tisdag 29 december 2009

Nedräkningen har börjat...

...så nu åker tomtarna.
Nyårsafton ska vara vit och sprakande. Röda tomtar får förpassas ner i källarregionerna.
Granen får stå kvar till den 3e januari.
Adventsbelysningen får hänga med till skolstart - minst.
Men som sagt - inga röda luvor på nyår.

Vitt och gnistrande ska det vara.
Passar utmärkt med 18 minusgrader.

söndag 27 december 2009

Och så här blev årets julfotografering...


Och vi ser ju ändå ganska så glada ut...

Så god jul man kan

Så är jul-helgen över.
Och jag får hålla fingrarna knäppta bakom ryggen för att inte börja plocka bort tomtar och annat pynt.

Julen är vår största högtid. Förväntningarnas högtid.
Sprunget ur väntan och ankomsten av det stora miraklet. Det som skulle rädda människorna från synden, döden och sig själva.
Kanske inte så konstigt då att det ofta är just förväntningarna som ställer till det vid julfirandet.

Alla har vi förväntningar och förhoppningar om hur den stora Dagen och de runt omkring ska te sig. Förhoppningar om... ja, vaddå?
Om att det ska bli som när man var liten? Hur var det egentligen? Vad minns man om sin barndoms jular? Var varje julafton tindrande, mysig och spännande? Eller har man i efterhand konstruerat en sorts "best-of-lista" med saker som jularna innehöll och innebar.
Att sakerna, stämningen och känslorna på den där listan visserligen någon gång har inträffat - fast kanske inte nödvändigtvis på en och samma jul?

Julen är barnens. Min julafton är således mina barns. Och tindrar deras ögon en stund gör mina det också. Men förväntar jag mig att deras ögon ska tindra hela julen - då finns ju risken att man blir lite besviken.
Noels ögon tindrade tillexempel inte alls när han vägrade klä på sig de av mig utvalda julaftons-kläderna och vi hade bråttom till kyrkans "Samling vid krubban". Han var arg som ett bi och sa att om han inte fick ha slip-overn under skjortan så skulle han minsann inte ha den alls. Dessutom ville han hellre ha jeansen än de mörkblå finbyxorna.
Efter en lång stunds högljutt förhandlande fick jag honom att behålla både skjorta och finbyxor på men endast om han slapp stoppa in skjortan innanför byxorna.

Väl i kyrkan tindrade ändå barnens ögon en stund när de stod på gradängerna ock sjöng "Nu tändas tusen juleljus". De skrattade också högt åt den vandrade kamelen och värdshusvärden som pratade dalmål i julspelet.

Vid hemkomsten från kyrkan skulle julaftonen förevigas enligt vår egen tradition genom en familjefotografering. Nu när vi är så många som fem i familjen är denna procedur ingen barnlek alls och både mammas och pappas ögon blev ömsom matta och ömsom smala. Innan vi fått åtminstone ett kort som alla såg någorlunda glada ut på var mamman svettig och lillasyster skrik-arg.

Men vid julklappsutdelningen hann jag se deras ögon både fyllda av förväntan och glädje mellan varven och högarna av inslagspapper och presentsnören.
och när vi sent på kvällen spelade spel tillsammans allihop så kom ändå den där känslan av gemenskap, kärlek och värme som man så starkt förknippar med julen.

Det är med julen som det är med allting. Det svåraste är egentligen att komma underfund med vad det är man verkligen vill. Vad det är man bara tror att man vill, vad det är man själv förväntar sig och vad man gör för att man tror att andra förväntar sig det av en? Vad gör man av gammal vana och vad vill man skapa för egna, nya traditioner?
Hur vill jag att mina barns best-of-lista över julen ser ut när de är vuxna?

Min största förhoppning är ändå att de minns att jag i kärlek verkligen försökte ge dem mysiga jular. Och att även om det inte lyckades fullt ut i alla stunder eller alla gånger - så var det ändå bra nog. Jag var där och jag gjorde så gott jag kunde.
Man gör så gott man kan.
På julen och på alla andra dagar.
Man gör så gott man kan. Och allt som oftast räcker det alldeles utmärkt.


fredag 18 december 2009

Från stolta mamman

Vissa siktar kanske på ett eget fotbollslag...jag har ett eget litet luciatåg. Det är inte illa.
Inte illa alls faktiskt.

onsdag 16 december 2009

Jag hade det tufft i skolan

Jag hade det ganska tufft i skolan.
Så - nu sa jag det.
Jag hade det tufft i skolan fast inte med lärandet, nej det var tvärtom med den saken. Jag hade det tufft med kompisar. Särskilt tjejer.
I lågstadiet hade jag i stort sett ingen att leka med. Ibland lekte jag med någon flicka men hon var egentligen bästis med en annan och den flickan var hemsk.
Så elak var hon och gjorde massor av hemskheter mot mig som jag inte ens orkar rabbla upp här. Hon hade häst i samma stall som lärarinnan så lärarinnan tyckte det var mig det var fel på när jag grät eller var arg över att flickan var elak. Alltid.

Brevet med besked om att jag kommit in i musikklass inne i Uppsala var en befrielse. Ett hopp om ett nytt liv. I fjärde klass började jag i Domarringens skola med 29 nya klasskamrater. Men livet blev ingalunda lättare. Det blev fyllt av mer musik. Men inte på något sätt lättare.
De flickor jag helst ville vara med kände varandra sen tidigare och var redan tajta par. Och eftersom flickor aldrig kan samsas i ojämnt antal fick jag inte va med när det inte passade dem. Jag sökte mig till killarna där gemenskapen kändes enklare - men blev ju naturligtvis aldrig riktigt en av dem. Visst hade jag personer att vara med nu och då. Men de var alltid jämna par - jag var udda. Kanske ville jag för mycket. Kanske ville jag synas och höras för ivrigt. Jag vet inte.

Det enda jag vet är att vuxenvärlden aldrig någonsin gjorde någon insats för att hjälpa mig. Jo, en gång i högstadiet minns jag när en lärare under ett musikalrep skulle prata med hela ensemblen om varför de andra eleverna bestämt att jag aldrig skulle få applåder under repen - när alla andra fick det. Jag minns så tydligt hur utstuderat tyst det var när jag hade sjungit mitt nummer och hur de jublade när andra sjöng eller dansade.
Jag minns också hur det blev efter lärarens tafatta försök att ingripa. Mycket värre.
Min känsla av utsatthet var dessutom inte helt enkel att upptäcka. Jag lärde mig tidigt att se glad, stark och opåverkad ut. Jag fick alltid så mycket beröm för min duglighet och självständighet och det ville jag inte tappa. Dessutom ville jag inte vara till besvär.
Hemma fick jag ofta höra att det är bättre att vända andra kinden till.

Den dag jag tog studenten grät jag.
Inte alls för att jag var lessen över att sluta skolan och mista alla skolkamrater.
Jag grät av lättnad.
Och jag tänkte att aldrig mer ska jag tvingas in i ett sammanhang där jag inte passar in eller känner att jag inte hör hemma. Från och med nu ska jag välja.
Och det har jag faktiskt sedan dess också gjort.

Kanske är det därför jag är egen- och ensamföretagare...;)

Efter skolans slut har jag vid ett par tillfällen konfronterats med de som uteslöt mig mest under skoltiden. Problemet har alltid varit att jag haft svårt att stå upp för mig själv i efterhand. Jag har aldrig kunnat säga i mötet att "Ja, det var förjävligt, ni gjorde mig så himla lessen".
Till dem som till alla andra har jag oftast sagt att visst var det lite krångligt men det är ju historia nu. Det var väl lika mycket mitt fel som ert. Jag klarar mig. Jag är stark - det har jag alltid varit.

Så i måndags hände något märkligt. Jag var på en tillställning och i ögonvrån upptäckte jag några bekanta. Jag hade svårt att placera dem till att börja med men magkänslan höll mig på avstånd. Tillslut kommer ändå en kvinna fram till mig och undrar om jag är jag och presenterar sig som en gammal klasskompis' mamma. Jag minns att hon är mamma till en av de där flickorna och känner mig plötsligt besvärad och nervös.
Vi växlar några få meningar av artighet som man gör i såna situationer och sen ser hon plötsligt mig rakt i ögonen och säger:
-Du hade det ganska tufft i skolan va?
Jag är helt oförberedd och känner att jag svajar till lite. Det går några sekunder. Jag tvekar. Men så ser jag in i hennes ögon och säger:
- Ja, jag hade det jättetufft i skolan. Jag var hemskt ensam och mycket lessen.
- Ja, det känns hemskt att inse det som vuxen så här i efterhand, säger mamman.
- Jag var bra på att dölja det...svarar jag.
- Men det är ju ännu värre, säger hon.
- Jag antar det.

Sen berör vi det inte mer. Men för första gången har jag faktiskt till någon som ändå är berörd av min skoltid, även om det var indirekt, sagt att jag hade det tufft - utan att lindra det eller be om ursäkt. Dessutom tycker jag fortfarande att kvinnan jag mötte var helt fantastisk som sa det där till mig - efter så många år och så direkt, öppet och utan förbehåll. Heder åt henne.

Jag hade det tufft i skolan. Skitjobbigt. Fy fan.
Så är det med den saken.

lördag 12 december 2009

Och ur mörkret klev en stjärngosse...

Tidig morgontimma.
Spänd förväntan blandar sig med en doft av plintar och gymnastikmattor.
Det är fortfarande mörkt ute men sakta, sakta dagas det.

Sången hörs först svagt och ökar i styrka i takt med att Luciatåget skrider in i gymnastiksalen.
Ljusen tindrar i mörkret.
Levande, flämtande.
Tärnor i glitter, tomtar i rött och så gossar med stjärnor.
Bland dem en alldeles särskild.
Min.
Kärlek och stolthet.

Och han sjunger.
Med ljus och stjärnklar stämma.
"Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund"

Och jag tänker att där är ljuset.
"Ur mörkret skall ljuset träda fram"
Där är det.
I hans röst, i hans ord, i honom.
En ängel klädd till stjärngosse.
Min.
Sin egen.
Allas.

Ur mörkret klev en stjärngosse.
Och ljuset han sjöng om är sant.
Det finns. Det är.


tisdag 8 december 2009

Och ur mörkret skall ljuset träda fram

Och ur mörkret skall ljuset träda fram.
Ur dunkelt hölje av sorg och förtvivlan skall en skimrande gestalt av hopp och tro skönjas.
Just när det känns som allra mörkast.
Just som den sista strimma av tilltro hotar att falna.
Då sträcker Du ut din hand.
Visst gör Du det?
Visst blir det som Du lovat?
Visst räddar du oss från vår avgrund och lyfter oss upp ur vår djupaste ångest?
Visst räddar du mig?

Ur mörkret skall ljuset träda fram.
Det är inte långt kvar nu.
Det kan inte vara långt kvar nu.
För det är så mörkt. Så tungt.
Snart är Du nära.
Snart andas du liv i min tunga, ömma kropp.
Snart släcker du min törstande längtan.
Snart omfamnar du mitt hjärta.

För ur mörkret skall ljuset träda fram.
Ur dunkelt hölje skall livet åter skönjas.
För det har du sagt.
Det har du lovat.
Du har lovat.

Och ur mörkret träder ljuset fram.
För inget annat kan komma ur mörkret.
Annat än ljus.
Bara ljus.
Ingenting annat.

