måndag 29 augusti 2011

Vardagschock

I måndagskväll landade planet som tog oss hem från en veckas 30-gradig värme och bad i Medelhavet.
Pang! Sa det.
Så satte vardagen igång. Den överföll liksom.
Här står jag nu och känner mig helt påhoppad och inom mig skälver jag av oro över att det ska vara så här fram till jul.
Eller ännu värre - till nästa sommar....
Den här vardagen. Den som är livet. I alla fall större delen av det.
Ska den vara ett långdistanslopp? Ska den rusa förbi och se till att man utpumpad ligger i diket och flåsar när helgen kommer? Jag tänker att det nog inte var så det var tänkt.
Att det inte är så jag vill ha det.

Jag som brukar älska när höstterminen drar igång igen. När luften blir hör och jag känner mig effektiv och vill gå och köpa en hel bunt med välvässade blyertspennor. När jag sätter igång med allt.
Jag sitter här och vill inte börja alls. På något.
Stretar emot och känner mig så stresskänslig att ett sms-pling får mitt hjärta att slå hårdare.
Så kan vi ju inte ha det.
Två tredjedelar av vår barnaskara fyller år nu inom loppet av en månad. Då alla uppstarter, kickoffer, turneringar, föräldramöten, planeringar och möten samtidigt ska ske. Då alla viktiga lappar ska fyllas i och skickas in. Då alla regnkläder som nyligen inköptes har vuxits ur och plötsligt måste uppgraderas.
När äldste sonen är pre-pubertal och djup och känslig, när yngste sonen revolterar och tre-åringen är - treåring.
När synthlektioner, läxor, körövningar krockar med fotbollsträningar, innebandycuper och skoldiscon.
Mitt i allt detta - som är vardag - som är livet - ligger jag i ett dike och flämtar.
Och vette farskon om jag kravlar mig upp.


tisdag 9 augusti 2011

Typiskt

Jag ber om ursäkt i förväg. Det inlägg som följer nu är inte skrivet med hänsyn till svälten i Afrika, terrordåden i Norge, börsras, ekonomisk kris, dödligt sjuka eller människor i alla möjliga utsatta situationer.
Jag vill redan innan säga att - jag vet - det kunde varit värre.
Men jag behöver skriva det här ändå.
Så här kommer det:

Det är så förbannat typiskt.
När jag äntligen får veta vad som är fel på mig. Varför min kropp inte längre vill. Inte längre är min egen. När jag äntligen får en diagnos - då är det inte ens en "riktig" diagnos.
Då är det en slasktrapp man stoppar ner all min värk, smärta, orkeslöshet och sömnlöshet i och skakar på huvudet och säger att - det där går inte att göra nåt åt. Du får leva med det.
Då förklarar man att jag EGENTLIGEN inte har ont, det är bara min hjärna som tror att jag har det. När jag äntligen får reda på vad jag har för sjukdom - då är det ingen "riktig" sjukdom utan mer ett uppretat tillstånd. Ett uppretat smärtsystem. Kroniskt.
Då sätter man ordet FIBROMYALGI i min journal och slutar leta orsak. Hänvisar mig till alternativa metoder och sjukgymnastik med 80-åringar.

Så här går jag omkring med ett odefinierbart tillstånd och det har snart gått ett år sen jag fick den där icke-diagnosen. Ett år utan att jag accepterat att det här är sanningen. Ett år då jag inte fler än tre gånger uttalat att : Jag har fibromyalgi.
Istället säger jag: De säger att jag har fibromyalgi - men det är jag inte helt överens med dem om.

Vissa kvällar och nätter har jag så ont att jag skakar. Det gör ont in i märgen och jag har svårt att jämföra smärtan med något annat jag upplevt tidigare i livet. Jag andas darrigt och flämtande och önskar att jag kunde flytta ut ur min kropp. Om så bara för en liten, liten stund. Där ligger jag i min säng om natten och har en sån värk att jag vaknar av varje liten rörelse jag eller någon annan gör i sängen. Och ändå har jag inte ont på RIKTIGT. Tydligen. Det är bara min hjärna som tror det. Säg det till min kropp....och min hjärna....

Jag drömmer om morfin, lustgas, citodon. Men tar max en halv citodon en gång varannan månad när det är som värst. När jag inte tror att jag orkar igenom natten.
För jag är livrädd att bli beroende av en medicin som i längden ändå inte hjälper. Då sitter jag ju där med ytterligare en dimension i min icke-sjukdom. Och det kan jag gärna vara utan.

