Lösningen

För ett par veckor sen beklagade jag mig över att jag träffade mina vänner alldeles för sällan på grund av att så många och långa förberedelser krävdes... Jag efterlyste nån lösning på detta problem och nu har jag hittat en. 

Catering eller hämtmat!

Alla tjejer som kommer ikväll har varit hemma hos mig på middag förut. De vet således att jag brukar kunna laga nåt smaskigt om jag vill och har tid. De har också alla sett mitt hem perfekt städat förut. Så ikväll blir det lite annorlunda.

Hämtmat och lite skit i hörnen. Omväxling förnöjer som det brukar heta. 

Jag tänkte sätta ribban lite lägre så att vi alla kan ses oftare och inte känna att det måste vara på ett visst sätt om vi ska kunna träffas. 

Så att de alla kan tänka tillbaka på den där kvällen hos Linn när hon varken hade städat eller lagat maten - men att det var hur trevligt som helst ändå. 

Bemärkelsedag

Idag fyller jag 33 år. 

Just imorse, efter en natt då jag blivit väckt åtminstone 33 gånger, kände jag mig betydligt äldre. 

Jag har faktiskt alltid känt mig äldre än vad jag är.

Jag blev myndig långt innan 18, vuxen i ordets alla bemärkelser långt innan 25 och 30-årskrisen tog jag många år innan den borde kommit. 

Men nu har min ålder hunnit ikapp mitt sinne tror jag.

Det räcker så här. Jag behöver inte bli äldre nu. 

Lagom ung och lagom gammal.

33 år och 3 barn. 

Hurra, hurra, hurra.

En doft av liv

Hon luktar så underbart gott. 

När jag försiktigt drar in doften av hennes runda, mjuka huvud just efter att hon somnat i min famn så fylls jag av...liv.

Doften är en blandning av nytvättade lakan som fått hänga ute och torka i vinden, daggvåta rosor i gryningljus och nybakta kanelbullar med mjölk. 

Den letar sig in alla mina sinnen och finns etsad djupt inne i min märg. 

Jag skulle kunna urskilja henne bland miljoner barn bara på hur gott hon luktar. 

Sniff, sniff - där är min unge. Min.

Fortfarande, går inte en dag, faktiskt knappt en timme utan att jag stannar upp, tittar på henne och tänker: Jo, det är verkligen sant. Hon är här, hon är min, hon finns. 

Ännu har inte en kväll passerat utan att jag tackat Gud för att jag fick bli hennes mamma. 

 

Och den del av mitt hjärta som längtade och önskade är nu så fylld av kärlek och ljus. 

En bit av mitt hjärta väntade på henne. Har alltid väntat.

Och nu finns hon.

Nu finns hon.

Ett klipp

Idag har jag övat på konsten att göra av med en ansenlig slant på nästan ingenting. 

Hur man gör det?

Jo, man beställer klipptid till sina två pojkar. Det är en fördel om pojkarna har osedvanligt tjockt och vildvuxet hår som nu kommit ner en bra bit över ögonen. Sen kör man in i till stan i lagom mycket snöstorm och springer in på en icke helt otrendig och citychic frisörsalong. 

Väl på plats sätter sig pojkarna en efter en i frisörstolen och säger: 

"Du får inte klippa mer än lite grann här i bak för jag ska spara till långt hår, hårdrockshår."

Efter dryga timmen får man sen betala åtskilliga hundralappar för att pojkarna inte blivit klippta alls. 

Hur det ska gå på onsdag när jag själv ska till samma ställe vågar jag knappt tänka på...

Vad kommer det att kosta att INTE klippa allt det hår jag ändå tappat av amningen samt knappt färga nåt alls?

Nej, jag tror jag ska klippa mig rejält på onsdag. 

Vem vet  - det kanske blir jättebilligt.

Han dansade med mamma...

Så stod han där och väntade. 

Han hade klätt sig i skjorta, väst och sina finaste byxor. Kammat luggen åt sidan. Jag hade min längsta och vitaste klänning på mig precis som han sagt att jag skulle. 

Tålmodigt inväntade han den finaste musiken från Dansbandskampen på TVn. 

Sen gick han fram, bugade sig och sa "Får jag lov?". 

Jag sa ja såklart och sen dansade vi vackert och innerligt medan Scotts spelade "Right here waiting". Efteråt grät jag en skvätt och tänkte att den här kvällen kommer jag att minnas i hela mitt liv. Finaste, dansande, virvlande, underbara Noel. 

När jag lite senare stoppade om honom och sa gonatt berättade han att han känt sig lite blyg i början men att det gick över. Sen sa han att han älskar mig två varv runt universum. 

Och jag, jag är världens lyckligaste mamma.

Den första snön

Minns du hur det var? 

När man vaknade på morgonen och kände att nåt var annorlunda. Att ljudet från omvärlden liksom dämpats en aning och att ljuset utifrån plötsligt var ett annat. 

Och hur man tittade ut och såg det allra första snötäcket som sänkt sig över trädgården, gatorna och träden. Skrattet spred sig inombords som en värmen från en kopp varm choklad. Man kastade sig ut för att göra snöänglar, åka pulka och smaka lite på snön. 

Det är lika härligt nu. Och ännu härligare att se sina barn stå i pyjamaser framför fönstret och hoppa upp och ner av lycka. 

För det blir verkligen ett annat liv därute. Fint och vitt istället för lerigt och grått. Torr kyla istället för rå och fuktig. Trädgården blir ett härligt äventyr igen istället för en död yta. Det blinkande skenet från plogbilen åker förbi och plogen ordnar små snödrivor utmed vägarna som man kan hoppa i. Det hörs återigen hissnande skratt från pulkabacken strax intill där det varit tyst och stilla så länge. Grannens uppfart är prydligt skottad och det blir rimfrost på mina gamla fönster så att de inte alls ser otvättade ut utan alldeles sagolika.

I minst fyra dagar ska vi få ha det så här nu enligt SMHI så passa på att njuta. Det kanske är den enda snö vi får i år. 

Städtantens bekännelser

Idag har jag städat ut sjukdomen ur huset. 

Visserligen sitter det ett par hostande knyten i soffan fortfarande men de lyfte snällt på fötterna när jag kom farande med min dammsugare. Och febertermometern har åkt in i skåpet igen strax bredvid alvedonen och hostmedicinen. 

Det finns inget mer tillfredsställande än att göra rent hus efter en veckas sjukstuga. Torka bort alla baciller, vädra ut unken luft och sopa upp snytpapper och tomma medicinburkar.

Det är som om jag med städningen sätter punkt för eländet. Nu får det vara nog. Nu får det vara friskt helt enkelt. 

Jag hoppas att bacillerna håller med mig. För jag tänker inte städa igen förrän nästa fredag. 

Sådetså.