Huvudsaken är huvudsaken

Okej - jag fattar.

Den där personen jag pratade med i förra veckan om att vara en engagerad mamma med hög orosnivå, hon sa också så här:

- Om man är väldigt engagerad och orolig av sig så är det självklart att ångestgraden ökar ju fler barn man skaffar... Det spelar ingen roll att du tycker det är helt fantastiskt med tre barn. Ju fler du älskar - desto fler oroar du dig också för.

Såklart.

De senaste dygnen har jag förstått det med all önskvärd tydlighet.

Har man tre barn så har man tre små liv som kan drabbas av skoskav, förkylning och svininfluensa. Man har sex små fötter som kan stukas, 60 fingrar som kan klämmas och tre magar som kan få knip.

På dessa tre små kroppar sitter också tre ömtåliga huvuden...

Om man slår i dem hårt i olämpligt underlag eller efter längre fall så får man lättare hjärnskakningar i dem....

I söndags kom pojkarna hem efter en eftermiddag på Grönan med mormor.

Glada, lagom trötta.

Vid tandborstningen utförde de något slags experiment i handfatet som tydligen krävde att man satt på huk uppflugen på handfatskanten. Naturligtvis.

Där var det emellertid ganska vått och den blivande lilla sex-åringen föll handlöst ner och slog huvudet i klinkergolvet. Naturligtvis.

Nu har jag suttit ett antal gånger med samma sexåring på AL's barnakut med misstänkt hjärnskakning. Även hans storebror har varit där för observation några gånger av samma anledning. Dessutom - och det här är helt galet, jag vet - så agerade jag nyligen sjuksköterska vid inspelning av informationsfilmer om vårdguiden. Ett av scenariona var just fallolycka med slag mot huvudet så jag vet att det är dessa frågor som ska besvaras:

- Var patienten avsvimmad efter fallet?

- Är han omtöcknad?

- Mår han illa, har han kräkts?

- Har han ont i huvudet eller någon annanstans?

- Kommer han ihåg hela händelseförloppet?

Sedan följer ca 6 timmars observation för att upptäcka eventuella blödningar. Då kollar man mest att ovan nämnda symptom inte uppstår eller förvärras samt att patienten är vaken, medveten och inte omtöcknad.

Så det gjorde jag natten mellan söndag och måndag. Väckte honom med jämna mellanrum.

Igår fick den lille patienten vara hemma för vila och vidare observation.

Idag hann jag knappt börja jobba förrän de ringde från skolan och sa att storebror ramlat ner från ett träd och nu låg lessen och omtöcknad i klassrummet.

Så jag sprang dit, frågade samma frågor igen. Samlade ihop min lilla pojk och hans pinaler för att återigen gå hem och observera.

Bägge två lyckades slå sig hårt i tinningen. Båda två på vänster sida.

Ja, det är fantastiskt med tre barn. Jag älskar att vara trebarnsmamma.

Men från och med nu får de ha hjälm i skolan.