Tiden går...

Och går, och går.

Ledigheten tycks även innefatta orden. De strömmar inte ur mig på samma sätt. Antagligen för att jag knappt hinner tänka dem. Eller höra dem.

Så det blir inte mycket skrivet. Fast jag har upplevt massor.

Flera veckor av sommar med allt vad det innebär.

Och jag mår därav ganska bra. Men stundom känner jag att det skulle passa med lite semester från semestern. Särskilt när jag dukar fram middag strax efter att jag stoppat disken från lunchen i diskmaskinen. Men det blir sån semester också vad det lider. Utan matlagning och diskplock alltså. I ett annat land. Nån annanstans.

Och det finns ju papperstallrikar.

Kom jag just på.

För övrigt anser jag att lunchen kan man hoppa över då och då.

Midsommar

Midsommar på Högmarsö.

Familjen, vänner, skratt, prat, bubbel, sill, sol, bad, båtturer, fiskelycka och

stekt abborre till mellis.

Barn i flytväst, mer bubbel, dans runt midsommarstång, små grodorna, fiskdamm med godispåsar, grill, prat, vickning, bastu, nattbad.

Midsommar som hämtad ur ett reportage i nån veckotidning.

Enligt en önskeboks alla regler.

En drömstart på sommaren.

Fin trio på Högmarsö

Anders trivs i solen...

Äntligen nån som tycker det är roligt att dans runt midsommarstången med mig!

Finaste Leo

Noel kikar fram bakom kransen

Livet

I tisdags ringde min väninna och jublade för att berätta att nu, nu äntligen var hon gravid.

Efter flera missfall och misslyckade IVF-er hade ett barn börjat växa i hennes mage. Ett liv hade startat djupt där inuti henne.

I torsdags möttes jag av att grannens flagga vajade på halv stång och visste omedelbart att tragedin var ett faktum. Hon hade dött och han blivit änkling vid dryga 60.

Jag stod länge på altanen och andades djupt och försökte hitta modet och styrkan för att gå dit och möta sorgen. Döden. Ensamheten. Benen var oerhört tunga. Men jag gick dit. Kramade om honom och grät en stund. Pratade om begravning, musik och dikter.

Gick hem.

För båda dessa familjer och människor har livet på en enda sekund, ett ögonblick förändrats.

I den ena stunden finns inte livet för att i den andra plötsligt bestämma sig för att slå rot och börja växa. I ett trollslag och genom ett under vävs drömmen och verkligheten samman och där finns ett barn. Ett liv.

Och i det andra fallet försvinner ett liv lika fort. Ett sista andetag så är en människas stund på jorden till ända. En suck och hon finns inte. Finns inte mer.

När jag sitter vid mitt köksbord och stirrar ut på det röda grannhuset är det fullkomligt obegripligt. Därför att för min inre syn finns hon ju. Hon går där i trädgården, påtar, målar, vinkar och ler. Hennes träskor står vid altandörren och hennes sms finns kvar i min telefon med alla hälsningar från deras skärgårdsturer. Hon finns - likväl är hon borta.

En kommer och en går.

Lycka och sorg går hand i hand. Det ena ger det andra.

Och livet är så oändligt stort och förunderligt. Bitterljuvt och sorgsamt.

Lyckligt och underbart.

Hemma

Men jag gjorde det.

Nu är jag på andra sidan Malta-resan och kan säga att det gick bra. För att inte säga utmärkt.

Skype räddade situationen. Stundom kunde jag vara i samma rum som de här hemma och det fick allt att kännas lättare. Bortsett från det faktum att schemat på Malta var av den karaktären att det inte så ofta dök upp pauser där längtan och saknad fick ta överhand.

Det krävs en del fokusering när 46 gossar i varierande storlek ska vallas genom säkerhetskontroller, konserter, båtturer, stadsvandringar, sena middagar och tidiga frukostar. För att inte tala om att hålla koll på dem i höga vågor fulla med brännmaneter i Medelhavet.

Man måste parera hunger, hemlängtan, interna konflikter, solbränna, illamående, tarmbesvär, ostrukna skjortor och borttappade plånböcker.

Jag kan säga att jag var ganska utmattad när vi tillslut landade på Arlanda.

Men glad.

Jag har aldrig i mitt liv stött på en samling så oerhört trevliga och gulliga killar. Och de andra vuxna ledarna var av precis samma sort de också.

Konserterna och sången jag fått höra och insupa har varit magisk. Underbar. Jag har suttit i kyrkbänkar, blundat och låtit mig omslutas av de mest fantastiska klanger och toner.

Och gråtit såklart. När Sollentuna Gosskör framför Ave Maria, Lead me Lord eller Stämning - då rinner tårarna oupphörligen ner för mina kinder.

Medelhavsvärme är det ju även härhemma så det är inte alls dumt att vara på nordligare breddgrader.

Nu hägrar studentmottagningar, skolavslutningar, 40-årsfester, 60-årskryssningar, midsommar och ett långt och härligt sommarlov.

