Jag minns att det var en ganska kylig och blåsig sensommardag. Men om man envisats med att gifta sig sommaren -98 så fick man vara glad för att det var uppehåll.
Det var nämligen en väldigt blöt historia annars. Sommaren alltså.
Vigseln följdes av en lång och härlig middag tillsammans med drygt 100 personer. Jag tror att sittningen kantades av hela 16 tal vilket var mycket överraskande och storslaget.
Jag minns också att jag var lycklig. Att vi var lyckliga. Och förväntansfulla över livet.
11 år senare kan man bara konstatera att vi fått oerhört mycket fina gåvor tillsammans. Att ingå äktenskap med just A känns onekligen som en lyckad konstellation.
Leo, Noel och Stella är ju de yttersta bevisen på det - men också en hel del annat fint har vi upplevt tillsammans.
Att vara gift kräver en del jobb, dock. Och det är lätt att glömma bort att man faktiskt är ett par också mitt i livet som mamma och pappa. Å andra sidan tänker jag att herregud - tid för oss själva, det kommer vi att få gott om sen.
När vi och barnen blir äldre och vi sitter här och längtar efter dem, undrar var tiden med dem tog vägen. Nej, jag tror att det bara är att låta var sak ha sin tid. Följa med kaoset.
Nu är nu. Sen blir det nåt annat.
De är små så kort tid och under den stunden i livet är det liksom okej att de tar den mesta av tiden i anspråk. Det är en enorm skillnad bara när det yngsta barnet kommer in i fem-sex årsåldern.
Det är så lätt att hela tiden längta till nåt annat, till nästa fas, nästa ålder på barnen...
Men när man känner att man fått den sista lilla ungen, då har man inte riktigt lika bråttom.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar