Den som ytterst handlar om att dö.
Eller att någon i min närhet ska göra det.
Och jag grubblar så mycket på hur man fullt ut ska kunna leva med en sådan ångest.
När jag var 19 var jag odödlig. Osårbar.
Slutet var så långt borta och så otydligt att det kändes som en hypotes. Kanske var det som det skulle vara med den saken. Har man inte drabbats av döden eller andra stora förluster tidigt i sitt liv så kanske man tror att allt är evigt.
Eller så orkar man inte grubbla.
Men jag blev äldre och slutet kröp närmare på något sätt.
Med barnen kom en enorm känsla av lycka och kärlek.
Men stark kärlek har ett pris. Och i mitt fall yttrar det sig som oro och ångest.
När man skiftar generation händer också något med ens medvetenhet om livets förgänglighet och hur det obönhörligt kommer att sluta.
Blir man förälder är man är inte längre yngst på släktträdet.
Än så länge är jag ju långt ifrån äldst heller men jag funderar mycket på hur i hela friden det ska kännas att vara det. Och hur man lever med det.
Jag vill alltid vara här och nu.
Alltid se mina barn springa omkring på gräsmattan i kvällssolen.
Alltid vakna och känna doften av min dotters nacke, mötas av sömnrufsiga pojkar som kramas och pussas av en make i morgonrock som sen gäspar och trycker på kaffemaskinen.
Evigt omge mig med min familj.
Aldrig bli ensam.
Aldrig dö.
Idag köpte jag två små ljushållare som föreställer änglar.
En gav jag till min granne och en behöll jag själv.
Jag tänkte att hon behöver alla änglar och allt ljus hon kan få just nu.
Och om jag tänder en här inne hos mig och hon tänder en inne hos sig så är det i alla fall något.
Det är bättre att tända ljus än att förbanna mörkret.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar