Fint reportage

https://tv.aftonbladet.se/abtv/articles/245566

En väldigt fin reportagefilm gjord av Jakob Andersson för Aftonbladet - klicka på länken ovan!

Sagt om boken....

Jag är djupt rörd. Och oerhört tacksam över kommentarer och kärlek som strömmar mot mig i takt med att allt fler läser och lyssnar på boken. Här nedan är några av alla kommentarer: 

”För mig är boken vacker, gripande, smärtsam, hoppfull och framförallt full av kärlek! Jag kramar mina barn och säger hur viktiga de är och hur mycket jag älskar dem ännu mer än vanligt efter att ha läst din/er historia. Så till alla föräldrar - läs! Till alla andra - läs ni också! ”

Mia Olden-Berg

"Provlyssna lite" tänkte jag i morse, och precis vid lunch hade jag hört hela. Shit vilken cool son du har, och vad stark du varit och är.

Helt klart årets hittills bästa lyssning!”
All lycka till dig och resten av familjen”
Fantastiskt beskrivet. All kärlek till dig& familjen”

Markus Eliasson

2018-03-22

Vilken stark bok! Tårarna rinner o jag ryser över hela kroppen...! Tack för en fantastisk bok om en otrolig händelse o vägen tillbaka från den. Ett verkligt Mirakel.

2018-03-22

Tack för en fantastisk bok. Du läser den också så bra. Jag tror att alla som gått igenom en stor kris i livet känner igen sig. Jag gör det fast något helt annat hände mig. Dina dyra erfarenheter kommer att kunna gagna så många. Lycka till med allt.

2018-03-22

En fantastisk bok om en otrolig händelse. Starkt och rörande.

2018-03-21

Tack Linn för en fantastisk bok! Så många tänkvärda formuleringar som även ger mig kraft att gå vidare. Du har en fantastisk förmåga att skriva så att det berör.

2018-03-21

Otroligt välskriven och gripande bok, den förmedlar känslan att vara där mitt i händelsen. Den här boken, händelsen och familjen kommer leva kvar i mig länge. Jag önskar din Linn och dina barn allt gott i livet!

2018-03-21

Jag vill tacka Dej Linn för att Du skrivit denna fantastiska bok

2018-03-20

Så fantastiskt fint och så berörande för en mamma och för en ”gammal” chef på barnIVA på Astrid Lindgren. Jag förstår och känner mig berikad. Stor eloge till dig som skrev och till den sjuksköterska som uppmanade dig att skriva.

”Fantastisk bok! Vilket mod och vilken kärlek till livet!” <3 nbsp="" span=""><3 nbsp="" span="">

Eva Bäcklund

”Har precis lyssnat klart på din bok och torkat tårarna. Din bok är så viktig på så många plan, en bok som jag tror att alla kan relatera till på något plan. Tack för din brutalt ärliga berättelse med sorg, ilska, hopp, glädje och stunderna av total hopplöshet. 

Anna Falk

En fantastisk bok som jag just lyssnat färdigt på. Du berättar och formulerar och öppnar dig så att så många kan relatera till din bok. Den berör så djupt. Tack.

Marianne Arnström

”Just hört klart boken. Kunde inte lägga i från mig utan sträck lyssnade.

Eva Wernersson

”Har precis läst din bok, Linn. Så gripande och väldigt bra skriven. Läste från pärm till pärm, kunde inte sluta.”

Cathrine Bergman

”Jag köpte boken och sträckläste den - gick inte att släppa. Jag berördes starkt och imponerades av hur fint du uttrycker dig och på det sätt du skriver om detta som du allra helst velat slippa. Du är väl värd all framgång med denna bok. ”

Karin Persson

Nu finns den

Så nu finns den. Boken.
"Himlen måste sakna en ängel" finns att köpa i bokhandlar, på nätet, som ljudbok och som e-bok. Och det känns som att jag släpper iväg en liten bäbis ut i världen.
Jag är så oerhört tacksam över möjligheten att berätta. Tacksam för att Håkan på Norstedts läste manuset och förstod varför boken behövde ta form. Tacksam för att redaktörerna John och Elin hjälpt mig förädla berättelsen och för att kära Sara berett väg för boken genom media.

Det är förunderligt. Jag önskar inget hellre än att jag fått debutera som författare med en helt annan historia. Jag firar såklart inte ödet som ledde oss hit utan de mirakel som följde.
Och jag hoppas som sagt att berättelsen kan hjälpa andra. Det är därför jag delar den.

Mest av allt gläds jag åt hur stor skillnad det är för Leo att prata om och relatera till olyckan och vårt liv nu jämfört med för något år sen.
Han är glad, lugn, Engagerar sig i intervjuer och diskussioner om vad som hänt och meddelar att han accepterat det som hänt och lever sitt liv ändå.
Jag gråter av tacksamhet. Över Leo. Över livet.
Över kommentarer och hälsningar som människor skickar efter att sett vår medverkan i media eller efter att ha läst boken.
Gråter av lättnad, ödmjukhet och tacksamhet.
Tack.
Innerligt tack.

