Möte

Jag möter honom vid ett café i centrum.
Han står och väntar och jag tänker att han kanske känner igen mig från bilder och TV. Men jag vet inte hur han ser ut. Ändå blir det tydligt att han väntar på någon och jag frågar om han väntar på mig.
Det gör han.

Han ska intervjua mig med anledning av boken och mitt debuterande författarskap.
Han säger att han självfallet bjuder på kaffe och jag beställer en cappuccino. Jag brukar aldrig dricka kaffe mer än till frukost men det känns ändå rätt att beställa kaffe just idag.

Vi sätter oss. Caféet är larmigare än vanligt och vi byter plats efter en kort stund för att söka mer avskildhet. Han vecklar ut ett papper med frågor och anteckningar om sidnummer. Han visar mig sitt recensionsexemplar av boken som är fylld av anteckningar och understrykningar.
Jag säger:
- Du har verkligen läst boken.
Och vi skrattar och småpratar en stund om hur märkligt det är att min förväntan är det motsatta.

Så börjar han fråga. Jag svarar.
Hans frågor är genomtänkta. Djupa. Och jag försöker möta de med likvärdiga svar.
Vid tre tillfällen brister hans röst och hans ögon bli tårfyllda när han framför frågeställningarna. När rösten stockar sig som mest undviker han min blick. Som om det skulle få bägaren att rinna över.
Själv blir jag lika rörd och gråtmild över hans reaktion.
Det känns som om hela syftet med boken, med vårt slit, förkroppsligas i honom där och då.

Vi samtalar länge. Jag flyter ut i bland i resonemanget som man kan göra när man märker att någon verkligen lyssnar. Larmet runtom bekommer oss inte.

Så har han ställt sina frågor men säger att han skulle kunna ställa hundra till. Tackar för att jag skrivit boken och säger att han anser att den är gripande, vacker och oerhört välskriven.
Ställer till sist frågorna till faktarutan om favoritbok, favoritförfattare, ålder och familj.

Sen säger vi tack för idag. Jag kramar honom. Han säger: -Tack för att jag fick träffa dig! och bugar.
Jag säger att det är jag som ska tacka. Och menar det verkligen.
En intervju kan också vara ett samtal. Och ett möte.
Ett mycket värdefullt sådant till och med.

Förkylt och underbart

Det blev påsk. Några lediga dagar.
Och förkylningen kom som ett brev på posten. Det allra bästa sättet för min kropp att få stopp på mig är att sätta in lite förkylning och heshet för då kan jag inte använda rösten och därmed kan jag inte jobba.
Sen är det väl ganska typiskt. När det varit massor och hektiskt och så blir det ledighet - då sjunker man ihop och drar täcket över huvudet.

Att arbeta med boken, att läsa in ljudboken och att prata om boken och olyckan och vårt liv därefter i otaliga intervjuer har varit fint och bra. Men det har också varit oerhört krävande. Bilderna av det plågsamma och katastrofala spelas upp inom mig om och om igen. Jag formulerar tankar och känslor om det ofattbara och plågsamma om och om igen.
Jag är som sagt så glad och tacksam över att berättelsen når ut - men det tar på kraften.
Det äter på mig inifrån och sorgen flyter upp till ytan gång på gång.

Så jag tänker att det inte är så konstigt att jag känner mig trött och dämpad. Det är faktiskt helt rimligt. Jag väljer att berömma mig själv för att jag inte trillar i det berömda och bekanta svarta hålet. Där har jag ju varit så många gånger förut.
Numera tar jag bara sorgsamheten i handen och traskar vidare. Den får finnas och jag dömer inte mig själv för att den finns.

Allra mest är jag tacksam för att Leo velat vara med och tyckt det varit värdefullt att prata om det som hänt. Det är nytt. Och det hade aldrig gått för ett år sen. Det är så välsignat att se att han kommit så långt i processen nu. För det hjälper i alla de svåra situationerna som vi tampas med dagligen.
Precis som tiden på samma sätt tagit mig till en plats där jag på ett mycket mer självklart sätt kan bedöma om situationer är bra eller dåliga för Leo. Kan säga ifrån, schemalägga, omstrukturera, planera och kriga för sätt saker.
Det är värdefullt. Både för mig och Leo.

Noel och Stella är stolta. Och det är jag också tacksam för. Så att de inte bara känner sig icke sedda och förfördelade. Nej - de är stolta och glada. Tack och lov för mina underbara ungar.
Tack och lov.
Tack. Och. Lov.

Min familj

Min fina, fina familj. 

För vi är en familj. Alltjämt. 

Kanske inte som det var tänkt. 

Men likväl. 

Vi är en familj förenade av kärlek och minnen. 

Och jag är så stolt över oss alla. 

Bortom miraklet

Intervjuer. Reportage och skildringar.
Sen boken blev verklighet har jag berättat om och om igen. Leo har varit med mig i vissa intervjuer. Han har fått välja vad han vill medverka i och inte. Och jag har glatt mig över hur stor skillnad det är i hans ögon nu när han berättar mot för bara något år sedan. Han är på en annan plats nu mentalt. Vi är på en annan plats. Och denna otåliga författare är tacksam över att utgivningsprocessen tog ett år så att vi alla fick tid att ta oss till den här platsen.

De flesta skildrar miraklet. Det ofattbara i Leos överlevnad. Det fantastiska i livet som ändå blev trots allt. Mycket få ställer de obekväma frågorna om "Hur kunde det hända?" och "borde de inte...?" eller "hur tänkte man här...?".
Alla som läst förstår. Alla som vet bakgrunden skakar på huvudet och tänker att det är fullständigt obegripligt. Det är tragiskt och så onödigt att detta behövde hända.
Dessutom än mer obegripligt hur det hela hanterades av ansvariga parter efter det hemska och otänkbara.

