi bestämt oss för att det alltid skulle vara vi - oavsett.
Jag sjöng om det då men jag hade ingen aning o hur ont det skulle göra.
Kunde inte föreställa mig hur bottenlös sorgen och övergivenheten skulle kännas.

"Mamma - varför gråter du?"
Jag snörvlar till och säger
"Jag är ledsen över att pappa och jag inte ska bo tillsammans längre"
"Ja, det är jag med....Men du vet - när jag är lite större, då ska vi ju skaffa en hund. Eller hur mamma?"
"Vi får se" säger jag och ler mellan tårarna.

Sen kör jag vidare.

Advent

Det är adventsfrukost.
För sista gången har jag gjort adventsfint i vårt hus.
Orkade nästan inte. Men Stellas lysande ögon när stjärnorna och ljusstakarna tänds är värda alla sista kraftansträngningar i världen.

Så jag försöker göra en mysig adventsfrukost. Med tända ljus och pepparkakor som extra guldkant. Julmusik i högtalarna och så ska vi tända första adventsljuset. Barnen läser vers medan de tänder. Precis som traditionen bjuder.
Sen sitter vi där och knaprar på pepparkakorna och tittar på varandra under tystnad.

För det blir inte bra. Det blir inte mysigt. Det är ett stort hål i våra traditioner och alla ansträngningar till trots gapar det så stort att ingen av oss förmår att ens försöka låtsas.
På stolen som är A´s sitter nu Stella och skruvar sig.
Jag dukar så numera som för att balansera oss. Som för att försöka göra det mindre uppenbart att han fattas.

Men det hjälper inte.
Han fattas.
Hela tiden.
Och på hans stol vill egentligen ingen sitta. Inte ens jag klarar det särskilt bra.

Han spenderar sin adventsmorgon någon annanstans. Äter frukost med någon annan.
Och inga ljus eller pepparkakor eller adventsstjärnor i världen kan väga upp det faktum att han inte är här.

Framför mig ligger julen som ett oöverstigligt berg av ångest och förtvivlan.
För om adventsfukosten känns såhär - hur ska då inte julen te sig?

En månad kvar i det här huset. Mitt hem. Och varje gång jag kör in på uppfarten stannar jag upp och tittar på det extra länge. Som för att bevara det i hjärtat förevigt.

Som för att bevara vårt liv som det var i mitt hjärta.
Det där hjärtat som nu är så sargat.

Det är advent.
För sista gången i vårt hus.

Som att

Som att skriva de sista raderna i ett kapitel i livets bok.
Där bläcket flyter ut av tårar på pappret.
Och där pennan inte mäktar med den sista punkten.

Som att ta avsked av en dröm man levt med sedan barnsben.
Där man visste att meningen med livet fanns.
Och där man trodde att lyckan bodde.

Som att stänga ett album fullt av familjebilder.
Där alla minnen är samlade i vackra perspektiv.
Och där vårt gemensamma liv speglas.

Som att stänga en dörr till ett hem.
Där man firat jul och födelsedagar och vanliga tisdagar.
Och där ingen längre bor.

Som att spela det sista tonen i ett musikstycke.
Där sången varit vacker och sällsam och speciell och unik.
Och där sista ackordet klingar i moll.

Som att lämna det käraste man har i någon annans händer.
Där någon annan får ta vid.
Och där all samhörighet och tillhörighet upphör.

Som att gå i tusen, och åter tusen bitar.
Och veta att man aldrig någonsin blir hel igen.

Så. Just så.
Att mista den man älskat i halva sitt liv.
Att mista det man önskat i hela sitt liv.
Så. Just så.

Imorron fyller jag år

Imorron fyller jag år.
Och jag minns hur det var för precis ett år sedan.

Han hade nyligen givit sig av för första gången. Och var helt försvunnen i den meningen att han flydde och inte höll kontakten med någon av oss.
Det skulle bli några vändor tillbaka men det visste jag inte då.
Jag förstod ingenting. Hade panik.
Nu har jag förstått mer vad som verkligen pågick då. Och ändå förstår jag ingenting. Fortfarande.

Jag minns att jag tänkte att födelsedagen det året kunde få strykas ur kalendern.
Det var inte precis något att fira. Och jag var, precis som nu, bedövande ensam.
Jag tänkte att det skulle bli den första födelsedagen någonsin då jag inte skulle bli uppvaktad på morgonen.

Jag minns också hur mina tre älskade barn tappert klev upp tidigare än väckarklockan bestämt. Fixade frukostbricka och små egenhändiga ihopsnörda paket med alldeles för mycket tejp. Innehållet var teckningar, en halv pärlplatta, fina kort med kärleksfulla budskap samt en klocka som en av pojkarna inte längre ville ha. Och de sjöng för mig. Alldeles själva.

Imorron fyller jag år. Och man kan tycka att mitt liv borde ha gått åt en något bättre riktning på ett helt år. Det har det inte. Om det var mörkt i november förra året så är det mörkare nu.

Själens dunkla natt.

Imorron fyller jag år.
Ett år till har gått.
Och det jag önskar mig mest av allt är känslan av att åter ha mitt liv i mina egna händer.
Det och långsiktig smärtlindring.
Och tre älskade barn som ordnar kaffe på sängen och små paket med alldeles för mycket tejp.

Mitt yttrande

Förresten är vi inte skilda än.
Inte i lagens egentliga mening.
Det kom ett brev häromdagen från Attunda Tingsrätt.

I brevet fanns en kopia på As ansökan om att fullfölja skilsmässan efter de 6 månaders betänketid som passerat. Tingsrätten meddelade mig att jag nu hade möjlighet att yttra mig i ärendet innan dom faller.
Yttra mig.
Domen har ju redan fallit vare sig Tingsrätten är involverad i den eller ej.

Hur skulle det yttrandet lyda för övrigt?
"Nej, kära Tingsrätten. Jag motsätter mig detta å det grövsta. Jag anser inte att alla åtgärder vidtogs för att utgången i ärendet skulle bli något annat än detta - därav kan inte ärendet fullföljas.
Betänketiden om 6 månader har ingalunda bestått i någon betänketid gällande vårt äktenskap utan har istället innefattat inledning av relation med tredje part varför utgången inte kan anses som rättvisande.
Jag yrkar istället på att ärendet avskrivs i väntan på att alla parter som i egentlig mening är målsägande är redo att ta upp det hela för korrekt bedömning igen."

Mitt yttrande skulle ha inkommit till Tingsrätten senast igår.
Jag skickade inget yttrande.
För domen har redan fallit. Som sagt.

Så nästa vecka kommer väl meddelande om dom i målet.
Att vårt äktenskap är upplöst.
Således är jag inom ett par dagar även i lagens mening skild.
Genom ett meddelande av dom från Tingsrätten.

Och så var ett femtonårigt äktenskap och juridiskt partnerskap till ända.
Vi är inte längre närmast anhöriga.
Inte anhöriga alls.

Bara ett avskrivet och avslutat mål i Tingsrätten.

Trött

Jag är så trött nu.
Varenda cell i min kropp är utamattad av all sorg och att kämpa emot när ångesten rullar in som en tsunami med jämna mellanrum. Täta, jämna mellanrum.

Hur sjutton är det tänkt att man ska klara sånt här? Hur ska man liksom göra?

Jag berättade att det här var vägs ände. Att vi måste bryta helt nu.
Och ändå är det lättare sagt än gjort. Eller nej - det är lika svårt att göra som det är att säga.

För vi har så mycket praktiskt kvar som binder oss samman.
Förutom det allra största, barnen, såklart.

Processen och resan och uppdelningen och skilsmässan - den är liksom inte i hamn än.
Jag är kvar i det här ingemanslandet och väntar ut den sista månaden i huset, i vårt liv.
Limbo.
Inget.
Och ändå måste allt ordnas.

Han är ju redan någon annanstans.
Och varenda gång jag måste skicka ett sms om en torktumlare som är trasig eller en ny tandläkartid för barnen så blir det verkligt. Varenda gång det plingar till i telefonen eller i mailboxen till svar så rivs det upp och bilderna av att han gått vidare blir så plågsamt tydliga.

Han är någon annanstans. Med någon annan än mig.
För jag, jag är här. I huset som var vårt.
Ensamstående.
Det är min nya civilstatus. Ensamstående.
Skild.
Klingar inte lyckligt eller lyckat alls.

Jag är så trött nu. I varenda cell är jag trött.
Fast sömnen är orolig och flyktig.

Men om jag lägger mig här tätt, tätt intill min älskade dotter.
Hör hennes lugna andetag och känner hennes värme.
Då kanske jag kan slumra en stund. Bort från bilderna. Bort från smärtan.
Bort från den ensamstående verkligheten.

Gonatt.