För inget annat kan komma ur mörkret.
Än ljus.


fredag 4 december 2009

Passion

Han har gjort en skylt att sätta på dörren.
På den står det:
"Stör inte! Music pågår"

Pappan har visat honom ett enklare musikprogram på datorn. Hur man kan göra egna ljud och sätta ihop en egen låt. Trummor, bas, syntljud.
Så plötsligt sitter 9-åringen därinne och programmerar en egen låt.
Den heter "Laser-Power". Två verser och en refräng är klara. Text och melodi.
Timme ut och timme in sitter han och skruvar på ett ljud för att det ska stämma.
Pappan blir hjälte när han glider in och lägger en symbal på "ettan".

- Förr var jag en dataspel-kille, mamma, nu är jag en musik-kille... säger han.
Högst på önskelistan står ett midikeyboard.
Och ur den lilla pojken växer plötsligt en ny dimension.
Den tekniska datorkunskapen får förenas med musiken i honom.
Ett intresse får kombineras med ett annat och tillsammans blir det...passion?
Framtid?

Fantastiskt. I alla fall.
Vad det än mynnar i. Att se hur det lyser i mitt barns ögon.
Att se hur han upptäcker något nytt. En ny värld av drömmar och möjligheter.
Lycka. Helt enkelt.

måndag 30 november 2009

Kalender i december

Så är jag 34.
I all hast råkade jag fylla det i fredags. På något sätt kändes det rätt så obetydligt. Eller på de flesta sätt ska jag säga. Sen barnen kom räknar man inte sina egna år så noga. Jag räknar deras och försöker dra mig till minnes hur många år jag levt innan de kom.
Och hur det egentligen var då? Jag minns inte så väl längre...

Imorron är det den första december. Jag bläddrade i kalendern och funderade över hur man någonsin ska hinna jobba också under den månaden... Det är fulltecknat och nerkluddat överallt utan att jobben ens är inbokade. Visserligen trevligheter som Lucia-firanden, uppvisningar och adventsfikor - men dock - inte många luckor.
Apropå luckor så har jag idag färdigställt decembers traditionsenliga aktivitetskalender.
I vår familj har vi ingen adventskalender med små paket, russinpåsar eller choklad.
Nej - vi har en kalender med 24 små lappar och på var och en står det en "julig" sak som vi sak göra med familjen. Det kan vara lussebak, skriva julkort, pyssla, köpa gran, julmarknad, gå på julkonsert, göra pepparkakshus, göra julapelsiner, skriva önskelistor och stöpa ljus. NEJ! Jag bara skojade - inte stöpa ljus - nån måtta får det vara på dugligheten. Men dock de övriga aktiviteterna.
En månad om året är jag således en alldeles exemplarisk mamma när det gäller att aktivera mig med barnen. Ja, eller åtminstone fram till julafton - sen är mamman utpumpad och måste ligga i soffan och äta chokladpraliner hela jullovet.
Skämt åsido är det faktiskt alldeles strålande mysigt och stämningsförhöjande.
Är man ansvarig för kalendern har man dessutom förmånen att lite kvickt byta ut dagens "Stora Julmarknaden" mot "Kolla julfilmer" om man skulle råka vara för trött den dagen.

Vissa punkter har blivit tradition för oss i december trots att det kanske inte är så juliga. Såsom den årliga jul-bowlingen. Den är dödsviktig! I alla fall om du frågar Leo.
I år blir det dessutom ett jul-bad i simhallen och det kommer att vara mycket uppskattat.

Det viktigaste är ju naturligtvis att vi gör små och större saker tillsammans. Det behövs just nu.
Igår kväll när Leo skulle gå och lägga sig kramade han mig och sa:
- Tänk, mamma. Nu ska vi göra mysiga grejer ihop varje dag ända fram till jul...
Det var en varm och skön konstrast till hans tårar häromkvällen när han berättade att han saknade att vi gjorde saker tillsammans i familjen.

Ett tag, när jag kände mig som tröttast och sjukast tänkte jag hoppa över kalendern i år.
Nu tänker jag hoppa över nåt annat istället.

tisdag 24 november 2009

Skrattblandad gråt

Jag skriver nya sånger och sångtexter nu.
Därmed funderar jag också en hel del över mig själv och mina känslor.
Det är ju det enda jag kan skriva om.
Ju längre tid man levt, desto fler insikter får man.
Det är på gott och ont. Och det är just det där med gott och ont, sorg och glädje som just nu upptar mina tankar.
Jag är en känslomänniska. Vandrar omkring med själen som ett tunt lager utanpå kroppen.
Det är också på gott och ont. Men jag tror att jag nu vet att jag inte skulle vilja ändra på den saken. Om jag ens kunde.
Det skulle jag förlora så mycket på. Mitt konstnärskap till exempel. Min starka intuition och min förmåga att känna in andra människor.

Men jag kan sakna förmågan att enbart känna stark lycka. Eller låt mig förklara.
I de stunder då det strömmar stark lycka och varm kärlek genom min kropp - som när jag sitter med ett av mina sovande barn i famnen, stryker en hårtes ur pannan och smeker det lilla ansiktet med mina ögon - då känner jag först den där varma ilningen av lycka och sedan väller alltid tårarna fram. Obönhörligt och konsekvent.
Lyckan och sorgen går alltid hand i hand hos mig.
Eller om jag under en uteritt galopperar över en äng och känner den där underbara frihetskänslan fylla alla mina sinnen - så kommer alltid melankolin över mig så snart jag på djupet tillåter mig att känna efter.
Vår bröllopsdag - som är en av mina allra lyckligaste - var fylld av lika dela skratt som tårar.
På fredag när mina söner ska sjunga in advent i kyrkan kommer jag först att fyllas av en enorm stolthet och lycka - och sen kommer jag att snyfta och hulka mig igenom "Vi tänder ett ljus i advent". Och inte så där finstämt och stilla droppandes, nej det kommer att vara stört-floder och o-charmigt snorigt.

Och kanske är det bara så det är med livet. Kanske är det egentligen min största utmaning att bara acceptera att det är som det är.
Eller så måste jag öva mig att dröja kvar i den första känslan. Unna mig det. Strunta i efterföljet som naturligtvis någonstans egentligen bottnar i vetskapen om alltings förgänglighet. Bland annat.

Men det blir bra sångtexter.
Alltid något.




måndag 23 november 2009

Plus i november

Jag känner härmed att jag är nödd och tvungen att lista lite positiva saker med det klimat, ljusnedsläpp och stämning som råder en måndag i november.

1. Ljus (i form av stearin)
Det finns all anledning i världen att tända horder av ljus. Hemma hos oss brinner det så ofta och mycket att tydliga sotmärken syns runt skruvskallarna som gipset i väggarna är skruvade med. Och skulle man lyfta bort tavlorna skulle ramens kontur synas alldeles förträffligt tydligt ändå.
På sommaren brukar en del höja ett frågande ögonbryn när jag envisas med att tända ljus även dagtid. Men nu alltså - ingen som helst invändning. Bränn på bara!

2. Brist på ljus (i form av dagsljus)
Bristen på solstrålar gör att den där soten jag talade om i tidigare punkt inte alls syns.
Dammtussar kan leva sitt glada liv i hörnen utan att man tänker på det och alla fönster i huset som borde ha tvättats för länge sen är höljda i ett barmhärtigt dunkel.

3. Snyggt mode
Eftersom det är höst och ännu inga minusgrader kan man klä sig i snygga höstkappor eller piffiga koftor, capar, schalar, handskar, chica stövlar, stövletter osv, osv. Än behöver man inte begrava sig själv i den bylsiga dunjackan, drabba frisyren med mössor eller trycka ner sina fötter i kängor som är allt annat än glamourösa.
Det är också långt mycket mer praktiskt när man ska åka och handla i en inomhus-galleria till exempel. Men slipper att omedelbart börja svettas floder och kan lugnt strosa omkring med sin höstkappa lite lätt uppknäppt.

4. Gummistövlar - (Tillägg till ovanstående punkt)
Dessutom gillar jag att jag fortfarande kan dra på mig gummistövlarna. Jag älskar gummistövlar. Särskilt om de är vita. Som mina.

5. Ingen julstress - än
Ännu så länge har inte stressen inför den stundande julen infunnit sig. Än är det sävligt och makligt tempo i varuhus, parkeringshus och på gator och torg.
Än spelas inte julmusik i varje offentlig miljö och än är det inte panik över att man inte ens påbörjat sina julklappsinköp.
Men - dessvärre behöver man bara glänta på kalenderns nästa veckoblad för att se att detta är en snart avslutad tidsfrist...

6. Födelsedag
Jag fyller år. Om några dagar. Så man får väl ändå säga att något gott har kommit ur denna i övrigt alldeles Gudsförgätna månad.

Och en sak är säker. Snart är ljuset åter. Så är det faktiskt.
Alldeles säkert kommer det först en tindrande jul och sen, bortom kröken - en vår.
Tänk det ni! Snart är det vår!


fredag 20 november 2009

Rapport från kändisdjungeln

Nej, jag har inte varit på Micke Bindefeldt-fest.
Det var många år sen jag gästade en sådan. Det gör inte så mycket. Men visst skulle jag behöva lite mer glitter och glamour i mitt liv just nu. Dessutom kommer jag aldrig någonsin att glömma hur det kändes när den första "riktiga" kändis-inbjudan damp ner i brevlådan...
Oj,oj - det var något alldeles extra det.
Fast det var ju inte alls det jag skulle berätta om.

Nej, istället skulle jag berätta om hur 9-åringen varit på klassfest ikväll.
Disco med tema "Kändis". Pizza, snacks, glass och om de har tur en och annan tryckare och kanske puss.
Så - vad anser man är en kändis som 9-åring av idag?
Ja, Leo skulle i alla fall absolut vara Michael Jackson. Och man får väl onekligen tillstå att han är en kändis även såhär postumt. Det är ganska fantastiskt när ens barn upptäcker och verkligen gillar de artister och musiker man själv lyssnade på som barn och tonåring.
Således - shoppingrundan idag på nya Sollentuna Centrum innebar inhandling av skjorta, svarta hängslen, svart smal slips, och så det viktigaste - hatt. Ni vet, en sån där cool hatt man kan skjuta fram i pannan när man gör moon-walk.
Och moon-walk gör han faktiskt, 9-åringen, riktigt bra dessutom.

När jag fixade hans frisyr med gelévax berättade han lite i förbifarten att en av kompisarna i klassen sagt att han minsann inte kunde va Michael på partyt eftersom han har glasögon.
En blandning av sorg och ilska for genom min kropp. Förbenade ungar. Varför kan det inte bara få va kul och spännande att få gå på klassparty?
- Du, om han knystar nåt så korkat igen kan du hälsa honom att han inte är så himla lik en superstjärna själv - hörde jag mig själv säga.
- Nej, det har du rätt i...svarade L med ett skratt...

Nåja, nu var han inte ensam om att gestalta den bortgångne popstjärnan på kvällens begivenhet. Nej, inte mindre än 6 stycken grabbar hade samma idé om kändis.
Jackson Six alltså.

I övrigt var det två Amy Diamond, en Kiss-medlem, två Brittany Spears, tre Paris Hilton (!), åså en radda andra jag aldrig hann fråga innan jag blev utmotad i likhet med alla andra föräldrar.
Åh, vad jag hade velat vara kvar därinne. Se när de dansade, skojade. Hur det pirrade lite i magen på dem då och då. Se när min L bjöd upp I för femte gången. Och ändå varvade med E och S. Så att det skulle bli lite rättvisare.
Det senare var ju inget jag såg naturligtvis eftersom de flesta av oss föräldrar var bannlysta men jag fick det återberättat när han kom hem alldeles nyss.
Det och att han haft kul. Och kanske ätit lite för mycket.
Sen var det inget mer med det.

