Mer specifikt har jag klurat på varför det ter sig alldeles omöjligt för ett barn i 6 eller 9-årsåldern att fullt förstå detta koncept.
Exempel:
Onsdagmorgon. Barnen har faktiskt sovmorgon och det tycks till en början finnas oändligt med tid att spendera vid frukostbordet eller framför Bollis.
Trots att jag i god tid börjar påminna pojkarna så smått om vad som behöver göras innan det är dags att gå så börjar minutvisarna plötsligt röra sig likt sekundvisare. Vips så återstår hälften så många minuter som det brukar göra till allt det som måste göras innan det är dags att gå.
Och då börjar jag.
-Nu måste du skynda dig, Leo!
- Mmmmm, svarar han och leker lasso med badrocksskärpet.
-Noel, om fem minuter måste ni gå och du är inte påklädd än. Nu är det bråttom!
-Okej, mamma! säger han och skuttar in på sitt rum och gör en kullerbytta i kalsongerna.
Det hela slutar med att jag är tillbaka i min arga röst. Häxan surtant som står och blänger i hallen och föser ut dem genom dörren.
När de sen stannar lite längre bort på trädgårdsgången för att plocka ekollon öppnar jag dörren och fräser: - Men skynda er nu då för sjutton gubbar!
- Absolut! säger de och vinkar.
Och ändå vet jag att de förmodligen kommer att klänga lite i skolgårdens lianer innan de går in till sina klassrum.
Tänk att det kanske fanns en tid då jag också var oförmögen att skynda mig. Då jag inte förstod begreppet bråttom. En tid då min inre klocka inte snurrade snabbt utan allt fick ta sin egen tid.
Eller har jag nånsin varit sån? Jag har väldigt svårt att tro det faktiskt.
Det kan vara en gen som kommer från ett helt annat håll i släktträdet.
Jo, så är det nog.
Barnens pappa är expert på att inte skynda sig. Hatar att stressa.
Så ibland känns det som som jag springer med fyra rep framför familjen och drar i varenda en.
Och ju mer jag drar - ju mer stretar de emot.
Aha - kan va en ledtråd till all muskelvärk...
Tror jag ska lägga mig och surfa i bakvattnet ett tag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar