I mitten av en kram

Skogspromenad i september. Jag och Stella med valpen Charlie.

- Mamma, kommer du ihåg när du och pappa fortfarande var kära?
- Jaa...
- Då brukade ni kramas i köket och då sprang jag fram till er och ville vara med. Ni lyfte upp mig och så fick jag vara i mitten av kramen.
- Ja, det kommer jag ihåg älskling....
- Det var så skönt. Jag önskar att vi kunde kramas så igen.
- Det önskar jag också Stella....

Vi går vidare på skogspromenaden.

- Eller när jag skulle sova på kvällen och du låg på ena sidan och pappa på den andra och jag i mitten...
Då kunde jag somna där. Det var så mysigt.
- Ja, det var det älskling.
- Men nu vill inte pappa somna så med oss längre.
- Nej, inte med mig älskling, men med dig vill han ju fortfarande somna så.
- Ja, fast det var mysigare att vara i mitten.

Ensamma mamman

Solen skiner härligt på folkmyllret utanför Berwaldhallen i Stockholm.
September visar sig från sin mest inbjudande sida.
Det är familjekonsert med Lennart Hellsings sånger och min son och hans klass sjunger.
Således består myllret av en massa familjer. Och så jag.
Det är glada barn, mammor och pappor med en och annan blomsterbukett i handen som efter konserten ska ges till en femteklassare. Det är mormödrar och farfäder och mostrar som fått äran att gå med denna dag.
Och jag, jag är ensam. Skäms lite tillochmed över det märker jag där jag står i solskenet.
Jag delar inte de här upplevelserna med sonens pappa. Jag har ingen att vara stolt tillsammans med.
Och det är så förbaskat jobbigt och ensamt och trist.

Jag vinkar glatt till sonen på scenen när jag ser att han lyckats få syn på mig.
Han vinkar lite lagom och gör sen en gest som jag vet betyder: Var är de andra?
Han menar förmodligen syskonen. Men säkert även sin pappa.
Jag ler ännu större och vinkar bara tillbaka som om jag inte förstår.

Och så sväljer jag en gråtklump och lyssnar på Krakel Spektakel och Herr gurka i en timme.

Nästan varje dag händer det något med barnen som jag vill berätta för någon som älskar dem lika mycket som jag gör. Nästan varje dag behöver jag dela föräldraskapet med någon.
Men jag är ensam.

När mentorn i skolan berättar att Stella försvunnit en förmiddag och de har letat länge, länge efter henne hade jag behövt sitta bredvid någon som varit min partner i detta. När samma mentor sen berättade om att de screenat alla barns läsförmåga och kommit fram till att Stella ligger nästan två läsår före sin egen ålder i läskunskap - ja, då hade jag velat titta på hennes pappa i stolt samförstånd och sen gått och ätit bakelser tillsammans med denna fantastiska dotter som i stort sett lärt sig läsa på egen hand.

Jag är sjuk. Men har ingen närmast anhörig att fylla i på de papper man får på sjukhuset.
Och barnen är så oroliga för mig men kan inte dela det med någon.

Jag avskyr att vara ensam förälder.
Och förstår inte hur det kunde bli detsamma som att vara skild.

Ett brustet hjärta

När ett hjärta gått sönder tillräckligt många gånger så går det inte att laga riktigt ordentligt längre.
Ni vet, det är som en sprucken vas som gått sönder och där skärvorna hjälpligt fogats samman flera gånger. Tillslut stämmer inte skärvornas kanter med varandra och en eller annan bit är ohjälpligt försvunnen.

När ett hjärta sargats och brustit tillräckligt många gånger kan det börja slå i otakt. Kanske är det inte så konstigt. Det finns kanske inte längre någon fast rytm att gå efter i den spända kroppen.
Men kroppen får svårt att finnas med ett hjärta som inte går att laga och slår i otakt.

Jag står här bland mina skärvor och önskar mig en rustning.
Mest av allt en rustning. Som jag kan klä min kropp, min själ och mitt hjärta i så att inga pilar av ord eller handlingar når dit in.
Så att jag blir onåbar för det som gör ont. Så att det blir mig likgiltigt och rinner av mig. Studsar tillbaka på sin höjd och reflekterar det som är dess källa och ursprung.

Jag står här bland mina skärvor och försöker förtvivlat foga dem samman.
Och det går inte så bra.
Det går i otakt.
Och flera bitar saknas ohjälpligt.

Jag står bland mina skärvor och ber om en rustning.
Ber om skydd och vila.
Och kärlek.

När barnen är borta...

När barnen är borta bäddar jag om i deras sängar.
Jag sträcker de nytvättade lakanen över madrasserna. Det luktar rent och gott av sköljmedel.
Jag stryker handen varsamt över påslakanet för att släta ut veck och ojämnheter. Puffar kuddarna så att de ska vara sköna att lägga sitt huvud på.

När barnen är borta går jag genom deras rum och plockar saker från golvet. Har jag tur hittar jag en nyligen använd t-shirt i ett hörn som jag kan borra in ansiktet i och dra in doften i hjärtat.

När barnen är borta går jag genom deras rum på kvällen och tänder sänglampor och fönsterlampor.
Så att det ska kännas som om de egentligen är hemma och kommer in för att lägga sig i sina renbäddade sängar närsomhelst. Så att det inte ska kännas som om jag är ensam hemma.

Det finns inget så meningslöst som barnsängar som gapar tomma.
Inget.

När barnen är borta är jag ensam.
Och jag kommer aldrig att vänja mig vid det.

Jag förstår att jag måste acceptera det. Jag förstår att jag är skild och ensamstående och inte får vara med min familj och mina barn som jag hade velat.

Men jag förstår inte varför jag var tvungen att offras på det sättet jag blev, jag förstår inte allt det sårande. Jag förstår inte det förminskande och det som gjordes och sades så att även det som varit, vår historia, plötsligt inte var värt något heller. Jag förstår inte varför jag förtjänade att bli så illa gjord. Förstår inte varför det onda måste fortgå. Och att det inte spelar nån roll hur ont jag fått av det och hur förkrossad och sjuk jag blivit av det. Jag förstår inte hur jag plötsligt kunde betyda så lite och att det kan vara så likgiltigt att göra mig illa och såra mig. Igen och igen.

Och jag längtar så innerligt efter den dag då jag inte längre bryr mig om att jag inte förstår.

Semester

Den första semester vi åkte på tillsammans var till Bakvattnet i Norrland.
I mitten av ingenstans firade vi jul. Ensamma.
På hårda madrasser och åt julskinka, tomtegröt och tittade på svartvit TV.
Det var fantastiskt.

Jag följde med honom på fler Norrlandsresor där det fiskades medan man hade så mycket knott och mygg runt ansiktet att det var svårt att se en decimeter framför sig.
Vi fiskade i Fyrväpplingen.

Vi båtluffade i Grekland.
Fria, utan ansvar, ganska fattiga.

Vi åkte till Sorrento.
Till Sicilien på bröllopsresa.
Till andra sidan jorden och Bali.

Sen kom barnet. Det första.
Vi åkte tillbaka till Sicilien.
Och i takt med barnen förändrades givetvis semestrandet till något mer familjeinriktat och bekvämt för små-barn.
Tror inte det var nåt han uppskattade alls så här i efterhand.
Medan jag bara ville att vi skulle vara tillsammans. Och längtade till värmen.

Äventyr är svårt när man ständigt har något barn som är under tre år.

Och när det sista barnet äntligen nådde över den där magiska åldern... Ja, då var det strax försent och han började sitt uttåg ur familjelivet sakta men säkert. Just när det eventuellt hade kunnat bli bara vi två igen - då och då - då lämnade han.

Nu upprepar han de där äventyren vi gjorde han och jag innan barnen - med sin nya.
För de är utan ansvar. Fria.

Och jag, jag står här med mina packade resväskor och ska åka själv på familjesemester.
Och fattar inte poängen när man inte längre är familj.
Jag förstår inte hur något ska kunna bli bra igen.

