En dotters doft

När hon satte sig upp i sängen bredvid mig imorse visste hon ingenting om dagen som väntade.

Hon visste inte att det här var dagen då hennes nya liv på dagis skulle starta. Att hennes lilla, lilla värld här hemma med mamma, pappa och brorsorna nu skulle växa till något större och okänt.

Nej, hon satt bara där i pyjamas med håret sömnigt och busigt rufsigt och bjöd mig att smaka på hennes napp. Sen la hon sig ovanpå mitt bröst och kramade mig hårt. Klappade lite på mig med sina små händer.

Som om jag behövde lugnas. Och det behövde jag nog.

Det är sorgsamt att den här tiden kommit till sitt slut. Tiden hemma med Stella.

Tiden då hon fortfarande spenderat all sin tid med någon som älskar henne högst av allt på jorden.

Jo, visst är det spännande med dagisstart också. Hon kommer att leka och ha kul så småningom. Men just nu är det sorgsamt inom mig.

En av de mest påtagliga saker som gör separationen jobbig för mig är faktiskt doften.

Jag vet att det kanske låter jätteknasigt men när man skickar sitt lilla fina barn till dagis så ändras doften på det. En främmande lukt sätter sig i håret och kläderna på barnet och det är som sagt nästan det jag har allra svårast för den första tiden.

Stella har hittills bara luktat min. Vår egen. Oss. Ända fram till nu.

Nu kommer hon att lukta dagis, sandlåda, mellanmål, kuddhörna, galonbyxor och andras köttbullar.

Jag vet att när hon och pappa kommer hem i eftermiddag så kommer jag att ta upp henne i min famn - och lukta på henne.

"Sniff, sniff - du är väl min fortfarande - bara min."

Och det är klart att hon fortfarande är det.

Men jag måste låna ut henne en lång stund varje dag till andra. Andra som kanske tycker om henne men som inte älskar henne mest av allt i hela världen.

Och det är hemskt jobbigt.

Ikväll badar vi säkert ihop hon och jag.

Bara för att hon ska lukta som sig själv igen. Som min.