Aldrig mera amma...

En epok är till ända. 

Jag har nu inte ammat sedan i lördags. Och kommer alltså förmodligen aldrig mer att göra det. Inom mig kämpar jag hårt med en liten klump av sorg. Jag motar bort den med jämna mellanrum när den pockar på i trakten av halsgropen. Sväljer hårt när jag känner att den vill välla fram. 

Det har inte alls varit något bryskt avslut. Inga bittra, arga tårar från Stellas sida. Nej - hon har egentligen slutat helt självmant. Turligt nog behöver jag därför inte brottas med hennes sorg och saknad också. Jag får stå ut med min egen. 

Jag kommer att sakna den rofyllda och innerliga ömhet, känslan av samhörighet som det innebär att amma sitt barn. Att amma Stella har varit fantastiskt. En intim, kärleksfylld resa. Men nu är det slut. Och inga fler barn blir det att amma heller. 

Och nu gråter jag lite.

Jag är tacksam över att att ha kunnat amma mina tre barn. 

Så glad över alla mysiga stunder av total närhet. 

Minnet av de stunderna stoppar jag i min finaste ask. Den som jag ska öppna när jag ser tillbaka på mitt liv och tänka på vad som verkligen betydde något. 

Äntligen!

Jag vet att det är lite småfånigt...

Men när jag imorse såg rubrikerna om den (eventuella) stundande förlovningen mellan kronprinsessan och hennes pojkvän så fick jag tårar i ögonen. 

Inte så att jag är militantisk rojalist. Nej - jag bara berörs av lyckan de måste känna efter så lång väntan. Lättnaden de måste känna efter att ha överkommit alla protokollmässiga hinder iochmed tillkännagivandet idag. Att de faktiskt kan få pussa och krama varandra en helt vanlig tisdag på stan - om de nu skulle vilja det.

Det är lite som en omvänd Askungesaga. Där den manlige Askungen mot alla odds får prinsessan, halva kungariket och lever lyckliga i alla sina dar. 

För det hoppas jag att de gör. Om det nu blir förlovning idag.... 

Snacka om antiklimax om konseljen på slottet "bara" visar sig handla om finanskrisen eller så...

Noels klipp

Det är nåt knas med Noel.

Det ser jag plötsligt under söndagseftermiddagen. 

Vad är det som är fel? Jag börjar dra i hans lugg.... Undrar om frisören Anna var berusad när vi var där förra måndagen? Men så här såg det ju inte ut. Det har ju varit jättefint...fram till...

-Neol, har du klippt dig?

-Nej! (Alldeles för snabbt svar)

-Jo, men jag ser ju att nåt ha hänt här framme i luggen...

-Nej, jag har inte klippt nåt.

-Jag blir inte arg om du bara talar om som det är.

-...........(tystnad)

Jag gillrar en fälla: 

-Var la du håret du klippte av?

- I Leos rum, men jag har inte klippt mig.

Vi går in och kollar. På golvet ligger en hel liten hög valda delar av Noels långa, fina snedlugg som han kämpat med att spara ut. 

Nu ser han helt pottklippt ut i luggen och över det ett par, tre tunna slingor lång lugg som han inte lyckats få med i klippet. 

Jag sopar tyst upp håret. Minns Louise Hallins ord om att barn måste lära sig ljuga, att det är en del av deras utveckling. Tänker också att alla barn någon gång testar att klippa sig själva - eller nån annan.

Så nu är det gjort. Det sista han säger är. 

- Jag lovar att inte göra det igen. Men det var inte jag. 

Flytt

Idag har det skett. 

Den vita fina spjälsängen har lyfts in i Stellas lilla rosa barnkammare. 

Nu står den inte längre tätt, tätt intill min sängända och trängs. 

Det är jättefint i hennes rum. Och lite tomt i vårt sovrum. Som nu är vårt igen. 

Ja, i alla fall vissa stunder. Bebisflickan kommer ju naturligtvis att lyftas över till vår säng när hon vaknar på natten. Och sova tätt, tätt intill mig ändå. Det måste hon. 

Dessutom vandrar ju gossarna upp med jämna mellanrum nattetid. Så det är inte så att det nu inte ska finnas plats för barn i vår säng. Inte alls. 

