En ny början

Han är så stor där mittemot mig på lunchrestaurangen. Och så liten samtidigt.

För snart sex år sedan fick jag honom i mina armar för första gången. Nu sitter han här framför mig och pratar om att börja skolan medan han petar lite i plättarna med sylt.

Vi har skol-shoppat. Bara han och jag.

Ny ryggsäck som är alldeles lagom stor. Ett coolt pennskrin, pennor och suddgummin.

På skoaffären har han fått välja ut världens snyggaste Adidas-sneakers. Och en gympapåse finns också någonstans i kassarna.

Det är stort att lämna över sitt barn till skolans värld. Skolgården känns som ett stort och hyperfarligt hav med massor av fällor och gropar att trampa i eller saker att göra illa sig på. För att inte tala om hur lätt en liten sexåring bara kan försvinna utan att det hinner uppfattas av personal eller andra barn. Hu, sväljer hårt och tränger bort tankarna.

På dagis vet alla var ens barn är jämt. Fröknarna har stenkoll på jackor, omaka strumpor och vems vante som fastnat i busken. De känner halva ens släkt och bekantskapskrets, vet var vi bor och exakt vad som gör min lilla telning på gott humör.

I skolan hinns inte så mycket omvårdnad av den sorten med. Ingen alls faktiskt.

Från och med nu ska han hålla reda på alla sina pinaler, strumpor och vantar själv. Duscha efter gymnastiken i det stora, ganska illaluktande omklädningsrummet där det plötsligt kan komma in ett gäng högljudda niondeklassare. Hur skraj blir man inte då som liten 6-åring i bara kalsonger?

Nu ska han själv veta hur långt bort på skolgården han får lov att gå, när det är dags att springa in efter rasten och att man aldrig får gå med någon annan från skolgården....

Nu ska han komma ihåg att sätta på sig mössa och överdragsbyxa när han ska ut och leka i vinter på rasten. Ingen kommer att påminna honom. Ingen kommer att fråga om han fryser. Eller ge honom en extra macka om han är hungrig.

Men han kommer få en hel hop med nya kompisar - och det behöver han verkligen.

Och han kommer att växa enormt mycket när han märker att han klarar allt det där som man ska klara i skolan.

Han kommer att bli stor helt enkelt.

Det kommer att kosta några strumpor, gympapåsar och borttappade vantar.

Men det får det vara värt.

En doft av vardag

Det börjar dofta vardag här hemma.

Långsamt, långsamt smyger sig rutiner, regler och läggtider in i rummen som under ett par månaders tid varit fyllda av lättja, pyjamaskvällar framför film och sena morgnar.

Sönerna tittar frågande på oss när vi säger att det är dags för tandborstning redan kl. 20.30. Och verkar helt chockade när vi berättar att film till läggdags - det blir det på fredagar och lördagar från och med nu.

Liksom glass.

Det sistnämnda fasar vi väl dock ut lite mer tolerant skulle jag tro.

I rättvisans namn införs lördagsgodis igen. Godis har de faktiskt knappt ätit på hela sommaren känns det som. Det har liksom fallit bort bland alla strutar, alla bullar och alla pannkaksluncher.

Men det har inte gjort så mycket.

Nu är det som om vi långsamt packar ihop strandväskan, sköljer och plockar ihop badleksaker och samlar in barnens sandaler. Reser oss ur brassestolarna, borstar bort sanden från de brunbrända fötterna - och traskar hemåt.

Solen står lite lägre, det är eftermiddag och man är lite lätt dåsig efter en varm dag på stranden.

Så känns det.

Som om det är sommarens eftermiddag och vi packar ihop och förbereder oss för vardag, höst och allvar.

Än så länge är vi barfota. Än så länge står dörrar och fönster öppna hela dagarna och än så länge gör vi några tappra försök att suga på känslan av ledighet och sommar.

Tur att jag fyllde på glassförrådet igår.

En strut på altanen en vanlig tisdag förlänger sommaren.

Ska gå och föreslå detta meddetsamma.

Mäktiga Madonna

Det är märkligt hur musik förenar.