Allt jag gör är en kalkylering med smärta och energi.
Om jag gör det här så får jag betala det här priset i värk och ork - är det värt det?
Om jag försöker vara en rolig och närvarande mamma och studsa en stund med min dotter på studsmattan - då pajar ryggen och minst två sömnlösa nätter följer. Är det värt det?
Om jag spelar lite volleyboll med grabbarna så kostar det energi för resten av dygnet och jag kommer inte att orka vara så glad ikväll. Är det värt det?
Om jag åker till ICA Maxi och storhandlar är jag en lite surare fru imorron. Om jag dammsuger kan jag inte ta en promenad. Om jag cyklar till en kompis och fikar en kväll tömer jag depåerna för dagen därpå. Och så där fortsätter det i all oändlighet.

Och det är inte så lätt att prioritera. Man känner sällan i stunden exakt hur mycket man kommer att få betala i efterhand. Det kommer alltid som en liten härlig överraskning. Det jag klarat ganska okej en dag går inte alls en annan. Ibland måste man göra saker som kroppen tar stryk av bara för att psyket ska orka. Ibland måste man ha kul fastän man inte orkar.
Och ibland måste man säga nej till bra och roliga saker för att man ska kunna sova.
Och ibland går ingenting och jag ramlar ner i ett stort svart hål och har svårt att ta mig upp.

Det är så förbannat, jädra typiskt. Och ibland tycker jag hemskt synd om mig själv.
Ibland blir jag bara less, trött och arg på mig själv.
Så.
Nu har jag sagt det.




tisdag 26 juli 2011

Tiden går...

Och går, och går.
Ledigheten tycks även innefatta orden. De strömmar inte ur mig på samma sätt. Antagligen för att jag knappt hinner tänka dem. Eller höra dem.
Så det blir inte mycket skrivet. Fast jag har upplevt massor.
Flera veckor av sommar med allt vad det innebär.
Och jag mår därav ganska bra. Men stundom känner jag att det skulle passa med lite semester från semestern. Särskilt när jag dukar fram middag strax efter att jag stoppat disken från lunchen i diskmaskinen. Men det blir sån semester också vad det lider. Utan matlagning och diskplock alltså. I ett annat land. Nån annanstans.
Och det finns ju papperstallrikar.
Kom jag just på.
För övrigt anser jag att lunchen kan man hoppa över då och då.

söndag 26 juni 2011

Midsommar

Midsommar på Högmarsö.
Familjen, vänner, skratt, prat, bubbel, sill, sol, bad, båtturer, fiskelycka och
stekt abborre till mellis.
Barn i flytväst, mer bubbel, dans runt midsommarstång, små grodorna, fiskdamm med godispåsar, grill, prat, vickning, bastu, nattbad.
Midsommar som hämtad ur ett reportage i nån veckotidning.
Enligt en önskeboks alla regler.
En drömstart på sommaren.

Fin trio på Högmarsö


Anders trivs i solen...

Äntligen nån som tycker det är roligt att dans runt midsommarstången med mig!


Finaste Leo
Noel kikar fram bakom kransen


lördag 18 juni 2011

Livet

I tisdags ringde min väninna och jublade för att berätta att nu, nu äntligen var hon gravid.
Efter flera missfall och misslyckade IVF-er hade ett barn börjat växa i hennes mage. Ett liv hade startat djupt där inuti henne.
I torsdags möttes jag av att grannens flagga vajade på halv stång och visste omedelbart att tragedin var ett faktum. Hon hade dött och han blivit änkling vid dryga 60.
Jag stod länge på altanen och andades djupt och försökte hitta modet och styrkan för att gå dit och möta sorgen. Döden. Ensamheten. Benen var oerhört tunga. Men jag gick dit. Kramade om honom och grät en stund. Pratade om begravning, musik och dikter.
Gick hem.

För båda dessa familjer och människor har livet på en enda sekund, ett ögonblick förändrats.
I den ena stunden finns inte livet för att i den andra plötsligt bestämma sig för att slå rot och börja växa. I ett trollslag och genom ett under vävs drömmen och verkligheten samman och där finns ett barn. Ett liv.

Och i det andra fallet försvinner ett liv lika fort. Ett sista andetag så är en människas stund på jorden till ända. En suck och hon finns inte. Finns inte mer.
När jag sitter vid mitt köksbord och stirrar ut på det röda grannhuset är det fullkomligt obegripligt. Därför att för min inre syn finns hon ju. Hon går där i trädgården, påtar, målar, vinkar och ler. Hennes träskor står vid altandörren och hennes sms finns kvar i min telefon med alla hälsningar från deras skärgårdsturer. Hon finns - likväl är hon borta.