Det funkade att vara Micke J med glasögon.
Leos självkänsla sitter betydligt djupare än så.
Än så länge. Tack och lov.

lördag 14 november 2009

Mamma + barn =

Igår hade vi lite matematik-övningar i soffan.
6-åringen fick klura ut vad 5+5 blev. Sen 6+6, 7+7 osv...
Han är inne i en riktigt vetgirig period och läser och räknar omvartannat.
Sen följer en konversation enligt nedan:

Pappan: Vad är mamma + pappa?
6-åringen: Barn! (Fniss)
6-åringen fortsätter: Barn + barn då?
Pappan: Bråk...;)
9-åringen: Vad är mamma + pappa + barn då?
Mamman: Familj!
Alla nickar och skrattar.
Paus.
Mamman undrar om hon ska våga fråga... Och gör det tillslut.
Mamman: Vad är mamma + barn då?

Svaret kommer blixtsnabbt från 9-åringen:
-Kärlek!

Mamman gråter en skvätt.
Sen tittar alla på idol.

torsdag 12 november 2009

2.10 x 2.10

Jag minns att jag tyckte den var ett himmelskt mjukt hav den gång vi fick den av mamma.
Vår säng.
2.10 bred och lika lång. Sömn i stor kvadrat.
När vi hade endast ett barn som ville sova mellan oss ibland märktes det knappt.
Sen fick vi vår andra nattsuddare men vid det laget sov storebror som en stock hela nätterna i sin egen säng på nedervåningen.
När nummer tre kom hade vi fortfarande nummer två i sängen med jämna mellanrum. 3-an sov dock ganska mycket i sin egen säng i början så det funkade.

Nu kommer minstingen alltid strax efter midnatt. Hon kastar sig därefter av och an och ska helst ligga på tvären mellan oss så att benen nuddar pappa och huvudet ligger på min mage. Eller arm eller vad som helst. 6-åringen kommer åtminstone varannan natt vid två-rycket.
För att fördela gracerna brukar jag lägga en kudde i fotändan så att han liksom ligger skav-fötters med dottern. Det gillar han dock egentligen inte. Han vill vara däruppe. Bredvid mig.
Allra helst.
Och skulle dessutom storebror komma lufsandes av nån outgrundlig anledning vid 4-snåret. Ja då känns plötsligt sängen inte så gigantisk längre.

Inatt väcktes jag först av Stellas ankomst, Sen av Noels. Den senare ankomsten väckte även S som trodde det var dags att gå upp och leka. Därefter väckte N mig från fotändan och sa "Mamma, kan du hålla om min fot lite? Så håller jag i din...Då blir det nästan som att vi håller varandra i händerna."

Mamman slumrar till.

"Mamma. Jag vill ligga däruppe bredvid er."
Mamman mumlar "Okej".

Mamman hinner nästan slumra till.

"Jag håller bara dig lite här vid örat mamma..."
"Mmmm..."

Stella vaknar igen av att N's arm ligger över henne och på mitt huvud.
N vänder sig om och somnar.
S är vaken ytterligare 40 minuter.
Mamman somnar efter ca en timme.
Och väcks ytterligare ca fem gånger av diverse kroppsdelar, skrik och nappletande.

Gäsp.
2.10x2.10. Störd nattsömn i stor kvadrat.


tisdag 10 november 2009

Besvikelse. Eller sorgen över det som aldrig blev.

Besvikelse. En sorg över förlusten av en dröm.
En förväntning. En tanke och en bild av hur något kunde ha blivit.
Människan värjer sig för besvikelser. Som om det vore nåt dåligt. Ett misslyckande.
Så man undviker att glädjas för mycket åt det förväntade. Utifall det skulle råka bli en besvikelse. Som om man verkligen kan skydda sig mot det.

Jag tror att man ibland missar lite av livets finaste upplevelser genom att INTE ta ut glädjen i förskott. Att i alla lyckliga stunder av väntan, längtan och förväntan lägga in en brasklapp.
Att hindra sig själv från att glädjas fullt ut för att sorgen och besvikelsen om att det förväntade inte blir som vi trott på så sätt blir lindrigare.
Talar jag i tungor?
Kanske.

Men jag vet att jag själv är ganska bra på det där med brasklappar.
Att inte våga vara lycklig fullt ut i nuet av rädsla för att det som bringar lycka ska tas ifrån mig, visa sig inte vara eller bli det jag trodde.

När jag blev gravid första gången minns jag att det någonstans var självklart att man inte skulle tala om det förrän den största risken för missfall skulle gå över.
Jag höll mig nog ganska väl till den tesen första gången.
Jag minns dock att en del släktingar drog efter andan när jag två veckor före beräknad förlossning bäddade i spjälsängen. Det fick man tydligen INTE göra. Och vagnen skulle man absolut inte ha hämtat ut innan bebisen var hemma. Bara det nödvändigaste skulle inhandlas. För att inte ta ut något i förskott.

Andra graviditeten utannonserades efter ca 8 veckor. Vi var redan föräldrar. Alla tillbehör fanns på plats och skrockande släktingar var något tystare.

Tredje graviditeten basunerade jag ut samma dag som stickan visade positivt. Jag tillät mig själv att drömma, fantisera och önska fullt ut. Jag handlade bebiskläder till en hel liten garderob innan vecka 30 och planerade en rosa barnkammare med vita spetsgardiner.
Vi beställde en klart lysande röd vagn som vi tog hem i väldigt god tid innan beräknad förlossning.
Jag njöt av tanken, bilden, drömmen och förhoppningen om den kommande bebisen.
Jag insåg att om jag av någon anledning skulle ha förlorat barnet, drömmen om bebisen, den förväntade bilden av vår framtid - så skulle sorgen inte vara lindrigare bara för att jag inte varit glad de stunder jag kunde.

Men har man råkat ut för besvikelser är man rädd. Och aktar sig för att glädjas för mycket åt det som råkar vara för stunden.

Det ledsamma med det är att man riskerar att missa glädjen både före och efter det att drömmen går i uppfyllelse.
Så ta ut glädjen i förskott, i nuet och i efterskott. Roffa åt dig allt du kan medan du kan.
Och när du förlorar en dröm eller går miste om det förväntade. Ta dig tid att sörja.
Man måste sörja färdigt för att kunna skratta igen.
Och det tar den tid det tar.


Kompis-torka

Jag har dåligt samvete för mina vänner just nu.
Hur god min vilja än är, hur mycket jag än längtar så får jag inte in allt i almanackan.
Jag är välsignad med många, goda, trevliga, fantastiska vänner.
Men för tillfället känns de flesta av relationerna som distansförhållanden. Vad göra? Vardagskvällarna känns omöjliga. Jag är för trött. Det kostar för mycket i energi och värk för att träffas sent en tisdag.
Ibland går det - visst - men väldigt sällan.
Helgerna fylls kvickare än en blinkning med allt annat än kompis-umgänge. Och snart är det jul.
Spontanitet är ett ord som inte längre existerar i livet känns det som.
Ska man få till en träff med väninnor gäller det att vara ute tre månader i förväg.

Sen till detta typiska sätt att umgås. Jag kan känna mig lite mätt på par-middagar där barnen helst ska klara sig på egen hand så de vuxna får äta ifred. Jag längtar efter annan typ av umgänge. Helst dagtid (för min kropp och min trötthets skull). Och allra helst där man hittar på nåt skoj ihop. Något som alla gillar.

Brunch och bus i Hagaparken.
Lek i simhallen med efterföljande hämtpizza.
Pulkaåkning och korvgrillning.
Skridskor på Norrviken med choklad och mackor.
Familjespa på Kolmården.
Julmarknad på Skansen.
Pepparkaksbak vid köksbordet.

Och där har jag plötsligt en hel lista med trevligheter.
Nån som vill hänga på?

torsdag 5 november 2009

Drömmen om en dotter


Då förut, innan hon fanns.
Innan jag sett hennes blå ögon, känt hennes doft, rört vid hennes kind.
Då kunde jag ibland drömma om hur det skulle bli när hon kom.
Hur det skulle vara att ha en dotter.

Då såg jag henne dansa runt en midsommarstång i vit Madicken-klänning.
Jag kunde känna hur mina fingrar flätade hennes hår.
Jag drömde om hennes porlande skratt och om hennes kavata upptåg.
I mina tankar var hon en mjuk liten varelse med skinn på näsan, solblekt hår och ögon fulla av liv. En liten jag fast ändå sin egen.
Hon skulle få ett dockskåp. Det vackraste i affären.
Jag skulle sjunga för henne och vi skulle berätta hemlisar för varandra i hennes säng om kvällarna.
När hon var lessen skulle jag sluta henne i mina armar och säga att allt skulle ordna sig till sist. När hon var glad skulle jag skratta med henne.

I mina drömmar fanns en dotter. Sömndrucken, rufsig i ankellångt nattlinne.
En dotter i råttsvansar och med plåster på knäna och vilja i blicken.
En dotter att berätta allt för. Att ge allt till.
En dotter att älska.

I mina drömmar fanns en dotter.
Nu finns hon i mitt liv.



tisdag 3 november 2009

9-årsdepp & 6-årskris

Leo har kommit in i sitt 9-årsdepp.
Han har gått från att ha varit en ständig solstråle, utåtriktad, nyfiken på livet och att tycka precis allt är kul till en introvert, bräcklig och molloken varelse. Slokande med axlarna mäter han nu ca 134 centimeter över havet. Kroppsdelarna vill inte riktigt som han själv ibland. Han har ingen riktig aptit och har svårt att somna på kvällarna.
Inget är riktigt ordentligt kul.
Var tog min unge vägen?
Min strålande glada och positiva åttaåring? Som tyckte allt var skoj?

Det sägs inte så mycket om den här åldern. Kanske för att den inte är så utåtagerande utan snarare tvärtom vänder sig helt inåt. Att "krisen" liksom utspelar sig bakom en stängd dörr till nio-åringens rum. Perioden sägs pågå till ca 11 år om man har otur. Och sen börjar man närma sig tonåren. Frågan är vad som är värst?
Han är inte sur och deppig jämt, det är han inte. Därför vet jag också att det är helt okej. Ibland glimtar hans gamla jag till och jag skymtar hans innersta personlighet. När han får göra nåt kul experiment eller läsa nån bra bok.

Det blir många prat på sängkanten. Om att han känner sig osynlig. Ledsen. Ensam.
Fast han vet att han inte är det.
Vi pratar om döden ibland. Eller om uppfinningar.

Och det allra jobbigaste är att jag känner igen mig själv så väl i honom. Jag tror att just den där perioden var extra jobbig för mig när jag var liten. Jag fick två nya syskon i två nya familjekonstellationer strax innan den åldern. Sen var det tufft.

Noel 6-årskrisar parallellt med storebrors depp. Och om man är positivt lagd kan man säga att det är väl lika bra att ta alla jobbigheter på en gång.
Nu är jag inte riktigt sån. Utan känner mig ganska otillräcklig.
I bilen igår sa han:
- Mamma, jag önskar att jag fick börja om på Gula avdelningen på dagis igen...
(Småbarnsavdelningen där Stella går).
- Det är så konstigt för jag minns nästan inte hur det ser ut därinne på dagis och jag längtar tillbaka liksom.

(Mamman snyftar till och kväver en klump i halsen)

- Ja, ibland känner jag också så där Noel... Ibland önskar jag att jag bara fick krypa upp i någons knä eller bli omkringskjutsad i vagn, svarar jag sanningsenligt.
- Ja, jag med! Säger storebror drömskt i baksätet.
- Jag saknar min gosefilt...nästan varje dag önskar jag att den var hel igen.

