Vips

Vips.

En hel vecka passerade.

En vecka av vardagar, feber, snuva, hosta, penicillin, dotter som kräks av penicillinet samtidigt som tvättmaskinen går sönder.

Det sista borde det finnas ett förbud mot. En lag.

Men jag får skylla mig själv. Det var min hårklämma som fastnat i systemet och sabbat pumpen.

Dock har jag en stark misstanke om att det var en mindre version av mig själv som stoppat in den där... Fast därom har jag inga som helst bevis. Bara en aning.

Den lilla versionen av mig själv har för övrigt krympt en aning den här veckan då hon ätit nästintill ingenting. Inte ens glass har sluppit innanför hennes läppar.

Druckit lite mellan varven gud bevars men annars knappt något.

Bara 40 graders feber, begynnande lunginflammation och öroninflammtion i full blom.

Sjuka små barn tvingar en att vara i nuet. Man kan inte grubbla så mycket, inte planera för framtiden eller lägga vikt vid knasiga måsten.

Det blir en oundviklig paus. Och det är rätt nyttigt att inse att världen tuffar ju på ändå.

Man ställer in, planerar om, skjuter upp - och det är ju inte katastrof för det.

Det är bara som det är. Ingen är förvånad. Det är liksom såna tider nu.

Vi renoverar och stylar om Leo's rum totalt just nu. Så han bor inte därinne. Det kommer att bli så snyggt. Så coolt och så mycket plats för både musikskapande, modellbygge och läxläsning - samtidigt! Jag har världens händigaste och duktigaste man.

Under tiden sover Leo i myskojan under Noel's loftsäng. Det är mysigt när de sover i samma rum tycker jag. Inatt fick dessutom alla barnen sova i vårt sovrum eftersom pappan målade golvet därnere med oljebaserad lackfärg och Noels rum ligger vägg i vägg med Leos.

Det är en mäktig och andäktig känsla att ligga vaken och vara mamma till tre fridfullt sovande barn. Lite snorigt snarkande - men annars stilla. Nära.

Idag är det fredag och det ska bli vansinnigt skönt med helg.

Egentligen skulle jag ha varit på spa men halsont och feber satte stopp för den utflykten. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig;) Men det blir alltid nåt.

Och det blir bra det också. Fast på ett annat sätt.

Så är det med det.

ps/ HAN KOM IN I MUSIKKLASSERNA!!!! TJOHOOOOOO!! HURRA!! Hjälp -hur gör vi nu då????/ds

Till minne av min mormor

Hon växte upp i krigets Tyskland. Med allt vad det innebär.

Fattigt var det. Hon har berättat om hur de letade rester efter militärerna.

Hon har berättat att hennes storebror jobbade extra hos en bagare och hur han en jul fick med sig ett helt kilo marsipan hem. Och att storbrodern vägrade dela med sig utan åt alltihop själv. Han blev hemskt sjuk av det kilot marsipan. Och av girigheten kanske.

"Somliga straffar Gud genast" sa hon när hon berättade om den julen.

När hon var 18 år blev hon kär i en engelsk officer. Förmodligen alldeles störtförälskad. I krigets efterdyningar fanns väl åter lite tid för kärlek. Och hopp.

Om det tyckte däremot hennes far illa.

Han hade hört att i Sverige fanns gott om arbete för tyska flickor.

Och hon tänkte att om hon inte fick den engelske officeren så kunde hon väl lika gärna åka till Sverige.

Så hon åkte.

Hamnade i Uppsala och arbetade som sömmerska på fabrik. Hon hette Inge men lärde sig snabbt att i Sverige var det ett manligt namn. Så det fick bli Inger.

Hon hyrde ett rum i Sunnersta av en mörk kvinna från Norrland. Kvinnan hette Hanna och drev café vid Grindstugan där hon samtidigt hyrde ut rum för att få det att gå runt.

Hanna kom från Haparanda där hon blivit änka med 10 barn. Äldste sonen förväntades ta över gården men drömde om flyget och rymde till Luleå och tog arbete som hangarsopare.

Så hon övergav gården i Haparanda för Grindstugan i Sunnersta.

Ibland kom den äldste sonen på besök i Grindstugan och Inger tyckte han var stilig. Tyst, mörk och hemlighetsfull. Sven hette han och låg vid det inne för militärtjänstgöring i Luleå.

Så kärlek uppstod så småningom igen. Kanske inte passion denna gång som då med den engelske officern - men väl kärlek.

Sven och Inger gifte sig. Fick två döttrar och sedermera en lite pojke.

Äldsta dottern döpte hon till Kerstin och sonen till Göran. Efter kärleksparet i filmen "Hon dansade en sommar". Yngsta dottern fick namnet Carin.

De bodde i Uppsala på Gröna Gatan. Senare kom de att flytta till Upplands Väsby. Inger arbetade som dagbarnvårdare och senare på förskola. Sven var länge stationerad på F16 i Uppsala tills han alldeles för tidigt gick bort 1984, bara 55 år gammal.

Inger drömde säkert ibland om hur livet skulle ha blivit med den där engelske officeren. Rädslan som rotades i henne som krigsbarn kom hon aldrig riktigt över. Så när hon låg för döden sa hon att hon önskat att hon levt sitt liv annorlunda. Inte låtit rädslan styra henne så mycket. Hon önskade att hon rest mer. Sett mer.

Sa att hon önskat att hon läst till sjuksköterska.

Jag kände henne inte så väl, min mormor.

Men jag tänker att hennes livs historia låter som en film. Jag ser henne framför mig i svartvitt, med uppsatt hår, i tidigt 50-talsmode med rödmålade läppar.

Jag tycker om att tänka mig henne så.

Och nu när hon är död så har det gått upp för mig att vi nog delar en massa mer än jag tidigare trott. Det känns ju oerhört sorgligt såklart.

Men jag är tacksam över att jag fick se henne och höra henne säga allt det där - ven om det var smärtsamt. För jag ska göra det åt henne.

Jag ska försöka möta och övervinna fler av mina rädslor. Inte låta dem styra mig så mycket.

Jag ska resa istället för henne.

Och det där med sjuksköterska är faktiskt inte heller någon dum idé...

Min mormor Inger dog igår den 24/1 2010. Hon blev 79 år.

Ett brev till mina barns oskattbara dagisfröknar

Vi har setts nästan varje vardag nu i drygt sex år.

Jag har varje morgon anförtrott er med det allra käraste jag har.

Och ni har förvaltat det förtroendet på det mest fantastiska sätt.

Ni vet massor om oss. Jag vet lite grann om er.

Ni möter varje barn med ett glatt "Gomorron" - varje dag.

Undrar hur helgen har varit, hur natten har varit.

Vi har pratat allvarliga saker, skojat, skrattat. Ni har lagt armen om mig när jag gråtit en skvätt vid inskolningar. Mött mina barn och mött mig - i alla behov och situationer.

Ni har lyssnat, förstått och tillmötesgått. Ni har stimulerat, uppmuntrat och haft tålamod.

Ni har vakat över och brytt er om mina barn när jag inte varit där och kunnat göra det.

Erbjudit er famn, er hand och ert hjärta.

Och ni fortsätter att göra det - varje dag.

Det är tur att jag just fått börja om med min allra minsta hos er, nu när de äldsta två lämnat förskolans värld. För det är svårt att tänka sig en vardag utan er.

Fina, underbara pedagoger på Parkstugans förskola

- ni är oskattbara och alldeles fantastiska vardagshjältar.

Så jag sa...

- Lilla mormor, det kommer att bli bra...

- Nej, nej - det blir det inte...Det blir ju inte bättre det här...

- Nej inte här, men tillslut blir det bra, mormor. Tillslut blir det jättebra.

- Ja, jo...tillslut blir det bra.... Ta hand om dig...Nu ska jag vila....

- Gör det. Sov gott mormor.

Var inte rädd...

Vad säger man till någon som ska dö?

Någon som vet att tiden runnit ut, det är slut nu och inom några dagar finns hon inte mer.

Jag vet inte.

Min mormor handlar det om.

Hon ligger i dödens väntrum och... ja, väntar.

