Inget slut

Jag ser ut genom fönstret.
Grått och dimmigt. Vått.
Människor hastar vidare. Bussar och bilar kör förbi.
Livet pågår. Trots det gråa. I det gråa.

Mitt liv. Det pågår tydligen också.
Men det var länge sen jag kände att jag levde det.
Att jag hade något att fästa blicken på.
Jag stapplar, andas, samlar mig.
Tar ett och kanske ett par steg.
Sen händer något som sveper undan mina ben och jag förlorar fotfästet igen.
Igen och igen.

Och trots att jag kämpar så mycket jag förmår för att få allt att vända
så gör det inte det.
Jag ser inget slut på allt.
Ser ingen ljusning.
Har ingen tro om att det kommer att ordna sig längre.
Istället handlar mina tankar bara om hur jag ska stå ut under de här omständigheterna resten av livet.
Och de tankarna når inte fram till ett svar.

Jag vakar och grubblar nätterna igenom.
Slumrar och drömmer om samma tankar så jag har svårt att utröna vad som verkligen har hänt och inte när jag öppnar ögonen igen.

Min tid och mitt liv handlar på intet sätt om mig.
Det kretsar helt runt det jag allra minst vill att det ska handla om.
Det styrs av det jag allra minst vill att det ska styras av.

Och jag har mig själv att skylla.
Jag lät det bli så här.
Jag tillät.
Så nu är det så här.

Från och till

Så är jag här.
På andra sidan flytten.
Andra sidan det juridiska skilsmässodatumet som visade sig vara först nu den 14 januari.
På andra sidan årsskiftet.

Och du vet det är som ett vacuum efter vacuumet.
Luften är utpumpad och ett förvirrat filter har sänkt sig över tillvaron.
Jag har en lägenhet men inget hem.
Jag kör fel varje gång jag har lämnat på förskolan eftersom hjärnan är ockuperad med jobbiga tankar och går på autopilot i bilkörandet.
Kör in på vår "gamla" gata.

På dagisgården - som är granne med vårt gamla hus - står Stella med jämna mellanrum vid staketet och kastar skeptiska blickar upp mot vårt gamla hus.
På kvällarna frågar hon mig: - När ska vi åka hem till vårt riktiga hem igen?
Nu har hon frågat det så många gånger att hon vet mitt svar men vill bara se min reaktion.
Blir jag lessen? Kan hon skönja sorg eller längtan eller osäkerhet i mitt ansikte?
Hon undrar.

Jag kände mig starkare ett tag. Men det blir som tre steg fram och sen två tillbaka.
Bakslag.

Jag tänker på hur mycket alla andra relationer i mitt liv påverkas av att parrelationen upphör.
Hur de blir färgade av att en livskris infinner sig.
Jag har fått så oerhört mycket stöd från delar av min familj och vissa vänner. Andra relationer som man trodde var beständiga försvinner plötsligt när läget blir obekvämt, sorgligt och verkligt.
Relationer man haft länge gapar plötsligt tomma och sådana man trodde var en del av ens liv för evigt drar sig tyst och sakta undan för att sen helt försvinna.
I den allra värsta tiden av mitt liv försvann människor som jag funnits och ställt upp för, som jag värdesatte och trodde värdesatte mig och som jag innan allt det här skulle ha sett som ett självklart stöd.

Samtidigt trädde nya, oväntade vänner fram. Händer, hjälp och tröst har erbjudits mig från de mest oväntade håll. Tid, samtal, praktisk hjälp har strömmat in från fina, fina människor. Både från personer som jag redan visste var mina verkliga vänner och från nya människor som jag aldrig ens skulle drömt om att be om hjälp.

Vissa har dag efter natt funnits för att lyssna, trösta, höra allt igen. Bara säga att - Du överlever.
Hundra och tusen gånger. Vissa har kommit med mat, blommor eller fika. Andra har skickat meddelanden, ringt, mailat. Somliga har skjutsat mina barn när jag inte kunnat. Bäddat ner mig när jag inte orkat mer.
Till och med matat mig när jag inte ätit på länge.

Jag har inte alltid orkat lyfta på luren när de ringt. Inte orkat träffats alls ibland. Men de har fortsatt att ringa ändå. Fortsatt att finnas. Bara påminna om att "jag finns här och undrar hur du mår och hur det går".

Och jag kan säga att ni som har funnits, ni har räddat mig.
Och jag vill säga att jag fortfarande behöver räddas.
Jag är på andra sidan men jag är långt ifrån i hamn.

Så ge inte upp.
Jag lovar att rädda er tillbaka om ni någonsin skulle behöva det.

Att skiljas är...

