"Jag tror att det är Linn-sånger" hälsade kompositören Anders.
De var fint och enkelt inspelade med gitarr, precis som brukligt, och det var med glädje och förväntan jag satte mig att lyssna framför datorn. För att det var så länge sen sist.
Och hur vet man då att det är en "Linn-sång"? Hur känner man att det är en visa som jag ska sjunga. Jo, det magiska händer att när jag lyssnar på melodin för allra första gången så vet jag på en gång vad sången handlar om. Texten, eller i alla fall andemeningen i texten, kommer till mig inom loppet av några sekunder.
Och jag börjar gråta.
Oftast startar det med bara någon textrad eller kanske tillochmed något enstaka ord.
Något som leder in på sångens textspår.
Något som berör mig och som gör att jag vill berätta om det.
Det speciella den här gången var som sagt att det var länge sen sist vi skrev nytt ihop.
Men också att jag nyligen bestämt mig för att jag ska göra en till skiva och funderat mycket runt vad det är jag vill skriva om och berätta den här gången.
Vad känns mest i mig just nu?
"Gräv där du står" brukar ju vara ett stalltips för författare och det gäller liksom även för sångtexter.
Och nu vet jag.
Nu vet jag vad jag ska skriva om. Och vad som berör mig allra starkast just nu.
Och hur jag ska ta det jag gjorde sist vidare på ett naturligt sätt.
Det känns enormt skönt.
Som en propp som gått ur, en sten som kommit i rullning.
Så jag satt där och lyssnade, skrev och grät. Tills jag hade sån huvudvärk att jag var tvungen att sluta. På något sätt relaterade visst ämnet till knutorna mellan skulderbladen...
Nåja, det var i alla fall en början på något bra.
Det känner jag i hela kroppen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar