Det var en gång...

Jag var 17 år när vi träffades.
17 år.
Nästan ett barn. Han var 9 år äldre och hade levt mycket mer än jag.
Det var nästan omöjligt.

Och han blev så oändligt förälskad i mig.
Han klättrade på min fasad upp till min balkong. Så förälskad var han.
Jag, jag kände mig älskad, uppvaktad, sedd, trygg och längtad.
Det var fantastiskt.

Så jag valde honom.
Jag valde honom för livet. Tidigt, tidigt visste jag att jag aldrig nånsin skulle lämna honom.
Och för varje dag vi upplevde tillsammans vävdes våra liv ihop allt tätare och starkare.

Vi skapade musik. Han tyckte att jag var den bästa sångerskan. Den finaste.
Vi turnerade. Och jag hade aldrig tyckt det var värt något om inte han stått bakom mig på scenen.

Jag ville gifta mig med honom. Var bara 23 år men jag visste ju att det var vi. För evigt. Så jag inväntade inget frieri utan föreslog bara den fantastiska idén om ett datum. Jag tror egentligen inte att bröllopet eller giftermålet var viktigt för honom. Men för mig var det oändligt stort och viktigt. Löftet. Löftet som skulle rädda mig från ensamhet och vittna om att han aldrig skulle lämna mig.
Och han älskade ju mig. Så vi gifte oss en kylslagen dag i slutet av augusti, på randen till höst och strax innan den obefintliga sommaren var tillända.

Vi byggde bo. Lämnade det boet och barndomsstaden för huvudstaden. Det var spännande.
Men ingenting i vårt gemensamma liv skulle kunna mäta sig med det som ändå väntade.

Det föregicks inte av någon nämnvärd planering. En sen kväll kom jag bara hem och föreslog den fantastiska idén om ett barn. Och så blev det så.
Den 12e februari satt jag med ett positivt graviditetstest i handen. Jag satt blick stilla i vår gula soffa i två timmar och väntade på att han skulle komma hem från jobbet.
Blick stilla med starten på en liten Leo i magen.

Och när han kom. Herregud, när han äntligen kom. Ängeln.
Vi översköljdes av kärlek. Och vår egen kärlek djupnade till bergfast. Leo var den slutliga och sammanbindande länken som skulle hålla ihop oss för evigt.
För evigt.
Trodde jag.

Vi köpte ett hus. Ett eget hus med stor trädgård där barnens hundra äventyr och upptåg skulle rymmas. Där grillkvällar och skratt, pulkaåkning, studsmatta och kubbspel skulle finnas. Där rosor skulle växa och samhörighet skulle trivas.
Huset skulle inrymma, vardag, fest, umgänge, kramar, gråt, kärlek, julaftnar, födelsedagar, blodpudding och långkok.

Så kom Prins Noel. Den lilla späda varelsen. Lillebroren. Med kraft, envishet, upptåg och nyfikna ögon. Och vi som trodde att man inte kunde älska mer upplevde att för kärlek finns enorm plats.
Vi var småbarnsföräldrar med sömnbrist och som nästan aldrig hann hålla varandras händer.
Men jag var aldrig orolig.
Det var vi.
Vi hade klarat allt. Vi skulle alltid vara tillsammans. Jag visste det.
Jag valde honom varje dag. Ändå. Trots allt. Och på grund av allt. För kärleken. För jag älskade honom. Och han älskade mig.

Han ville inte ha fler barn. Till en början.
Men djupt i mig drömde jag om en dotter. Längtade. Och han älskade mig så han sa ja.
Sa ja till Stella.
Sa ja till en så oändlig frid och lycka och ännu mer fantastisk kärlek som infann sig när vår dotter äntrade vår värld.
Hon gjorde vår familj fullkomlig. Komplett.
Vi satt alla runt henne och bara såg på henne av kärlek och lycka som förenade oss alla på ett alldeles nytt sätt.
Hon var njutning i bebisform. Och jag, jag var tillfreds. Nöjd och så oändligt lycklig.

Jag planerade hennes dop och föreslog den fantastiska idén om att vi i samband med det skulle förnya våra löften. Och han älskade ju mig så han sa ja. Men den här gången var jaet kanske lite mer tveksamt än tidigare. Nu när jag ser tillbaka på det.

Och jag tänker att där någonstans började resan som skulle leda till förfallet.
Det känns så märkligt i efterhand.
Att just när vi var som lyckligast, eller när jag trodde att vi var som lyckligast, då började hans vandring bort från mig.

Sakta, sakta så klart.
Det tog ju flera år. Och var inte alls uppenbart i början. Men så här i eftertankens kranka blekhet ser jag tecken och steg längre tillbaka än jag egentligen vill minnas.

Sakta gled han ur min famn, min hand. Och när jag upptäckte vad som var på väg att hända var han redan på väg. Hade redan bestämt sig. Givit upp. Var redan i tanken hos någon annan, i ett annat liv.

Och jag stod där och stampade och skrek och slogs för att förhindra det han sa var oundvikligt.

Jag ville ha en familj, ett liv i det där huset. Den där tillhörigheten och samvaron. Och han gav mig det för att han älskade mig. Men kanske inte för att han ville det själv.
Jag styrde upp bröllop, lägenhetsköp, husköp, födelsedagar, julaftnar, fotbollsträningar, fester, skolval och kalas. Och han gav mig allt det där för att han älskade mig. Men kanske inte för att han ville ha det själv.

Och ett liv man inte själv tycker att man skapat är kanske lättare att lämna.

Han var så oändligt förälskad i mig.
Och jag valde honom för livet. För att jag älskade honom.
Och jag hade aldrig lämnat.
Men han lämnade mig.

Vi hade ett liv, ett hem, tre barn och kärlek som aldrig nånsin kunde ta slut.
Det var i nöd och lust.
Och nu - nu finns det inte mer.
Och ibland, om nätterna så undrar jag om det där livet jag trodde att vi hade - den där kärleken jag trodde vi hade - det där bandet jag trodde vi hade -
Fanns det nånsin ens?
Eller var det bara något jag så gärna ville ha.
Var det bara jag?

Mellanrum

Nya inre bilder river inom mig.
För varje passage en ångestpuckel att ta sig över.
Sportlov för första gången utan.
En annan resa på tu man hand där jag inte är en av de två.
Massor av saker han aldrig ville göra med mig som han nu gör med någon annan. Gladeligen. Nyförälskat antar jag. Utan krav och ansvar och vardag.
För allt det, det får ju jag ta.

När den där resan är över ska det nya sammanhanget skapas och inkluderas med barnen.
Nytt hem, pappas flickvän, ny familj. Mina barn ska bilda ny familj där jag inte kommer att vara delaktig.

Och trots den långa, långa helvetestid som passerat vet jag att så oändligt många ångestpucklar återstår.
Så många "första gången" på nytt sätt att genomleva. Så många besked att smälta, så många sting i hjärtat att överleva. Så mycket ensamhet och gråt att svälja.

Så mycket sorg och ilska och frågor och besvikelser från barnen att hantera.
Så mycket att förklara och trösta.

Jag vet att jag inte är ensam. Även om jag känner mig outgrundligt detsamma.
Många har genomlevt liknande situationer före mig.
Ändå känns försoningens väg helt omöjlig att gå.

Och jag tänker att det är av det enkla faktum att jag aldrig känt mig bekräftad i min fruktansvärda sorg, ilska och besvikelse. Och fortfarande får jag bemötandet att min känslomässiga reaktion inte är adekvat eller proportionerlig eller rätt. Ofta får jag höra. "Ja, tyvärr. Men nu är det som det är".
Ungefär som "Lessen att du fick ta skiten - men nu är det som det är. Bara att acceptera vetdu. Gå vidare." Det är ju extremt lätt att säga för den som orsakat skiten eller den som inte behöver bära den.

Försoning kan bara påbörjas när alla parter tar ansvar för sina handlingar och från hjärtat på ett uppriktigt sätt ber om ursäkt. Utan omsvep, beskyllningar eller mildrande förklaringar som tar bort ansvaret eller lägger det på någon annan.
Försoning är omöjligt en parts ansvar. Och det kan inte uppnås genom förnekelse eller undanflykter eller genom att säga "nu vänder vi blad".
Det är omöjligt.

Så jag står här.
Fortfarande helt chockad över vad som hänt och på vilket sätt det hänt.
Kämpar för att inte låta det förstöra alla bilder jag har av det liv som var.
Att inte låta någon annan förvränga mina minnen.

Det är ett grått ingenmansland här mellan en utsuddad historia och en förlorad framtid.
Ett oförsonat då och sen.

Det som aldrig blev

Så är det nu.
Dagarna går.
Ensamheten är som en envis klump i magen.
Jag dagdrömmer om att känna mig lätt och lycklig.
Och drömmer mardrömmar om det som inte blev, de som valde bort och de som var en bidragande orsak. I drömmen hånler de åt min ilska och sorg. Och jag vaknar kallsvettig.
Om jag ens sover.

Jag gråter inte varje dag längre.
Men nästan ändå. Fast sorgen ändrat skepnad.
Jag kommer på mig själv att längta efter något annat istället för att sakna.
Försiktigt öppnar jag mig för den tanken.
Och det är nytt. Tack vare något som jag misstänker att jag kommer vara oändligt tacksam för längre nedåt vägen. Tack vare någon.