(Mamman kväver ytterligare en snyftning)

Noel är lite mer utåtagerande och ilsken av naturen och just nu är han en utmaning ganska många gånger om dagen.
Och jag får dåligt samvete över att jag så många gånger sätter hårt mot hårt istället för att agera vuxet och gå med i hans behov av att vara liten igen. Förstå att det inte är kampen han är ute efter. Utan mig, min famn och min uppmärksamhet.

Men det är inte lätt.
Det är det inte.
Fast vem sa nånsin att det skulle vara det?

måndag 2 november 2009

Familjemys

Nyss hemkommen från helg på Familjespa. Vildmarkshotellet och Kolmårdens djurpark.
Väldigt mysigt måste jag säga. Det är ju så fantastiskt skönt att åka till platser där allt är så anpassat för resande med barn. Där det finns lättillgängliga microvågsugnar, lekrum, biovisning och ett helt äventyrsbad och spa-avdelning för både vuxna och barn. Barnvagnsparkering utanför restaurangen och en hel arsenal med barnstolar.
Och ändå - trots att det är totalt anpassat för barnfamiljer - så är det fint, mysigt, vackert, lugnt och trevligt.

Utsikten från hotellet var andäktig och enormt vacker. Jag skulle kunna bo på det där hotellet enbart för utsiktens skull.
Vi badade med barnen i flera timmar och vattnet var så varmt i alla bassänger att tillochmed jag badade överallt utan problem.
Tillslut somnade Stella i sin badrock och vi satt och tittade på en rodnande solnedgång medan pojkarna plaskade vidare.
Dagen efter spenderade vi i djurparken. Långa stunder var vi helt ensamma därinne. Det kändes som att djuren var mer nyfikna och man kom dem lite närmare när det var så folktomt. Stella klappade och pussade getter, Noel fascinerades av tigrarna och Leo älskade chimpansernas bus. Själv tror jag att jag gillade delfinerna bäst. De berör alltid mig på något sätt. Jag blir gråtmild av att se deras samspel med varandra och med sina tränare.

Min man brukar säga att det är i vardagen man måste hitta guldkornen, att man inte alltid kan åka bort för att ha det bra i livet. Och visst stämmer det. Men man behöver lite utflykter från vardagen ibland också. För famijerelationerna blir starkare av gemensamma minnen och känslan av en solnedgång på ett familjespa spiller över på en trist tisdag.

Jag känner att jag har mer fokus på barnen och A när jag åker bort. Härhemma är alltid en del av hjärnan bland tvätthögarna eller i handlingslistorna. Även om jag för tillfället spelar Uno med grabbarna eller sjunger sånger för Stella.
Så det är bra att lämna alla måsten ibland. Bara för en stund.
Så att man tittar varandra i ögonen lite längre.
Och samtalar MED barnen - inte bara talar TILL dem som det så ofta blir annars.


torsdag 29 oktober 2009

Summa summarum

Den höll i sig ett tag. After-Mamma-kvälls-koman.
Men nu har den släppt och kvar finns bara ett trött, nöjt leende. Faktiskt.
Att ha två kvällar på raken visade sig vara ett briljant drag. På så sätt kunde man rätta till små saker man inte tyckte var bra den första kvällen så att den andra kvällen blev ännu bättre.
Ändå måste jag säga att den första var finfin den också.
Och att döma av leendena på mammorna som gick från Junibacken i den mörka höstkvällen med fina goodie-bags i händerna så tror jag att jag inte är ensam om att tycka det.
Eller, jag vet att jag inte är det.

Det är speciellt att samla ca 200 kvinnor som dessutom är mammor under ett tak.
Man har en så stark gemensam nämnare i sitt moderskap att man plötsligt upptäcker många fler beröringspunkter. Man pratar med varandra fast man aldrig träffats förut för att man är i ett tryggt, slutet sällskap. En pakt.
Man skulle kunna tro att det är svårt att vara privat i ett så stort sällskap men just för att det bara är mammor, kvinnor så känns allt väldigt personligt och intimt. Så tryggt att otroligt många mammor ställde svåra och väldigt personliga frågor vid frågestunden med Louise Hallin. Och hela kvällen pendlade mellan skratt, gråt, fniss, eftertänksamhet och asgarv.
Skönt.
Det blir fler Mammakvällar på Junibacken. Snart.

Den här veckan har det varit höstlov och vabb om vartannat.
Vintertidsomställningen kom för mig som en befrielse eftersom det känns som om jag jagat den där förlorade timmen sen i våras utan att riktigt hinna ikapp.
Det är så skönt att under några dagar titta på klockan och säga - Nämen! Är den inte mer?
Och känslan av sovmorgon, den är ljuvlig.

Höstlov alltså och således inte så många tider att passa. Pyjamasdagar och lite flytande läggtider. Stella har feber igen. Hon avslutade sin antibiotika-kur igår så idag är hon sjuk- igen.
Men hey! Fem dagar var hon i alla fall helt symptom-fri. Nu sover hon illa på grund av hosta, täppta andningsvägar och örvärk. Jag sover ännu sämre. Måste vaka lite hela tiden så att hon andas okej.
Jag antar att det är nåt virus som inte medicinen kunde utplåna. Eller så är det nån bacill.
Jag får ständigt påminna mig själv om att det är så här första året på dagis. 24 förkylningar ska de igenom under förskoleåren har jag läst nånstans. Och det är liksom ett måste. Så det är bara att bita ihop och räkna ner.

Följaktligen:
4 down, 20 more to go....
Yipiie.


torsdag 22 oktober 2009

After-mammakvälls koma

En kort rapport från timmarna mellan Mammakväll på Junibacken och Mammakväll på Junibacken - igen.
Jag är trött så att jag känner mig luddig i hela kroppen. Oskarp i konturerna liksom.
Men nöjd. Tror jag. Jag tror att jag är nöjd men jag vågar inte riktigt vara det fullt ut förrän kvällens repris är avklarad.
Så jag återkommer då med en mer utförlig beskrivning och summering.

Jag tycker ändå att jag är bra på events. Men det är klurigt.
Särskilt när man är ett kontrollfreak som får inse att man faktiskt inte kan ha koll på allt och alla. Att man tillslut efter så lång och minutiös planering får ta ett djupt andetag och tänka att var och en som är involverad i detta får ta sitt ansvar. Och lita på att de gör det.

Vanligtvis när jag är värdinna, ansvarig eller bara är jag så har jag min stämningsradar på full mottagning hela tiden. Jag känner alltid av hur folk mår, tycker och tänker. Om de verkar nöjda, missnöjda, irriterade eller exalterade. Det kan vara energikrävande - minst sagt.
Men på ett event med över 200 personer inblandade - gäster, företagare, personal - så måste jag tillslut dra ner den radarn på ett svagare läge.
För jag hinner omöjligt känna av hur alla har det. Och jag kan omöjligt tillfredsställa varenda kottes behov.
Så det är bra för mig att träna lite på det där.

Ikväll ska jag träna på att lyssna extra mycket till alla positiva kommentarer istället för att låta en enda negativ uppfylla mitt sinne.

Det är också bra för mig.

Återkommer.


torsdag 15 oktober 2009

Acceptans

Jag vet att jag de senaste dagarna varit en usel bloggare.
Ber om ursäkt för det. Eller nej, det gör jag inte förresten alls.
Som en del i min strävan mot en lite nyare och för mig mer hälsosam livsstil struntar jag i att be om ursäkt.

Jag har de senaste dagarna inte haft tid eller möjlighet att blogga. Eller lust (oj, det där var tillochmed svårt att skriva).
Så är det med den saken.
Punkt.

Andas.....
Jo, det är okej att bara säga så. Och inte förklara varför.

Mammakvällarna på Junibacken stundar.
Onsdag och torsdag nästa vecka skall 180 mammor per kväll mingla, bubbla, shoppa, inspireras, lyssna, njuta, äta och fnissa ikapp på härliga Junibacken i Stockholm.
Alla biljetter är tok-slut och det ska bli superskoj och spännande.
Jag trivs verkligen med att vara arrangör av dessa temakvällar. Dessutom stoppar jag in mig själv som pausunderhållning och det är ju bra.
Utan att be om ursäkt för det. Och det är också bra ;)

Idag har jag varit till läkaren igen som stint tittade mig i ögonen och sa att:
- Det handlar om acceptans.
Du får acceptera att du är sjuk. Och gå vidare. Göra det bästa av situationen.
Du har inte cancer, MS eller ALS eller något annat som leder till hemskheter som döden.
Men du får leva med din värk.
Det är inget mer med det.

Fast jag är inte riktigt där än.
Men tids nog är jag väl det också. Och det får ta den tid det tar.
Så är det med den saken.

Jag pratade med pojkarna om min sjukdom häromkvällen.
Leo sa: - Men kommer du aldrig att bli helt frisk? Det är ju jättehemskt.
Noel sa: - Stackars mamma, och smekte mig på kinden.
Sen sa Leo: - Visste du att maneter tillhör arten ryggradslösa djur?
Sen sa Noel: - Kan jag få en banan?

Och det är väl precis så läkaren egentligen menar att jag ska säga till mig själv.
"Stackars Mig! Ge mig en banan!"

Stanna upp, reflektera, acceptera och gå vidare.

fredag 9 oktober 2009

Födelsedagssjukan

Jag har en sjukdom.
Ja, jag har flera men en är något som jag kallar "födelsedagssjukan".
Den går ut på att om jag en gång fått reda på vilket datum en person fyller år så minns jag det.
Det var väl inte så farligt tänker du och - nej, det kan väl tyckas som en lindrig sjuka vid första anblick. Men nu är det så att jag försöker rensa ur min hjärna och mitt system med en massa mindre viktiga saker som ligger där och pockar på min uppmärksamhet och vill ha mitt engagemang och då är denna lilla åkomma tämligen retsam.
För det är ju inte så att jag minns enbart de födelsedagar jag vill komma ihåg.
Nej, jag vet när kompisar som jag inte träffat på 20 år fyller år. Jag minns när bekantas barn har födelsedag - och då pratar vi bekanta som jag aldrig någonsin umgåtts med.
Det ringer klockor i min mentala födelsedags-kalender när forna kollegor, bandmedlemmar och körkompisar har bemärkelsedag för att inte tala om alla svägerskors svågrar, kusiner och bryllingar.

Man kan tycka att detta utrymme i min hjärna kunde nyttjas till helt andra typer av saker.
Man kan också tycka att det vore den enklaste saken i världen att bara strunta i att komma ihåg - men se, det GÅR inte. Jag har till exempel kämpat i flera år med att glömma bort min att min gamla skivbolagsdirektör fyller år den 14e september.
Och förra året hade jag nästan lyckats. Men nånstans i huvudet ringde ändå en klocka så jag gick hela dagen och kände mig lätt stressad över att jag glömt nåt. Tills jag på kvällen kom på vad det var.
I år resignerade jag bara och skickade ett grattis-sms på en gång så kunde jag släppa det sen.

Idag fyller en god vän år - och det kommer jag gladeligen ihåg så klart.
Grattis M! Men jag vet inte hur sunt det är att jag minns att jag imorron den 10/10 hade beräknad förlossning första gången för 9 år sen. Eller att en i min kompis' mammagrupps son fyller år nästa torsdag.
Så det tänker jag glömma bort. Nu.


onsdag 7 oktober 2009

Nu vet jag!

