Semester

Den första semester vi åkte på tillsammans var till Bakvattnet i Norrland.
I mitten av ingenstans firade vi jul. Ensamma.
På hårda madrasser och åt julskinka, tomtegröt och tittade på svartvit TV.
Det var fantastiskt.

Jag följde med honom på fler Norrlandsresor där det fiskades medan man hade så mycket knott och mygg runt ansiktet att det var svårt att se en decimeter framför sig.
Vi fiskade i Fyrväpplingen.

Vi båtluffade i Grekland.
Fria, utan ansvar, ganska fattiga.

Vi åkte till Sorrento.
Till Sicilien på bröllopsresa.
Till andra sidan jorden och Bali.

Sen kom barnet. Det första.
Vi åkte tillbaka till Sicilien.
Och i takt med barnen förändrades givetvis semestrandet till något mer familjeinriktat och bekvämt för små-barn.
Tror inte det var nåt han uppskattade alls så här i efterhand.
Medan jag bara ville att vi skulle vara tillsammans. Och längtade till värmen.

Äventyr är svårt när man ständigt har något barn som är under tre år.

Och när det sista barnet äntligen nådde över den där magiska åldern... Ja, då var det strax försent och han började sitt uttåg ur familjelivet sakta men säkert. Just när det eventuellt hade kunnat bli bara vi två igen - då och då - då lämnade han.

Nu upprepar han de där äventyren vi gjorde han och jag innan barnen - med sin nya.
För de är utan ansvar. Fria.

Och jag, jag står här med mina packade resväskor och ska åka själv på familjesemester.
Och fattar inte poängen när man inte längre är familj.
Jag förstår inte hur något ska kunna bli bra igen.

The winner takes it all

Jag var alltid Agneta när jag var liten. Ja, alltså Agneta i ABBA. Om det skulle va ABBA. Mest för att jag var blond antar jag. Men nu tänker jag att vi har mer än så gemensamt. 

Jag var på ABBA-muséet häromdagen. Och lyssnade igen till en väldigt välbekant sång. 

Det slog mig då. 

Att det är precis så jag känner mig. 

Jag tänker att allt jag gjorde var att kämpa. För mitt äktenskap. För mina barn. För min familj. Allt jag gjorde var att älska allt vad jag kunde. Försöka hålla ihop allt. Och alla. Hela släkten tillochmed. 

Ändå är det jag som står här ensam. Det är jag som är förloraren.

Jag drog det kortaste strået. 

Jag blev den lämnade. Övergivna. 

Den som får se på när de andra går vidare, älskar och bygger nytt liv. Ny familj. 

Den som man inte bryr sig om eller hör av sig till fast man tillhört samma familj och släkt i 20 år. Jag blev den man suddade ut. 

Så lätt. Gjorde man det. 

Och jag tänker att om man kunde göra det på det sättet så var det aldrig värt nåt från början. Jag var inte värd mer. Och det. Det är så oerhört svårt att bära. 

Men vad ska man säga. 

The winner takes it all.

I don't wanna talk
About things we've gone through
Though it's hurting me
Now it's history
I've played all my cards
And that's what you've done too
Nothing more to say
No more ace to play

The winner takes it all
The loser's standing small
Beside the victory
That's her destiny

I was in your arms
Thinking I belonged there
I figured it made sense
Building me a fence
Building me a home
Thinking I'd be strong there
But I was a fool
Playing by the rules

The gods may throw the dice
Their minds as cold as ice
And someone way down here
Loses someone dear
The winner takes it all
The loser has to fall
It's simple and it's plain
Why should I complain?

But tell me does she kiss
Like I used to kiss you?
Does it feel the same
When she calls your name?
Somewhere deep inside
You must know I miss you
But what can I say?
Rules must be obeyed

The judges will decide
The likes of me abide
Spectators of the show
Always staying low
The game is on again
A lover or a friend
A big thing or a small
The winner takes it all

I don't wanna talk
If it makes you feel sad
And I understand
You've come to shake my hand
I apologize
If it makes you feel bad
Seeing me so tense
No self-confidence
But you see
The winner takes it all
The winner takes it all...

-Sitt du älskling, jag tar det här....

Jag sitter vid middagsbordet.
Delar av barnaskaran har visserligen dukat av sina tallrikar men framför mig finns resterna av maten och disk. På diskbänken kastruller och spår av matlagningen.
Och jag tänker att jag längtar så efter orden:
"- Sitt du älskling, jag tar det här...."

Ibland tror jag att jag kommer att gå under av att plocka ur diskmaskinen en gång till. Eller duka av, eller laga middag. Eller, gud förbjude, storhandla på ICA Maxi.

Men jag gör det. I alla fall. En dag i taget.
Jag "gör" generellt. Ler och är social och trevlig när det erfordras. Levererar jobb i tid. Packar picknickar till familjefester, åser konserter och uppvisningar. Kommer ihåg gympapåsar och ombesörjer medecinering och skolintyg. Går med på inskolning och skjutsar till träningar.
Gör, gör, gör. Som i ett vakuum på nåt sätt. Som att jag ser på allt som händer lite från sidan och utifrån.

Häromdagen hade en av mina allra käraste vänner sett till att jag fick komma på massage. Och när jag låg där på massagebänken fick jag kämpa för att hålla tårarna tillbaka eftersom det gick upp för mig hur mycket jag saknar beröring och kroppslig kontakt. Det är som att kroppen är helt utsvulten på det.
Och själen och hjärtat är helt utsvultna på ord som:
-Sitt du älskling, jag tar det här....
eller
-Hur har du haft det idag?  eller
-När kommer du hem? eller
-Jag längtar efter dig... eller
-Jag älskar dig...

Det är så oändligt tomt. Jag är så oändligt trött. Och ändå skiner solen.
Och jag vill inte ha det så här längre.

Var jag är

När jag var liten brukade jag ibland inbegripas i en hissnande känsla av ensamhet. Som när jag gick på en landsväg i mörkret en klar vinternatt. Snön knarrade under skorna och allt var tyst och dämpat som det bara kan bli på landsbygden när det kommit mycket snö och plogbilen farit sin väg för länge sen.
Jag stannade och tittade upp på Karlavagnen som ju alltid står nära, strax österut på stjärnhimlen om vintern - och tänkte  - just i detta nu vet ingen var jag är.
Ingen vet var jag är. Hur jag mår.
Och om det händer mig något så kommer ingen att märka det.

I olika sammanhang brukade den där känslan komma över mig. Genom min barndom och mina tonår.
Den där känslan av att vara helt ensam i universum.

Och inatt.
När jag sitter på nattbussen, så kommer känslan över mig igen.
Att just i detta nu vet ingen var jag är. Ingen vet hur jag mår. Och ingen saknar mig om jag inte kommer fram. Och händer det mig något så kommer ingen att märka det.
Det är en fruktansvärd tanke. Och sanning att uppleva.

Och jag önskar mig bara detta:
Att någon återigen ska undra om jag kommer fram ordentligt efter en färd på en nattbuss.
Det önskar jag mig just nu.
Mest av allt.
Att någon ska undra.
Och vilja veta.

Med blicken ut över ett hav

Jag reste iväg en stund.
Bara ett par dagar. För att få en paus.
Komma ifrån.
Få lite värme så att jag kunde sänka axlarna och försöka slappna av.

För mig var det första gången jag reste utan familj och utan att samtidigt ha den där familjen som väntade hemma. Så på ett sätt var det första gången jag reste ensam i en ny dimension av det ordet.

Att resa i mitt tillstånd är ensamt. Oavsett sällskap.
Ute i den stora världen ter sig den egna världen så liten. Och om man är en vilsen själ känns havet oändligt och rotlösheten påtaglig så långt hemifrån. Sällan känner man sig så ytterst ensam som i en folkmyller med människor som pratar ett annat språk.

Och där - i ett annat perspektiv - med distans och avstånd.
Även där.
När jag sitter och tittar ut över havet. Hör ljudet av vågorna. Barn som leker på stranden.
När solen värmen mina skuldror.
Även där. Eller inte ens där. Kan jag börja förstå.

För med blicken ut över ett hav långt ifrån de du älskar undrar man ändå. Vad är i slutändan värt något? Vilket sammanhang är det viktigaste? Och hur kunde man välja bort det?

Och den plågsammaste tanken av dem alla är naturligtvis den att jag måste varit så oerhört betydelselös och fel för att det skulle vara värt offret.

Med blicken ut över havet finns nästan ingenting kvar.
Och det som verkligen betydde någonting är det som gick förlorat.
Jag sluter ögonen och tänker på mina underbara barn. Som ju finns kvar.
Och då är havet ett för stort mellanrum mellan dem och mig.
Så jag skyndar mig hem.
Till det som finns kvar av mitt sammanhang.

"Vän"

Jag har allra svårast att förlika mig med detta att bli utraderad.
Bortkopplad.
För det är som om det betyder att mitt värde är inget. Och att det inte varit det.

Jag saknar samvaron. Tillhörigheten. Saknar den så oerhört att det gör ont i kroppen. Saknar att ha nån som vill veta vad jag gjort idag. Hur jag mår.
Som kramar mig när jag kommer hem.

Mest av allt saknar jag detta att dela barnen och deras liv med nån som älskar dem lika mycket som jag gör. För hur många jag än kommer att ha en relation med i mitt liv så kommer detta att förevigt vara en omöjlighet.

Och jag trodde länge att vi alltid, ALLTID skulle bevara vårt "vi" i den här aspekten. Att jag skulle vara viktig för att DE är så viktiga och att jag är deras mamma.
Att vi skulle fortsätta dela kärleken till dem.

Men nu är det som det är.

Och han kommer aldrig att stå här framför mig -  ångerfull och be om min förlåtelse, förståelse och att vi till varje pris måste försöka vara vänner. Fortsätta vara familj fast på annat sätt. Fortsätta vara vänner och föräldrar ihop.
Och den verkligheten måste jag försonas med.

Det är dags att inse att jag inte längre är viktig och betydelsefull för honom. Det är hög tid att sluta hoppas. Hög tid att plocka upp sin sargade själv och sitt krossade hjärta och gå vidare.

Inatt förstod jag att jag är en bortplockad vän. Inte bara en före detta fru. Utan en "före detta vän".
"Vän" inom citationstecken.
Och fastän jag tänker att det nog är hälsosamt för mig att ha så liten inblick i hans liv som möjligt, fastän jag själv funderat över detta så river det inom mig att tänka:

Efter 20 års familj och kärlek och samvaro är jag en utraderad "vän" inom citationstecken.
Det blev resultatet.
Och sorgen över det kommer jag aldrig att komma över.

Jag minns...igen

Det krävs så lite egentligen.
Nästan inget behövs för att en vissnad blomma ska börja spira lite igen.
Bara lite, lite vatten. Och lite ljus.

Det krävs så lite för att en sargad själ ska börja öppna sina slutna rum och klä av sin rustning.
Så anspråkslöst små saker för att ett krossat hjärta ska våga slå igen.

Några ord. En lätt beröring.
En blick. Och så minns plötsligt kroppen hur det är att känna sig vacker. Sedd.
Så minns plötsligt själen hur det är att känna sig förstådd och hjärtat hur det känns att vara älskad.
Plötsligt minns man allt.
Vaknar till liv. Sakta.

Sakta, sakta.
Och svårt. För parallellt med uppvaknandet sjunker också den fulla vetskapen om vad man förlorat in.
Och hand i hand med hoppet går sorgen som en tung följeslagare.

Men kroppen minns. Och Själen minns. Och hjärtat minns.
Hur det borde vara. Och kan bli.