Så gick flyttlasset.
Ett helt liv nedmonterat och packat i kartonger.
Rummen i det älskade huset ekade tomma.
Om hus kunde gråta så hade det gjort det. Som jag.

Otaliga hjälpande händer slöt upp och bar, skruvade, fixade mat, packade upp.
Bar mig.
Höll mig i övergången.

Barnen var exalterade. Till en början. Positiva. Tröstande.
Fast det borde vara tvärtom.
De var glada ända tills alla hade gått och vi låg i mörkret i en ny säng i ett nytt rum och skulle sova.
Då föll de.
Grät förtvivlat. Hjärtskärande. Länge, länge.
N över huset han aldrig skulle då se mer. Bo i mer. Han grät över att nu fanns det ingen chans att det skulle bli bra igen med mig och A. Med familjen.
S grät för att pappa inte var med. Hon grät för att det var långt till det riktiga huset. Och hon grät hysteriskt för att jag inte tagit med vattenspridaren.
Hur skulle hon kunna vara lycklig i sommar utan att bada vattenspridare?

Mitt i bunten av gråtande barn låg jag och ljög.
Lovade att allt skulle bli bra.
Sa att jag visste det. Som om jag verkligen var övertygad.
Att det skulle bli vattenspridare och lycka även i sommar.
Att allt skulle bli fint igen.
Och inom mig grät jag ännu mer. När de tillslut somnade utmattade var jag ensam.
Ensam med mina tårar.
Ensam.

Det kan bli ett fint hem. Det kan det.
Men det borgar inte för lycka. Långt ifrån.

Jag vet att jag ska göra allt för att det ska bli bra. Men jag vet inte hur långt det räcker.
Hur långt jag räcker.
För just nu är det inte så mycket kvar av mig. I mig.

"Att skiljas är att dö en smula"
Icke.
Att skiljas är att dö.
Punkt.
Och man kan bara hoppas att man återuppstår i en ny form och lyckas börja leva igen.

Denna andra kväll avslutades med samma gråt och bunt av ledsna barn.
Det sista S sa innan hon somnade var:
-Ni var ju glada när ni gifte er.... Varför kunde ni inte bara älska varandra alltid?

Ja, varför kunde vi inte det?

Brev till barnen

Älskade barn,

Mina fina, underbara ungar.
Om sex dagar är det dags. Då går flyttlasset och vi ska lämna det här huset som varit ert hem i hela ert liv. Det måste vara så svårt för er att föreställa sig hur det kommer att bli. Det är helt ogreppbart för mig så hur ska det inte vara för en liten kavat fem-åring, känslosam 10-åring eller en grubblande 13-åring.

Jag hoppas att det här ändå ska vara slutet på en lång och svår och sorglig period för oss.
Ni har upplevt alltförmycket tårar och ilska och besvikelse härhemma.
Livet har varit så tråkigt så länge.

Ni förtjänar att det blir lätt och lyckligt igen.
Och jag lovar - älskade fantastiska ungar - att jag ska göra allt för att det ska bli så.

Jag har kämpat så hårt.
Jag har slagits med näbbar, klor och allt jag hade inom mig för att livet skulle ta en annan vändning.
Men jag lyckades inte fixa det.
Jag kunde inte ordna så det blev bra. Så att det blev som jag ville och som det var tänkt från början.

Jag ville inget hellre än att ge er en intakt familj att växa upp i.
En trygg och kärleksfull bas att landa i och återvända till i hela livet.
Men jag lyckades inte ordna så att det blev så.
Och jag är så outsägligt, djupt och oändligt ledsen för det.

Ni har mig. Jag finns här. Alltid och hela tiden.
Ni har eran pappa som också älskar er.

Och kärleken mellan er barn och mig kommer alltid att vara så stark som den varit ända sen jag höll er i mina armar för första gången.
Inget eller någon kommer någonsin att komma i vägen för det. Jag kommer aldrig någonsin att kompromissa eller prioritera på något annat sätt än att ni är först och viktigast.
Ni är allt. Alltid.
Det är det som är familj.
Och i det - älskade barn - kan ni alltid landa.
Till det kan ni alltid återvända.

6 dagar kvar.
Det blir läskigt och sorgligt. Men alla minnen tar vi med oss när vi flyttar.
Och vi har rum för massor av fler.
Det blir ett nytt sätt. Ett nytt äventyr.
Ett nytt liv.
Med samma kärlek som alltid.

Mamma

Slutet och den goda fortsättning

"Gott slut" säger nån i en hast när jag lämnar av sonen på spontan innebandyträning på självaste nyårsafton.
Jag blir tyst.
Vet inte vad jag ska svara. Personen tar ingen särskild notis utan springer vidare ner på parkeringen.