Igår kom några nya sånger på mailen.
"Jag tror att det är Linn-sånger" hälsade kompositören Anders.
De var fint och enkelt inspelade med gitarr, precis som brukligt, och det var med glädje och förväntan jag satte mig att lyssna framför datorn. För att det var så länge sen sist.

Och hur vet man då att det är en "Linn-sång"? Hur känner man att det är en visa som jag ska sjunga. Jo, det magiska händer att när jag lyssnar på melodin för allra första gången så vet jag på en gång vad sången handlar om. Texten, eller i alla fall andemeningen i texten, kommer till mig inom loppet av några sekunder.
Och jag börjar gråta.

Oftast startar det med bara någon textrad eller kanske tillochmed något enstaka ord.
Något som leder in på sångens textspår.
Något som berör mig och som gör att jag vill berätta om det.

Det speciella den här gången var som sagt att det var länge sen sist vi skrev nytt ihop.
Men också att jag nyligen bestämt mig för att jag ska göra en till skiva och funderat mycket runt vad det är jag vill skriva om och berätta den här gången.
Vad känns mest i mig just nu?
"Gräv där du står" brukar ju vara ett stalltips för författare och det gäller liksom även för sångtexter.
Och nu vet jag.
Nu vet jag vad jag ska skriva om. Och vad som berör mig allra starkast just nu.
Och hur jag ska ta det jag gjorde sist vidare på ett naturligt sätt.

Det känns enormt skönt.
Som en propp som gått ur, en sten som kommit i rullning.
Så jag satt där och lyssnade, skrev och grät. Tills jag hade sån huvudvärk att jag var tvungen att sluta. På något sätt relaterade visst ämnet till knutorna mellan skulderbladen...
Nåja, det var i alla fall en början på något bra.
Det känner jag i hela kroppen.


söndag 4 oktober 2009

Grrrrrrrrr!!!!

Det är en diskussion på TV4 nyhetsmorgon om jämställdhet. Vid bordet sitter tre män och pappor (hur jämställd blir den diskussionen f.ö.?).
Man pratar om att pappor borde vara hemma mer och ta större ansvar för sina barns uppväxt och liv.
Så långt - så bra.
Men när man kommer in på orsaker och hur man ska förändra detta görs uttalanden som gör mig så oerhört förbannad att jag är tvungen att gå ifrån TVn och skriva detta istället.
För det första sitter där en pappa som ammar sitt barn.
Han pumpar, donar och står i för att med nån typ av anordning kunna amma sitt barn.
Och jag vet inte ens vad jag ska säga om detta. Jag kan bara skaka på huvudet och återigen konstatera följande:
Jämställdhet kan inte handla om att alla ska vara lika. För det är vi inte.
Det måste handla om värderingen vi lägger i olikheterna - ingenting annat.
Det finns en mening med att vara olika. Det vinner våra barn på också.

MEN det värsta kommer ändå när den manliga jämställdhetsexperten konstaterar att så länge vi uppfostrar våra döttrar till att vara "mothering", omhändertagande och till att tycka att barnafödandet är höjdpunkten i våra liv och våra karriärer så kommer vi inte att ha ett jämställt samhälle - det är då jag går i taket!!!!

Vad är det för fel på att anse att det är höjdpunkten i livet att få barn??? Jag undrar verkligen detta? Vad är mer betydelsefullt än att få ge liv och få välsignelsen att bli förälder???
Jag säger så här:
Så länge vi fostrar våra söner, pojkar och män till att anse att det INTE är höjdpunkten eller det viktigaste i livet att få barn - så länge har vi ett icke jämställt samhälle!!!!

Förbannade, skitdiskussion!
Jag är mamma. Och det är jag stolt över. Det är den största bedriften och karriärtoppen i mitt liv. Och vid min dödsbädd kommer jag sannolikt aldrig att ångra alla de jobb jag inte tog eller alla de dagar jag var hemma med mina barn. Tvärtom.
Det är väl ändå det budskapet som är det viktigaste. Och som vi borde förmedla till våra barn att ta med sig in i sitt föräldraskap.

Olika är bra. Fast lika mycket värt.
Basta!


lördag 3 oktober 2009

Leo 9 år


För nio år sedan föddes jag.
På nytt.
Min dimmiga syn blev skarp. Min fadda hörsel krispig.
Alla frågor fick ett svar. Alla böner blev hörda och alla drömmar blev sanna.
Allt som löst flutit runt i ett virrvarr fann sin riktning och landade tillslut -
I dig.

Älskade son. Ängel och riddare.
Du kom, du såg och du segrade.
Om mitt hjärta och hela universum tog du ett stadigt grepp med din lilla, lilla hand.
För första gången i hela mitt liv fick jag möta någon som såg rakt in i mig helt utan att döma.
Villkorslös kärlek.
Och för det är jag så oändligt och outsägligt tacksam.
Du räddade mig, min ängel. Och jag räddade mig själv.
För att jag inte ville vara annat än just din mamma.

I dina ögon ser jag mig själv och en glimt av himlen.
Och jag är så stolt. Så stolt.
Du är den finaste och mest fulländade skapelse som nu har berikat mitt liv med mening i nio år.
Tack älskade Leo.
Tack.

I kärlek,
Din Mamma


tisdag 29 september 2009

Skynda, skynda

De senaste dagarna har jag funderat kring begreppet "skynda" eller "att ha bråttom".
Mer specifikt har jag klurat på varför det ter sig alldeles omöjligt för ett barn i 6 eller 9-årsåldern att fullt förstå detta koncept.
Exempel:
Onsdagmorgon. Barnen har faktiskt sovmorgon och det tycks till en början finnas oändligt med tid att spendera vid frukostbordet eller framför Bollis.
Trots att jag i god tid börjar påminna pojkarna så smått om vad som behöver göras innan det är dags att gå så börjar minutvisarna plötsligt röra sig likt sekundvisare. Vips så återstår hälften så många minuter som det brukar göra till allt det som måste göras innan det är dags att gå.
Och då börjar jag.
-Nu måste du skynda dig, Leo!
- Mmmmm, svarar han och leker lasso med badrocksskärpet.
-Noel, om fem minuter måste ni gå och du är inte påklädd än. Nu är det bråttom!
-Okej, mamma! säger han och skuttar in på sitt rum och gör en kullerbytta i kalsongerna.

Det hela slutar med att jag är tillbaka i min arga röst. Häxan surtant som står och blänger i hallen och föser ut dem genom dörren.
När de sen stannar lite längre bort på trädgårdsgången för att plocka ekollon öppnar jag dörren och fräser: - Men skynda er nu då för sjutton gubbar!
- Absolut! säger de och vinkar.
Och ändå vet jag att de förmodligen kommer att klänga lite i skolgårdens lianer innan de går in till sina klassrum.

Tänk att det kanske fanns en tid då jag också var oförmögen att skynda mig. Då jag inte förstod begreppet bråttom. En tid då min inre klocka inte snurrade snabbt utan allt fick ta sin egen tid.
Eller har jag nånsin varit sån? Jag har väldigt svårt att tro det faktiskt.
Det kan vara en gen som kommer från ett helt annat håll i släktträdet.
Jo, så är det nog.
Barnens pappa är expert på att inte skynda sig. Hatar att stressa.
Så ibland känns det som som jag springer med fyra rep framför familjen och drar i varenda en.
Och ju mer jag drar - ju mer stretar de emot.
Aha - kan va en ledtråd till all muskelvärk...
Tror jag ska lägga mig och surfa i bakvattnet ett tag.

måndag 28 september 2009

Små, små steg

Första versen på ett helt år... Och till detta en halv refräng.
Voilla! Jag är ute ur min icke-text-och-musik-skrivar-grotta.
Kom plötsligt på att där fanns en hel timme av ingenting framför mig så då satte jag mig vid pianot. Fantastiskt.

Och lyssna nu på detta mina vänner:
Jag startade dagen med att stretcha. Musklerna fullkomligt garvade åt mig när jag försökte dra och bända i dem så tidigt på morgonen. Men jag ihärdade. Lite grann i alla fall.
Efter frukost och vagnrull till dagis med en lycklig Stella tog jag en timmes sol-promenad ner till vattnet med C. Hon var lika stel och orörlig som jag. Skillnaden var att hon faktiskt både spelat fotboll och badmintonturnering i helgen.
Själv kunde jag bara skylla på vår senaste promenad i fredags...
Men vi tog oss runt i alla fall likt vandrande pinnar.

Sen jobbade jag ett par timmar framför datorn. Det måste man även om man har ont. Såna är tiderna nu.
Sen kära ni, SOV JAG I CA EN HALVTIMME!!! Jo, det är sant. Jag tog en lunch-nap.
Trodde inte att det var sant när jag vaknade med ett ryck i soffan. Jag fick fysiskt hålla i mig i en av soffkuddarna för att ligga kvar och slappna av nämligen. Kom naturligtvis på minst hundra saker jag borde göra så snart jag slöt ögonen.
Men det gick. Tillslut.

Som kronan på verket tog jag sen mina tre barn till biblioteket på eftermiddagen.
Denna ljuvliga plats som har den mest lugnande och rogivande inverkan på mig.
Doften av böcker, ord. Kuddhörna i plysch och fina kasperdockor i dockvrån.
Bibliotekarier som rör sig ljudlöst och möter en med ett tyst leende. Snoriga barn som är på biblioteket istället för på förskolan eftersom de hostar för mycket för att gå på dagis...
Ja, det där sista försökte jag naturligtvis undvika.
Men i övrigt var det en trevlig vistelse.

Kärleksmums och festis i bibblan-fiket och sen hem till en alldeles problem- och stressfri stund av matlagning och middagsstök.

Hade det inte varit för ett tjockt lager värk så hade denna dagen känts lika solig på insidan som på utsidan.
Men den hjälpte lite trots allt. Som en Ipren eller två. Ungefär.




fredag 25 september 2009

Diagnos

Så nu har jag en diagnos.
Eller i alla fall ett namn på ett antal diffusa samt ett antal högst märkbara symptom.
Förr kallades det i folkmun för "kärring-sjukan" eller nåt i stil med "pip, svid och bränn-sjukan". Det känns ju upplyftande att höra.
Det var inte ens en sjukdom eller diagnos för ett tiotal år sedan förresten. Det ansågs vara nåt som gnälliga tanter råkade ut för.
Sedan började män få samma typ av symptom - och då blev det genast klassat som "på riktigt".
Naturligtvis.

Fibromyalgi. Heter det.
Och detta har jag lite svårt att acceptera just nu.
Men läkaren sa att vi behöver inte kalla det för nåt alls om jag inte vill - läget är ju ändå detsamma. Och det är ju sant.
Skillnaden just nu blir att jag går från att passivt och oroligt vänta på besked till att börja behandla värk och symptom. Det är ju bra.

Idag har jag till exempel startat arbetsdagen med en rask promenad tillsammans med C.
Latte och pain chokolat på Gateau gjorde promenaden lite trevligare dessutom.
Nästa vecka blir det rehab i varm bassäng. Bland annat.