The winner takes it all

Jag var alltid Agneta när jag var liten. Ja, alltså Agneta i ABBA. Om det skulle va ABBA. Mest för att jag var blond antar jag. Men nu tänker jag att vi har mer än så gemensamt. 

Jag var på ABBA-muséet häromdagen. Och lyssnade igen till en väldigt välbekant sång. 

Det slog mig då. 

Att det är precis så jag känner mig. 

Jag tänker att allt jag gjorde var att kämpa. För mitt äktenskap. För mina barn. För min familj. Allt jag gjorde var att älska allt vad jag kunde. Försöka hålla ihop allt. Och alla. Hela släkten tillochmed. 

Ändå är det jag som står här ensam. Det är jag som är förloraren.

Jag drog det kortaste strået. 

Jag blev den lämnade. Övergivna. 

Den som får se på när de andra går vidare, älskar och bygger nytt liv. Ny familj. 

Den som man inte bryr sig om eller hör av sig till fast man tillhört samma familj och släkt i 20 år. Jag blev den man suddade ut. 

Så lätt. Gjorde man det. 

Och jag tänker att om man kunde göra det på det sättet så var det aldrig värt nåt från början. Jag var inte värd mer. Och det. Det är så oerhört svårt att bära. 

Men vad ska man säga. 

The winner takes it all.

I don't wanna talk
About things we've gone through
Though it's hurting me
Now it's history
I've played all my cards
And that's what you've done too
Nothing more to say
No more ace to play

The winner takes it all
The loser's standing small
Beside the victory
That's her destiny

I was in your arms
Thinking I belonged there
I figured it made sense
Building me a fence
Building me a home
Thinking I'd be strong there
But I was a fool
Playing by the rules

The gods may throw the dice
Their minds as cold as ice
And someone way down here
Loses someone dear
The winner takes it all
The loser has to fall
It's simple and it's plain
Why should I complain?

But tell me does she kiss
Like I used to kiss you?
Does it feel the same
When she calls your name?
Somewhere deep inside
You must know I miss you
But what can I say?
Rules must be obeyed

The judges will decide
The likes of me abide
Spectators of the show
Always staying low
The game is on again
A lover or a friend
A big thing or a small
The winner takes it all

I don't wanna talk
If it makes you feel sad
And I understand
You've come to shake my hand
I apologize
If it makes you feel bad
Seeing me so tense
No self-confidence
But you see
The winner takes it all
The winner takes it all...

-Sitt du älskling, jag tar det här....

Jag sitter vid middagsbordet.
Delar av barnaskaran har visserligen dukat av sina tallrikar men framför mig finns resterna av maten och disk. På diskbänken kastruller och spår av matlagningen.
Och jag tänker att jag längtar så efter orden:
"- Sitt du älskling, jag tar det här...."

Ibland tror jag att jag kommer att gå under av att plocka ur diskmaskinen en gång till. Eller duka av, eller laga middag. Eller, gud förbjude, storhandla på ICA Maxi.

Men jag gör det. I alla fall. En dag i taget.
Jag "gör" generellt. Ler och är social och trevlig när det erfordras. Levererar jobb i tid. Packar picknickar till familjefester, åser konserter och uppvisningar. Kommer ihåg gympapåsar och ombesörjer medecinering och skolintyg. Går med på inskolning och skjutsar till träningar.
Gör, gör, gör. Som i ett vakuum på nåt sätt. Som att jag ser på allt som händer lite från sidan och utifrån.

Häromdagen hade en av mina allra käraste vänner sett till att jag fick komma på massage. Och när jag låg där på massagebänken fick jag kämpa för att hålla tårarna tillbaka eftersom det gick upp för mig hur mycket jag saknar beröring och kroppslig kontakt. Det är som att kroppen är helt utsvulten på det.
Och själen och hjärtat är helt utsvultna på ord som:
-Sitt du älskling, jag tar det här....
eller
-Hur har du haft det idag?  eller
-När kommer du hem? eller
-Jag längtar efter dig... eller
-Jag älskar dig...

Det är så oändligt tomt. Jag är så oändligt trött. Och ändå skiner solen.
Och jag vill inte ha det så här längre.