Jag sätter mig i bilen.
Slutet är inte gott. Inte gott alls.
Inget känns gott denna årets sista dag.
När 2013 drar sin sista suck kommer det att vara mycket svårt att skrattande skåla och utbrista "Gott nytt år".

Nytt blir det ju vare sig det blir gott eller ej.
Annat blir det. Annorlunda. Nytt liv, nytt hem.
2014 blir mitt första år som ensamstående.
Men jag sluter ögonen och ber att det inte ska bli så ensamt.

Året som gått har varit det mest ensamma i mitt liv.
Och denna nyårsafton är den första utan A.

Jag har gråtit en flod. Varit så fruktansvärt arg och besviken och sårad.
Väntat, hoppats och hoppats ännu mer.
Känt mig värdelös och bortkastad.
Gråtit en flod till.
Vakat nätterna igenom och somnat in till mardrömmar som vägrat släppa taget.

Jag har haft så ont. Så fruktansvärt ont i kroppen.
Och ändå har min värk varit knapp märkbar i jämförelse med den i själ och hjärta.

Jag har hållit hårt, hårt i mina barn. Låtit deras andetag och värme hålla mig vid liv.
De har varit mina ankare.
Min mening och mitt fokus.

Jag har kämpat. Så hårt har jag kämpat. Hela 2013.

Och nu vill jag vila.
Jag vill bara andas och vila.
Jag vill omge mig med kärlek och lycka.
Bädda ner mig i värme och andetag som stannar kvar hos mig.
Jag vill ge all den här kärleken som bor inom mig till någon som älskar mig tillbaka.
På alla sätt.

Så kära 2014, kom med hopp och ljus och förtröstan.
Låt mig känna att det vänder.
Visa mig.
För just nu ser jag varken ett gott slut eller en god början.


Men ge mig hoppet om en god fortsättning.

Mellandagar

"Det var den bästa julen nånsin" sa hon när hon slog upp ögonen på juldagen.
"När är det påsk?"

Vi firade julen tillsammans. Trots allt.
Ändå.
Och barnen var så överlyckliga.
Korta ögonblick kändes det nästa som förr.
Ibland fick jag andas djupt för att behålla fokus och inte dras med i gråten som väntade i halsen.
Men jag gjorde det.

Mellandagarna har följt.
Och som ett sätt att varsamt ta farväl av huset och vårt gemensamma liv har vi haft vapenvila.

Tröttheten är bedövande så här nära slutet. Målsnöret.
Jag borde packa oändligt många lådor men kan inte riktigt förmå mig att komma igång.
Motståndet inom mig är tjockt. Ogenomträngligt.

När lugnet sänker sig och stormen inom mojnat...
När krigets larm blir avlägset och panikens klor släpper taget en aning kan man plötsligt inte se vad felet var från början.
Från distans vet man inte varför det började gå fel eller hur vägen hit kunde bli så sårig.
I efterhand undrar man om det verkligen kan vara värt det.
Är det det? Värt det?
Offret?

Och vad spelar egentligen roll i slutändan?
Inte mycket.
Inte mycket alls.

Tårarna rinner stilla.
Om en vecka är det över.
Livet här.
Och jag undrar om något någonsin kommer att kännas helt igen.

Hus av lycka

Jag försöker se mig själv i framtiden.
Eller bara om ett litet tag.
Försöker se mig själv leva i den nya lägenheten.

En ny lägenhet. Där inga golv knarrar eller vinklar är sneda.
Där alla fönster är nya och det är långt ner till marken.

Jag försöker se mig själv leva där.
Det är så svårt.

För mitt inre klär jag lägenheten i mina saker.
I mina färger och inreder med min själ.
Jag försöker med all min kraft att övertyga mig om att jag någon gång ska trivas.
Ändå.

Ett nytt kapitel.
Minnen att skapa.
Liv att leva.
På egen hand.
Min lägenhet.

Tre veckor.
En jul. Ett nyår. En trettonhelg.
Sen är det dags att lämna ett hem och försöka skapa ett nytt.

Jag kommer att sakna vårt kök mest.
Och vår trädgård om våren när häggen och syrenen bedövar med sin doft.

Vardagsrummet ska tydligen äntligen få en kakelugn.
Det gläder mig.
Och jag hoppas att den nya familjen lyckas förbli lyckliga i vårt hus.
För det är ett hus att vara lycklig i.
Ett hus man kan vara lycklig i.
Om man bara vill.

Så lycka till huset - med din nya familj.
Jag kommer att sakna.