Märkligt och oerhört mäktigt.

Och trots att man känner sig ganska liten i en folkmassa om ca 60.000 människor så är man i ögonblick av beundran och musikalisk lycka ändå en enda kropp på något sätt.

Ullevi blir ett enda pulserande hjärta som stundtals håller på att svämma över när hon står där framme och når ut till varenda liten por av människa.

Hon mäter inte några väldiga centimetrar över vattenytan själv. Men hennes ande, karisma och självkänsla är så stor och intakt att jag ibland blir stum och helt stilla i förundran.

Hon har onekligen tagit sig ett passande artistnamn.

Störst i världen, drottning av pop.

I kvällstidningarna läser jag om att vissa namnkunniga recensenter tycker att delar av showen var ojämn, dålig men att hon stundom är fenomenal.

Och jag ler när jag läser det där.

Ler och tänker att "Herregud - hon hade kunnat sitta i två timmar och spelat mungiga eller harpa på låtsas. Hade hon gjort det på sitt fabulösa sätt så hade hon ändå varit fenomenal. Monumentalt fenomenal".

Det som kom ur de enorma högtalarriggarna på Ullevi igår var visserligen underbart bra. Men det är inte det som gör hennes storhet. Det är allt hon är och allt hon står för som förtrollat i 25 år. Och när jag om några år ska spela hennes musik för min dotter så är det den starka, kvinnliga erövraren jag kommer att berätta om.

Det är den jag vill att min dotter ska upptäcka.

För är det någon som visat unga kvinnor att man kan om man vill - så är det Madonna.

Lite bilder från Öland

Ölandsrapport

Hemma igen.

Sex härliga och soliga dagar på Öland senare. Och nu känns det faktiskt som om det varit lite semester på riktigt i alla fall.

I bilen på väg hem igår kväll konstaterade jag att jag inte ens längtade hem. Det är ovanligt.

Även om jag tycker att det är hur trevligt som helst borta så längtar jag liksom alltid hem när det börjar närma sig hemresa.

Men inte igår.

Vi avslutade vistelsen i sanden vid havet. Långgrunt och varmt i vattnet. Stella badade och promenerade runt i vattenbrynet i flera timmar - precis som hon gjort alla de andra baddagarna.

När hon inte legat naken och myst i sanden förstås. Med kinden och magen mot det lena och varma - länge, länge.

Leo har badat mest hela tiden och under dagen vid poolen tillryggalade Noel sina första 8 meter bröstsim utan flythjälp. Jag har sett att han har det i kroppen länge med sina fina arm- och bentag men han har inte varit redo. Inte trott på sig själv riktigt och tyckt att det djupa vattnet varit läskigt.

Det enda jag egentligen behövde göra var att övertyga honom om att han kunde - så kunde han.

De är olika, våra söner, på det sättet.

Noel har alltid haft den motoriska förmågan men ibland saknat självförtroendet.

Leo har kanske ibland saknat den kroppsliga förmågan men alltid trott att han kan - och därmed har han också gjort det tillslut.

Någon sa att "Öland - det är två fyrar med en väg emellan" och det ligger något i det. Samt att denna väg kantas av en massa härliga sandstränder.

Det finns också enormt många minigolfbanor och sko-outlets och vill man dricka kaffe och samtidigt smaska på en våffla - ja då är Öland paradiset på jorden.

Det mest otippade var nog kamelerna som gick i hagar norr om Borgholm och att det faktiskt inte var alls lika dyrt som tex Gotland.

Hur som haver så har dagarna varit bra och vi har fått många fina bilder att stoppa i albumet och i hjärtat och ta fram i november eller februari när sommaren känns allt för avlägsen.

ps/ jag kan meddela att det är 139 trappsteg i Långe Erik. Leo räknade. Det stod på skylten att det skulle vara 138 men som sagt - Leo räknade. /ds

Miljöombyte

Vi har inte rest så mycket i sommar.

Äventyren har tvärtom varit kortare avstickare, både när det gäller restid och bortavaro, men däremot kanske något fler än vanligt.