Jobba har jag plötsligt svårt att göra.

Har ingen energi kvar och orkar liksom inte tänka så mycket på hösten.

Fastän jag borde planera en del av konserterna, eventen och annat på agendan.

Det är som om jag stupar och kroknar lite innan mållinjen i år.

Jobba och planera får jag göra sen.... en regnig dag.

Idag är det sol och student i Sollentuna.

Separation

6 dagar.

6 dagar och 5 nätter.

Det är så länge som jag nu ska spendera tillsammans med min äldste son och dennes kör på Malta. Det är således även så länge som jag ska vara åtskild från övriga familjen.

Och det är ingen lätt sak för en sån som mig.

Man kan säga att separation är fysiskt plågsamt för mig. Avsked gör mig illa till mods och sorgsen även om det bara är för ett kortare tag.

Sen lilla S föddes har jag varit borta från henne i max 22 timmar. Vid ett enda tillfälle.

Sen Noel, 7 år, kom har han varit borta från mig i 2 dygn som längst men då sågs vi ändå en liten stund den ena dagen eftersom han fick panik och kunde inte gå på utedass. Han vred sig i magsmärtor och barnvakterna trodde det var blindtarmen varpå han fördes i ilfart in mot Uppsala. Vi åkte också från vårt då pågående restaurangbesök, lämnade mitt i huvudrätten och strålade samman med barnvakter och Noel på mack i Knivsta. Där Noel, efter ett besök på vanlig vattenklosett, mådde finfint och åkt med barnvakterna till sommarstugan igen.

Fast det där - det är egentligen en helt annan historia.

Anders och jag har varit tillsammans i 17 år. Vid ett enda tillfälle har vi varit borta från varandra motsvarande tid. Det var när jag tog min farmor som då var nybliven änka till San Torini. Det ångrar jag såklart inte men dagarna var plågsamt många ur perspektivet separation. De senaste 10 åren har vi inte varit ifrån varandra mer än 3 dagar i sträck.

Så nu bär det av. Till Malta.

I 6 dagar.

Och separationen - den känns fysiskt i mig.

Jag vet att när jag bara kommer iväg så lättar det lite - i alla fall i ett par dagar. De sista två dagarna kommer att vara tuffa. Och den sista resdagen allra tuffast.

Tur att jag har ett barn med mig. Och dessutom 40 andra gossar att distrahera mig med.

Ja, det där lät ju lite märkligt inser jag nu...;) Men ni fattar.

Jag kommer att ha ett späckat schema och det kommer att rädda mig.

Längtan är bra. Saknad är svårare.

När jag är tillbaka då väntar en hel, härlig sommar.

Tillsammans.

Och så här såg hon ut....

För tre år sen...

Låg jag med ett knyte i famnen och kände mig tillfreds.

Lycklig och tillfreds. Nöjd.

En liten tjej med rosiga kinder gjorde familjen och min tillvaro komplett. Där och då.

Jag hade inga fler önskningar, inga drömmar som kunde mäta sig med det jag fått.

Jag längtade ingenstans. Eller efter något.

Jag har ett kort på mig själv som är taget precis efter att hon kommit ut. Och allt det jag beskrev ovan syns i det ansiktsuttrycket. Barnmorskan hade visst svårt att stoppa nån blödning. Jag hade ingen känsel i halva underkroppen. Men jag - jag var bara nöjd.

Livet var så litet och så oändligt stort där mellan våra tre huvuden.

När jag ser på det där kortet försöker jag hitta tillbaka till den där känslan. För jag har ju precis samma sak idag. Och mer därtill.

I lördags stod hon i trappan. Förväntansfull. Fin i klänning och två inbakade flätor med ett guldhjärta runt halsen. Det var hennes kalas. Med tårta och paket och allt.

Och på något sätt var det som om det här var den allra första födelsedagen som hon verkligen upplevde. Som hon såg fram emot och uppskattade på riktigt.

Fast inte det där med att alla ska sjunga "Ja, må hon leva". Det var inte poppis alls.

- Mamma, vi kan ta fram tårtan men då får ni vara tysta!

Hon fick en cykel. Och en lekstuga.

Gissa om hon var nöjd.

Och jag gissar att det till en del berodde på att hon inte hade några förväntningar.

Hon hade inga särskilda önskningar om vad som skulle dölja sig i paketen. Hon var glad över att öppna dem. Hon visste inte hur det "borde" vara på kalas. Hon var glad över alla som kom och att det fanns tårta.

Hon var nöjd för att dagen bjöd på överraskningar hon inte förväntat sig.

Och jag tänker att det är väl lite konstigt ändå att ett folk kan vara så glada och nöjda över ett brons i Eurovision Songcontest men så besvikna över ett silver i Ishockey VM.

Men som sagt - det handlar nog om förväntningarna.

Själv är jag nöjd med helgen och dagen.

Och känner att det var en himla tur att hon kom, den där söta ungen....