Med blicken ut över ett hav

Jag reste iväg en stund.
Bara ett par dagar. För att få en paus.
Komma ifrån.
Få lite värme så att jag kunde sänka axlarna och försöka slappna av.

För mig var det första gången jag reste utan familj och utan att samtidigt ha den där familjen som väntade hemma. Så på ett sätt var det första gången jag reste ensam i en ny dimension av det ordet.

Att resa i mitt tillstånd är ensamt. Oavsett sällskap.
Ute i den stora världen ter sig den egna världen så liten. Och om man är en vilsen själ känns havet oändligt och rotlösheten påtaglig så långt hemifrån. Sällan känner man sig så ytterst ensam som i en folkmyller med människor som pratar ett annat språk.

Och där - i ett annat perspektiv - med distans och avstånd.
Även där.
När jag sitter och tittar ut över havet. Hör ljudet av vågorna. Barn som leker på stranden.
När solen värmen mina skuldror.
Även där. Eller inte ens där. Kan jag börja förstå.

För med blicken ut över ett hav långt ifrån de du älskar undrar man ändå. Vad är i slutändan värt något? Vilket sammanhang är det viktigaste? Och hur kunde man välja bort det?

Och den plågsammaste tanken av dem alla är naturligtvis den att jag måste varit så oerhört betydelselös och fel för att det skulle vara värt offret.

Med blicken ut över havet finns nästan ingenting kvar.
Och det som verkligen betydde någonting är det som gick förlorat.
Jag sluter ögonen och tänker på mina underbara barn. Som ju finns kvar.
Och då är havet ett för stort mellanrum mellan dem och mig.
Så jag skyndar mig hem.
Till det som finns kvar av mitt sammanhang.