Det kunde varit värre. Och det kunde varit bättre.
Men det kunde helt klart varit värre.
Också.

tisdag 22 september 2009

Utveckling

Nu gjorde hon det igen.
I den digra ålderna av ett år och fyra friska månader kröp hon in i sin storebrors myskoja, tog fjärrkontrollen och satte på barnkanalen. Sen satte hon sig tillrätta mot saccosäcken och kollade på Nicke Nyfiken.
Hallå! Hon kan ju inte ens prata - men hon kan sätta på TVn...
Hon är lillasyster till två teknik-grabbar och dotter till en TEKNIK-PAPPA, det är väl förklaringen antar jag.
Hon har dock andra små färdigheter också. Hon älskar att plocka figurer ur sångpåsen vi har och hänger med i rörelserna på Imse Vimse, I ett hus i skogens slut, Rock-Bä bä och Lilla Snigel. Sjunger gör hon också även om det inte är med några ord utan mer ljud.
Så något har hon väl fått efter sin mor också ;)

Jag vabbar. Eller jobbar med sjukt barn snarare.
Hon har feber och snarkar som en hel karl på nätterna på grund av trång hals och svullen nos.
Allmäntillståndet är det dock inget större fel på så jag får inte mycket gjort. Alls.
Förutom de där fem minuterna hon såg på Nicke Nyfiken eller när hon roar sig med att plocka ut alla mina skor ur garderoben och prova varje par ett par varv på sovrumsgolvet.
Då hinner jag skriva några rader. På sin höjd. Innan det är dags att plocka in alla skor igen för femtioelfte gången.
Hon har en hang-up på skor helt klart trots sin ringa ålder. Och var det karaktärsdraget kommer från har jag ingen aning om. Ingen aning alls...
Nu måste jag dock sluta och gå och plocka in alla 40 paren igen.



torsdag 17 september 2009

Det krävs en hel by

Det finns ett talesätt som säger "Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn".
Ungefär så.
Jag antar att det i modern tappning skulle kunna formuleras som att ett barn behöver inte enbart sina föräldrar omkring sig för att hamna rätt här i livet. Det krävs ett helt band av andra vuxna, yngre och äldre för att ta det lilla barnet in i vuxenåldern på ett bra sätt. Dessutom behöver mamman (och pappan) ett stort eget nätverk med goda råd och extra händer för att klara av föräldrarollen.

Jag har många gånger funderat över att vi som mammor idag är rätt ensamma i vår uppgift.
Särskilt här i storstadsregionen där många av oss är inflyttade och har familj och släkt på annat håll. Man förväntas klara sig själv. Och man tror att det är så det ska vara.
Men jag tror att det är helt fel. Och jag tror att bakom detta ligger hur många diagnoser om utmattningsdepressioner, sömnsvårigheter och andra stressymptom som helst.

Förr levde man tätt ihop med andra mammor, äldre kvinnor som var hemmavarande, närvarande. Man kunde turas om, avlasta varandra och det fanns alltid någon klok med mer erfarenhet än vad man själv hade som man kunde rådfråga. Som redan gått igenom örvärk, skriknätter och amningsproblem.

Nu ska vi alltid klara av allt själva. Vi förväntas alltid veta vad som är bäst för just mitt barn. Känna i märgen när något är fel. Eller rätt. Och i orden "beroende av andra" eller "hjälp" finns en liten underliggande skam. Som om man inte var kapabel.

Som nybliven förälder vet man faktiskt inte alltid automatiskt vad som är bäst. Och trots att man hunnit föda tre barn dyker alltid nya förbryllande situationer upp som man kan behöva vägledning i. Ibland vill man att någon man litar på säger: Gör så här! Konkret och handfast. Inte så mycket: -gör det som känns bäst för dig och ditt barn...
För ibland känns inget särskilt bra alls.

Vi mammor behöver också varandra. Vi behöver sluta lite avtal i samförstånd och hjälpas åt att skjutsa till träningar, hämta från dagis och kanske ta hem en drös andra barn på köttbullar lite då och då. För att skapa andrum och känslan av att om jag inte orkar just idag så går inte världen under. Jag har ett skyddsnät omkring mig och när de kan ställer de upp på mig liksom jag ställer upp på dem när jag kan och har möjlighet.


Jag läste en artikel en gång om några familjer i Danmark som turades om att åka hem till varandra och gemensamt utföra olika sysslor. Varje familj fick en helg med de andra familjerna. Någon underhöll barnen, någon lagade mat till hela kompaniet medan de andra vuxna hjälptes åt att kratta löv, måla om, snickra eller renovera något som just den familjen hade behov av hjälp runt. På det viset blev arbetet lätt, de hade roligt ihop och fick massor gjort.
Och barnen älskade det.

En skön tanke tycker jag - eller hur?
Jag lovat mig själv att bli bättre på att be om hjälp.
Det kommer att vara bra för mig. Och för mina barn.

Livet är inget man klarar på egen hand.


måndag 14 september 2009

En svärmors tankar

I helgen var jag på Paradise-kryssning med Leo samt en väninna och hennes dotter V.
Dottern är en tidigare klasskompis till Leo men eftersom den familjen nu flyttat till skärgården så ses vi inte dagligen längre som förut.
Det var mysigt att ge sig iväg med enbart den äldsta sonen. Han är så stor nu. Så klok och rolig att umgås med. Det har han iochförsig alltid varit.

Jag hade verkligen sett fram emot lite "egen-tid" med Leo. Liksom att bada, basta, äta gott och mysa med hela vårt lila gäng.
Vi hade verkligen ett härligt dygn tillsammans. Men Leos uppmärksamhet var onekligen svår att få ta del av. Han hade bara ögon för söta V och de var otroligt gulliga med varandra. Dessutom var de spralliga som två kalvar på grönbete och hade utomordentligt kul.
Så att gosa med mamma, hålla mammas hand, sitta i mammas knä - det var liksom uteslutet. Här fanns ju andra händer att hålla.
Jag fnissade lite åt mig själv där jag längtansfullt såg honom kurtisera på avstånd. Och tänkte att så här känns det nog att bli "svärmor".

När vi efter bad och bubbelpool skulle in och basta allihop tog jag för givet att Leo skulle gå in med oss på damernas. Så han slapp vara ensam i herrarnas omklädningsrum. Det har han ju liksom alltid gjort förut.
Men efter att ha klivit innanför dörrarna till omklädningsrummet och sett en hel hord tanter i full färd med att byta om stannade han bestämt och sa:
- Mamma, det här funkar inte för mig längre. Pinsamt. Jag går in på herrarnas istället.

Pinsamt...Där kom det. Ordet som förmodligen kommer att upprepas några gånger de kommande åren i olika sammanhang. Jag har väntat och tänkt att det ändå har dröjt ganska länge. Men nu är det här och det är bara att gilla läget. Dagarna då vi byter om tillsammans i simhallen är över. Och antagligen är det som det ska vara med den saken.

I shoppen valde han sedan omsorgsfullt och hemlighetsfullt ut ett halsband till V. I säkert 20 minuter stod han och resonerade och valde. V undrade otaliga gånger vem halsbandet var till men Leo sa att det tänkte han inte berätta. I alla fall inte just då.

När vi alla sen skulle ta adjö på perrongen på centralen fäste han halsbandet runt halsen på henne och kramade henne.
Och jag fick en tår i ögonvrån.

Lyckliga den som får honom och hans kärlek.
Och jag, jag lovar att bli världens bästa svärmor.




torsdag 10 september 2009

Reima-jakt

Första gången Leo skulle ekiperas för vinter på dagis-gården minns jag att jag glad i hågen begav mig ut på stan för att inhandla en Reima-overall. Jag hade hört på Öppna Förskolan att det var det absolut bästa man kunde ha. Och jag tänkte att här sparas inte på krutet!

Jag vadrade runt ganska länge och på den stora välsorterade barnbutiken undrade jag tillslut om de fått in några Remia i storlek 86.
- De är slut. Sa expediten torrt.
-Slut, skrattade jag, men det är ju knappt början av oktober...?
- De tog slut andra veckan i september. I alla fall i de mindre storlekarna. Du vet att när det gäller bra vinterplagg för barnen får man va lite på hugget...

Jag gick slokande från affären. Och Leo blev utan Reima det året.
Men aldrig efter det.
Sanna mina ord så hängde jag på låset året efter bär de fick leveranserna i slutet av Augusti och sommaren fortfarande var ljuvligt varm och vi gick i sandaler och shorts. Leo tultade runt i 25-gradig värme och provade en alldeles lagomt för stor overall.
Och om det tyckte han - sådär.
Men han var torr och varm den vintern.

Att planera klädinköp för höst och vinter för sina tre barn är en halvtidsyssla faktiskt.
Och det gör dessutom anspråk på en anständig halvtidslön.
I år blir det Reima för Stella också. Noel däremot får ärva Polarn-jacka av storebror men måste kompletteras med byxor eftersom de som en gång hörde till slets ut i backarna på nolltid.
Och Leo, ja jag jagar fortfarande i hopp om att komma över bra, vattentäta, varma och snygga vinterkläder till honom som inte kostar lika mycket som en avsmakningmeny på Edsbacka krog. Eller en sista-minuten till Grekland. Sen är det skor... vantar, mössor, handskar, fleecar....
Skidhjälmar, skridskor...

Äh, va sa jag att en sista-minuten t Medelhavet kostade...?
Måste räkna på det där tror jag...

tisdag 8 september 2009

Evig kärlek

Från det att han steg in i förskoleklassen för första gången så har det varit hon.
De såg på varandra, sa hej och sen tog de varandras händer.
Första åren höll de i varandra på nästan alla samlingar. På musiken när de satt i ring. På skolgården när de inte sprang åt varsitt håll. På väg till matsalen.
De har haft en tyst överenskommelse om kärlek på något sätt. Oskyldigt men på största allvar.
I Maj planerade hon bröllop för dem. En av de andra tjejerna i klassen skulle baka tårtor och det hela skulle ta plats i trädgården hemma hos henne. Leo fick veta att han skulle bjuda släkt och vänner. Nu blev det tillslut inget. Jag tror att det föll på kompisen som inte längre hade lust att baka. Synd. Det hade varit trevligt annars med ett trädgårdsbröllop. I Maj.

Bästisen B är också kär i I. Och Leo tycker att det ändå är okej att dela med sig lite.
I alla fall lite av drömmen om henne.
Han har dock berättat att B och I aldrig håller handen eller pussas. Men B kan ändå få en kram ibland av I när han är snäll och hämtar hennes böcker eller vässar hennes pennor.
I är ganska bra på att dela ut små arbetsuppgifter till de två kärlekskranka gossarna. Och de ställer gladeligen upp.
Annars är I en mycket söt, vän och oerhört tyst liten varelse. Ja, eller liten och liten. Sanningen är att hon faktiskt växt om Leo och säkert är en 6 centimeter längre än honom. Så nu får han häva sig upp på tå en aning när han ska krama henne adjö. Vilket han gör. Varje dag.
Jag önskar du kunde se dem när han gör det.
Man blir alldeles varm i hjärtat.
Alldeles, alldeles varm.
Han har liksom bestämt sig. Det är han och I.
I evighet.
Så det så.


söndag 6 september 2009

Prins Noel 6 år


Så blev det lugnt och stilla.
Kaoset som nyligen omgivit mig, smärtan som rivit i min djupaste märg, ångesten som hotat att kväva mig - allt var borta.
Som genom ett trollslag var världen ny.
En evighet och ett ögonblick möttes där i rummet - och där var du.
Där fanns du.
Späd och liten. Så liten att jag först knappt vågade lyfta dig.
Du låg sen varm och lite fuktig på mitt bröst.
Blinkade upp mot mig, mot ljuset.
Vinkade lite med fingrarna.
- Hej... Sa jag trevande. - Här är du....
Där var du. Och runtomkring oss stod änglarna tätt, tätt.

