Nu finns den

Så nu finns den. Boken.
"Himlen måste sakna en ängel" finns att köpa i bokhandlar, på nätet, som ljudbok och som e-bok. Och det känns som att jag släpper iväg en liten bäbis ut i världen.
Jag är så oerhört tacksam över möjligheten att berätta. Tacksam för att Håkan på Norstedts läste manuset och förstod varför boken behövde ta form. Tacksam för att redaktörerna John och Elin hjälpt mig förädla berättelsen och för att kära Sara berett väg för boken genom media.

Det är förunderligt. Jag önskar inget hellre än att jag fått debutera som författare med en helt annan historia. Jag firar såklart inte ödet som ledde oss hit utan de mirakel som följde.
Och jag hoppas som sagt att berättelsen kan hjälpa andra. Det är därför jag delar den.

Mest av allt gläds jag åt hur stor skillnad det är för Leo att prata om och relatera till olyckan och vårt liv nu jämfört med för något år sen.
Han är glad, lugn, Engagerar sig i intervjuer och diskussioner om vad som hänt och meddelar att han accepterat det som hänt och lever sitt liv ändå.
Jag gråter av tacksamhet. Över Leo. Över livet.
Över kommentarer och hälsningar som människor skickar efter att sett vår medverkan i media eller efter att ha läst boken.
Gråter av lättnad, ödmjukhet och tacksamhet.
Tack.
Innerligt tack.

Övermäktig skuld

Ibland blir skulden övermäktig.
Sorgen sköljer över mig och skammen greppar om mitt hjärta. Vetskapen om att jag borde lyssnat på Leo och den gnagande rösten inom mig tar över.
Jag skickade min son på lägret som förstörde hans liv.
Jag drev honom till att åka fast kyrkan var MIN tillvaro och inte hans. Jag ifrågasatte inte säkerheten tillräckligt mycket. Jag litade på att han skulle vara omhändertagen. Tillsedd dygnets alla timmar.
Jag förutsatte det och ifrågasatte inte högt nog.
Så ibland blir skulden övermäktig och jag gråter.
Gråter och gråter. Ber om förlåtelse om och om igen.
Då är det han som tröstar. Min son tröstar mig.
Och även om han säger: - Mamma, jag vet att det inte var ditt fel. Du ville bara att jag skulle ha det bra.
Så vet jag att det som hänt ändå har hänt. Och att en del av skulden är min. Ohjälpligt.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Men jag kunde inte rädda honom.
Kunde inte skydda honom.
Och för det är jag så oerhört ledsen.

Boken är färdig

Så nu är boken klar.
"Himlen måste sakna en ängel" rymmer alla de ord, tankar och känslor jag formulerat de senaste två åren och är nu skickad till tryckeriet. Om några veckor kommer jag att kunna hålla den i min hand. På riktigt. Det känns alldeles oerhört fantastiskt.
Norstedts förlag bereder väg för boken ut i världen och jag är så tacksam för möjligheten att berätta.

För att få kalla sig författare måste man dock ge ut två böcker. Än så länge är jag bara en mamma som skrivit en bok, enligt sonen Noel som nu hunnit in på sitt 15e år. Men jag tänker att det är inte så illa det heller: "En mamma som skrivit en bok".

Dessutom skriver mamman på sin andra bok.
Under tiden bloggar jag här så att du som vill kan följa mig en bit på vägen.
Välkommen tillbaka!

Man gör sitt bästa

Ändå vet man nånstans inuti sig att man gör sitt bästa.
Ändå vet JAG inom mig att jag gör MITT bästa.

Jag finns där.
Hela tiden. Konstant. För mina barn.
Finns jag.
Och jag tror att när de ser tillbaka på sin barndom så kommer de ändå att känna just det. Att jag fanns där. Var tillgänglig. Aldrig långt borta.
Kanske kommer de tycka att jag alltför självupptaget grät för mycket. Sörjde som om de inte var nog...
Och det är fullständigt sant.
En stor del av deras barndom har jag gråtit, sörjt. Och inte känt att enbart de och jag varit nog.
Tyckt att vi blev trasiga utan pappan.

Men jag hoppas att de också såg att jag försökte.
Åkte på semestrar med tårar i ögonen, upprätthöll traditioner med smärta i hjärtat, försökte på alla sätt jag kunde att finnas där trots att jag innerst inne kände att jag inte längre fanns.

Och jag hoppas att de förlåter mig för det. För sorgen och för alla tårar.
För att det tagit sån tid. Från dem.
Och för att det fått dem att känna att de inte är nog för att göra mig lycklig.

För så är det inte. De är nog.
Nog för att göra mig lycklig i hundra liv framöver.
Bara att de finns och lever och överlevt är nog.

