Acceptans

Jag vet att jag de senaste dagarna varit en usel bloggare.

Ber om ursäkt för det. Eller nej, det gör jag inte förresten alls.

Som en del i min strävan mot en lite nyare och för mig mer hälsosam livsstil struntar jag i att be om ursäkt.

Jag har de senaste dagarna inte haft tid eller möjlighet att blogga. Eller lust (oj, det där var tillochmed svårt att skriva).

Så är det med den saken.

Punkt.

Andas.....

Jo, det är okej att bara säga så. Och inte förklara varför.

Mammakvällarna på Junibacken stundar.

Onsdag och torsdag nästa vecka skall 180 mammor per kväll mingla, bubbla, shoppa, inspireras, lyssna, njuta, äta och fnissa ikapp på härliga Junibacken i Stockholm.

Alla biljetter är tok-slut och det ska bli superskoj och spännande.

Jag trivs verkligen med att vara arrangör av dessa temakvällar. Dessutom stoppar jag in mig själv som pausunderhållning och det är ju bra.

Utan att be om ursäkt för det. Och det är också bra ;)

Idag har jag varit till läkaren igen som stint tittade mig i ögonen och sa att:

- Det handlar om acceptans.

Du får acceptera att du är sjuk. Och gå vidare. Göra det bästa av situationen.

Du har inte cancer, MS eller ALS eller något annat som leder till hemskheter som döden.

Men du får leva med din värk.

Det är inget mer med det.

Fast jag är inte riktigt där än.

Men tids nog är jag väl det också. Och det får ta den tid det tar.

Så är det med den saken.

Jag pratade med pojkarna om min sjukdom häromkvällen.

Leo sa: - Men kommer du aldrig att bli helt frisk? Det är ju jättehemskt.

Noel sa: - Stackars mamma, och smekte mig på kinden.

Sen sa Leo: - Visste du att maneter tillhör arten ryggradslösa djur?

Sen sa Noel: - Kan jag få en banan?

Och det är väl precis så läkaren egentligen menar att jag ska säga till mig själv.

"Stackars Mig! Ge mig en banan!"

Stanna upp, reflektera, acceptera och gå vidare.