Vi har haft mycket att göra hemma med huset och tomten så sommaren har gått åt ändå.

Sent om sider bestämde vi oss ändå för att resa bort en skvätt. För det är verkligen så att man behöver byta miljö någon gång under ledigheten.

Mest på grund av att man här hemma aldrig riktigt blir ledig. Även om man inte jobbar på sitt vanliga jobb så finns måsten och borden i högar överallt, vart man än vänder sig.

Och fastän vi haft helt "måste-fria" dagar så är dem få i förhållande till sin motsats och dessutom är det ändå svårt att helt koppla bort det dåliga samvetet.

Dessutom måste man ju tvätta, städa, laga mat, plocka i och ur diskmaskinen när man är hemma. I alla fall då och då.

Men vet ni vad det allra viktigaste är med att byta miljö och komma bort från hemmet och vardagen?

Jo, det är att när vi åker iväg hela familjen tillsammans så tittar vi varandra i ögonen många, många gånger om dagen. Det enda, och då menar jag, det ENDA vi gör hela dagarna är att umgås och koncentrera oss på varandra. Helt utan att ha något annat som pockar på uppmärksamheten eller sväljer tid.

Vuxensvaren blir liksom aldrig:

-Mmmmm, visst kan vi göra det men jag måste bara göra färdigt det här först.

Eller:

- Nej, idag få ni ringa hit lite kompisar för vi har inte tid att underhålla er...

Eller:

- Fast jag orkar inte det nu för jag har städat och tvättat/burit sten hela eftermiddagen...

Nej - nu ska vi kolla in varandra bara några dagar. Spela UNO direkt efter frukost. Bada i havet, läsa Kalle Anka-tidningar på stranden, äta god mat länge och låta nån annan duka av. Och så ska vi hålla varandra i händerna hela tiden. Och Stella ska få gå istället för att åka vagn om hon vill. För vi har inte bråttom nånstans.

Det kommer säkert bli en och annan kastrull att diska därborta också. Men inte hela tiden. Och inte samma kastruller som hemma. Och sånt piggar ju upp. Faktiskt.

Sommarens icke-existens

Det är nog den aspekten av sommaren som jag har allra svårast med.

Ibland smyger känslan sig fram mellan de lugna, sköna stunderna. Känslan av att inte existera. Att man liksom inte finns. Räknas. Behövs. Vilket är lite paradoxalt med tanke på att man har tre små liv som ständigt påminner en om att man behövs.

Men ändå. Ledighet och tyst teknik är lite ångestframkallande.

Liksom många andra ångestfyllda förnimmelser har även denna sin rot i barndomens land. Gårdagen. Den är gammal som gatan helt enkelt.

Jag pendlar också ska jag säga. Besviket kollar jag inkorgen i mailprogrammet bara för att finna att den är gapande tom, så när som på några spam. Samtidigt är jag rädd för att där ska dyka upp något brev om jobb, åtaganden och förfrågningar. Något som kräver mitt engagemang. Än så länge. Vill ju egentligen ha sommar ett tag till.

Men det är jobbigt att det inte kommer mail. Hur ska det gå i höst? Vill ingen ha mina tjänster längre? Vill ingen prata med mig?

Mobilen är ofantligt tyst.

Inte ett samtal på flera dagar, flera veckor.

Jo visst, nån liten syster, mamma och en och annan make har ringt - men inga jobbförfrågningar, inga roliga erbjudanden, inga kompisar som kommer med trevliga förslag.

Jag begraver telefonen långt ner i min djupaste väska och hänger in den längst inne i hallgarderoben. På något sätt hoppas jag att jag ska bli överraskad när jag plockar fram den och ser att jag missat tre-fyra samtal och har en massa trevliga meddelanden att lyssna av.

Men icke.

Den är tyst.

Alla är på semester, bortresta, på annan ort.

Den här veckan är nog den tystaste på hela året ur just den här aspekten .

Nästa vecka är jag själv på annan ort.

Säkerligen kommer telefonen att ringa som bara den då.

Och när jag kommer hem är mail-boxen överfull.

Men kan ju alltid hoppas.

Eller inte.