Men jag och A ska gå och lägga oss tillsammans på kvällarna ibland och ligga och prata med sänglamporna tända. Kramas, fnissa lite och kanske läsa en och annan bok. 

Om söndagarna ska vi ha TVn på och titta på Beck. 

Ikväll är det premiär och nyinvigningen av vårt sovrum. 

Ovant - men mysigt och bra. 

På andra sidan...

Idag känner man sig lite mör. Men ganska glad ändå. 

Och fortfarande lite uppskruvad. 

Mammakvällen igår rullar som en film fram och tillbaka i huvudet på mig. 

Det är lätt att fastna på detaljerna man eventuellt tänker kunde ha gått smidigare, eller göras bättre... Sån är jag. Men faktum är att trots att jag ofta är ganska kritisk mot mig själv så känner jag mig relativt nöjd med gårdagskvällens arrangemang. 

Jag tror att mammorna som var där hade det trevligt och fick med sig nåt bra därifrån. Både i hjärta, tanke och påse. 

Bara alla fick en påse det vill säga... De var väldans poppis med goodie-bags. 

Louise Hallin var strålande - som alltid. Många ville ta med henne hem kändes det som. Det förstår jag. Hon är lätt beroendeframkallande faktiskt. Och befriande tydlig. 

Emma Hamberg och Anette Rosvall bidrog också med klokheter, fniss och skratt. Härligt sprudlande människor med en superduperkokbok. Som dessutom sålde slut. 

Kummelby Gospel med fantastiska Monica och Maria höjde taket och stämningen ännu mer.

Jag tror butikerna som var där hade god ruljans i sina små stånd också och tapasen och bubblet smakade förträffligt. 

Tjaaa, det var nog inte så pjåkigt ändå. Man kan alltid förbättra allt - men i det stora hela - En väldans trevlig kväll.

Tack ni kära vänner som hjälpte mig att ro allt i hamn!

Och tack alla härliga, gulliga, snygga mammor för att ni ville komma. 

Kram, 

Linn

Magkänsla

Just nu känner jag mig lite som den där tjejen i reklamfilmen. Ni vet den som blir erbjuden en ingångslön på 53.000:- och avbryter med att säga "Njaaa, det känns inte riktigt bra. Inte bra alls faktiskt." Det är känslan i magen hon syftar på.

När min kropp tycker att "Okej - nu får du bromsa lite" då är det magen som slås ut först. 

Antagligen är det för att man är vaken för ofta nattetid, slarvar lite med maten och har en hiskeligt tempo som orsakar detta fenomen. Att tempot sen är högre inombords än utanpå gör inte magsyran mer basisk om man säger så.

Men, men - imorron är det dags för Mammakvällen jag arrangerar och när den är över har jag inte riktigt lika mycket att grubbla på under mina vakenstunder på natten. 

För övrigt tar det otroligt lång tid att packa 300 goodiebags. Otroligt lång tid faktiskt. Mycket längre än man kan tro...

Och när jag tittar på alla påsar som nu fyller ett helt litet konferensrum på Scandic Star och betänker att det faktiskt kommer att gå en mamma på varje påse - då är det inte konstigt att man har lite extra magsyra just nu. 

Vi hörs på andra sidan!

Kontrakt

Igår fick jag meddelandet på mailen. 

"Kontrakt skapat" stod det. "Skickas per post inom några dagar". 

Och jag började nästan grina. 

Det är dagisplatsen som kontraktet gäller och när jag tittar på min lilla dotter som just lärt sig krypa omkring på köksgolvet känns det som en absurd utopi att det snart är dags för förskolan. 

Visst - det är en stund kvar. Det kommer att hända mycket på det halvår som ska förlöpa innan det är dags för inskolning. Men ändå. 

Hon är en bebis. 

Det är för tidigt för att ens tänka på separation från föräldrarna. Att ens vänja sig vid tanken på att någon annan ska ta hand om henne en stor del av dagen. 

Ändå är trycket på förskolekön så enormt att om vi inte tackar ja till den här platsen nu så kommer det dröja minst ett år till vi får erbjudande om en ny. Och då säkerligen inte på "vårt" dagis eftersom yngste sonen då kommer att ha gått över till skolan och ingen syskonförtur gäller. Usch. 

Det får bli en låååång inskolning helt enkelt. Ett halvår eller så... Det funkar väl. Eller..?