Ett skört liv

Igår klagade jag över mina muskler och leder som värker. En tumme som krånglade extra mycket. Jag suckade över allt nytt i familjen som börjat. Leo på mellanstadiet med ny lärare, stora störiga pojkar i samma klass. Noel som börjat skolan med allt vad det innebär. Stella som ska bli lämnad ensam för första gången på förskolan idag.

Anders som efter ett halvårs föräldraledighet ska börja jobba igen och lämnar mig med det mesta av marktjänsten. Igen.

Jag suckade som sagt. Beklagade mig.

På kvällen när jag gick omkring med min onda tumme och vattnade rabatterna kom Leo ut och sa att jag måste komma in på en gång.

- Varför då? Undrade jag.

- Jo, du måste bara.

I hallen stod vår söte, snälle granne J. Han såg medtagen ut och jag visste att något var fel så snart jag tittade in i hans ögon.

- Vad är det som har hänt? Frågade jag.

Frågan följdes av en lite för lång tystnad.

- Jo, C ligger på Karolinska och har opererat bort en hjärntumör...

Det snurrade till lite inuti mig. C? Hjärntumör? Men hon var ju här ute i trädgården nyss? Firade sin 60-årsdag i lördags med alla sina barn och små barnbarn... Stod där under sin fina flaggstång med vajande flagga och drack champange.

Det kan ju inte vara möjligt?

Jo, i måndags hade de bara åkt in akut för att hon hade problem att läsa och skriva på jobbet.

Sen hade allt gått jättefort.

I ett enda slag hade livet förändrats så oerhört tragiskt och dramatiskt för våra fina grannar.

Igår kväll när jag gick och la mig bad jag minst 10 böner för C och J.

Och jag tänkte att man ska kanske inte sucka så mycket över en tumme. Livet är så himla skört. Och varje dag är en gåva.

Så är det faktiskt.

Varje dag är en gåva.