Jag har fortsatt hållit en diplomatisk ton. Tänkt att alla som läser kommer att se det som stå mellan raderna. Men det är svårt.

För det är ett mirakel men det är också katastrof. Och det sticker i ögonen att ingen upprättelse sker.
Fortsatt.

Vi kämpar vidare med konsekvenserna av olyckan varje dag.
Så miraklet - det är sorgkantat.
Tro inget annat.

Jag skrev en bok

Så jag skrev en bok. Om det jobbigaste och svåraste jag någonsin gått igenom. I början var det ju inte ens en bok. Men tillslut blev det det.
I början skrev jag bara för att formulera mina känslor och tankar. För att se dem i skrift så att de skulle bli lättare för mig att förstå. Och för att få dem ur mig. För de var så många att jag ibland kände det som att jag skulle spricka av allt jag kände och tänkte.

Med tiden blev texterna längre och strukturen tydligare. Och så småningom blev det faktiskt en bok.
Någonstans på vägen fick dessutom orden ett annat syfte. De fanns inte längre bara för min egen skull utan också för andras. Eller i alla fall med önskan om att nå fram hos andra.

Nu står jag här med tårar i ögonen och läser de oändligt många hälsningar och kommentarer som strömmar mot mig om hur boken och orden landat hos andra. Trots att boken bara funnits i några veckor och ljudboken ännu kortare tid.
Jag får meddelanden, tårfyllda hälsningar, mail, brev, besök, kort och presenter som alla bär bud om att det var värt ansträngningen. Att det betyder något för andra att jag skrivit den här boken.

Och mitt i allt det meningslösa och hemska uppstår en lysande mening och hägring om att skänka vidare något betydelsefullt sprunget ur det hemska.

Så tack.
Tack och åter tack för att Du berättar om hur boken berört dig.
Det betyder så oerhört mycket mer än du kan föreställa dig.
För både mig och Leo och hela familjen.

Fint reportage

https://tv.aftonbladet.se/abtv/articles/245566

En väldigt fin reportagefilm gjord av Jakob Andersson för Aftonbladet - klicka på länken ovan!

Sagt om boken....

Jag är djupt rörd. Och oerhört tacksam över kommentarer och kärlek som strömmar mot mig i takt med att allt fler läser och lyssnar på boken. Här nedan är några av alla kommentarer: 

”För mig är boken vacker, gripande, smärtsam, hoppfull och framförallt full av kärlek! Jag kramar mina barn och säger hur viktiga de är och hur mycket jag älskar dem ännu mer än vanligt efter att ha läst din/er historia. Så till alla föräldrar - läs! Till alla andra - läs ni också! ”

Mia Olden-Berg

"Provlyssna lite" tänkte jag i morse, och precis vid lunch hade jag hört hela. Shit vilken cool son du har, och vad stark du varit och är.

Helt klart årets hittills bästa lyssning!”
All lycka till dig och resten av familjen”
Fantastiskt beskrivet. All kärlek till dig& familjen”

Markus Eliasson

2018-03-22

Vilken stark bok! Tårarna rinner o jag ryser över hela kroppen...! Tack för en fantastisk bok om en otrolig händelse o vägen tillbaka från den. Ett verkligt Mirakel.

2018-03-22

Tack för en fantastisk bok. Du läser den också så bra. Jag tror att alla som gått igenom en stor kris i livet känner igen sig. Jag gör det fast något helt annat hände mig. Dina dyra erfarenheter kommer att kunna gagna så många. Lycka till med allt.

2018-03-22

En fantastisk bok om en otrolig händelse. Starkt och rörande.

2018-03-21

Tack Linn för en fantastisk bok! Så många tänkvärda formuleringar som även ger mig kraft att gå vidare. Du har en fantastisk förmåga att skriva så att det berör.

2018-03-21

Otroligt välskriven och gripande bok, den förmedlar känslan att vara där mitt i händelsen. Den här boken, händelsen och familjen kommer leva kvar i mig länge. Jag önskar din Linn och dina barn allt gott i livet!

2018-03-21

Jag vill tacka Dej Linn för att Du skrivit denna fantastiska bok

2018-03-20

Så fantastiskt fint och så berörande för en mamma och för en ”gammal” chef på barnIVA på Astrid Lindgren. Jag förstår och känner mig berikad. Stor eloge till dig som skrev och till den sjuksköterska som uppmanade dig att skriva.

”Fantastisk bok! Vilket mod och vilken kärlek till livet!” <3 nbsp="" span=""><3 nbsp="" span="">

Eva Bäcklund

”Har precis lyssnat klart på din bok och torkat tårarna. Din bok är så viktig på så många plan, en bok som jag tror att alla kan relatera till på något plan. Tack för din brutalt ärliga berättelse med sorg, ilska, hopp, glädje och stunderna av total hopplöshet. 

Anna Falk

En fantastisk bok som jag just lyssnat färdigt på. Du berättar och formulerar och öppnar dig så att så många kan relatera till din bok. Den berör så djupt. Tack.

Marianne Arnström

”Just hört klart boken. Kunde inte lägga i från mig utan sträck lyssnade.

Eva Wernersson

”Har precis läst din bok, Linn. Så gripande och väldigt bra skriven. Läste från pärm till pärm, kunde inte sluta.”

Cathrine Bergman

”Jag köpte boken och sträckläste den - gick inte att släppa. Jag berördes starkt och imponerades av hur fint du uttrycker dig och på det sätt du skriver om detta som du allra helst velat slippa. Du är väl värd all framgång med denna bok. ”

Karin Persson