Övermäktig skuld

Ibland blir skulden övermäktig.
Sorgen sköljer över mig och skammen greppar om mitt hjärta. Vetskapen om att jag borde lyssnat på Leo och den gnagande rösten inom mig tar över.
Jag skickade min son på lägret som förstörde hans liv.
Jag drev honom till att åka fast kyrkan var MIN tillvaro och inte hans. Jag ifrågasatte inte säkerheten tillräckligt mycket. Jag litade på att han skulle vara omhändertagen. Tillsedd dygnets alla timmar.
Jag förutsatte det och ifrågasatte inte högt nog.
Så ibland blir skulden övermäktig och jag gråter.
Gråter och gråter. Ber om förlåtelse om och om igen.
Då är det han som tröstar. Min son tröstar mig.
Och även om han säger: - Mamma, jag vet att det inte var ditt fel. Du ville bara att jag skulle ha det bra.
Så vet jag att det som hänt ändå har hänt. Och att en del av skulden är min. Ohjälpligt.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Men jag kunde inte rädda honom.
Kunde inte skydda honom.
Och för det är jag så oerhört ledsen.

Boken är färdig

Så nu är boken klar.
"Himlen måste sakna en ängel" rymmer alla de ord, tankar och känslor jag formulerat de senaste två åren och är nu skickad till tryckeriet. Om några veckor kommer jag att kunna hålla den i min hand. På riktigt. Det känns alldeles oerhört fantastiskt.
Norstedts förlag bereder väg för boken ut i världen och jag är så tacksam för möjligheten att berätta.

För att få kalla sig författare måste man dock ge ut två böcker. Än så länge är jag bara en mamma som skrivit en bok, enligt sonen Noel som nu hunnit in på sitt 15e år. Men jag tänker att det är inte så illa det heller: "En mamma som skrivit en bok".

Dessutom skriver mamman på sin andra bok.
Under tiden bloggar jag här så att du som vill kan följa mig en bit på vägen.
Välkommen tillbaka!

Man gör sitt bästa

Ändå vet man nånstans inuti sig att man gör sitt bästa.
Ändå vet JAG inom mig att jag gör MITT bästa.

Jag finns där.
Hela tiden. Konstant. För mina barn.
Finns jag.
Och jag tror att när de ser tillbaka på sin barndom så kommer de ändå att känna just det. Att jag fanns där. Var tillgänglig. Aldrig långt borta.
Kanske kommer de tycka att jag alltför självupptaget grät för mycket. Sörjde som om de inte var nog...
Och det är fullständigt sant.
En stor del av deras barndom har jag gråtit, sörjt. Och inte känt att enbart de och jag varit nog.
Tyckt att vi blev trasiga utan pappan.

Men jag hoppas att de också såg att jag försökte.
Åkte på semestrar med tårar i ögonen, upprätthöll traditioner med smärta i hjärtat, försökte på alla sätt jag kunde att finnas där trots att jag innerst inne kände att jag inte längre fanns.

Och jag hoppas att de förlåter mig för det. För sorgen och för alla tårar.
För att det tagit sån tid. Från dem.
Och för att det fått dem att känna att de inte är nog för att göra mig lycklig.

För så är det inte. De är nog.
Nog för att göra mig lycklig i hundra liv framöver.
Bara att de finns och lever och överlevt är nog.

Sen saknar jag. Oavbrutet. Varje dag. Och kommer att sörja min familj resten av mitt liv.
Men likväl är de nog för att jag ska känna lycka.
Lycka och sorg är ingen motsats.
Nej, lycka och sorg lever parallellt i det liv som levs autentiskt.

Man får ta lyckan i den ena handen och sorgen i den andra och säga:
- Kom nu så går vi och ser vad som väntar bakom nästa krök.

Tårar. 

Både på insidan och utsidan. 

Inte lika ofta längre på utsidan. Men likväl. Alltid. 

Det river i mig. Skaver. Gör ont. 

Inget var viktigare för mig än barnen. Än familjen. 

Inget. Var viktigare. 

Det var mitt mål med livet. Min vision. Min dröm. 

Meningen. 

Och det enda som betydde nåt misslyckades jag med. 

Jag kunde inte behålla familjen intakt. 

Och jag kunde inte skydda mitt barn när han behövde det. 

Allt jag ville vara. Mamma och fru. 

Det misslyckades jag med. 

Jag kunde inte rädda äktenskapet och jag kunde inte rädda min son. 

Istället skickade jag honom i fördärvet. Fast han egentligen inte ville. Men han åkte för min skull. 

Och jag misslyckades med att skydda honom. Det enda viktiga uppdrag jag har haft i livet.

Vissa stunder när jag tillåter mig själv att verkligen komma till den insikten så kan jag knappt andas. Just nu kan jag knappt andas. 

Och jag måste snart andas. 

Igen. 

Jag kunde inte rädda min son. Kunde inte skydda honom. 

Jag kunde inte rädda mitt äktenskap. Gud vet att jag försökte. 

Jag kunde inte bevara mina barn från en splittrad familj. Gud vet att det var det enda jag ville. 

Jag kunde inte. 

Jag. Kunde. Inte. 

Och i spillrorna av livet är jag oförmögen att hitta det som är helt.