I ensamheten finner jag ingen ro.
Och när barnen är ifrån mig har jag svårt att hitta mening.
Det blir en passage. En väntan på.

Blicken är suddig.
Men då och då skönjer jag en öppning.
Och anar att i mitt livs parallella historia, den som aldrig blev, kanske kommer att möta det som är så småningom.

Inget slut

Jag ser ut genom fönstret.
Grått och dimmigt. Vått.
Människor hastar vidare. Bussar och bilar kör förbi.
Livet pågår. Trots det gråa. I det gråa.

Mitt liv. Det pågår tydligen också.
Men det var länge sen jag kände att jag levde det.
Att jag hade något att fästa blicken på.
Jag stapplar, andas, samlar mig.
Tar ett och kanske ett par steg.
Sen händer något som sveper undan mina ben och jag förlorar fotfästet igen.
Igen och igen.

Och trots att jag kämpar så mycket jag förmår för att få allt att vända
så gör det inte det.
Jag ser inget slut på allt.
Ser ingen ljusning.
Har ingen tro om att det kommer att ordna sig längre.
Istället handlar mina tankar bara om hur jag ska stå ut under de här omständigheterna resten av livet.
Och de tankarna når inte fram till ett svar.

Jag vakar och grubblar nätterna igenom.
Slumrar och drömmer om samma tankar så jag har svårt att utröna vad som verkligen har hänt och inte när jag öppnar ögonen igen.

Min tid och mitt liv handlar på intet sätt om mig.
Det kretsar helt runt det jag allra minst vill att det ska handla om.
Det styrs av det jag allra minst vill att det ska styras av.

Och jag har mig själv att skylla.
Jag lät det bli så här.
Jag tillät.
Så nu är det så här.

Från och till

Så är jag här.
På andra sidan flytten.
Andra sidan det juridiska skilsmässodatumet som visade sig vara först nu den 14 januari.
På andra sidan årsskiftet.

Och du vet det är som ett vacuum efter vacuumet.
Luften är utpumpad och ett förvirrat filter har sänkt sig över tillvaron.
Jag har en lägenhet men inget hem.
Jag kör fel varje gång jag har lämnat på förskolan eftersom hjärnan är ockuperad med jobbiga tankar och går på autopilot i bilkörandet.
Kör in på vår "gamla" gata.

På dagisgården - som är granne med vårt gamla hus - står Stella med jämna mellanrum vid staketet och kastar skeptiska blickar upp mot vårt gamla hus.
På kvällarna frågar hon mig: - När ska vi åka hem till vårt riktiga hem igen?
Nu har hon frågat det så många gånger att hon vet mitt svar men vill bara se min reaktion.
Blir jag lessen? Kan hon skönja sorg eller längtan eller osäkerhet i mitt ansikte?
Hon undrar.

Jag kände mig starkare ett tag. Men det blir som tre steg fram och sen två tillbaka.
Bakslag.

Jag tänker på hur mycket alla andra relationer i mitt liv påverkas av att parrelationen upphör.
Hur de blir färgade av att en livskris infinner sig.
Jag har fått så oerhört mycket stöd från delar av min familj och vissa vänner. Andra relationer som man trodde var beständiga försvinner plötsligt när läget blir obekvämt, sorgligt och verkligt.
Relationer man haft länge gapar plötsligt tomma och sådana man trodde var en del av ens liv för evigt drar sig tyst och sakta undan för att sen helt försvinna.
I den allra värsta tiden av mitt liv försvann människor som jag funnits och ställt upp för, som jag värdesatte och trodde värdesatte mig och som jag innan allt det här skulle ha sett som ett självklart stöd.

Samtidigt trädde nya, oväntade vänner fram. Händer, hjälp och tröst har erbjudits mig från de mest oväntade håll. Tid, samtal, praktisk hjälp har strömmat in från fina, fina människor. Både från personer som jag redan visste var mina verkliga vänner och från nya människor som jag aldrig ens skulle drömt om att be om hjälp.

Vissa har dag efter natt funnits för att lyssna, trösta, höra allt igen. Bara säga att - Du överlever.
Hundra och tusen gånger. Vissa har kommit med mat, blommor eller fika. Andra har skickat meddelanden, ringt, mailat. Somliga har skjutsat mina barn när jag inte kunnat. Bäddat ner mig när jag inte orkat mer.
Till och med matat mig när jag inte ätit på länge.

Jag har inte alltid orkat lyfta på luren när de ringt. Inte orkat träffats alls ibland. Men de har fortsatt att ringa ändå. Fortsatt att finnas. Bara påminna om att "jag finns här och undrar hur du mår och hur det går".