Min fina, fina son. Min Noel. Min Prins Noel.
Du är en alldeles strålande och fantastisk liten pojke.
Ingen kan, vill och klarar så mycket som du. Din energi är stark och full av kraft. Din vilja och målmedvetenhet kommer att ta dig ända fram. Så långt du vill.
Ditt mod är beundransvärt och långt mycket större än mitt någonsin varit.
Ditt hjärta är gott och fyllt till bredden av kärlek.
Du är så mycket som jag inte är och livet med dig är i sanning ett äventyr.
Jag lär mig nya saker om dig, med dig och om mig själv - varje dag.

Grattis min älskade 6-åring på födelsedagen!
I kärlek - för alltid.
Din Mamma



fredag 4 september 2009

Lugnare läge

Det har lugnat sig lite nu.
Alla huvuden verkar ha hållit någorlunda efter krascherna. Leo ser däremot ut som en liten brottare med blått och svullet öga.
Noel är det full fart på - som vanligt. Han sover nästan med fotbollsskorna på och spenderar varje ledig stund i skolan på just fotbollsplanen.
Stella är (peppar, peppar) frisk och har gjort sin första hela vecka på dagis. Hon är skriklessen när jag lämnar henne dock eftersom hon nu klurat ut sammanhanget och innebörden av vistelse på förskola. Den innebörden att vi inte är där samtidigt som henne.
Annars går det tydligen ändå ganska bra även om humöret kanske är lite skört under dagarna.
Jag hämtar henne så tidigt jag kan och det är skönt att hon inte behöver vara där så långa dagar.

Igår var jag runt i affärer för att inhandla samt skriva ner tips på presenter till Noel som blir sex år på söndag. Svårt. Han har som sagt en passion - och det är fotboll. Men man kan inte köpa oändligt mycket saker som har med fotboll att göra.
Ibland när barn kommer hem till oss konstaterar de att "Oj, va lite leksaker ni har".
Då rycker jag naturligtvis till och säger att "Nejdå, det stämmer inte riktigt" och så drar sporadiskt jag fram lite lådor med nån flexitracksbana eller lego i.
Ändå kan jag reflektera över detta när jag gör besök hos andra barnfamiljer. Det kan nog stämma ändå. Vi har inte våldsamt mycket leksaker hemma hos oss.
Dels köper vi faktiskt inte så mycket leksaker och sen rensar vi ut det som ingen leker med.
Det blir mest inköp till födelsedag och jul.
Barnen får mycket utegrejer dock. Och gudarna ska veta att jag på intet sätt påstår att detta hem inte är materialistiskt. Nej - tvärtom - men just leksaker är det lite ont om.
Skärmar har vi dock i alla rum. Datorer och TV-apparater. Wii, PS3, Gamecube och Nintendo DS. Ute i trädgården finns studsmatta, gungor, vattenleksaker, sällskapsspel, skateboardar, fotbollar, mål, cyklar, rullskor, tennisracket - ja en massa grejer.
Det är icke-elektroniska inneleksaker som fattas.
Men jag vet inte. Det kanske inte behövs.
Det kanske är lika bra att de har lite tråkigt inomhus så att de hellre går ut och leker när kompisarna kommer.
Aha! En plan. Så god som någon;)





tisdag 1 september 2009

Huvudsaken är huvudsaken

Okej - jag fattar.
Den där personen jag pratade med i förra veckan om att vara en engagerad mamma med hög orosnivå, hon sa också så här:
- Om man är väldigt engagerad och orolig av sig så är det självklart att ångestgraden ökar ju fler barn man skaffar... Det spelar ingen roll att du tycker det är helt fantastiskt med tre barn. Ju fler du älskar - desto fler oroar du dig också för.

Såklart.
De senaste dygnen har jag förstått det med all önskvärd tydlighet.
Har man tre barn så har man tre små liv som kan drabbas av skoskav, förkylning och svininfluensa. Man har sex små fötter som kan stukas, 60 fingrar som kan klämmas och tre magar som kan få knip.
På dessa tre små kroppar sitter också tre ömtåliga huvuden...
Om man slår i dem hårt i olämpligt underlag eller efter längre fall så får man lättare hjärnskakningar i dem....

I söndags kom pojkarna hem efter en eftermiddag på Grönan med mormor.
Glada, lagom trötta.
Vid tandborstningen utförde de något slags experiment i handfatet som tydligen krävde att man satt på huk uppflugen på handfatskanten. Naturligtvis.
Där var det emellertid ganska vått och den blivande lilla sex-åringen föll handlöst ner och slog huvudet i klinkergolvet. Naturligtvis.

Nu har jag suttit ett antal gånger med samma sexåring på AL's barnakut med misstänkt hjärnskakning. Även hans storebror har varit där för observation några gånger av samma anledning. Dessutom - och det här är helt galet, jag vet - så agerade jag nyligen sjuksköterska vid inspelning av informationsfilmer om vårdguiden. Ett av scenariona var just fallolycka med slag mot huvudet så jag vet att det är dessa frågor som ska besvaras:
- Var patienten avsvimmad efter fallet?
- Är han omtöcknad?
- Mår han illa, har han kräkts?
- Har han ont i huvudet eller någon annanstans?
- Kommer han ihåg hela händelseförloppet?

Sedan följer ca 6 timmars observation för att upptäcka eventuella blödningar. Då kollar man mest att ovan nämnda symptom inte uppstår eller förvärras samt att patienten är vaken, medveten och inte omtöcknad.

Så det gjorde jag natten mellan söndag och måndag. Väckte honom med jämna mellanrum.
Igår fick den lille patienten vara hemma för vila och vidare observation.

Idag hann jag knappt börja jobba förrän de ringde från skolan och sa att storebror ramlat ner från ett träd och nu låg lessen och omtöcknad i klassrummet.
Så jag sprang dit, frågade samma frågor igen. Samlade ihop min lilla pojk och hans pinaler för att återigen gå hem och observera.
Bägge två lyckades slå sig hårt i tinningen. Båda två på vänster sida.

Ja, det är fantastiskt med tre barn. Jag älskar att vara trebarnsmamma.
Men från och med nu får de ha hjälm i skolan.


måndag 31 augusti 2009

11 år

I lördags hade vi bröllopsdag. Det var 11 år sedan vi valde varandra i Danmarks Kyrka utanför Uppsala. Det var en magisk upplevelse, den där stunden i kyrkan. Verkligen.
Jag minns att det var en ganska kylig och blåsig sensommardag. Men om man envisats med att gifta sig sommaren -98 så fick man vara glad för att det var uppehåll.
Det var nämligen en väldigt blöt historia annars. Sommaren alltså.

Vigseln följdes av en lång och härlig middag tillsammans med drygt 100 personer. Jag tror att sittningen kantades av hela 16 tal vilket var mycket överraskande och storslaget.
Jag minns också att jag var lycklig. Att vi var lyckliga. Och förväntansfulla över livet.

11 år senare kan man bara konstatera att vi fått oerhört mycket fina gåvor tillsammans. Att ingå äktenskap med just A känns onekligen som en lyckad konstellation.
Leo, Noel och Stella är ju de yttersta bevisen på det - men också en hel del annat fint har vi upplevt tillsammans.
Att vara gift kräver en del jobb, dock. Och det är lätt att glömma bort att man faktiskt är ett par också mitt i livet som mamma och pappa. Å andra sidan tänker jag att herregud - tid för oss själva, det kommer vi att få gott om sen.
När vi och barnen blir äldre och vi sitter här och längtar efter dem, undrar var tiden med dem tog vägen. Nej, jag tror att det bara är att låta var sak ha sin tid. Följa med kaoset.
Nu är nu. Sen blir det nåt annat.
De är små så kort tid och under den stunden i livet är det liksom okej att de tar den mesta av tiden i anspråk. Det är en enorm skillnad bara när det yngsta barnet kommer in i fem-sex årsåldern.

Det är så lätt att hela tiden längta till nåt annat, till nästa fas, nästa ålder på barnen...
Men när man känner att man fått den sista lilla ungen, då har man inte riktigt lika bråttom.


fredag 28 augusti 2009

Förnuft & känsla

Mitt nuvarande mående har fått mig att fundera. Eller det har krävt en tankerunda helt enkelt.
Om du frågade skulle jag beskriva mig själv som en engagerad person. Jag tycker om att vara väl insatt i omständigheter, personer och sammanhang. Jag lägger mycket energi på mycket skulle man kunna säga. Och allra djupast är naturligtvis mitt engagemang i barnen.
Nu när energin sinar tvingas jag prioritera. Tänka om. Omvärdera.
Det är hemskt jobbigt.
För jag gillar mig själv som engagerad. Jag är stolt över att bry mig om mycket och många.
Men ibland undrar jag vad det är jag försöker bevisa för mig själv - eller vem det är jag försöker bevisa mig själv för.

Häromdagen skulle jag förklara för en utomstående person exakt varför det var så himla viktigt för mig att vara en extremt närvarande och engagerad mamma.
Det tycktes ju självklart. Ansåg jag.
Kärlek såklart. De ska aldrig tvivla på min kärlek.
- Och vad är du rädd ska hända om du backar litegrann, missar att titta på en match, arrangera festligast kalas eller glömmer packa en gympapåse?
- Ja, ytterst att barnen ska känna sig övergivna, oälskade...
- Kommer dina barn någonsin att vara övergivna eller oälskade?
- Nej...
- Om du skulle bli så utmattad och trött att du satt i en stol rakt upp och ner i tre månader, skulle dina barn tvivla på att du älskade dem tror du?
- Nej...

Självklart inte. Men nu kommer vi till det svåra. Jag är en förnuftig person. Jag kan formulera mig, kan förstå orsak och verkan, kan analysera och dra slutsatser. Jag kan ställa mina egna diagnoser och snacka omkull vilken terapeut som helst.
Men att fullt koppla ihop förnuft och känsla - det är en annan femma.

Jag vet precis vad jag behöver göra och vad jag absolut inte ska pyssla med just nu.
Men jag har ytterst svårt att utröna exakt vad det är jag innerst inne vill och vad jag bara tror att jag vill. Allt är matt och utblandat av värk och trötthet dessutom.

Jag VILL stå och kolla på fotbollsträningar och matcher. Jag VILL INTE missa några föräldramöten. Jag VILL kunna namnen på alla barn i sönernas och dotterns klasser och dagisgrupp. Jag VILL INTE glömma mina vänners födelsedagar. Jag VILL hjälpa min granne att handla. Jag VILL INTE säga nej till att ta hem kompisar efter skolan. Jag VILL ha ett trivsamt och öppet hem, Jag VILL INTE att trädgården växer igen, Jag VILL bjuda på goda middagar, Jag VILL, Jag VILL, Jag VILL.....Eller? Tror jag bara att jag vill?

Tror jag att om jag slutar att göra alla de där sakerna så är jag inte den person jag vill vara längre. Inte en person som jag själv tycker om. Eller någon annan tycker om.

Den egentliga frågan, den som är läskigast att ställa men allra mest ärlig är:
- Om jag sitter i en stol rakt upp och ner i tre månader - och inte gör ett enda dugg - vem älskar mig då?
Jag har några på den listan, det vet jag. Frågan är - har jag mig själv.


onsdag 26 augusti 2009

Teletubbies och feber

Idag sitter jag i soffan och kurar med Stella.
Hon har feber. Bara feber - inget annat. Så man kan undra varför hon har feber.
Just när hon kommit igång med dagis så blev hon sjuk och fick stanna hemma.
Typiskt när rutinerna är nya och känslan av trygghet på förskolan nyvunnen och skör. Nu blir det lite som att börja om när hon blir frisk.
Men det ska väl gå det också.