Jag ska åka dit och träffa henne en sista gång. Det är ångestfyllt. Minst sagt.

Jag kan inte påstå att vi haft någon vidare relation i livet. Vi har inte träffats så ofta, inte stått varandra så nära. Och på något sätt är det ju för sent nu. Kanske är det därför som det är så ångestfyllt.

Det är som det är - och någon tid att ändra på det finns inte.

Ändå känns det som en del av min egen historia går om intet. Något som är jag eller i alla fall upprinnelsen till det som är jag. Någon som jag borde ha lärt känna bättre. Och det känns naturligtvis sorgligt.

Jag klarar att åka dit. Ta hennes hand. Se på hennes kropp och ansikte som säkerligen är oerhört tärt av sjukdom vid det här laget.

Men jag vet inte vad jag ska säga när jag går.

Jag vet inte vad jag ska säga när jag går....

"Hejdå! Vi ses..." Känns inte som något alternativ.

Det kommer att vara sista gången jag ser henne.

Och jag vet inte vad jag ska säga.

Astrid Lindgren sa "Lev ditt liv så att du blir vän med döden".

Lev ditt liv så att du blir vän med döden.

Det låter så bra och så rätt.

Och jag önskar att jag klarar av att göra det.

Jag önskar att jag inte är så rädd den dagen jag själv inser att jag bara har en kort stund kvar på jorden. Och att jag inte är ensam.

Det är egentligen det enda jag önskar.

Så jag åker dit men jag vet inte vad jag ska säga när jag går.

"Var inte rädd. Du är inte ensam"...kanske...

Aldrig som man tänkt sig

Livet blir sällan som det var tänkt.

Är man av den lite kontrollälskande sorten kan det vara svårt att förlika sig med denna realitet.

I att-göra-listornas och de minutiösa planernas värld finns inga marginaler inskrivna. Inga brasklappar eller eventualiteter göre sig besvär.

Som småbarnsförälder fick man snabbt lära sig att de allra flesta planer skulle kastas omkull av kräksjukor, nattvätningar, trots-utbrott, febertoppar och vattkoppor. Skaffar man sig dessutom tre barn ökar förstås sannolikheten att ingenting man i förväg skrivit in i kalendern blir av på det sätt eller på den tidpunkt man tänkt.

Man måste liksom vara beredd hela tiden med en plan B. Plan C och D också för den delen.

Problemet är ju att den där B-planen sällan känns så himla kul.

Så vad göra?

Kanske är det ingen idé att planera så himla mycket alls.

Kanske borde man bli bättre på att fånga ögonblicket då det uppenbarar sig.

"Vänta nu...Det är lördag förmiddag...Alla verkar friska...har sovit okej....Vi ringer alla kompisar NU och drar ut och pimplar!"

Eller

"Fredag eftermiddag...Inga inställda tåg eller bussar...ingen har ramlat och slagit sig och behöver sys...NU drar vi in till stan och bowlar!"

Man är så dålig på spontanitet. Korrigering: JAG är så dålig på spontanitet.

Och antagligen har det att göra med ett kontrollbehov samt en viss brist på energi och sömn.

I år ska jag bli bättre på att vara spontan.

Och lämna almanackan öppen för detsamma. För i en fulltecknad kalender finns inte utrymme för spontanitet. En sån kalender lägger bara grund för inställda planer, B, C och D-planer samt en massa besvikelser.

En öppen och gles kalender är en möjlighet. En väg till överraskning och lust.

Så får det bli.

Det ska jag genast planera in i kalendern.

Livin' in a box

Noel leker mycket med sin lillasyster.

Busar, kramar, pussar.

Leker kurragömma, tafatt.

Ibland läser han Totte för henne. Det älskar hon.

Eller så hämtar han hennes nappar när hon är arg eller lessen.

Hon får låna hans bilar. Inte de radiostyrda men hela lådan med alla de andra.

De plockar ur allihop. Provar var och en. Kör dem emellan sig på hallgolvet.

Sen hamnar Noel och Stella alltsomoftast i lådan. Den blir en bil eller båt i fantasin.

Städa alla bilarna får Stella göra själv.

Och mamman.