Och jag kan säga att ni som har funnits, ni har räddat mig.
Och jag vill säga att jag fortfarande behöver räddas.
Jag är på andra sidan men jag är långt ifrån i hamn.

Så ge inte upp.
Jag lovar att rädda er tillbaka om ni någonsin skulle behöva det.

Att skiljas är...

Så gick flyttlasset.
Ett helt liv nedmonterat och packat i kartonger.
Rummen i det älskade huset ekade tomma.
Om hus kunde gråta så hade det gjort det. Som jag.

Otaliga hjälpande händer slöt upp och bar, skruvade, fixade mat, packade upp.
Bar mig.
Höll mig i övergången.

Barnen var exalterade. Till en början. Positiva. Tröstande.
Fast det borde vara tvärtom.
De var glada ända tills alla hade gått och vi låg i mörkret i en ny säng i ett nytt rum och skulle sova.
Då föll de.
Grät förtvivlat. Hjärtskärande. Länge, länge.
N över huset han aldrig skulle då se mer. Bo i mer. Han grät över att nu fanns det ingen chans att det skulle bli bra igen med mig och A. Med familjen.
S grät för att pappa inte var med. Hon grät för att det var långt till det riktiga huset. Och hon grät hysteriskt för att jag inte tagit med vattenspridaren.
Hur skulle hon kunna vara lycklig i sommar utan att bada vattenspridare?

Mitt i bunten av gråtande barn låg jag och ljög.
Lovade att allt skulle bli bra.
Sa att jag visste det. Som om jag verkligen var övertygad.
Att det skulle bli vattenspridare och lycka även i sommar.
Att allt skulle bli fint igen.
Och inom mig grät jag ännu mer. När de tillslut somnade utmattade var jag ensam.
Ensam med mina tårar.
Ensam.

Det kan bli ett fint hem. Det kan det.
Men det borgar inte för lycka. Långt ifrån.

Jag vet att jag ska göra allt för att det ska bli bra. Men jag vet inte hur långt det räcker.
Hur långt jag räcker.
För just nu är det inte så mycket kvar av mig. I mig.

"Att skiljas är att dö en smula"
Icke.
Att skiljas är att dö.
Punkt.
Och man kan bara hoppas att man återuppstår i en ny form och lyckas börja leva igen.

Denna andra kväll avslutades med samma gråt och bunt av ledsna barn.
Det sista S sa innan hon somnade var:
-Ni var ju glada när ni gifte er.... Varför kunde ni inte bara älska varandra alltid?

Ja, varför kunde vi inte det?

Brev till barnen

Älskade barn,

Mina fina, underbara ungar.
Om sex dagar är det dags. Då går flyttlasset och vi ska lämna det här huset som varit ert hem i hela ert liv. Det måste vara så svårt för er att föreställa sig hur det kommer att bli. Det är helt ogreppbart för mig så hur ska det inte vara för en liten kavat fem-åring, känslosam 10-åring eller en grubblande 13-åring.

Jag hoppas att det här ändå ska vara slutet på en lång och svår och sorglig period för oss.
Ni har upplevt alltförmycket tårar och ilska och besvikelse härhemma.
Livet har varit så tråkigt så länge.

Ni förtjänar att det blir lätt och lyckligt igen.
Och jag lovar - älskade fantastiska ungar - att jag ska göra allt för att det ska bli så.

Jag har kämpat så hårt.
Jag har slagits med näbbar, klor och allt jag hade inom mig för att livet skulle ta en annan vändning.
Men jag lyckades inte fixa det.
Jag kunde inte ordna så det blev bra. Så att det blev som jag ville och som det var tänkt från början.

Jag ville inget hellre än att ge er en intakt familj att växa upp i.
En trygg och kärleksfull bas att landa i och återvända till i hela livet.
Men jag lyckades inte ordna så att det blev så.
Och jag är så outsägligt, djupt och oändligt ledsen för det.

Ni har mig. Jag finns här. Alltid och hela tiden.
Ni har eran pappa som också älskar er.

Och kärleken mellan er barn och mig kommer alltid att vara så stark som den varit ända sen jag höll er i mina armar för första gången.
Inget eller någon kommer någonsin att komma i vägen för det. Jag kommer aldrig någonsin att kompromissa eller prioritera på något annat sätt än att ni är först och viktigast.
Ni är allt. Alltid.
Det är det som är familj.
Och i det - älskade barn - kan ni alltid landa.
Till det kan ni alltid återvända.

6 dagar kvar.
Det blir läskigt och sorgligt. Men alla minnen tar vi med oss när vi flyttar.
Och vi har rum för massor av fler.
Det blir ett nytt sätt. Ett nytt äventyr.
Ett nytt liv.
Med samma kärlek som alltid.

Mamma