Det är mörkt och regnet öser ner.
Hon sitter hopkrupen och varm bredvid mig bland soffkuddarna och vi tittar på Teletubbies.
Tror att det kanske är tredje gången hon får se den där filmen en stund på TV. Men det är första gången hon tittar. Hon ler, fnissar lite när den fina bebis-solen kommer fram och när alla teletubbisarna dansar och sjunger.
Det är mysigt, lugnt och tyst.

Jag minns att Teletubbies gick på morgnarna på TV när hennes äldsta storebror var lika gammal som hon är nu. Han vaknade alltid i gryningstimman när alla andra och hela världen fortfarande sov. Men mellan 06.00 och 07.00 hade nån oerhört intelligent person som ansvarade för TV-tablån kommit på att visa Teletubbies.
Så där satt vi, han och jag, i en stor gul fåtölj framför TVn. Han kollade nöjt på Teletubbies och jag, jag kunde slumra till några stunder och ögonblick. Programmet är väldans sövande för vuxna faktiskt när jag tänker efter. Det kanske är ett av framgångskoncepten...

Det är så skönt när VAB inte är en bokstavskombination som framkallar panik och ångest. När man inte är hyperstressad över jobb utan lugnt kan vara hemma och mysa med en febrig liten tjej. Det är ju inte alltid det är så. Ganska sällan faktiskt. Oftast uppstår nån sorts tävling i vems jobb som är viktigast eller vem som har störst press på sig att dyka upp när det ska vabbas. Men jag har det bra på det viset. Vissa dagar är inte så fullbokade och då kan jag lugnt stanna hemma. En av fördelarna med att vara egen antar jag.

Så idag myser vi i soffan. Äter lite bulla och kollar Teletubbies.
Sämre kan man ha det. Sannerligen.


tisdag 25 augusti 2009

Det gör ont att leva

Den senaste tidens händelse har berört min djupaste rädsla.
Den som ytterst handlar om att dö.
Eller att någon i min närhet ska göra det.
Och jag grubblar så mycket på hur man fullt ut ska kunna leva med en sådan ångest.

När jag var 19 var jag odödlig. Osårbar.
Slutet var så långt borta och så otydligt att det kändes som en hypotes. Kanske var det som det skulle vara med den saken. Har man inte drabbats av döden eller andra stora förluster tidigt i sitt liv så kanske man tror att allt är evigt.
Eller så orkar man inte grubbla.

Men jag blev äldre och slutet kröp närmare på något sätt.
Med barnen kom en enorm känsla av lycka och kärlek.
Men stark kärlek har ett pris. Och i mitt fall yttrar det sig som oro och ångest.
När man skiftar generation händer också något med ens medvetenhet om livets förgänglighet och hur det obönhörligt kommer att sluta.
Blir man förälder är man är inte längre yngst på släktträdet.
Än så länge är jag ju långt ifrån äldst heller men jag funderar mycket på hur i hela friden det ska kännas att vara det. Och hur man lever med det.

Jag vill alltid vara här och nu.
Alltid se mina barn springa omkring på gräsmattan i kvällssolen.
Alltid vakna och känna doften av min dotters nacke, mötas av sömnrufsiga pojkar som kramas och pussas av en make i morgonrock som sen gäspar och trycker på kaffemaskinen.
Evigt omge mig med min familj.
Aldrig bli ensam.
Aldrig dö.

Idag köpte jag två små ljushållare som föreställer änglar.
En gav jag till min granne och en behöll jag själv.
Jag tänkte att hon behöver alla änglar och allt ljus hon kan få just nu.
Och om jag tänder en här inne hos mig och hon tänder en inne hos sig så är det i alla fall något.
Det är bättre att tända ljus än att förbanna mörkret.


Arga mamman

Igårkväll hade vi ett allvarligt samtal, jag, A och grabbarna strax innan läggdags.
Eller samtal och samtal. Det var mest jag som pratade, uppbackad av A då och då.
Pojkarna var tysta.
Jag ställde en rad frågor.
Som till exempel hur det kommer sig att jag varenda gång får tjata livet ur mig vid hämtning.

Exempel på scenario:
Jag kommer glad i hågen till skolgården vid tre-tiden. Solen skiner och skolgården myllrar av ungar som leker och har kul. Efter ett tag, ett ganska långt tag, lyckas jag lokalisera både storebror och lillebror. Lillebror är på fotbollsplanen så storebror med kompis följer med bort dit för att hämta honom.
Lillebror vill inte sluta spela och matchen ser kul ut så storebror och kompis vill också lira en stund. Jag säger, okej ett litet tag - men sen måste vi hem.
Jag kollar fotbollen en stund. Försöker underhålla Stella som travar omkring och se till att hon inte blir nedmejad av barn eller boll.
Efter 20 minuter berättar jag att nu är det dags att gå hem. Inget händer.
Jag kallar, ropar och lockar på olika sätt. Inget händer.
Stella börjar bli otålig. Hon är trött efter dagisdagen och lite hungrig.
Efter 30 minuter blir jag barsk i rösten. Inget händer.
Sen tar jag till hoten. Mutorna funkar inte - det vet jag redan.
Tillslut kommer en skrikande och tjutande lillebror. Han låter som i siren och är så arg att flera i fritidspersonalen kommer springande för att se vad som hänt.
Jag ursäktar oss.
Storebror och kompis försvinner för att hämta sina ryggor. Endast kompisen återvänder till det nu minsta sagt slokande sällskapet...
Var är storebror?
Jo, jag hittar honom vid lianerna. Och när jag argt säger att nu får han väl för helsike komma surar han och klagar på att jag låter arg.
PUST!

I-landsproblem. Jag vet.
Men jag avskyr att det ska behöva vara så där. Jag skäms över att stå och gasta över skolgården. Jag hatar att behöva hota, låta arg eller vara sur.
Måste byta strategi.
Har bara inte klurat ut den än.
Men den kommer att bli bra.
Kanske ska jag bara gå därifrån. Tre varningar och sen checka ut.
Eller så ska jag bara ta dem i handen direkt. Dra med dem på momangen hur mycket de än surar, sparkar och skriker. Eller så ska jag stå där tills det blir kväll och det kommer självmant av hunger och törst. Jag vet inte.
Återkommer...


söndag 23 augusti 2009

Rapport om inget särskilt

- Mamma, jag tror att vi måste byta ut Noels tandborste. Den är alldeles förskräckligt rufsig.

Man får höra en del finurliga grejer om dagarna. Ovanstående uttalade Leo ikväll vid tandborstningen. Så himla bra och målande uttryck. Själv hade man på sin höjd beskrivit den som utsliten - och hur fantasifullt är det?

Jag känner mig för övrigt ganska rufsig själv efter den första rivstarts-veckan. Minst sagt. Men helgen har inneburit en del återhämtning trots allt. För oss alla.
Det tar på krafterna med alla nya sammanhang att ta sig in i. Barnen är lite hålögda om eftermiddagarna. Noel somnade nästan sittandes i trappen häromdagen. Själv somnade jag halv nio i fredags kväll fast jag bara skulle mysa med Noel i hans säng en liten stund.
Det var dock tur för Stella vaknade tre gånger i timmen resten av den natten med ont och värk.

Lördagsnatten blev lugnare och imorse sov hon och jag till 9.15!!! Ja, hon körde upp pappa först vid 5.45-rycket men efter 20 minuter kom hon upp till mig igen och somnade om.
Pappan hade däremot redan hunnit bälja i sig kaffe så han har haft en lång dag.

Märker nu när jag skriver att jag egentligen inte har så mycket att rapportera, eller något särskilt viktigt att förmedla.
Det är som det är med den saken.
Det är en vanlig söndagskväll i mitt liv. Och jag har ingen söndagsångest.
Och det gillar jag.

Klart slut.



fredag 21 augusti 2009

Ett skört liv

Igår klagade jag över mina muskler och leder som värker. En tumme som krånglade extra mycket. Jag suckade över allt nytt i familjen som börjat. Leo på mellanstadiet med ny lärare, stora störiga pojkar i samma klass. Noel som börjat skolan med allt vad det innebär. Stella som ska bli lämnad ensam för första gången på förskolan idag.
Anders som efter ett halvårs föräldraledighet ska börja jobba igen och lämnar mig med det mesta av marktjänsten. Igen.

Jag suckade som sagt. Beklagade mig.

På kvällen när jag gick omkring med min onda tumme och vattnade rabatterna kom Leo ut och sa att jag måste komma in på en gång.
- Varför då? Undrade jag.
- Jo, du måste bara.

I hallen stod vår söte, snälle granne J. Han såg medtagen ut och jag visste att något var fel så snart jag tittade in i hans ögon.
- Vad är det som har hänt? Frågade jag.
Frågan följdes av en lite för lång tystnad.
- Jo, C ligger på Karolinska och har opererat bort en hjärntumör...
Det snurrade till lite inuti mig. C? Hjärntumör? Men hon var ju här ute i trädgården nyss? Firade sin 60-årsdag i lördags med alla sina barn och små barnbarn... Stod där under sin fina flaggstång med vajande flagga och drack champange.
Det kan ju inte vara möjligt?

Jo, i måndags hade de bara åkt in akut för att hon hade problem att läsa och skriva på jobbet.
Sen hade allt gått jättefort.
I ett enda slag hade livet förändrats så oerhört tragiskt och dramatiskt för våra fina grannar.

Igår kväll när jag gick och la mig bad jag minst 10 böner för C och J.
Och jag tänkte att man ska kanske inte sucka så mycket över en tumme. Livet är så himla skört. Och varje dag är en gåva.
Så är det faktiskt.
Varje dag är en gåva.


måndag 17 augusti 2009

En dotters doft


När hon satte sig upp i sängen bredvid mig imorse visste hon ingenting om dagen som väntade.
Hon visste inte att det här var dagen då hennes nya liv på dagis skulle starta. Att hennes lilla, lilla värld här hemma med mamma, pappa och brorsorna nu skulle växa till något större och okänt.
Nej, hon satt bara där i pyjamas med håret sömnigt och busigt rufsigt och bjöd mig att smaka på hennes napp. Sen la hon sig ovanpå mitt bröst och kramade mig hårt. Klappade lite på mig med sina små händer.
Som om jag behövde lugnas. Och det behövde jag nog.

Det är sorgsamt att den här tiden kommit till sitt slut. Tiden hemma med Stella.
Tiden då hon fortfarande spenderat all sin tid med någon som älskar henne högst av allt på jorden.
Jo, visst är det spännande med dagisstart också. Hon kommer att leka och ha kul så småningom. Men just nu är det sorgsamt inom mig.

En av de mest påtagliga saker som gör separationen jobbig för mig är faktiskt doften.
Jag vet att det kanske låter jätteknasigt men när man skickar sitt lilla fina barn till dagis så ändras doften på det. En främmande lukt sätter sig i håret och kläderna på barnet och det är som sagt nästan det jag har allra svårast för den första tiden.
Stella har hittills bara luktat min. Vår egen. Oss. Ända fram till nu.
Nu kommer hon att lukta dagis, sandlåda, mellanmål, kuddhörna, galonbyxor och andras köttbullar.
Jag vet att när hon och pappa kommer hem i eftermiddag så kommer jag att ta upp henne i min famn - och lukta på henne.
"Sniff, sniff - du är väl min fortfarande - bara min."
Och det är klart att hon fortfarande är det.
Men jag måste låna ut henne en lång stund varje dag till andra. Andra som kanske tycker om henne men som inte älskar henne mest av allt i hela världen.
Och det är hemskt jobbigt.

Ikväll badar vi säkert ihop hon och jag.
Bara för att hon ska lukta som sig själv igen. Som min.