Sen saknar jag. Oavbrutet. Varje dag. Och kommer att sörja min familj resten av mitt liv.
Men likväl är de nog för att jag ska känna lycka.
Lycka och sorg är ingen motsats.
Nej, lycka och sorg lever parallellt i det liv som levs autentiskt.

Man får ta lyckan i den ena handen och sorgen i den andra och säga:
- Kom nu så går vi och ser vad som väntar bakom nästa krök.

Tårar. 

Både på insidan och utsidan. 

Inte lika ofta längre på utsidan. Men likväl. Alltid. 

Det river i mig. Skaver. Gör ont. 

Inget var viktigare för mig än barnen. Än familjen. 

Inget. Var viktigare. 

Det var mitt mål med livet. Min vision. Min dröm. 

Meningen. 

Och det enda som betydde nåt misslyckades jag med. 

Jag kunde inte behålla familjen intakt. 

Och jag kunde inte skydda mitt barn när han behövde det. 

Allt jag ville vara. Mamma och fru. 

Det misslyckades jag med. 

Jag kunde inte rädda äktenskapet och jag kunde inte rädda min son. 

Istället skickade jag honom i fördärvet. Fast han egentligen inte ville. Men han åkte för min skull. 

Och jag misslyckades med att skydda honom. Det enda viktiga uppdrag jag har haft i livet.

Vissa stunder när jag tillåter mig själv att verkligen komma till den insikten så kan jag knappt andas. Just nu kan jag knappt andas. 

Och jag måste snart andas. 

Igen. 

Jag kunde inte rädda min son. Kunde inte skydda honom. 

Jag kunde inte rädda mitt äktenskap. Gud vet att jag försökte. 

Jag kunde inte bevara mina barn från en splittrad familj. Gud vet att det var det enda jag ville. 

Jag kunde inte. 

Jag. Kunde. Inte. 

Och i spillrorna av livet är jag oförmögen att hitta det som är helt. 

Hur orkar du?

- Hur orkar du? Frågar en och annan ibland.
Jag ser på dem. Dröjer kanske en aning medan jag funderar om de verkligen vill veta svaret.
Eller svaren. För det finns två.
Det ena svaret är:
- Orkar? Det gör jag inte.
Och det andra svaret är:
- Det finns inte så mycket annat att syssla med här...

Ni vet. som i Ronja Rövardotter. När Birk rasat ner i Helvetesgapet men lyckats få fatt i en utskjutande stenavsats och hänger krampaktigt kvar och kämpar för sitt liv.
Ronja - som är uppe i säkerhet - ropar:
- Håll dig kvar!!
Och Birk, han svarar:
- Ja, det finns inte så mycket annat att syssla med här....

Han har rätt. Ja, eller delvis. Man kan ju välja att släppa taget och störta ner i Helvetesgapet och döden också men det gör man inte. Inte om man är en mamma. En människa. Och inte bara en liten lort - för att citera en annan av Astrid Lindgrens älskade figurer.

Så det finns inte så mycket annat att syssla med här. Än att hålla sig kvar. Trots att det stundom känns väldigt hopplöst och utmattande. Skilsmässan och Leos olycka är blixten som slagit ner i mitt liv, min Mattisborg, delat den itu och lämnat kvar en så djup spricka som fått namnet Helvetesgapet. PÅ en av klippväggarna klamrar jag mig fast för att inte störta ner i avgrunden. Och väntar på att nån som Ronja inte bara ska ropa "Håll dig kvar" utan också hiva ner sin skinnrem till mig så att jag kan klättra upp. Rädda mig helt enkelt.
För av egen kraft kommer jag inte upp just nu.

Jag vill hiva mig över kanten och andas ut i någons knä. Kisa mot solljuset och himlen och tacka Gud för att jag kom upp. Andas den friska luften och känna någon stryka min kind och lova att allt kommer att bli bra igen. Eller åtminstone okej.

Och när jag läser Ronja om kvällen för min dotter och kommer till stycket där Mattis vrålar ut sin sorg över förlusten av Skalle-Per så gråter jag stilla.
"Han fattas mig. Han fattas mig så det värker i bröstet"
Han fattas mig. Han som var min. Han som jag var familj tillsammans med. Såsom han var då - han fattas mig.
Han fattas mig - han som var min sorgfrie son med hela livet framför sig. Han fattas mig.
Det fattas mig - det liv jag ville. Den familj jag ville.
Kärleken.
Den fattas mig så det värker i bröstet.

Jag grät ikväll

Jag grät ikväll.
Av utmattning, oro, sorg och ensamhet. Värk.
Jag grät ikväll igen.
Och kom på att det gått många dagar sen sist.
Ibland måste man gråta för att minnas att det finns dagar man inte gråter.
Jag grät ikväll.
Men inte igår.