En kommer och en går.
Lycka och sorg går hand i hand. Det ena ger det andra.
Och livet är så oändligt stort och förunderligt. Bitterljuvt och sorgsamt.
Lyckligt och underbart.


fredag 10 juni 2011

Hemma

Men jag gjorde det.
Nu är jag på andra sidan Malta-resan och kan säga att det gick bra. För att inte säga utmärkt.
Skype räddade situationen. Stundom kunde jag vara i samma rum som de här hemma och det fick allt att kännas lättare. Bortsett från det faktum att schemat på Malta var av den karaktären att det inte så ofta dök upp pauser där längtan och saknad fick ta överhand.

Det krävs en del fokusering när 46 gossar i varierande storlek ska vallas genom säkerhetskontroller, konserter, båtturer, stadsvandringar, sena middagar och tidiga frukostar. För att inte tala om att hålla koll på dem i höga vågor fulla med brännmaneter i Medelhavet.
Man måste parera hunger, hemlängtan, interna konflikter, solbränna, illamående, tarmbesvär, ostrukna skjortor och borttappade plånböcker.
Jag kan säga att jag var ganska utmattad när vi tillslut landade på Arlanda.
Men glad.
Jag har aldrig i mitt liv stött på en samling så oerhört trevliga och gulliga killar. Och de andra vuxna ledarna var av precis samma sort de också.
Konserterna och sången jag fått höra och insupa har varit magisk. Underbar. Jag har suttit i kyrkbänkar, blundat och låtit mig omslutas av de mest fantastiska klanger och toner.
Och gråtit såklart. När Sollentuna Gosskör framför Ave Maria, Lead me Lord eller Stämning - då rinner tårarna oupphörligen ner för mina kinder.

Medelhavsvärme är det ju även härhemma så det är inte alls dumt att vara på nordligare breddgrader.
Nu hägrar studentmottagningar, skolavslutningar, 40-årsfester, 60-årskryssningar, midsommar och ett långt och härligt sommarlov.
Jobba har jag plötsligt svårt att göra.
Har ingen energi kvar och orkar liksom inte tänka så mycket på hösten.
Fastän jag borde planera en del av konserterna, eventen och annat på agendan.
Det är som om jag stupar och kroknar lite innan mållinjen i år.
Jobba och planera får jag göra sen.... en regnig dag.
Idag är det sol och student i Sollentuna.


tisdag 31 maj 2011

Separation

6 dagar.
6 dagar och 5 nätter.
Det är så länge som jag nu ska spendera tillsammans med min äldste son och dennes kör på Malta. Det är således även så länge som jag ska vara åtskild från övriga familjen.
Och det är ingen lätt sak för en sån som mig.
Man kan säga att separation är fysiskt plågsamt för mig. Avsked gör mig illa till mods och sorgsen även om det bara är för ett kortare tag.

Sen lilla S föddes har jag varit borta från henne i max 22 timmar. Vid ett enda tillfälle.
Sen Noel, 7 år, kom har han varit borta från mig i 2 dygn som längst men då sågs vi ändå en liten stund den ena dagen eftersom han fick panik och kunde inte gå på utedass. Han vred sig i magsmärtor och barnvakterna trodde det var blindtarmen varpå han fördes i ilfart in mot Uppsala. Vi åkte också från vårt då pågående restaurangbesök, lämnade mitt i huvudrätten och strålade samman med barnvakter och Noel på mack i Knivsta. Där Noel, efter ett besök på vanlig vattenklosett, mådde finfint och åkt med barnvakterna till sommarstugan igen.
Fast det där - det är egentligen en helt annan historia.

Anders och jag har varit tillsammans i 17 år. Vid ett enda tillfälle har vi varit borta från varandra motsvarande tid. Det var när jag tog min farmor som då var nybliven änka till San Torini. Det ångrar jag såklart inte men dagarna var plågsamt många ur perspektivet separation. De senaste 10 åren har vi inte varit ifrån varandra mer än 3 dagar i sträck.

Så nu bär det av. Till Malta.
I 6 dagar.
Och separationen - den känns fysiskt i mig.
Jag vet att när jag bara kommer iväg så lättar det lite - i alla fall i ett par dagar. De sista två dagarna kommer att vara tuffa. Och den sista resdagen allra tuffast.
Tur att jag har ett barn med mig. Och dessutom 40 andra gossar att distrahera mig med.
Ja, det där lät ju lite märkligt inser jag nu...;) Men ni fattar.
Jag kommer att ha ett späckat schema och det kommer att rädda mig.
Längtan är bra. Saknad är svårare.
När jag är tillbaka då väntar en hel, härlig sommar.
Tillsammans.