Det krävs en hel by

Det finns ett talesätt som säger "Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn".

Ungefär så.

Jag antar att det i modern tappning skulle kunna formuleras som att ett barn behöver inte enbart sina föräldrar omkring sig för att hamna rätt här i livet. Det krävs ett helt band av andra vuxna, yngre och äldre för att ta det lilla barnet in i vuxenåldern på ett bra sätt. Dessutom behöver mamman (och pappan) ett stort eget nätverk med goda råd och extra händer för att klara av föräldrarollen.

Jag har många gånger funderat över att vi som mammor idag är rätt ensamma i vår uppgift.

Särskilt här i storstadsregionen där många av oss är inflyttade och har familj och släkt på annat håll. Man förväntas klara sig själv. Och man tror att det är så det ska vara.

Men jag tror att det är helt fel. Och jag tror att bakom detta ligger hur många diagnoser om utmattningsdepressioner, sömnsvårigheter och andra stressymptom som helst.

Förr levde man tätt ihop med andra mammor, äldre kvinnor som var hemmavarande, närvarande. Man kunde turas om, avlasta varandra och det fanns alltid någon klok med mer erfarenhet än vad man själv hade som man kunde rådfråga. Som redan gått igenom örvärk, skriknätter och amningsproblem.

Nu ska vi alltid klara av allt själva. Vi förväntas alltid veta vad som är bäst för just mitt barn. Känna i märgen när något är fel. Eller rätt. Och i orden "beroende av andra" eller "hjälp" finns en liten underliggande skam. Som om man inte var kapabel.

Som nybliven förälder vet man faktiskt inte alltid automatiskt vad som är bäst. Och trots att man hunnit föda tre barn dyker alltid nya förbryllande situationer upp som man kan behöva vägledning i. Ibland vill man att någon man litar på säger: Gör så här! Konkret och handfast. Inte så mycket: -gör det som känns bäst för dig och ditt barn...

För ibland känns inget särskilt bra alls.

Vi mammor behöver också varandra. Vi behöver sluta lite avtal i samförstånd och hjälpas åt att skjutsa till träningar, hämta från dagis och kanske ta hem en drös andra barn på köttbullar lite då och då. För att skapa andrum och känslan av att om jag inte orkar just idag så går inte världen under. Jag har ett skyddsnät omkring mig och när de kan ställer de upp på mig liksom jag ställer upp på dem när jag kan och har möjlighet.

Jag läste en artikel en gång om några familjer i Danmark som turades om att åka hem till varandra och gemensamt utföra olika sysslor. Varje familj fick en helg med de andra familjerna. Någon underhöll barnen, någon lagade mat till hela kompaniet medan de andra vuxna hjälptes åt att kratta löv, måla om, snickra eller renovera något som just den familjen hade behov av hjälp runt. På det viset blev arbetet lätt, de hade roligt ihop och fick massor gjort.

Och barnen älskade det.

En skön tanke tycker jag - eller hur?

Jag lovat mig själv att bli bättre på att be om hjälp.

Det kommer att vara bra för mig. Och för mina barn.

Livet är inget man klarar på egen hand.