Förnuft & känsla

Mitt nuvarande mående har fått mig att fundera. Eller det har krävt en tankerunda helt enkelt.

Om du frågade skulle jag beskriva mig själv som en engagerad person. Jag tycker om att vara väl insatt i omständigheter, personer och sammanhang. Jag lägger mycket energi på mycket skulle man kunna säga. Och allra djupast är naturligtvis mitt engagemang i barnen.

Nu när energin sinar tvingas jag prioritera. Tänka om. Omvärdera.

Det är hemskt jobbigt.

För jag gillar mig själv som engagerad. Jag är stolt över att bry mig om mycket och många.

Men ibland undrar jag vad det är jag försöker bevisa för mig själv - eller vem det är jag försöker bevisa mig själv för.

Häromdagen skulle jag förklara för en utomstående person exakt varför det var så himla viktigt för mig att vara en extremt närvarande och engagerad mamma.

Det tycktes ju självklart. Ansåg jag.

Kärlek såklart. De ska aldrig tvivla på min kärlek.

- Och vad är du rädd ska hända om du backar litegrann, missar att titta på en match, arrangera festligast kalas eller glömmer packa en gympapåse?

- Ja, ytterst att barnen ska känna sig övergivna, oälskade...

- Kommer dina barn någonsin att vara övergivna eller oälskade?

- Nej...

- Om du skulle bli så utmattad och trött att du satt i en stol rakt upp och ner i tre månader, skulle dina barn tvivla på att du älskade dem tror du?

- Nej...

Självklart inte. Men nu kommer vi till det svåra. Jag är en förnuftig person. Jag kan formulera mig, kan förstå orsak och verkan, kan analysera och dra slutsatser. Jag kan ställa mina egna diagnoser och snacka omkull vilken terapeut som helst.

Men att fullt koppla ihop förnuft och känsla - det är en annan femma.

Jag vet precis vad jag behöver göra och vad jag absolut inte ska pyssla med just nu.

Men jag har ytterst svårt att utröna exakt vad det är jag innerst inne vill och vad jag bara tror att jag vill. Allt är matt och utblandat av värk och trötthet dessutom.

Jag VILL stå och kolla på fotbollsträningar och matcher. Jag VILL INTE missa några föräldramöten. Jag VILL kunna namnen på alla barn i sönernas och dotterns klasser och dagisgrupp. Jag VILL INTE glömma mina vänners födelsedagar. Jag VILL hjälpa min granne att handla. Jag VILL INTE säga nej till att ta hem kompisar efter skolan. Jag VILL ha ett trivsamt och öppet hem, Jag VILL INTE att trädgården växer igen, Jag VILL bjuda på goda middagar, Jag VILL, Jag VILL, Jag VILL.....Eller? Tror jag bara att jag vill?

Tror jag att om jag slutar att göra alla de där sakerna så är jag inte den person jag vill vara längre. Inte en person som jag själv tycker om. Eller någon annan tycker om.

Den egentliga frågan, den som är läskigast att ställa men allra mest ärlig är:

- Om jag sitter i en stol rakt upp och ner i tre månader - och inte gör ett enda dugg - vem älskar mig då?

Jag har några på den listan, det vet jag. Frågan är - har jag mig själv.